Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: 1984 – blottlägger förtryckets strukturer

by


Foto Sören Vilks

1984
Av George Orwell
Översättning Thomas Warburton
Dramatisering Gustav Tegby
Regissör Sara Cronberg
Scenografi och kostym Lizzie Clachan
Ljus Susanna Hedin
Ljud och komposition Lisa Nordström
Videodesign och ljudkonsult Stefan Stanisic
Mask Susanne von Platen
Dramaturg Amanda Fromell
På scen Pekka Strang, Matilda Ragnerstam och Lennart Jähkel
Premiär på Kulturhuset stadsteater 14 mars 2025

När vi sätter oss på våra platser får vi ta på oss hörlurar som gör att vi kan höra många fler detaljer från föreställningen men samtidigt blir vi lite avstängda från alla andra. Spelet kan börja och vi får uppleva en resa till ett samhälle där det är farligt att tänka och där Partiet styr allt och individernas uppgift är att lyda och vara lojala i tankar, ord och handling. En skildring av hur diktaturer byggs upp.

1984 är en roman av den brittiske författaren och journalisten George Orwell, som skrevs 1948 och publicerades den 8 juni 1949. Romanen är en av världens mest kända skildringar av ett förtryckande samhälle. Tiden har gått sedan boken kom och när den nu sätts upp på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm känner jag tydligt igen både Sovjetunionen och Östtyskland men också nutidens Iran. Parallellerna är tydliga mellan nationella diktaturer och farliga sekter – samma strukturer används överallt där någon ska vara Storebror/diktator som förväntar sig de underlydandes totala lydnad. De underlydandes brist på rätt att tänka självständigt tas sakta men säkert bort i båda dessa strukturer.

Ett plus är att föreställningen inte tog upp nutiden utan låter oss själva dra slutsatser och tänka. Men det som är ett plus är också ett minus. Jag saknar aspekter som visar hur övervakningen idag inte bara sker av politiker eller religion och stater utan också av internationella kommersiella krafter som Meta/Facebook. Facebook övervakar allt vi gör online och det finns ingen support hos företaget där vi kan göra oss hörda. Om Facebooks algoritmer beslutar att vi brutit mot Metas regler stängs vi av i det antal dagar Meta finner bäst och vi kan inte på något sätt överklaga eller kommunicera med Facebook/Meta. Det är en form av övervakning som sker idag av kommersiella aktörer som skiljer sig från myndigheters och politiska partiers övervakning som skildras i boken 1984.

Frågorna om övervakningssamhället är inte enkla att ta ställning till. Övervakningskameror och övervakning av kommunikation med mobiler, surfplattor och datorer ökar. Det är verktyg för att till exempel polis ska kunna stoppa våldspiralen av kriminella gäng. Det är verktyg för att landets försvar ska kunna upptäcka och hindra terrorattacker. Att bli utsatt för en sprängning för att man råkar bo i samma hus som en släkting till en gängkriminell är inte särskilt tryggt. Å andra sidan: all övervakning kan missbrukas.

Handlingen på scen kretsar kring statens tjänsteman Winstom som arbetar med att radera och skriva om historien för att passa den berättelse som regimen vill ha för tillfället. Samhället styrs med järnhand av det allsmäktiga Partiet och dess ledare, Storebror. Winston har varit i de fattigas område och köpt en dagbok där han börjar skriva ner sina tankar. Hans tankar visar sig vara farliga, han ifrågasätter systemet. Han lär samtidigt känna en annan partimedlem, Julia. Winston och Julia inleder en kärleksaffär, också det något som är förbjudet. Sex ska bara göras för att barn ska komma till, några känslor mellan människor får inte växa. Medborgarna ska älska staten, Partiet och Storebror. Inget annat för ta plats i medborgarnas känslor.

