Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Intäktsrekord för Kulturhuset Stadsteatern 2024

by


Foto:Sören Vilks

Glädjande nyheter för alla oss kulturintresserade:
Intäktsrekord för Kulturhuset Stadsteatern 2024, berättar ett pressmeddelande:

När bokslutet skrivs för 2024 kan Kulturhuset Stadsteatern blicka tillbaka på ett år med rekordintäkter. 110,3 miljoner kronor är de högsta biljettintäkterna någonsin och särskilt stor är intäkterna från teaterverksamheten vid Sergels torg som uppgår till över 85 miljoner kr, en ökning med 9 procent jämfört med 2023.
– Hela vår verksamhet utgår från våra besökare, det visar sig i våra besökssiffror. Under året har över 2,3 miljoner besökt oss, ett tecken på att vi hela tiden utvecklas och förnyas. Jag är särskilt nöjd och glad över att vi når så många barn och unga i hela Stockholm, säger Malin Dahlberg, vd för Kulturhuset Stadsteatern.

– Året med Stadsteatern är en succé, både konstnärligt och ekonomiskt. Vi skapar teaterkonst som gör att vår publik litar på oss och vill komma tillbaka om och om igen. Teater är ett grupparbete där man kan skapa storverk tillsammans, det har vi bevisat i år, säger Maria Sid, teaterchef.

Året 2024 i siffror:

4.976 programpunkter
2.310.833 besökare totalt
252.572 besökare till Sergelscenerna
514.032 besökare till biblioteken
214.386 besökare till Parkteatern
28 procent av besöken till verksamheten är barn och unga
16,5 procent administrativa kostnader.

Folkteatern startar crowdfunding till nya takskyltar

by

Folkteatern i Göteborg ber allmänheten om hjälp för att finansiera takskyltar i neon, likt dem som en gång i tiden satt på taket till teatern. Efter några ovissa år har teatern nu ett långsiktigt hyreskontrakt och vill därmed vara med och lysa upp Göteborgs kulturkvarter.

Ett pressmeddelande berättar:
För ett par år sedan rådde det under en period osäkerhet kring Folkteaterns framtid på Järntorget vilket ledde till kraftiga folkliga protester. Bland annat skrev över 15 000 personer på en namninsamling för att Folkteatern skulle få vara kvar och en demonstration till stöd för teatern anordnades. I januari 2024 signerades till slut ett nytt hyresavtal vilket säkrade teaterns närvaro vid Järntorget i minst tio år framöver.

Med detta avtal i ryggen och ett förlängt uppdrag från Västra Götalandsregionen vill Folkteatern nu sätta upp ny-gamla Folkteaternskyltar i neon på taket, likt de skyltar som satt på byggnaden på 70-talet. Eftersom det just nu byggs för fullt på ett publikt grönområde uppepå tunnelnedfarten, vill teatern även sätta upp en takskylt som vätter åt det hållet. Det som hittills varit en hårt trafikerad baksida kommer inom ett par år ha en helt annan skepnad.

Folkteatern startar nu en insamling och hoppas få in minst 300.000 kronor för att ro skyltprojektet i land.

– Det är mycket pengar, men om 3.000 personer är beredda att bidra med i snitt 100 kronor var är vi i mål. Vi fortsätter att spela angelägen teater och får upp skyltarna på taket, win-win, helt enkelt säger Lotta Lekvall, vd på Folkteatern.

Insamlingen sker via GoFundMe, en insamlingsplattform som har funnits sedan 2010. Insamlingen har inget specifikt slutdatum, utan pågår fram till att målet är uppnått.

Teaterkritik: Amadeus – Bravo, bravo, bravo

by


Foto Sören Vilks

Amadeus
Av Peter Shaffer
Översättning Göran O Eriksson
Regi Sunil Munshi
Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Linus Fellbom
Ljud Daniel Rejmer
Koreografi Catharina Allvin
Mask Katrin Wahlberg
Musikaliskt ansvarig, musik och arrangemang Eric Skarby
Premiär den 7 februari 2025 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Bravo. Premiären fick stående ovationer och många, många bravo-rop. Välförtjänt.
Denna föreställning har många bottnar, ger mycket att tänka på. Den är fantastisk och något av det mest fulländade som visas på svensk scen på länge. Den har duktiga skådespelare, manus och regi som ser till att ge djup i berättelsen, underbar livemusik på scen och stark symbolisk scenografi och dräkter som imponerar. Den tog andan ur mig och jag vandrar hem efter föreställningen helt tagen.

