Litteratur och konst

Ett möjligt liv : angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande
Författare: Ulf I. Eriksson (förord av Per Erik Ljung)
Utgiven: September 2017
Formgivare: Måns Adolfsson
ISBN: 9789198331912
Förlag: Exempla

Jag vill med några väl – eller mindre väl, vad vet jag – avvägda mått och steg försätta mig i en underlägets position. Blotta strupen, kräla i stoftet och stoffet. En orimlig underdånighet, jag vet, men den kommer instinktivt av att jag intalar mig att min tankeförmåga och kunskap sätter alltför snäva gränser. Jag läser, liksom ni, utifrån min givna utgångspunkt vilken dikterar villkoren för de möjligheter som uppenbarar sig eller inte. I vanliga fall hindras jag inte av denna insikt och instinkt utan orerar och breder ut mig skrupellöst, men även om jag inte är säker, misstänker jag det har med en alltför djup och kanske osund vördnad att göra.

Nå, nog med all denna halvt om halvt patetiska och självförsvarsmekanismartade apologetik.

Ulf I. Eriksson är en av de människor som när jag nått vuxen ålder påverkat mig djupast. Han sällar sig till en skara med åtminstone Thomas Mann (Bergtagen), Dostojevskij (Bröderna Karamazov), ett förhoppningsvis livslångt kärlekspartnerskap och psykologen Per. Bergtagen tog mig vid handen, ledde in mig i och över okända landskap, navigerade genom disparata tankegods- och banor och vidgade min förståelse för ideologier som sådana. Dostojevskij var och är i sin mustighet, med sin oerhörda känsla för det mänskliga psyket, närmast omvälvande. Lika lärorik som omskakande. Per var en ovärderlig samtalspartner, även om jag väl först i efterhand insåg våra sessioners betydelse.

Men det är Ulf I. och min partner som jag fortsatt återvänder till, även om en Karamazov-läsning rycker närmare.

Ett möjligt liv – Angående Vilhelm Ekelunds ovidlåtenhetstänkande är upplagd och uppbyggd på ett för UIE (jag lånar beteckningen från Gunnar Lundin) karaktäristiskt vis. Äldre texter från exempelvis Gnosis, Ord & Bild, Res Publica samsas mellan pärmarna med nytt material. Stilen är omisskännelig och en fin ingång till både den och författarskapet som helhet är förövrigt Ett liv efter födseln. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet. Den är koncis och dynamit.

Föreliggande bok är inte annorlunda till stilen, men till innehållet. Knappast mindre explosiv och för mig är det ett verk man istället för choklad och blommor skulle vilja ta med som gå-bort-gåva. Ett av otaliga Ekelund-citat ur boken kommer väl till pass: ”Verkligt skänka människorna något kan endast den, som för detta skänkandes skull med ett klart hjärta är i stånd att kasta bort hvad han – mänskligen – vet, att han själf skulle varda hulpen”. Elddopet.

Där UIE i Ett liv efter födseln med hjälp av Nietzsche, Meister Eckehart, Böhme med flera tecknar upp en annan Jesus, en Jesus som ”vänder sig mot [kyrkan] i sin förkunnelse, och som han lärde sina lärjungar att bekämpa”, utgör istället Vilhelm Ekelund samtalspartnern i Ett möjligt liv. Det som kännetecknar UIEs stil är den, åtminstone mig veterligen, oöverträffade förmågan att väva samman återgivelser och citat för att framhäva egna ståndpunkter. Han talar genom andras munnar, en buktalarstil om man så vill.

För mig är vad som karakteriserar hela författargärningen tanken, uppmaningen, skisseringen av möjligheten till ett annat liv bortanför ”…själva den innersta principen för det hierarkiska – förment civila – samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föd och sprids – inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare.”

Med hjälp av otaliga, oftast hädangångna och alla gånger stickspårsvandrande och motsträviga individer, går han till angrepp mot skådespelssamhället, konsumismen. Det är lärorikt inte bara tack vare att så mycket nytt står att finnas hos dessa skuggfigurer vilka, med vissa undantag och såvitt jag förstår, inte förekommer utanför vissa begränsade kretsar. Går det möjligen att säga att det är en vitalisering av borttynande tankegods? Främst drar jag lärdom av att det skrivna i grund och botten är oerhört skarpsinnigt. Att läsa Ett möjligt liv är krävande och stundom närmast kvävande läsning. Samtidigt välgörande, vederkvickande. Det öppnar upp för ett möjligt liv som alternativ till det mögliga.