Föreställningen är intensiv och det är otäckt. Skådespelarna är enastående. Pekka Strang som Winston, Lennart Jähkel som OBrien och Matilda Ragnerstam som Julia får högt betyg för sina roller. Samtidigt är delar av handlingen lite oklar och missar målet. Winston och Julia får kontakt med en ledare inom motståndsrörelsen och måste då lova att vara beredda att döda hundratals oskyldiga om det behövs för sakens skull. Det är ganska motsägande då motstånd mot storebror borde handla om rätten att tänka själv och inte om att lyda rörelsen blint. Ska de som kämpar inom motståndsrörelsen göra samma hänsynslösa gärningar som det förtryckande Partiet och Storebror?

Motståndsrörelsen har en hemlig bok som Winston får tag på. Han och Julia läser högt ur den. Innehållet förvånar mig. Innehållet verkar inte säga något om frihet eller rätten att tänka eller om rätten att älska – innehållet låter mer som ett udrag ur Marx Kapitalet fast med tillägget att det i 1984:s års samhälle finns en medelklass som springer överklassens ärenden.

Föreställningen är självklart värd att se, trots mina små invändningar. Den skildrar mycket som är viktigt att vi sätter fingret på och funderar kring och pratar om. En mycket intressant del av förtrycket från Storebror och Partiet handlar om ord och sanningar. Hur ord förvrängs för att betyda något annat. Ord och kommunikation är viktigt och där finns en hel del att observera i nutiden också och fråga sig vad som är tillåtet att säga och tänka och vad som är omöjligt att uttrycka.

Teaterkritik: Hinkemann – slungar vilt mot samhällets orättvisor

by


Foto: Sören Vilks

Hinkemann
Av Ernst Toller
I fri bearbeting av Tom Silkeberg
Regi Anja Susa
Scenografi Helga Bumsch
Kostym Maja Mirkovic
Koreografi Damjan Kecojević
Peruk och mask Mimmi Lindell, Frida Ottosson
Medverkande Gustav Berg, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Danilo Bejarano, Natalie Sundelin, Marcus Vögeli och Elisabeth Wernesjö
Premiär på Dramatens lilla scen 13 mars 2025

En föreställning som slungar vilt mot vår tid, mot högerextremism, mot indivudalism och nyliberalism men också mot föräldrar som överger sina barn och nyandlighetens filosofi om att man kan tänka sig frisk med positiva tankar. I Dramatens pressmeddelande beskrivs den som en absurd tragedi om krig och kärlek, men det är mycket mer än detta som den tar upp. Det är mycket prat, många dialoger och monologer. Det är en föreställning som inte alls tagit till sig den kreativa principen Less is more.

Jag uppskattar oftast pjäser liksom filmer och litteratur som har flera bottnar och som inte måste säga allt utan som litar på sin publik och sina läsare. Här blir det tvärtom. Allt måste attackeras och sägas om och om igen på flera sätt, som om vi i publiken förutsätts inte kunna tänka eller känna eller uppfatta något mellan raderna eller ytan. Det blir för mycket som hamras in. År andra sidan finns det onekligen mycket att prata om efter att ha sett Hinkemann.

Hinkemann är soldat som blivit sårad, hamnat på sjukhus och sedan blivit hemskickad till sin fru. Han har våldsamma minnen och lider av Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det är tydligt att han och hans fru behöver inkomster. Scenografin stryker under det med flagnade tapeter på scenens sidor. Hinkemann skulle självklart behöva vård för sina mentala problem. Det är ett av föreställningens många budskap att vi behöver samhällen där människor som fått sådana mentala skador ska kunna få stöd och hjälp istället för att tvingas ut och söka arbete.

Men han lyckas få ett arbete, mot alla odds. Direktören för stadens nöjespark ser att han har muskler och utstrålar styrka och Hinkemann får ett välbetalt jobb som samtidigt är djupt förnedrande. Direktören spelas skickligt av Danilo Bejarano, fast kanske direktören har sminkats lite för övertydligt med Hitlermustasch?


