• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Öppet brev till kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth -Utlovat investeringsstöd måste börja verka nu

18 december, 2010 by Redaktionen

Under flera år har jag och många andra haft möjlighet att bl.a. njuta av direktutsändningar av teater- och opera-och balettföreställningar från världsscener som National Theatre i London, Metropolitan Opera i New York, operaföreställningar från La Scala i Milano, men också opera- och balettföreställningar från Kungliga Operan i Stockholm. Det finns naturligtvis ytterligare exempel på sevärda föreställningar, som ju är speciellt viktigt för oss som inte bor i dessa metropoler.

Det är dock ytterligare en sak som åtminstone inte jag tänker särskilt ofta på, nämligen att Sverige faktiskt består av andra delar än våra storstadsområden.

Fanns det inte ett politiskt parti som hävdade att hela landet skall leva?

Nu har ett antal organisationer skrivit ett öppet brev till kulturministern där det ställs krav på att regeringen vidtar åtgärder för att undvika en omfattande biografdöd och det handlar om att det tidigare utlovade investeringsstödet måste börja tillämpas nu och inte sen.

Det öppna brevet publiceras här i sin helhet:
Under snart tio år har frågan om en digitalisering av biograferna varit högst levande för landets biografägare. Alla de möjligheter som den nya visningstekniken kan rymma har ventilerats, testats och verifierats, möjligheter som innebär mer än enbart filmvisning. Här har Folkets Hus och Parker prövat nya alternativa programinnehåll på digitala biografer, t ex direktsända operavisningar i mycket hög kvalitet. Detta är en utveckling som alltjämnt pågår och har väckt stort intresse inte minst hos landet kommuner. På senare år har det formulerats en internationell de facto-standard för digitala anläggningar som biografägare måste ha om de i framtiden skall kunna visa nya filmer.

Då investeringskostnaden av dessa så kallade 2K-anläggningar är stora så har vi, företrädare för mindre biografägare, argumenterat för vikten av ett statligt investeringsstöd. Sedan flera år tillbaka har vi förvarnat om den situation som kommer att uppstå då landets största biografägare, SF Bio, väl tar ett investeringsbeslut. Då går det undan. Konsekvenserna blir att antalet traditionella s k 35-kopior successivt minskar för att ersättas med digitala kopior. Det är den situation som landets mindre biografer nu i höst brutalt fått erfara. Det finns allt färre nya filmer att visa, publiken försvinner och biografer läggs ner. Många orter lider idag av akut filmbrist. Det här är en utveckling som kommer att fortgå det närmaste året.

Under de senaste åren har vi på olika sätt försökt förbereda landets kommuner inför vad som komma skall, så att de kan stödja sina mindre biografer, men även se de kulturpolitiska möjligheter som följer med en digitalisering. Nu börjar det utvecklas en beredskap ute i kommunerna. Men ingenting görs i större skala om inte staten är med och satsar. Därför var det mycket välkommet när det under hösten meddelades att Kulturdepartementet med en parlamentarisk enighet i ryggen lyckats ta fram 60 miljoner kronor i ett statligt investeringsstöd.

Problemet är att detta investeringsstöd inte finns tillgängligt förrän i januari 2012 och dessutom ska fördelas med 15 miljoner per år fyra år framåt. Om detta budgettekniska problem inte går att lösa så väntar en omfattande biografdöd och den monopolliknande situation på den svenska biografmarknaden som idag råder kommer att förstärkas ytterligare. Operationen lyckades, men patienterna dog.

Vi förutsätter nu att Kulturdepartementet hittar en lösning så att utlovade investeringsstöd kan börja verka redan 2011, helst med hela beloppet 60 miljoner kronor. I annat fall har vi att se fram emot en kulturpolitisk skandal av stora mått. Beslutande politiker blir då passiva åskådare när allt fler mindre biografer läggs ner runt om i landet, samtidigt som det råder en parlamentarisk enighet att så inte skall ske.