Handlingen utspelas i slutet av 1700-talet och kretsar kring Salieri, som var anställd som hovkompositör vid hovet i Wien. Han var född i Italien och älskade musik och som ung tog en vän till familjen med honom till Wien där han kunde utbilda sig i musik och få framtång inom musik. Han komponerade och undervisade i musik. Enligt Wikipedia var han bland annat lärare till Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och Simon Sechter.

Salieri hade kämpat, studerat och levt ett anständigt liv. Som ung gav han ett löfte till Gud att leva rättfärdigt om Gud hjälpte till såm han kunde försörja sig på musik. Det ser ut som att Gud och Salieris överenskommelse fungerade bra ända fram tills den unga kompositören Wolfgang Amadeus Mozart dyker upp vid hovet. Mozart var redan välkänd som ett musikaliskt underbarn och hade rest runt i världen med sin pappa och gett konserter från fem års ålder. Kejsaren Joseph II är förtjust och tar emot Mozart.

När Mozart spelar ett litet egenkomponerat stycke berörs Salieri ända in i själen. Det är det vackrast Salieri hört, det är som om Gud själv talar genom musiken. Men så visar det sig att Mozart, denna fantastiska musiker och kompositör, är långt ifrån anständig. Mozart dricker mycket och förför många kvinnor. Salieri blir djupt upprörd, arg och besviken på Gud. Hur kan Gud välja att tala genom en ung man som beter sig som värsta oansvariga rucklaren, som är en utsvävande person och lever långt ifrån ett rättfärdigt, anständigt liv. Dessutom tycks Mozart vara född med denna gåva och har inte behövt studera. Och ödmjuk är Mozart inte alls utan han babblar på och förolämpar Salieri.

Föreställningen berör existentiella frågor och kan också ge input på frågan som diskuteras på svenska kultursidor om det är rätt eller fel att göra skillnad på verket och konstnären. Salieri upplever att han själv är en medelmåtta. Varför bryr sig Gud inte om den rättfärdige. frågar han sig. Går det att vara genialisk och ung när medelmåttorna har makten?


Philip Zandén ger ett djup i Salieri. 1981 spelade Philip Zandén Mozart i Amadeus på Stadsteatern. Nu återvänder han till pjäsen men som Salieri. Han är fantastisk i den rollen och ger extra perspektiv på Salieri. Det går att förstå Salieris känslor och det märks också att han är kluven. Han vill upptäcka mer musik av Mozart samtidigt som han är rädd för att Mozarts musikaliska geni ska hotas Salieris position. Vi som ser det utifrån kan se att Salieri har styrkor som är också är värdefulla och som Mozart inte har. Salieri måste ha varit en betydligt bättre lärare till exempel. Mozart som förförde sina kvinnliga elever hade haft problem om det funnit någon metoo-kampanj på den tiden,


Jag är imponerad av alla skådepelare som förvaltar sina roller väl, bland andra; Simon Reithner som den utsvävande vilda Mozart och hans tuffa fru Constanze som spelas av Maja Rung. Per Andersson gör en otroligt komisk Kejsare Joseph II. Helt underbar. Finns det någon annan komiker som kan säga ordet ”styrbord” och få publiken att vrida sig av skratt.

Scenografin på scen är enkel och består mest av en stor flygel och låter skådespelarna med sina glittrande dräkter vara i blickfång. I taket finns stora rutor som ibland används för att ge en sakral känsla av att befinna sig i en kyrka och ibland ger intrycket av att allt på scenen pågår i en källare, i mänsklighetens dolda undermedvetna med förbjudna känslor och tankar. Den mörka plats människor inte vill att någon ska se.

Regissören Sunil Munshi säger:
– Det här är en glödhet skildring av rivalerna Mozart och Salieri. Ett vulgärt geni omgivet av kvinnor och galna fester. En behärskad hovkompositör med en brinnande avundsjuka. Och deras gemensamma passion för musiken. Publiken kan vänta sig en känslosam helafton med storslagen livemusik och operasång.

Det skriver jag under på. Det är storslaget: ett kostymdrama med livemusik, fantastiska skådespelare och en berättelse som ger mycket att fundera på.