Den tyske dramatikern Ernst Toller försökte göra socialistisk revolution. Dramatens pressmeddelande berättar att han skrev sina främsta verk i fängelse och tvingades fly från nazisterna och som, baserat på egen erfarenhet, skildrade hur den enskilda människans kamp för frihet och självständighet krossas av kollektiva krafter eller auktoritära system

Föreställningen kniper många poäng genom träffsäkra skildringar av orättvisor i världen och hur makthavare utnyttjar människors utsattthet och svaghet. En del scener är talande starka och mycket rakt på sak. Skådespelarna bär föreställningen till stor del. Marcus Vögeli som den utsatte och förvirrade Hinkemann får mina stående ovationer tillsammans med övriga skådespelare. Danilo Bejarano imponerar som nöjesparkens direktör och Hulda Lind Jóhannsdóttir har en gudagåva att kunna vara komisk samtidigt som hon förmedlar människors tragedier. Hon är imponerade i de olika roller hon gestaltar i Hinkemann.

Scenografin är till skillnad från allt prat ganska sparsmakad med ett runt spår i scenens mitt där några fötöljer är fastsatta och kan snurra runt och ge cirkuskänsla på en scen omgiven av flagnande tapeter.

Föreställningen är stark, mycket stark och berörande. Den dröjer sig kvar inom mig i tankar och känslor länge. Det går inte att tänka bort allt den förmedlar. Samtidigt tycker jag den säger för mycket på en gång, så det är med kluvna känslor jag funderar på den.

Fakta om Ernst Toller:
Ernst Toller (1893–1939) var en tysk dramatiker mest känd för sina expressionistiska pjäser och sitt politiska engagemang. Hinkemann, liksom flera andra verk, skrev han i fängelse under tidigt 1920-tal, där han satt till följd av sitt engagemang i den socialistiska revolutionära Bayerska rådsrepubliken där han var president under sex dagar 1919. Han var jude och en mycket uttalad antifascist som tvingades lämna Tyskland när nazisterna tog makten.

Fakta om regissören Anja Suša:
Anja Suša är en mångfaldigt prisbelönad teaterregissör verksam i Serbien, Kroatien, Montenegro, Slovenien, Polen, Sverige och Danmark. Sedan 2019 undervisar hon som professor i teaterregi vid Stockholms konstnärliga högskola. På Dramaten har hon tidigare satt upp #Jeanne, en uppsättning som belönades med Grand Prix på Belgrads internationella teaterfestival 2023. Anja Suša och Tom Silkeberg har samarbetat i många år. Silkebergs texter spelas flitigt runtom i Europa och han är Orlando Burg Theater i Wien

Teaterkritik: The Dresser – Hollas ansikte bär och ger styrka bortom mellanmjölkens horisont

by

Foto Ben van Duin

The Dresser
Av & med Karina Holla
Dramaturgi Jeroen Kriek
Scenografi Theun Mosk
Kostym Mattijs van Bergen
Musik Rikard Borggård
Teater Giljotin – gästspel med premiär 1 mars 2025, recensionsdag 8 mars
Foto Ben van Duin

Den i Amsterdam baserade, flerfalt prisade mimskådespelaren Karina Holla gör ett återbesök – som ett led på sin turné – på Teater Giljotin. I sina två senaste föreställningar Warrior Women och Darger spelade hon för utsålda hus i Nederländerna och Sverige. The Dresser hade premiär i oktober 2023 och den första turnén i Nederländerna har fått ett varmt mottagande. Kvällens föreställning ges på engelska.

En röd stor bur – som blir hennes scenrum – är det första man ser. Klänningar, kavajer – med var sin karaktär – hänger uppsatta på galgar i taket. Holla träder in värdigt, stilla i en vit – liknande sidenpyjamas. Kragen upptill ger ändå pondus till det mjuka materialet, och hennes lite stabila men också känsliga gestalt. Hennes öppna ansikte med rödmålade läpparna och pigga vakna ögon blir belyst och spelet kan börja. Hon inger respekt. Titeln The Dresser flaggar för att livet bakom scenen är det som ska visas, och nog blir det allvar från första stund.