Monika Eriksson, Förbundssekreterare

BYGDEGÅRDARNAS RIKSFÖRBUND
Lennart Derehag, VD

FOLKETS HUS OCH PARKER
Olle Häggström, VD

RIKSFÖRENINGEN VÅRA GÅRDAR
Företrädare för drygt 300 av landets biografer

SVTPLAY uppmärksammar brevet i ett inslag som du kan se här (21 minuter in i programmet)

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik, Musik, Scen, Teater Taggad som: Lena Adelsson, Öppet brev till kulturministern

Från premiären på Maria Callas med Rikard Wolff

11 december, 2010 by Rosemari Södergren


Rikard Wolff spelar Maria Callas. Det är en föreställning som det inte går att motstå, den bara måste ses. Lucas Svensson har specialskrivit pjäsen för Rikard Wolff.

Föreställningen börjar med Rikard Wolff iklädd svart klänning i ett elegant vitt rum, med vita fåtöljer och vit soffa med vit beklädnad på vit fluffig matta. Rummet är elegant, som det anstår Maria Callas. Det är en sen kväll i Paris och Maria Callas berättar delar ur sitt liv för oss.

Föreställningen är en monolog även om det finns en skådespelare till på scenen, Maria Callas uppasserska Bruna, spelad av Eva Stenson. Bruna är underdånig och passar upp och yttrar inte ett ord, hon tar inte ens en sekund av ljudutrymmet från Maria Callas.

Operasångerskan Maria Callas är en av 1900-talets mest mytomspunna kvinnor. Hon föddes i USA, men kom till i Grekland. När hennes föräldrar och storasyster lämnade Grekland för USA låg hon i sin mammas mage. Hennes föräldrar hade önskat sig en son.

Tjock, med glasögon och ful, i alla fall inte lika vacker som sin syster Jackie, det är den bild Maria Callas har av sig själv som liten. Men hennes mamma spelar skivor och Maria upptäcker att hon kan sjunga.

Hon var medveten om att hon var den största operasångerskan och hon lämnade sin man för en av världens rikaste män, Ari Onassis som senare lämnade henne för den amerikanske presidentens änka Jackie.

Rikard Wolff gestaltar denna diva med kärlek och respekt. Hon är divan men också sorgsen. Han är enastående, då han kan spela kvinna utan att dt blir töntigt, vilket ju alltid är en risk när män spelar kvinnoroller. Hans röst är speciell och inte särskilt kvinnlig. Berättelsen var så levande, med text så målande och fängslande att jag efter en stund glömde av att det var Wolff knarriga röst.

Regissören Lukas Svensson berättar i ett pressutskick om sina tankar med föreställningen:

– Callas liv kretsar mellan två poler, livet och konsten och hon är beroende av båda, men hon får dem aldrig att fungera tillsammans. När hon försöker att välja bort det ena för det andra blir resultatet tragiskt och kvar finns bara ensamhet och längtan. Callas var en person som drev sitt liv till extremer och ytterligheter och aldrig kompromissade.

– Den här pjäsen utspelar sig under hennes sista timmar, när allt är förbi, när livet reducerats till frågan om man ska gå ut eller stanna inne. Det som existerar är minnet, allt som är förlorat, allt som inte kan fås tillbaka, säger Lucas Svensson.

Pressmaterialet berättar:

Maria Callas – La Divina – var en av 1900-talets stora fixstjärnor. När hon stod på toppen av sin karriär älskades hon av en hel värld. Men hennes kärleksliv var allt annat än en framgångssaga. Hennes hjärtesorg skulle till slut bli så stor att hon förlorade sin röst. Mot slutet av sitt liv isolerade hon sig allt mer. Hon dog ensam endast 53 år gammal i Paris.

Det handlar inte bara om Maria Callas – det hon har att säga berör oss alla och våra existentiella villkor.

Som den dikt hon citerar från Pasolinins ”Grävskopornas gråt” i slutet:

Endast att älska, endast att känna
räknas, inte att ha älskar,
inte att ha känt. Att leva av

en förbrunnen kärlek inget ångest.
Själen växer inte mer.
Värmen sprider sin förtrollning

och natten häver sig mättad härnere
mellan flodens slingrande band
och dämpade sken från stadens utspridda

ljus. Tusen liv ekar ännu härnere.

