samliv

Scener ur ett äktenskap var ursprungligen en TV-serie från 1973 av Ingmar Bergman med Liv Ullman och Erland Josephson. Den intresserade inte mig ett dugg. Då. Tv-serien talade inte till mig, berörde mig inte, sade inget till mig.

När jag nu mer än trettio år senare ser Dramatens föreställning av ”Scener ur ett äktenskap” med Jonas Karlsson och Livia Millhagen i rollerna som Johan och Marianne griper den tag i mig, dialogerna skakar om mig och ibland är det rent fysiskt påträngande. I en scen vill jag gå upp på scenen, rycka tag i pennan och tvinga Marianne att skriva under skilsmässopappren.

Johan och Marianne är ett par i trettioårsåldern i föreställningens början: med välbetalda jobb, trevligt hus, två söta döttrar, trevliga föräldrar och ett lugnt, välbärgat, konfliktfritt liv. De är lugna och sansade och jobbar, äter fina släktmiddagar, går på teater och lever så glassigt som just övre medelklassen gör.
Men en dag vill Marianne att de ska strunta i allting och tacka nej till söndagsmiddagen.

Föreställningen visar upp olika scener ur deras äktenskap under cirka tjugo år, genom olika faser, där än den ena än den andra är starkare.

På ett sätt är det en föreställningen om konsten att sopa problem under mattan. Men inte bara. Med den extra epilogen blir det också en föreställningen om kärleken och om den är möjlig och vad den i så fall är.

Vad har hänt som gör att ”Scener ur ett äktenskap” i denna tolkning känns angelägen för mig, känns att den handlar om något som angår mig och berör mig, medan föreställningen för trettiofem år sedan med Erland Josephson och Liv Ullman inte alls engagerade mig?

En skillnad är att Livia Millhagens karaktär Marianne i den nya föreställningen inte är lika mild och mesig Marianne gestaltad av Liv Ullman. Kanske har kvinnors position flyttats fram något under dessa år, som gör att regissören Stefan Larsson valt att låta den nya Marianne vara lite mindre undergiven och ta för sig något mer. Det är nog ett skäl till att föreställningen känns modernare, mer engagerande för en publik idag.

När en föreställning på teatern blir så levande och så stark som ”Scener ur ett äktenskap” – då är teater kungen av kulturkanaler.

Föreställningen bygger på en avskalad scenografi: få möbler men så exakt utvalda att de också säger något om tiden, förhållandet, ödsligheten på grund av människornas oförmåga att tala med varandra. I en scen ställs en mängd lampor i vägen för Johan och Marianne och stör deras dialog. Så suveränt. Det är komedi och det är tragedi och det är mänskligt och vi känner oss träffade.

Jag vet inte om föreställningen är modernare eller om jag själv förändrats, eller och det är för att Jonas Karlsson är en av mina absoluta favoritskådespelare, eller vad det är som gör att Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” talar så till mig. Jag vet inte. Och det är inte så viktigt heller. Föreställningen har fått beröm på många håll sedan premiären i augusti – och det är spännande att Bergmans filmer och tv-serier nu förs över i teaterform också på hemmaplan i Sverige. Senare i höst har Höstsonaten svensk teaterpremiär också.

Ur Expressen om ”Scener ur ett äktenskap”:

Alla som har, har haft, drömmer om att ha eller ens har sett en parrelation på håll har anledning att se Scener ur ett äktenskap. Jonas Karlsson och Livia Millhagen spelar klokt, insiktsfullt, roat. Ingmar Bergmans verk är en balansvåg med Johan och Marianne i varsin vågskål. Hans raljerande överlägsenhet dalar mot ömklighet, hennes försiktiga sökande mot problemets kärna leder henne till allt större säkerhet på sig själv. Stefan Larsson lägger också filmtraditionens realism och teaterns möjlighet till förhöjning i vågskålarna, och finner också där god balans, på samma sätt som Bergman själv laborerar med vikterna för att få komedi och tragedi att väga jämt.

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dramaten, Dagens Nyheter.

Scener ur ett äktenskap har en grupp på Facebook också.