I rollerna Antonio Salieri – Philip Zandén
Wolfgang Amadeus Mozart – Simon Reithner
Constanze Weber, Mozarts hustru – Maja Rung
Josef II, kejsare av Österrike – Per Andersson
Greve Johann Killian von Strack – Peter Kajlinger
Greve Franz Orsini-Rosenberg – Andreas Nilsson
Baron Gottfried van Swieten – Johan Marenius Nordahl
Venticello 1 – Steve Kratz
Venticello 2 – Bengt C W Carlsson
Katherina Cavalieri, Salieris elev – Sanna Gibbs
Theresia Salieri, Salieris hustru – Katija Dragojevic
Guiseppe Bonno och kapellmästare och på klavitur- Eric Skarbym
Musiker Alva Press – Violin
Emma Beskow – Cello
Hannah Törnell Wettermark – Tvärflöjt
Elin Willert – Klarinett

Teaterkritik: Ural – Djärv, intelligent, galet rolig och elak

by


Foto Sören Vilks

Ural
Manus och regi Staffan Valdemar Holm inspirerat av Anton Tjechovs Tre systrar
Scenografi och kostym Bente Lykke Möller
Medverkande Ann Petrén, Rebecka Hemse och Sven Ahlström
Ljus Torben Lendorph
Mask Patricia Svajger
Urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 februari 2025

Staffan Valdemar Holm är en mästerlig regissör av teater och opera. Att han även är en lysande dramatiker visar han med nyskrivna Ural på Kulturhuset Stadsteatern. Ural är en djärv, klarsynt, vanvettigt rolig och elak pjäs. Handlingen kretsar kring den ryska nationens självbild och hur hårt hoptvinnande sanning och lögn är idag.

Ural är en föreställning som får teaterpubliken att sitta nyfiket framåtlutad istället för som ofta bekvämt tillbakalutad. Historien svänger vilt textmässigt, i spelstil och tonläge. Med Staffan Valdemar Holm gäller det alltid att förvänta sig det oväntade. Men detta är nog rekord i den vägen.

Ural slänger likt i en torktumlare runt en mix av kloka, oroande, medvetet groteska påståenden. Om det ryska folket, de militära styrkorna, nästa territorium som ska intas, rysk kultur, mongoler och Nato som hotar välla in över de ryska gränserna, med mera…
Stopp för guds skull jag orkar inte ta in mer tänker man ibland på samma sätt som inför verklighetens flöde av hemska nyheter, hatiska budskap och konspirationsteorier. I Ural trycker faktiskt befriande nog berättaren – suveränt gestaltad av Ann Petrén – på rollfigurernas stoppknappar ett par gånger.

Idén att ha en berättare som för historien framåt kan på pappret låta lite tråkigt. Men här är det ett jätteroligt grepp som förhöjer föreställningen. Berättaren är alls ingen passiv karaktär. Hon lägger sig i skeendet, kommenterar och rättar till det hon tycker behövs. På ett plan är det förstås också hur en regissör leder arbetet.
Urals två andra karaktärer är överste Versjinin och hans hustru. De spelas av Sven Ahlström och Rebecka Hemse. Det är mycket krävande roller. Förutom att hantera den intensivt smattrande texten ska de snabbt skifta sinnesstämning och rörelsemönster. Båda behärskar utmaningen mycket väl. De övertygar också som ett äkta par som trots att de vrålar och slåss i grunden behöver, och kanske, älskar varandra.

Handlingen utspelar sig i Perm – som här beskrivs som en liten stad – men egentligen är en miljonstad känd för sin industrihistoria. Den ligger på gränsen mellan Europa och Asien och vid Uralbergets fot. Därav pjästiteln.

Versjinin får inte sina händer att sluta skaka vid beskedet att hans regemente ska skickas till krigsfronten.” Den lär vara någonstans västerut mot Ukraina eller Polen”, säger han. Det är en träffande bild av hur skräckslagna många ryska män måste vara för att dö i krig.
Hans fru vägrar eller vågar inte lämna hemmet. Hon fördriver dagarna med att dricka vodka och dansa rysk folkdans. Barnen – som inte är med på scenen- har hon låst in i källaren. I frustration slår hon barnen så hårt att en tand lossar på en av dem. Först när det är dags för regementets avmarsch släpps barnen ut och får stå och vinka åt stridsvagnarna.
En inspirationskälla för Ural är Tjechovs kanske mest spelade drama Tre systrar som här ses med satirisk och elak blick. Eftersom Staffan Valdemar Holm regisserat pjäsen på Dramaten få man anta att han egentligen uppskattar den. De priviligierade systrarna som längtar till Moskva och det överdådiga namnsdagskalaset de ordnar berättar Versjinin likt i splittrade spegelbitar om.