Publiken på premiären gav föreställningen stående ovationer, både åt skådespelarna och regissören och de som medverkat till de fantastiska dräkterna och den stilenliga dekoren.

Vilka satt då i publiken? Som på de flesta premiärer en hel del kändisar. Helena Bergström såg jag i pausen, inte oväntat, filmen Änglagård 3 där hon spelar mot Rikard Wolff har snart premiär på svenska biodukar.
Olle Wästberg, tidigare chefredaktör på DN, såg jag. Han syns ofta på teaterpremiärer, liksom tidigare ministern Laila Freivalds, som satt bredvid mig och min teaterkompis. Dramatenskådespelaren Magnus Roosman såg jag också.

Här en intervju med Rikard Wolff om Maria Callas.

Här är Rikard Wolffs hemsida.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning.

Recension i SvD.

Fotograf Mats Bäcker
Bildtext Rikard Wolff i Maria Callas – obesvarat liv. Urpremiär på Lilla scenen 11 december 2010.



Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Recension, Stadsteatern, Teater

Från premiären av Emilia Galotti på Stockholms Stadsteater

10 december, 2010 by Rosemari Södergren



Emilia Galotti är en ung flicka av enklare börd som vill leva ett naturnära, okonstlat liv. Hon ska gifta sig med greve Appiani som hon är förälskad i och han är förälskad i henne.
Trots att greven gifter sig under sin börd vill han gifta sig med henne. De ska flytta ut till landet, bort från nöjeslivet kring hovet. Men fursten Hettore Gonzaga har fått syn på Emilia och åtrår henne. Fursten är van att få vad han vill. Nu vill han ha Emilia som älskarinna, tillsammans med sin förtrogne markis Marinelli smider han planer för att hindra giftermålet. När planerna misslyckas kidnappar de Emilia.

Det är en fascinerande pjäs, skriven av Gotthold Ephraim Lessing som brukar kallas Tysklands svar på Shakespeare. Emilia Galotti spelades för första gången 1772 och den blev en ögonblicklig succé. Horace Engdahl, som översatt pjäsen, skriver i programmet för uppsättningen på Stadsteatern:

Emilia Galotti har något av samma ställning i tysk tradition som Hamlet i engelsk.
…
Hänförda bedömare kallade författaren en tysk Shakespeare. Att han åstadkommit ett mästerverk framgick indirekt av den småskurna kritik han utsattes för av den unge utmanaren Goethe, som hävdade att pjäsen var alltför välgjord, alltför ”kalkylerad” och inte tillräckligt ”poetisk”. Men som romanförfattare erkände Goethe det starka intryck den gjorde genom att låta Emilia Galotti vara den bok som ligger uppslagen på den unge Werthers bord när han tar livet av sig.

På ett sätt kan den kännas gammal. Emilia Galotti vill leva rent och kyskt. Hon vill inte ge efter för lusten och glamouren. Finns det någon ung människa som agerar så idag? Att hon så stenhårt vägrar låta sig lockas av känslorna. När hon blir kidnappad verkar det vara inte så mycket sorgen efter den bortrövade fästmannen som gör henne förtvivlad utan mer att hon hindras från att leva kyskt och rent.

Men på ett sätt handlar pjäsen, om människors rätt att vägra förföras av den lättsinniga ytliga nöjesguden vars glädje bara är tillfällig. Nöjesguden är ombytlig och kommer att kasta dig på soptippen, rata dig, något annat lockar.
– För mig är Emilia Galotti en kärlekstragedi. Den handlar om kärlek som en destruktiv kraft. Hur kärlek, erotik och makt leder till katastrof, säger regissören Tobias Theorell om den klassiska tyska pjäsen.

Självklart har pjäsen också en politisk dimension, fursten har makten och kan behandla människor av lägre börd som han behagar.

