Motivet
Författare: John Banville
Översättare: Eva Sjöstrand
Utgiven: Juli 2012
Formgivare: Lars Sundh
ISBN: 9789176453810
Förlag: Modernista
”Men det är just den fatala dimensionen, det obönhörliga förloppet, som är så skrämmande romanen igenom. Känslan av obevekliga existentiella villkor och att inte ha en väg ut.”
Joakim Wrethed sätter strax innan slutet av sitt fina efterord fingret på något djupt obehagligt. Freddie Montgomery, bokens medelpunkt varur handlingen så sakteliga utvecklas, återger för sin version av förloppet fram till, och sedermera efter, mordet. Han bedyrar i textform inför domare och jury ingalunda sin oskuld, tvärtom. Istället understryker han flertalet gånger sin skuld. Freddie försäkrar dem att han inte under några som helst omständigheter kommer försöka slingra sig. Ändå är det just vad han försöker göra. Hans resonemang och återberättelse formas av en fatalistisk hållning gentemot hans levnadsförlopp. Världen har sin gång och det är hart när omöjligt att bena ut vad som är kausalitet och korrelation. Han, liksom vi andra, är underkastade omständigheternas nyck. Han mördade av ingen annan anledning än att han kunde. Tröstrikt. Folk slår ihjäl varandra av ingen annan anledning än att de kan.
Han gör sålunda uppror mot idén om en fri vilja. Måttar slag mot tanken att vi är aktiva agenter vilka har fullständig kontroll över vårt handlande. Det är antagligen något vi flesta i viss mån kan hålla med om, men draget till sin spets – och till sin spets drar han det – kan genom att åberopande detta faktum avsäga oss all typ av ansvar. Det är en deterministisk levnadssyn som förvandlar oss till slavar under en obeveklig och likgiltig kraft. Och denna kraft går inte gärna att sätta i fängelse. Att placera kraftens verktyg, i det här fallet människan, bakom stål och cement, utlämnad på nåd och onåd till vakters godtycke och lagars utformning, är lika rimligt som att placera mordvapnet i en cell.
John Banville, ett för mig fram till alldeles nyligen okänt namn, skriver oerhört flödande, suggestivt, ofta djuplodat och inte sällan humoristiskt. Särskilt om man gillar mörk humor och vem gör inte det. Freddie är tvivelsutan en intelligent människa vars observationsförmåga är förstklassig. Som när han ögnar igenom alla tidningar han kommer över för att se hur rapporteringen om mordet fortlöper. Där händelsen tidigare hamnat i skymundan av ett bombdåd, utvecklas i olika artiklar beskrivning av honom snabbt till något bortom all kontroll, något som kan liknas vid ett autonomt fenomen. Färgtonen i journalisternas alster är oerhört skarp och samtidigt överdriven, han framstår strax som något han inte är. En inte sällan förekommande tendens hos det skrivna ordet, alltså. Anledningen till att journalisterna övergav den tidigare förstasidonyheten? De sårade hade ”slutat dö”. Hah!
Maken till självömkan står nog inte att finna annorstädes. Han tycker jämrans synd om sig själv. Samtidigt förnimmer han ett utanförskap, att ”aldrig helt och fullt [varit] någonstans, heller aldrig tillsammans med någon”, att det alltid varit så, att han redan som ung tyckte sig ”vara en resande som blivit uppehållen mitt under en brådskande färd”. Han upplever sig vandra på en perrong och ”höll utkik efter tåget”. Folk skymde sikten så att han var tvungen att sträcka på halsen ”för att se förbi dem”.
”Ja, det var jag det”.
Det upplevda utanförskapet, hans annorlundahet, får kanske läsaren att fundera på vilka nidingsdåd en sådan position i samhället gör en människa kapabel till. En handling, i det här fallet ett brott, alltså något avvikande och i och med det synligt, genererar möjligen en känsla av makt, att kunna styra sig själv och påverka omvärlden om än i en aldrig så ringa mån. Utanförskap är ett allvarligt och lättantändligt tillstånd.
Freddie är en psykoanalytikers våta dröm personifierad. Han skulle göra sig hemmastadd på divanen, gotta ned sig med, hans alkoholism trogen, en pava fulsprit och en sprängande huvudvärk till följd av tidigare alkoholosande eskapader. Han tycks även göra sig väl tillrätta som intagen. Sedan jag arbetade som Kriminalvårdare, är jag närmast paniskt rädd för att hamna på en anstalt. Tanken på de rigida rutinerna, den enahanda tillvaron, de återkommande ritualerna, likriktningen där blott några få attiraljer uttrycker ens egenart, den begränsade friheten, skapar hos mig ett lätt illamående. Detta trots min övertygelse att jag både nu och i framtiden är tämligen oskyldig. Åtminstone så oskyldig en genomsnittlig människa kan bli. En intagen berättade för mig att somrarna innanför staketen var de värsta. Sommartider är semestertider och semestertider är frihetstider. Att bli påmind om vad han gick miste om smärtade. För Freddie kom fängelserutinerna som en närmast förlösande realitet. Att foga och underkasta sig, de uppenbara och ofrånkomliga begränsningarna och diktaten blev en frihet – från ansvar. Innan det ofrånkomliga gripandet försökte han insupa och memorera de vardagligheter vi knappt funderar över. Någon som äter glass, en annan som på en parkbänk petar sig i näsan och provsmakar sin egen kropps produkt. En båt som ljuder borta i hamnen. Skramlet från en cykel.
Det är något sällsamt över det, att vi oftast inte lägger märke till dessa vardagens under. För vardagen kan vilken stund som helst abrupt ändas av någons hammare som svingats eftersom den kunnat svingas.