• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Salong Normal på Stadsteaterns scen i Skärholmen

11 februari, 2011 by Redaktionen

Salong Normal är en Stockholms stadsteaters fyra barn- och ungdomsföreställningar på den nya scenen i Skärholmen under våren. Alla föreställningarna kretsar kring frågor om vad det innebär att vara normal eller annorlunda. Salong Normal är en 45 minuters sång- och pratföreställning med Niklas Brommare och Camilla Larsson och vänder sig till barn från sju år.

Föreställningen Salong Normal har vuxit fram i samarbete med en tredjeklass i Hägerstenshamnens skola. Klass 3B har under hösten fått delta i workshops som stadsteaterteamen drivit tillsammans med Kulturhusets Rum för barn. Det är eleverna som har skrivit de sångtexter kring temat annorlunda/normal som sedan har tonsatts av Skärholmsscenens kompositör Niklas Brommare.

Läs mer i min recension i Teatermagasinet.

De andra föreställningarna är Bilder av Pi från tio år, Liten igen från fem år och Sugerstar Sockerstjärna från 16 år.

Läs mer på Stockholms stadsteaters hemsida.

Bild: Niklas Brommare och Camilla Larsson i Salong Normal. Foto: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om barnteater, normalitet, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Teater Taggad som: Barnteater, Skärholmen, Stockholms stadsteater

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp

8 februari, 2011 by Redaktionen

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp
Betyg: Fyra

Det finns inget som ger sån stark doft av Uppsala som Gösta Knutssons sagor om den vanskapte lille katten Pelle. De freudianska konnotationerna åsido,. Så är historierna om Pelle Svanslös fyllda av hänvisningar till 1930-talets akademiska krets i Uppsala. I denna nytolkning av de älskade barnböckerna är det antagonisten Måns som figurerar i centrum. Som i en feberdröm återfinner han sin gamla barndomskompis Daisy som kommer från Hundstaden. Om katterna är hedonister som lyssnar på gammal 60-talsfunk är hundarna förfinade aristokrater som går på kafé där Donau-valsen spelas upp och man äger tillträde till finkultur.

Motvilligt börjar Måns att uppfyllas av kärleken till hunden Daisy. De äldste inom respektive sida förkunnar tingens ordning och framhåller att om en planet rubbas från sin bana som uppstår kaos. Daisy och Måns verkar dock inte omfattas av denna världsordning, utan träder fram i kraft av sin individualitet som paradoxalt nog blev möjlig först när de blev tillsammans.

Denna urgamla saga om omöjlig kärlek i fabelmiljö är nästan överraskande berörande. Att inramningen var Gösta Knutssons gamla kattuniversum hamnade mer i periferin och kanske var mer ett medel att ge pjäsen en lokal prägel. Det gjorde egentligen inte så mycket. Manus var välskrivet och levererade många ordvitsar som uppskattades både av gamla och unga. Robin Keller som katten Måns påminde lite om Neil Gaimans dröminkarnation i Sandmanserierna, både till utseende och till personligeten: lagom narcissistisk, trulig och alldeles bedårande. Elisabeth Wernesjö som Daisy var likaså mycket charmig. Dennis Sandins regi fick det unga omaka parets att beröra starkt både hos gammal som ung.

Om föreställningen på Uppsala Stadsteaterns hemsida.

Fler recensioner: Expressen, teatertidningen Nummer och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, teater, Uppsala Stadsteater, klasskamp

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: klasskamp, Recension, Teater, Uppsala Stadsteater

Kulturbloggen träffar truppen bakom dockteatern Systern från havet, av Ulf Stark

8 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Dockteater är en teaterform som alltid fascinerat mig. Både marionettdockor som handdockor, eller masker. Dockteatrarna har ofta turnerat runt och spelat på gator och torg och inte räknats in bland de fina teaterakademierna. Fast det har förstås ändrats en del på det under senare tid och i en del länder finns det högskoleutbildningar för dockmakare och dockspelare.

Att göra en föreställning med dockor kräver många olika talanger. Dockan ska skapas för att signalera det skådespelarna och regissör vill säga, den ska kunna röra sig på sätt som stämmer överens med karaktären och kanske samspela med skådespelaren.
När jag hörde att Marionetteatern, som numer flyttat in på Stockholms Stadsteater, snart har premiär på en ny dockteater-föreställning ville jag gärna intervjua regissören och skådespelarna och jag skickade iväg en förfrågan till pressavdelningen. Vad glad jag blev när jag ganska snabbt fick svar med ett ja från regissören.