Johannes Bah Kuhnke spelar fursten. Att han är så bra i den rollen, förföriskt charmig och han verkar själv tro på sina lögner om att han inte vill något illa. I rollen som Emilia syns en av Norges stora skådespelerskor: Kirsti Stubø – som debuterar på Stockholms stadsteater. Hon har medverkat i ett stort antal pjäser på både Nationaltheatret, Rogaland Teater och Det Norske Teatret. Kirsti Stubø har tagit emot ett flertal priser för bästa kvinnliga skådespelare i filmen Opium. Våren 2009 fick hon Heddapriset för bästa kvinnliga biroll som Hermione i Andromake på Det Norske Teatret.

I rollen som grevinnan Orsina är en annan känd norska skådespelerska, Petronella Barker. Jag såg att bloggaren Lovekultur sett en av de publika repetitionerna och att bloggaren fastnade speciellt för hennes skådespel:

Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan.

Jo, hennes roll är lite av en nyckelfigur. Hon sätter fingret på förtrycket av kvinnors rättigheter och detta är skrivet för nästan 300 år sedan.

Det var första gången jag såg en pjäs av Gotthold Epraim Lessing och det var en spännande ny teaterbekantskap som jag vill se mer av.

Emilia Galotti används flitigt i skolundervisningen i Tyskland. Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) var för den tyska dramatiken vad Shakespeare var för den engelska. Han verkade som författare, filosof, dramatiker och konstkritiker och är en av de stora representanterna för Upplysningen.
– Det var fruktansvärt roligt att översätta Emilia Galotti. Lessings teaterspråk är lysande. Han kan verkligen skriva repliker och få dem att haka i varandra. Han är före Henrik Ibsen en av de bästa dramatikerna i det avseendet, säger Horace Engdahl som översatt pjäsen, i ett pressmeddelande om pjäsen.

Redan när vi kom in i salongen byggdes förväntningarna upp. Scenografin var stram och spännande, mörk och svart med dörrar och fönster målade med vit krita. Johannes Bah Kuhnke iklädd morgonrock av siden låg i en hög av papper som han slarvigt och oengagerat bläddrade pliktskyldigast i. Det var brev och önskemål från invånare i hans furstedöme.

Skådespelet byggde också på att det var ett spel, stundtals stod skådespelarna vända mot publiken och sade sina repliker, som om de talade lika mycket till publiken som till varandra.

Det är en stark föreställning som satte sig i magen. Det kändes svårt att sätta sig och skriva först, intrycken var så många. Det är vad jag tycker är en lyckad föreställning när det finns flera tolkningar och olika dimensioner i ett föreställning.

Och en bonus: Odoardo Galotti spelas av Göran Stangertz, som alltid värd att se.

Foto: Petra Hellberg
På bilderna: Kirsti Stubø och Johannes Bah Kuhnke i Emilia Galotti.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Emilia Galotti, Stockholms Stadsteater, premiär, teater, recension, scen, Göran Stangertz, Johannes Bah Kuhnke

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Emilia Galotti, Göran Stangertz, Johannes Bah Kunhke, premiär, Recension, Scen, Stockholms stadsteater, Teater

Aniara – en revy på Stockholms stadsteater

9 december, 2010 by Redaktionen

I går kväll (8/12-10) har jag alltså varit på revy fast min personliga uppfattning är nog att ”Aniara” är ett sorts mellanting mellan ”teaterstück mit musik” och musikal, men ändå inte. Egentligen spelar det ju ingen roll vilken etikett vi sätter på verket. Det var i alla fall bra underhållning!

”Aniara” finns alltså som opera eller rättare sagt, rymdopera med musik av Karl- Birger Blomdahl och med ett libretto av Erik Lindegren. Operan hade premiär den 31 maj 1959 på vad som då hette Kungliga Teatern och numera Kungliga Operan och verket bygger på Harry Martinsson´s versepos ”Aniara” från 1956.

Egentligen är jag nog för ung för att ha kunnat se ”Aniara” i verkliga livet, men det är kanske en sanning med modifikation för orsaken till att jag inte såg verket då har förmodligen mer med att jag vid den tiden inte var mer än fjorton år och dessutom bodde jag i Fjärås vid tidpunkten.