Jag är inte i Sverige, är det första jag tänker. Det spektrumet av uttryck, som direkt uppstår har inget med vår lilla jantelag eller lagom-tillvaro att göra. Sakta tar hennes erfarenhet plats på scenen – färgat av ett långt teaterliv. Associationerna går till Louise Bourgeois – som också använt sig av en bur som ett galler i sin konst. Hon är också kvinnan som gjort kraftfulla verk i hög ålder. Lite senare flyger Bourgeoises namn också över Hollas läppar – när hon på tydlig engelska både skämtar och lite skrämmer oss.
”Again, and again and again…” säger hon och beskriver att även om det så är endast tre personer i publiken – och ”bara en skrattar på rätt ställe” – så vill hon ge allt. Men hennes humoristiska argument för att dö, för att på så sätt verkligen ”understryka att hon levt” och existerat – hör vi också.


Hon rör sig lugnt och medvetet, med en mimartists alla väl formade gester. De små knotiga händerna blir följda i minsta rörelse. ”I wanted a prince to come and make me free” säger hon. Vi får höra hur han som i en saga sedan kommer och landar på fönsterkarmen. I en liten gest bara lutar hon sig – därefter något bakåt – andas … och ”blir fri” – i en av pjäsens subtila ögonblick. Nog blir hon fri, men inte som hon tänkt sig .. och prinsen går till och med och dör får vi höra.

Då och då hämtar hon vatten hos sin ljus- och ljudtekniker utanför buren – och visar stolt på att hon är människa bakom allt agerande. Han som lägger alla kläderna i hennes armar i slutet av pjäsen.

Vid ett fotografi av Salgado föreställande en afrikansk mammas ståtliga kropp, fanns en gång en bildtext: ”She is a tree of life to them”. De orden som drabbade mig då, dyker nu upp. Den bottnande tydliga speglingen som Holla bjuder på är precis som sådan nödvändig näring för ett litet barn. Vi bärs av autenciteten. Luften blir stilla, allvarlig eller lättsam och klar i hennes makt – hennes skicklighet.
I småpratet som följer i foajén efteråt viskas namn på våra stjärnor som Margareta Krok, Ernst Hugo Järegård och även Edit Piaf. Det är den 8:e mars och det känns värdigt.

Teaterkritik: Studie i mänskligt beteende – smart, rolig, tankeväckande – en helt underbar komedi

by


Foto: Sören Vilks

Studie i mänskligt beteende
Av Lena Andersson
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Sissela Kyle
Scenografi Erik Salvesen
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Johanna Ruben
Medverkande Astrid Drettner, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Sofia Papadimitriou Ledarp, Annika Hallin, Alexej Antic, Jan Mybrand
Urpremiär 7 mars 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Vilken skrattfest. Så roligt och så träffsäkert och dråpligt. Oj vad jag skrattade. Det var nog inte en minut då jag inte skrattade eller log. Studie i mänskligt beteende bygger på Lena Anderssons bok med samma namn, som nominerades till Augustpriset 2023.
Skarpsynt skildrar lögner vanliga människor lurar sig själva med och strör omkring sig. Dubbelmoralen som finns i så många sammanhang blir synlig och oförmågan att se något ur olika perspektiv – allt det som gör att människor springer i flock utan att tänka eller vara ärliga. Visst, det går att skaka av sig det och mena att det är sådana människor är. Men för femhundra år sedan är det detta fenomen som gjorde att människor kunde flockas för att se på när häxor brändes på bål. Det är viktigt att vi i dagens Sverige vågar se vilka så kallade sanningar som inte får ifrågasättas. Se vad det är vi inte får tänka eller säga. Vad vi inte får ifrågasätta alls.