Här är intervjun:

Måsars skri och ljudet av mjuka havsvågor kommer att välkomna barnen när de träder in salongen. Ett stort tyg omsluter rummet och ger en känsla av att befinna sig i ett stort tält. Barnen får sätta sig på kuddar framför scenen. Dockor i olika storlekar, masker och människor kommer att spela upp ett magiskt spel om ett ämne som berör de flesta barn, om att få en syster man inte vill ha eller att vara den oönskade systern.

Marionetteatern har premiär 26 februari på ”Systern från havet” som skrivits av Ulf Stark. Berättelsen är skriven direkt för teatern och bygger inte på någon bok.

Ulf Stark är så fantastisk, hans texter är så fyllda av både poesi och uppkäftighet, säger Helena Nilsson, pjäsens regissör.
Ulf Stark upprörs av situationen för ensamkommande flyktingbarn och hur de tas emot i Sverige. Han ville skriva något om barn som måste lämna sitt hem och valde att göra det utifrån det som hände under 1940-talet då 70.000 finländska barn fick lämna sitt land under kriget och tas emot i svenska hem.
– Med tanke på hur Sverige har tagit emot flyktingbarn så tycker jag inte vi kan säga att vi är världens mest barnkära land, säger Ulf Stark i en intervju på Stockholms stadsteaterns hemsida.

Handlingen kretsar kring två småflickor, Margareta och Sirkka.
Margareta är för mycket ensam tycker hennes föräldrar. Hon önskar sig en hund, jättemycket. Istället får hon en syster från Finland.
Sirkka måste lämna sitt land och sin mamma och pappa för att det är krig. Pappa måste ut i kriget och hinner inte lära henne att cykla, istället får hon åka över havet med en adresslapp kring halsen och med sin lilla slitna tyghund i handen.

– Jag hoppas att de ska bli berörda av det här ödet, och att de kan känna med båda tjejerna. Det är okej att som Margareta bli sur om man inte får en hund utan får ett krigsbarn istället. Barn är fyllda av längtan, hopp och lek, och kan känna igen sig själva i mycket, säger Ulf Stark.

De flesta barn i Sverige träffar idag i sin förskola eller i skolan barn från länder i krig eller oroligheter. Många barn får också uppleva hur de kan få nya syskon när föräldrar skiljs och träffar en ny sambo som har barn med sig till det nya hemmet.

Föreställningen berättas ur barnens perspektiv. Det är ju två berättelser, Margaretas och Sirkkas berättelse.
– Barnen ska kunna känna igen sig och vi hoppas att det känns lätt att förstå varför Margareta blir svartsjuk och lite elak, säger Helena Nilsson.

Att vara dockteater-skådespelare är speciellt, de ska både jobba med sig själva och dockorna. Dockspelarna i Marionetteaterns trupp är också dockmakare och har skapat dockorna. Stina Wirséns teckningar ligger till grund för dockorna.

I föreställningen ingår en mängd olika dockor och samma karaktär finns i olika format.

Flickorna ska vara i centrum och föräldrarna lite mer fragmentariska, men ändå påtagliga, berättar Anna Hallberg, dockspelare och dockmakare.

Föräldrarna är därför oftast masker som skådespelarna håller framför sitt ansikte. Fast det finns en uppsättning av små figurer, där också föräldrarna finns med. Små figurer som spelar i ett format av tittskåpsteater, för att illustrera något som spelas upp i minnet eller i tankarna.

Flick-dockorna är stora, nästan lika stora som fyraåringar. De har rutiga klänningar på sig.

– Vi ville att dockorna skulle ha så mycket som möjligt kvar av känslan från Stina Wirséns skisser. Så var ha handmålade rutor på tyger som vi sedan sedan kläderna av, berättar Anna Hallberg.

Scenen som är en halvcirkel är inbonad av blåa trasmattor. Måsar i trä kommer att flyga över salen, ljud av havsvågar och måsars skri och en mängd olika dockor i olika storlekar. Räkna med en magisk föreställning när ”Systern från havet” har premiär.

Här kan du se en liten cyklande docka.
Bilder på fler dockor finns under filmklippet.


Pjäsen är tänkt för barn från fyra år.