För mig handlar det om att tillsammans med texterna försöka inventera livet, vad jag egentligen gör och framförallt: Varför. Jag kräks upp mig själv av begreppet och förväntningen prestation. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera som Granér vänligt konstaterat åt mig. Jag är fientligt inställd till en ogenomtänkt karriärssträvan, att hemfalla åt någon typ av streberi för strävandets egen skull. Detta är farligt att nämna offentligt tänker jag mig, om jag vill få en vettig karriär själv alltså. Se, där gick jag i fällan. Men i denna samhällsordning behöver man kontinuerligt fylla på penningpungen genom mer eller mindre osäkra förvärvsarbeten. Så är det.

Prestation och karriär, det vill säga ett inrättande i ett profit-, vilken typ av profit det än månde vara, inriktat kapitalistiska led, går hand i hand. Jag arbetar fortlöpande med mig själv att underkuva de orimliga krav jag stundom ställt och fortsatt ställer på mig själv. En livslång psykisk sjukdom bringar några nya perspektiv, men utomståendes klarsyn, exempelvis vissa författares, är ibland nödvändiga för att verbalisera det man annars bara anar.

Böckerna överlag, men särskilt tydligt i denna, ställer sig på tvären mot prestationsprincipen, vilken är tätt sammanbunden med måstet. För mig blir det: Vi underkastas och underkastar oss. Vi skall prestera i livets alla aspekter: vårt tilldelade kön ställer krav, vår barndom skall vara så och så, karriären skall vara en framåtrörelse, vuxenheten bör innehålla vissa givna ingredienser, ja, vi skall även dö under vissa förutbestämda former: Bortglömda i någon sjukhusvrå med en slang nedkörd i halsen. En konstart i sig, visserligen.

Det är inte så att måsten i sig är negativa per se, men att söka de springkällor varur förväntningar strömmar och samlar kraften som sveper med oss kan leda till frigörelse. Det ironiska är att vi förväntas förbättra (optimera!) oss själva genom olika förändringar – sociala, psykiska, fysiska – och att det finns snillrika tre-, fem- eller tiostegsprogram för ändamålet. Och – häri ligger det tragikomiska – man måste prestera, man måste lyckas med vad det nu må vara. Att vara till lags – men inte för sig själv.

”Den utopi han [Ekelund] framställer är en moralisk utopi i så måtto att den innehåller ett otidsenligt och ”omöjligt” avståndstagande från allt vad makt och beundran, ”vinst och välde” innebär; den vänder sig instinktivt bort från vårt samhälles innersta livsnerv, prestationsprincipen, för att istället eftersträva ’en gudomlig apati, en extatisk flegma’”.

Liknande kritik finns det i allmänhet en myckenhet av, men här skönjer vi möjligheterna till just ett möjligt liv; ett temperament, en livshållning där avvikandet i sig blir motstånd. Ett möjlighetssinne som är ”en förmåga att föreställa sig allt som lika gärna kunde vara och inte fästa större vikt vid det som är än det som inte är.”

”Million shapes and colours / Are storming inside your mind / Creating endless dimensions / Forming universes without walls.” – Starchild, Wintersun.

Jag tänker mig nuvarande kapitalistiska samhällsform som vår livsluft, så självklar och naturlig att vi blivit själva dess själ, dess hjärta som ändå slår bortom vår kontroll. Vi lever innanför dess skal, livsnerven slingrar och sträcker sig bortanför all reflektion. Att fantisera om och söka något annat är oerhört svårt och föranleder oftast en känsla av hopplöshet. Det upprätthålls av alla möjliga instanser och inte minst oss själva med vår livsföring och flathet inför förtrycket vi är fast under. Vi dignar under en konsumtionens galenskap som är pervers i så måtto att den inte tillfredsställer det begär vi känner. Begäret som begär är inte något som går att tillfredsställa, varför alltid något tycks fattas oss.

”Affekter, begär och ambitioner störtar människan ut i smärta, sorg och till sist leda. Som är det själva viljan till liv – en i livsviljan inneboende måttlöshet – som bringar oss på fall.”

Vid händelse av brand, har jag – faktiskt – ändå en hierarkisk prioritetslista över vad jag, om jag har sinnesnärvaro nog, måste försöka rädda: Sambo, två kattskrällen, översta raden i bokhyllan, brödrosten och mig själv.