Vi får se två väninnor som är småbarnsmammor och som träffas på ett café för att övertyga varandra om hur duktiga mammor de är och att de är så lyckliga med sina liv. Snabbt går samtalet över till att bara om deras gemensamma väninna Matilda som inte har varken man eller barn. De två väninnorna tävlar om att hacka ned på Matilda som person och att hitta alla fel de kan på henne: riktigt skitsnack, helt enkelt, bakom ryggen. Detta hindrar förstås inte någon av dessa två väninnor att sedan själv träffa Matilda och umgås med henne och snacka skit om sin andra väninna.

Matilda är den enda karaktären på scen som talar sanning. Hon säger oftast precis som de är och väldigt klarsynt. Det gör bara att omgivningen tycker ännu sämre om henne och vrider det hon säger till att betyda något annat. Efter föreställningens paus dyker en annan form av sanningssägare upp. Men den här gången är det en person som inte söker förstå helheten och är helt oförmögen se saker ur olika synvinklar, tvärtom är hon tvärsäker på att hen har rätt i allt och hävdar det bestämt så ingen har en chans att eller vågar säga emot.


Att det fungerar så enormt bra beror förstås på manus men lika viktigt är det skådespelarna alla är duktiga. Ensemblen är otroligt samspelt, det är svårt att förstå att det är en premiär. Hela ensemblen är viktig men jag vill trots det ge en extra eloge till Isabelle Kyed som är en otrolig talang hon kan spela en självgod rektor eller en tonårig prao med samma trovärdighet och komik. Hon verkligen äger scenen när hon agerar.

Scenografin är smart. Handlingen flyter runt mellan olika situationer där karaktärer möts, som på café, en rektorsexpedition, på en bokklubb, i en sybehörsbutik, i en festlokal för att träffas tjugo år efter examen. På scenen är bord, stolar, soffa och bänk uppställda i olika grupper. Till och med utanför scenen, på sidorna, är två scen-stationer uppställda. Allt ger tillsammans känslan av hur allt flyter på, som livet ju gör.

Föreställningen innehåller flera små berättelse som ändå hör ihop, de olika karaktärerna flyter in i olika sammanhang. Den första delen dominerades av ett skärskådande av relationer mellan kvinnor och visar hur kvinnor kan tro att de stöttar varandra men sanningen är att de lika ofta motarbetar varandra och lurar varandra. Det blir så synligt att ofta bubblar en dubbelmoralen kvinnor som bryter mönstret blir ifrågasatta.

Efter paus dominerar teman kring svenskhet och om kunskap kontra flum. Scenerna hos rektorns expedition där den ryska läraren Olga blir inkallad på medarbetarsamtal och får kritik för att hon vill förmedla kunskap till elever är sanslöst rolig, men samtidigt tankeväckande.

Mest av tycker jag att föreställningen handlar om hur viktigt det är att försöka se saker ur olika perspektiv och att kunna lyssna och inte alltid behöva trycka ned någon som tycker eller tänker annorlunda. Att vi faktiskt kan lära oss något av att lyssna på den som vågar kritisera den allmänna uppfattningen. Och detta framfört i en av roligaste föreställningarna på länge.

Tidsuppfattning utforskas enligt Iggy Malmborgs sällsamma schema – Mot slutet på Backa Teater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Manus & regi: Iggy Malmborg

Scenografi & kostymdesigner: Maja Kall

Ljusdesigner: Ulrich Ruchlinski

Ljuddesign och produktion danslåt: Simenon Pappinen Hillert

Maskdesigner: Josefin Ekerås

Kompositör: Kristina Issa

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Jannah Shermis, Emelie Strömberg, Ulf Rönnerstrand och Latifa Esmailian Malm (inspelad röst)