Även elden som bryter ut i Tre systrar finns med i Ural. Översten säger till synes initierat att ” först försökte man skylla den på tjetjener men de gick inte att placera på platsen. Då sa man att det var ukrainska nazister.”

Som skarp kontrast till den vackert böljande flod systrarna lever vid finns i Staffan Valdemar Holms drama en flod av våld. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, hävdar xx. Till och med rysk kultur i form av isprinsessor och balettdansöser är tyglat våld, säger Versjinin. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, varnar frun.
Med bävande röstar nämner paret vid ett par tillfällen också mannen alla fruktar. Han som gör att det ligger hav av döda människor i och utanför Ryssland och kanske snart över hela världen.

Tacknämligt finns det inga otäcka blodiga scener i Ural och det vapen som visas i början -och därför enligt teaterkutym ska användas – avlossas inte.

Som vanligt i Staffan Valdemar Holms föreställningar är det Bente Lykke Möller som gjort scenografi och kostym. Det känns att Versjinin och hans hustru är trångbodda och lever torftigt. Scenrummet är ett skarpt upplyst kombinerat kök och badrum i trista färger. Där finns en liten ynklig teve och en halvt sönderfallande samovar. Översten bär ingen prålig uniform utan liksom sin fru ledig vardagsklädsel. Den som tillåts stråla är berättaren i en vacker folkdräktliknande klänning.

Pjäsen slutar med att karaktärerna helt enkelt lämnar scenen. De kommer som Tjechovs systrar aldrig till Moskva. I makarnas uppfattning är denna smutsiga och våldsamma stad heller verkligen inget att längta efter.

En del klassar kanske Staffan Valdemar Holms föreställning som smal teater och tvekar därför att gå och se den. Men i det till synes smala kan ibland det storartade rymmas. Ural är en egenartad och modig pjäs som vitaliserar teatern. Premiärpubliken bemötte den med stormande applåder.

Barnboken Jefferson, av ALMA-pristagaren Jean-Claude Mourlevat, blir teater för hela familjen på Dramaten

by


Jefferson

Igelkotten Jefferson och grisen Gilbert i en nervkittlande deckarhistoria när barnboken Jefferson, av ALMA-pristagaren Jean-Claude Mourlevat, blir teater för hela familjen. För regi står Olle Törnqvist och Sverigepremiären äger rum 15 februari 2025 i Målarsalen på Dramaten, berättar ett pressmeddelande:

–Det är sex år sedan Dramaten satte upp en familjeföreställning senast. Det är efterlängtat hos vår publik och vi är stolt över att möta dem med en föreställning som både är rolig och spännande, samtidigt som den erbjuder den unga publiken möjlighet att brottas med existentiella frågor om allas lika värde, säger Carl Johan Karlson, konstnärlig ledare för Unga Dramaten.

Jefferson handlar om igelkotten Jefferson som har problem med luggen och måste gå till sin frisör. När han kommer dit ligger frisören död på golvet. Han har blivit mördad, Jefferson blir misstänkt och måste fly. Men han får hjälp av sin bästa kompis, grisen Gilbert, och tillsammans beger de sig ut för att hitta mördaren. Färden går mot människornas land.

–Om man gräver lite handlar denna berättelse om samhällskritik och utanförskap men det är också en nervkittlande deckare fylld med action och humor, säger Olle Törnqvist.

Jefferson är baserad på den franske författaren Jean-Claude Mourlevats bok med samma namn som 2021 belönades med Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA). Mourlevat är även skådespelare, regissör och clown. Det franska teatersällskapet Mélimélo Fabrique gjorde en bearbetning av boken för teaterscenen 2021. Nu sätts den upp för första gången i Sverige.

Jefferson är en produktion från Unga Dramaten och rekommenderas från 9 år. Den spelar på helger för allmänheten och på vardagar för skolklasser, årskurs 3–6. Ges även som relaxed performance för allmänheten 26/4 och 11/3 för skolan. Boken Jefferson är utgiven av Lilla Piratförlaget.

Dramatisering: Emma Broström. Medverkar gör: Elle Kari Bergenrud, Anna Björk, Nina Fex, Maia Hansson Bergqvist, Hannes Meidal, Lisa Hu Yu, Peter Perski, Helmon Solomon, Joel Valois och Pierre Wilkner.