I samband med att Erik Saedén avled lyssnade jag på en inspelning av verket från dåvarande Kungliga Teatern, som SR P2 sände för att hedra Erik Saedén´s minne.

I Lars Rudolfssons version har det alltså blivit en revy med musik av Andreas Kleerup, och med ett tjugotal skådespelare på scen.

Det som känns särskilt bra med uppsättningen är som sagt det gedigna ensemblespelet, men det finns också utrymme för utmärkta enskilda sångprestationer och dit får jag naturligtvis först och främst räkna Helen Sjöholms insatser, men också Dan Ekborg samt ytterligare en skådespelare som jag just nu har tappat namnet på.

Jag är inte så van att gå på vad jag kallar tal-teater, med eller utan musik, men det som ändå gjorde det största avtrycket på mig var nog ändå Andreas Kleerups underbart suggestiva och vackra musik i arrangemang av Carl Bagge. Musik som dessutom var utomordentligt väl framförd, men visst jag var också mycket imponerad av de olika skådespelarnas insatser, ingen nämnd ingen glömd.

En annan sak som jag var djupt imponerad av handlar om den finurliga scenografin, som Sören Brunes svarade för. Mer tänker jag inte skriva om den för att inte fördärva upplevelsen för dem som ännu inte har sett föreställningen.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det var en ovanligt lyckad teaterkväll, så här mitt i veckan och detta kommer sannolikt att leda till att jag även fortsättningsvis kommer att försöka se en teaterföreställning eller två och nu närmast är det nog ”Callas”, som lockar mest.

Då är jag ju dessutom halvvägs tillbaka i min underbara operavärld.

Jonas om Aniara- från genrepet

Mer om Aniara

Rosemari om Kleerup

SvD recension

DN:s recension

Arkiverad under: Musik, Scen, Teater Taggad som: Aniara, Kleerup, Stockholms stadsteater

Hamlet och Verdi live i december: Folkets Hus/Parkers biograf nära dig

6 december, 2010 by Redaktionen

Folkets Hus och Parker ökar takten på sina direktsända evenemang till biografer i hela landet. Frossa i opera, teater och konserter när Folkets Hus och Parker direktsänder från Metropolitan i New York, via Londons National Theatre och Berlin till Dramaten och Engelbrektskyrkan i Stockholm. Här är våra digitala livesändningar under december.

Hamlet live från National Theatre – 9 december 20.00
National Theatre sätter upp Shakespeares jätteklassiker, med Rory Kinnear – känd från bland annat Bondfilmen Quantum of Solace – i titelrollen. Kinnear har tidigare gjort hyllade roller i National Theatres Burnt by the Sun och The Revenger’s Tragedy. Han är också omtalad för sina rollprestationer i TV-serier som Mördare okänd och Ashes to Ashes.

Verdi-opera direkt från New York – 11 december 18.30
Folkets hus och Parker sänder en ny uppsättning av Giuseppe Verdis familjedrama Don Carlos. Föreställningen sänds live från Metropolitan i New York. Regissören Nicolas Hytner från National Theatre i London gör sin regidebut på Metropolitan i New York med denna nya uppsättning av Verdis djupsinniga, vackra och mest ambitiösa opera.

Barbara Hendricks live på bio – 18 december kl 19.00
Barbara Hendricks sjunger in julen i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Kvällens konferencier är Michael Nyqvist, som också presenterar Drottningholms Barockensemble och Engelbrekts kammarkör. Konserten sänds live från Engelbrektskyrkan till Folkets Hus och Parkers digitala biografer

Berlinfilharmonikerna live från Berlin – 31 december 17.15
Se en fantastisk galakonsert på nyårsafton 31 december live från Berlin. Världsstjärnan Gustavo Dudamel dirigerar Berlinfilharmonikerna. Solister är den kinesiska pianosolisten Lang Lang och den världsberömda mezzosopranen Elina Garanca.

Arkiverad under: Musik, Teater Taggad som: Digital evenemang, Folkets Hus/Parker

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 426
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in