Urpremiär 28/2 på Backa teater på Hisingen

Spelas till och med 16/5

Från 6 år

Det är frustrerande för en skribent att i perioder drabbas av skrivkramp. Recensionen borde definitivt ha varit klar för länge sedan, inte minst av det skälet att uppsättningen erbjuder fräscha vinklar på ett fenomen vår tillvaro styrs av. Och skrivprocessens oerhörda tröghet blir än mer obegriplig med tanke på att jag sammanfattningsvis gillade uppsättningen, lämnade ön på andra sidan älven med ett leende på läpparna. Att somliga episoder ter sig relativt larviga, rent av barnsliga hyser jag som någorlunda förståndig pensionärviss förståelse för. Telningarna ska roas samtidigt som de förhoppningsvis får nya insikter, saker att fundera över och diskutera. Under 86 noga reglerade minuter inklusive paus i 14 av dem exponeras publiken för en förunderlig mix. Nonsensartade övningar varvas med tankeväckande aspekter. Dessutom interfolieras vissa inslag av körsång, vackra ordlösa hymner skrivna av Kristina Issa. Många scener illustreras av en skådespelare medan somliga moment kräver att en grupp genomför uppgiften.

Mot slutet saknar linjärt narrativ, varför scenkonstverket kan likställas med en undersökning där en radda beteenden och handlingar av varierande fastställd längd, avslöjar om tiden går snabbt eller tvärtom masar sig fram. Vad vi upplever kan som bekant väsentligt skilja sig åt, även om tiden alltid tickar på i samma precist mätbara hastighet. Hör till saken förstås att perspektivet hos Backa anpassats för barn precis skolmogna, barn i upptäckaråldern med spring i benen vilka kontinuerligt behöver suga åt sig kunskaper och normer, för att framgent bli socialt fungerande varelser. Den vetenskapliga termen är socialisation, något jag kan erinra mig från cirklar i (barn)psykologi.

Premiären går av stapeln en udda tid, 11:00 på en fredag. Ett par mycket engagerade klasser från årskurs 1 sitter längst ner på läktaren. En av deras lärare berättade för mig att de redan hade teatervana. För oss som inte är primär målgrupp blir det en påtaglig bonus att se dem röra sig rytmiskt till taktfast danslåt, påpeka för Ylva Gallon att stryka gul målarfärg på närmaste omgivningen inte kan kallas för att pyssla och uppmana paret som fått i uppdrag att pussas att avstå. Den ovala scenen är renons på dekor, ger intryck av att vi befinner oss inne i en gigantisk cistern.

Det är första gången Iggy Malmborg skriver för en riktigt ung publik, vilket medges vara pirrigt. Men han anser att tematiken berör oavsett ålder och att den inbjuder till sedvanlig komplexitet. Malmborg har turnerat med egna produktioner i Europa under femton år. Denne psykoanalytiskt inriktade minimalist skiljer ur sig med en estetik som gärna renodlar. Har flera strängar på sin lyra då han också är skådespelare och medverkat i några uppmärksammade filmer.

Ska sägas att jag lärde känna honom som teaterman först i och med Försök X 3 på vår Stadsteater i höstas. Bortsett från monologen skapad i samarbete med Jesper Söderblom fann jag resterande Försök alltför konstruerade för att falla mig på läppen. Tänk en tiodubbling av danska Dogma-regissörernas avsiktliga inskränkningar minus danskarnas brännande budskap. Så för mig hörde dessa övningar hemma på Scenskolan eller motsvarande. I jämförelse funkar manus i forskningsarbetet om tiden (troligen växt fram i samarbete med ensemblen som devising) betydligt bättre. Man har tittat på hur olika kulturer mäter eller relaterar till tiden, detta helt centrala begrepp. Ensemblen har tillsammans med regissören experimenterat och undersökt fenomenet under repetitionstiden.