Regi: Helena Nilsson
Scenografi och kostym: Peter Holm
Dockdesign: Stina Wirsén
Ljudcollade och bild: Appel
Medverkande: Magnus Erenius, Malin Halland, Anna Hallberg, Kay Tinbäck du Rees


Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, intervju, teater, scen, Marionetteatern, Stockholms stadsteater, Ulf Stark

Arkiverad under: Intervju, Teater Taggad som: Dockteater, Intervju, Marionetteatern, Scen, Stockholms stadsteater, Teater, Ulf Stark

Bilder, filmklipp och tankar efter premiären på Maria Bloms Under Hallonbusken

6 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Fortfarande omtumlad efter gårdagskvällens föreställning av Under hallonbusken.
Det är statusraden hos den vän som var med mig på premiären på Maria Bloms föreställning på Dramaten på lördagskvällen.

Ja det är en oerhört stark föreställning som tar med oss på en resa fylld av känsla, som pendlar mellan skratt och gråt, mellan ilska och sorg. Tre syskon samlas i ett vårdhem för att ta farväl av sin mamma, som ligger inför döden. De vuxna barnen är i medelåldern och har valt olika sätt att överleva den uppväxt som påverkades av att ha en deprimerad mamma som övergavs av deras pappa när barnen var tonåringar.

Maria Blom gör mer än en svart Norénpjäs av detta. En oväntad besökare kommer, en man som inte på samma sätt flytt från sina känslor i livet. Eller har han det? Bygger hans liv på en lögn?

Vi får möta människors oförmåga att möta det svåra, hur vi på olika sätt smiter från, sopar undan, pratar om ytliga saker eller låtsas vara djupa och ärliga, allt för att slippa möta det svåra. Maria Blom har fått fram detta och samtidigt med en känsla för sina karaktärer. Vi kan bli arga på dem, vilja resa oss upp och säga till dem att lugna ner sig samtidigt träffar de oss djupt. Jag tror de flesta av oss kan känna igen oss själva och våra medmänniskor i de flesta av karaktärerna.

Maria Blom har bevisat vilken stor dramatiker hon är genom att skriva denna pjäs och regissera. I Teatermagasinet skriver jag:

Maria Blom har en fenomenal känsla för att återgå dessa mänskliga sätt att slippa ta itu med det som gnager. Det är humor, det är svärta, det är ångest och vi dras med på en resa där vi pendlar mellan skratt och ilska och sorg. Ibland träffar de så klockrent att det gör ont i magen. Heddas karaktär är tar för sig och stör, så fort någon närmar sig sanningen yrar hon kring och väsnas, ska sopa alla problem under mattan med att vispa grädde eller något annat ytligt. Allt för att slippa se det verkliga. Tanja Lorentzon gör denna karaktär så starkt och så enerverande att jag knappt kunde hålla mig från att resa mig upp och be henne lugna ner sig.

Expressen skriver:

Nils Schwartz besöker en omtumlande dödsbädd på Dramaten och ser att Maria Blom är en stor dramatikerbegåvning.

Jag håller med Nils Schwartz, som jag uttryckte det i Teatermagasinet:
Maria Blom har tagit plats bland de dramatiker som skildrar familjerelationer och hennes pjäser kommer om fyrtio-femtio år att vara lika stora klassiker som Arthur Millers ”En handelsresandes död” är idag.

Filmsnuttar från föreställningen samlade i Dramatenbloggen (samma som vi har längre ned i denna bloggpost).

Bilden ovan: Lanseringsbild
Kollage Pia Koskela

Bilderna nedan: Fotograf Roger Stenberg



Relaterat: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, teater, Maria Blom

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Maria Blom, Recension, Teater

Från premiären av Charlies Unge på Pantomimteatern

5 februari, 2011 by Redaktionen

Publiken satt som tända ljus på premiären av Pantomimteaterns Charlies Unge, baserad på stumfilmsklassikern Chaplins pojke (The kid) från 1921. Pantomimteatern är den första teatergrupp i världen som fått rättigheterna till att göra teater av The Kid och de har lyckats bra.

Charlies Unge är en dramatisk föreställning med bara tre skådespelare i alla roller. Bo W Lindström är Charlie, Methinee Wongtrakoon ungen och Ulrika Mannerfelt mamman. Dessutom är de tjuvar, poliser och många fler – alla med olika masker och spelstilar, så det känns som om det är en stor ensemble.

Speciellt fascinerande tycker jag att skådespelarnas samspel med de två filmdukar som visar stillbilder och rörlig film. Förutom att miljöerna växlar, går rollkaraktärerna in och ur filmen och Charlie hamnar till och med i slagsmål med en person som bara finns på vita duken.

Läs mer i min recension i Teatermagasinet.

Bild: Methinee Wongtrakoon och Bo W Lindström. Foto: Martin Skoog.

Se vidare på Pantimimteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Pantomimteatern, Charlies unge, Charlie Chaplin, the Kid, Chaplins pojke

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 426
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in