Mer pretentiöst blir det kanske inte.

Ett möjligt liv är användbar (återigen faller jag för nyttotänket) oavsett de livsförutsättningar som är vid handen, vilka förkunskaper och möjligheter man har. Vägen som är undfallenheten vet jag inte hur jag skall förhålla mig till. Att avvika, välja andra vägar, att bli skogsvandrare, är en typ av motstånd. En aktiv sådan, också, men blir undfallenhet det samma som underlåtenhet tenderar det bli en individualistisk hållning som inte är solidarisk. Samtidigt: Avvikande kan vara en kollektiv handling, lika mycket inriktad på det materiella som det immateriella. Att söka sig bortom vad som är. Det finns en revolutionär gnista i det skrivna.

”Ty: är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt – och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora kylande ljufva lön.”

Häri ligger utmaningen, att inse att den vittspridda ångesten och upplevelsen av brist är ett samhälle som får oss att ”besvikas, kränkas, förhånas”. Av vad vet vi bara inte riktigt. Men frågetecknen hopar sig. Hur förstår vi detta, denna uppmaning att använda och omvandla denna underbyggda energi? Jag målar upp en människa som sargats så svårt att denne knäckts, kanske traumatiserats, är mentalt sängbunden.

Det går inte att veta vad våra med- eller motmänniskor, beroende på vår upplevelse, är kapabla eller förmögna till. Är det möjligt att sträva efter en livslång ”lycklig konvalescens” för den som lever eller levt alldeles nära döden. Ekelund var kränkt, en landsflykting men knappast utsatt i någon grundläggande mening.

”Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tanken, en kraft som han icke har annars. En lång (lifslång) lycklig konvalecens, full af mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet…”

Men ur ett personligt perspektiv tänker jag mig att denna ”någon människa” lika gärna vara en själv. Människorna i min närhet rör sig ofta i skugglandet mellan ljus och mörker; de upplever både solned- och uppgång vilket har förlänat dem en vidgad blick. UIE liksom Ekelund ser i klara syner, förser tanken, i dubbel bemärkelse, med bränsle. Men insikt utan handling är närmast en skymf. Att stå vid sidan, att inte efter bästa förmåga sträcka ut en hand eller räta på ryggen när skyldigheten, för det finns en skyldighet inför intoleransen, tränger sig på och hugger sig fram, är en oursäktlig slapphet.

Aforismen som stil appellerar till mig eftersom jag endast förmår tänka i aforistisk stil, det vill säga inte i särskilt långa tankegångar, knappast i några systemliknande visioner. UIE använder andras aforismer för att forma, jag vet inte vad det kan kallas, essäer som kanske är att betrakta som utbroderade aforismer. System tenderar att få något dogmatiskt och icke-plastiskt över sig. Flexibiliteten och mångsidigheten möjliggör här ett insupande av det erbjudna – allt efter tycke och smak. Det är koncentrat, destillat anpassade för vågen.

”Konstens ädelhet ligger i oafsiktlighet’ – i den sällsynta förmågan att alltid bevara konsten att ”skrifva för skrivbordslådan”.

Det är ett steg på vägen att slita sig loss från skådespels- och prestationshetsen. Som Nietzsche någonstans skriver: Att bära vildmarken inom sig. Vad är exempelvis denna text i slutändan? Vill den bidraga eller glänsa? Hur förtrogen är UIE med Instagram, Facebook, Twitter, bloggen? Skulle inte en Ekelund storkna? Skådespelet är ingalunda en modern företeelse, det måste vi vara på det klara med, men informationsteknologin öppnar upp ett helt fantastiskt och fruktansvärt privat-individuellt virtuellt skyltfönster där vi hänger upp vad accessoarer vi vill skylta och förknippas med. Författarskap som Baumans, Calvinos, Stasiuks är gångbara och fullgoda navigeringsverktyg i denna verklighet.

Bildmaterialet i Ett möjligt liv, utgiven av Exempla, är värt all uppmärksamhet. Svartvitt, motsatssymbolik. Och omslagsbilden är förunderlig och komisk. Ekelund verkar ha varit tämligen bastant i sitt handlag med katter. Det är förövrigt omöjligt att överskatta förlag som Exempla – stickspårsvandrande förlag som öppnar upp för bortledande stigar vilka öppnar för friska tankar.

Tack.