Förutsättningarna förklaras i en introduktion. Vi får veta vart vi ska rikta blicken om vi vill följa med i fastställda schemat. I högtalare meddelar en inspelad röst vad varje scen går ut på och antal personer som ska utföra ålagd uppgift. Alla skådespelarna som sitter och väntar på instruktioner räcker upp händerna, ivriga på att utföra diverse uppdrag. Kivas egentligen inte alls, utser utan mankemang villiga också till de jobbigaste övningarna. Malmborg har inte lagt något fokus på schismer förrän på slutet när grundvalar utmanas. Då uppstår oenighet, upproriska tendenser. Vad händer om bestämd ordning trotsas och vem bestämmer egentligen? Rönnerstrands replik om att de i egenskap av skådespelare måste förhålla sig till skriven text ger upphov till en konflikt som behöver få sin lösning.

Bakom skådespelarna finns en stor klocka med minutvisare. Och en röd markering ovanför dem i storlek av en tennisboll markerar var föreställningen befinner sig. När markeringen rört sig i sin omloppsbana tillbaka till utgångspunkten är föreställningen slut.

Tre av skådespelarna har jag sett i ett otal färgstarka roller under 2000-talet. Syftar på Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon och Emelie Strömberg vilka gestaltat flera minnesvärda huvudroller. Adel Darwish kom 2016 från Syrien där han studerade film och teater. Han som debuterade på Backa som dramatiker tre år senare är därtill utbildad på Högskolan för scen och musik. Den femte personen Hannah Shermis, har på sitt cv turnéer i Europa med My Dear Companion (vars konsert i fjol på Storan recenserades här) och duon Eldstorm. Och hon leder Göteborgs Countrykör. I Mot Slutet består hennes huvudsakliga insats i att anföra när ensemblen brister ut i finstämda, ordlösa hymner. Körsången avgränsar sjok, utgör en stämningsfull ram, en andhämtningspaus som ger utrymme för reflektion. Helhjärtat, ibland initialt prövande, tar man sig an samtliga uppdrag. Stundtals får jag anledning att fundera på huruvida det i regin lagts in anvisningar som uppmuntrar improviserade moment. Tilltalet sitter efter att ha testats på referenspublik. Emelie Strömberg visar skickligt upp en min av förlägenhet inför ett danssolo.

Vad skådespelare sysselsätts med rent konkret? Deras och publikens tidsuppfattning undersöks som nämnts i korta tablåer (varierar från 1 minuter till 3-4 minuter). Dessa episoder ägnas åt att dansa till techno, snurra runt så fort kroppen kan, skratta, vissla, gäspa, pussas och mycket mer. Somliga aktiviteter, vissa händelser sticker ut. Det finns sju(!) föreställningstekniker, en konsult i kast och slagsmål har anlitats och två experter på flyginstruktion och att rigga med sele.

Innan min genomgång avslutas vill jag lyfta fram tre inslag som etsat sig fast. Tänker på ”normbrytande” illustration av lustfyllt slagsmål emellan en man och kvinna vars masochistiska inslag förbluffar. En höjdpunkt är Ulf Rönnerstrands monolog, en anekdot som torde ha gått rätt in hos den orutinerade delen av publiken. Han vittnar om frustrationen över att inte få lov att bestämma själv, evinnerlig väntan på att bli vuxen. Alldeles före paus sker något spektakulärt när Adel Darwish försvinner genom väggen.

Efter att ha vistats 14 minuter i för oss iordningställd loge/ pausrum återvänder vi till våra platser på läktaren. Vi konstaterar att skådespelaren saknas. Han dyker spektakulärt nog upp hängande i luften (se bild ovan). Filosoferar där över detta med tempus och det logiskt omöjliga i att fixera ett nu. ”Kan väl inte finnas flera nu på en gång”. Han knyter välfunnet an dåtid med framtid. Tidens obevekliga gång avhandlas på ett originellt och belysande sätt. Underliggande temat är synnerligen intressant oavsett ålder. Kretsar kring frågan i vilken utsträckning vi kan styra vår tillvaro. Hur ofta har vi kontroll och hur ofta är vi utlämnade till omständigheter bortom oss själva?