Eventuellt uppsåt : att döda ortens gangsters
Författare Jan Guillou
Serie Firma Hamilton & Ponti (del 2)
Utgivningsdatum 2023-03-29
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164208606
En lättläst, underhållande och tankeväckande återkomst av journalistveteranen Erik Ponti och hans gamle vän, underrättelseofficeren Carl Hamilton. Det har blivit pensionärer, har krämpor och tar sig fram med käpp. Efter att ha lyckats hjälpa en orättvist behandlad äldre dam i förra boken har de fått smak på att hjälpa människor som är utsatta och i synnerhet brinner deras hjältemod för att ge stöd åt äldre som blivit lurade av bedragare per telefon.
Det visar sig vara både lätt och svårt. Olyckliga omständigheter blir på sätt och vis en stor hjälp på traven. Putins Ryssland anfaller Ukraina förändras förutsättningarna radikalt. Carl Hamilton återinkallas i tjänst och plötsligt får de två vännerna tillgång till hisnande militära resurser. Inom kort har de utvecklat en form av elektronisk krigföring som skulle kunna förinta hela den organiserade brottsligheten.
Med tre avslutade romanserier och över 13 miljoner sålda böcker enbart i Sverige är Jan Guillou
utan tvekan en känd och läst författare. Under fem decennier har han underhållit många läsare. Han behärskar konsten att skriva så det blir flyt i texten. När jag börjar läsa något av Jan Guillou går det snabbt att läsa och det går knappt att lägga undan boken. På ett sätt är hans böcker inte sådana som jag behöver tänka och reflektera över varje stycke men samtidigt sätter berättelsen och framför Erik Pontis alla åsikter fart på mitt reflekterande. Det finns massor att argumentera för och emot Pontis åsikter, som uppenbart är Jan Guillous alter ego. Ibland är det väldigt roligt att läsa dessa utvikningar i texten som är i klass med Klas Östergren, ibland tolkar jag det som att Jan Guillou driver med sig själv genom Erik Ponti. Ibland skulle jag vilja diskutera med honom och ifrågasätta en del.
Erik Pontis funderingar över tillvaron upplever jag som en spegling av Jan Guillou. Erik Ponti är fixerad vid sina uppfattningar, ibland väl underbyggda men ibland tagna i luften. Som när Ponti påstår att Sverige under en period under covid-19-pandemin hade lägre antal smittade än våra skandinaviska grannländer. Där har ju både Guillou och Ponti helt fel. Orsaken till att Sverige under en kort tid hade färre registrerade smittade berodde på att Sverige inte testade människor alls i samma hög grad som våra grannländer. Jag kan inte låta bli att undra hur hjärntvättade journalisterna på Aftonbladet var under pandemin, där den redaktionen verkligen var husbondens röst, det vill säga en megafon åt den socialdemokratiska statsministern och Folkhälsomyndigheten.
Ponti får liksom Guillou tusentals hatmail från högerextrema troll som irriterar sig på att han ständigt skriver om att muslimer aldrig blir rättvist behandlade i Sverige. Jag har lite svårt att hålla med Guillou/Ponti om att muslimer särbehandlas i Sverige. Ponti tar upp några sådana fall och det är oftast personer som misstänkts vara terrorister. Där finns det svårigheter i och med att det de åtalas för är hemligstämplat och det är alltid riskfyllt i ett samhälle med hemliga anklagelser. Jag ifrågasätter inte att det förekommit situationer där några blivit felbehandlade och feldömda. Men det händer andra än muslimer också. Ponti/Guillou hade blivit mer trovärdig om han någon gång erkände att det finns problem med islamisters ideologi.
Jag har märkt att det oftare är män än kvinnor som inte kan se att det finns ett hot mot kvinnor från islams läror. Det finns ännu inget land som styrs av islam där kvinnor har samma rättigheter som män. Se Iran, se Saudiarabien. Ponti säger också att det inte krävs mod att driva med muslimer. Hmm, det finns många som inte vågar framföra någon kritik offentligt mot vad islam står för. Har han aldrig hört talas om självmordsbombare eller om attackerna 11 september 2001 mot World Trade Center-tornen i USA? Totalt dog 2.762 av de cirka 17.400 människorna som befann sig i World Trade Center under attacken. Samtliga 265 flygplanspassagerare dog. Så av och till är Ponti/Guillou väldigt provocerande.
Ett av benen för denna bok är Pontis tankar, det vill säga Guillous åsikter om allt möjligt, som författarkollegor, SÄPO, Lars Vilks rondellhundar, Putin, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Liberalerna, andra journalister som han gärna häcklar om de har andra åsikter om han själv med mera, med mera. Ett annat ben som boken stödjer sig på är handlingen, framför allt projektet att jaga digitala rånare. En fråga berättelsen ställer: Helgar ändamålet vilka medel som helst? Det är en riktig skröna Jan Guillou berättar om detta projekt. Men jag tänker inte avslöja hur detta projekt går till, det vore att förstöra en del av läsningen.
Att Erik Ponti är Jan Guillou är tydligt, men vem är Hamilton? Är han Guillous drömbild av sig, den han vill vara eller ville vara när han var ung? Hamilton är vältränad och klarar allt, en manlighets-symbol för vissa. Jan Guillou/Erik Ponti har en del typiska sådana intressen som att döda oskyldiga djur. Hur ska jakt annars beskrivas än en uppvisning av sin manlighet – att för nöjes skull skjuta ihjäl hjortar eller rentjurar eller rävar eller afrikanska djur?
Sverige är ett av världens mest åldersdiskriminerande länder. Det är bokens starkaste ben. Ponti och Hamilton må vara upp i åren men de visar tydligt att de är intressanta människor och kan få saker utförda trots krämpor. Människor som kommit i ålder är minst lika intressanta som yngre människor. Det finns många fina detaljer kring livet som äldre som när Ponti som plockar vårprimörer åt sin fru som kommer hem till huset på landet på helgerna och skildringen av umgänget med vänner och reflektioner kring livet.
Med sin storformatskamera har han under flera årtionden återkommit till sina hemtrakter och på bild fångat både människorna och det milsvida landskapet, hela vägen från havet till den samiska delen av Finnmarkens inland.
Några av bilderna i Northern Silence är från mitten av 1980-talet, bilder av den Finnmark som Cato Lein växte upp i. När han återvände kort efter Sovjetunionens upplösning, var livet i hembygden något helt annat än vad han lämnat några år tidigare. Gatuskyltarna hade fått namn på norska, samiska och ryska och nu kunde man besöka Murmansk i öst. Allt var mer öppet och Lein fotograferade nu sina vänner i deras nya liv, ofta i stora amerikanska bilar. En bit in på 2000-talet återvände Cato Lein för att fotografera landskapet under olika årstider och ytterligare några år senare tog han sig an större delar av området, ända in i den samiska delen av Finnmarkens inland.