Att se i en spegel från sidan. Vad som syns, hur det ser ut och hur det beskrivs beror på många saker: vem som tittar, från håll, med vilken bakgrund, med vilken kunskap. Laurie Anderson är känd både som musiker, kompositör, konstnär, performanceartist, författare och filmare. Den röda tråden genom alla hennes uttryck är viljan att berätta och i allt drivs hon av en undersökande attityd kring livet, existensen och berättandet.
1 april 2023 öppnade Moderna Museet i Stockholm hennes utställning ”Looking into a mirror sideways”. Kulturbloggen var med på en pressträff med Laurie Anderson några dagar innan utställningen öppnades. Utställningen är ett spännande strövtåg genom berättelser och historier och vi ställs inför bilder, videoverk, röster, skulpturer och ljud som får oss att fundera och känna, ibland bara måste jag sätta mig ned en stund och betrakta i lugn och ro.
Ett av verken i utställningen handlar om Andersons farfar Axel Efraim Andersson som föddes i Sverige. Han immigrerade till USA med sina föräldrar som barn. Inom familjen berättades det att Axel kom till USA som åttaåring, som nioåring startade han ett företag som hästhandlare och vid tio år gifta han sig.
– Det lustiga är att ingen i familjen opponerade sig mot den osannolika historieskrivningen utan svalde den med hull och hår, sade Laurie Anderson.
– Den sanna berättelsen är att Axel och hans syskon hamnade på ett barnhem ett par år och Axel också togs till ett ungdomsfängelse, berättade Laurie Anderson.
I utställningen har hon låtar AI-programmet OpenArt skapa svartvita fotografier av hur det kunde ha gått till när Axel som ung immigrant anlände till Amerika. Det är ett underbart exempel på hur påhitt och sanning flyter in i varandra.
Laurie Anderson var en tidig internationell pionjär inom den elektroniska musiken. Som konstnär arbetar hon idag i framkant av nya tekniker, som virtual reality (VR) och artificiell intelligens (AI). Men hon tror inte att AI kommer att kunna ersätta människan som konstnär.
– Vi får inte glömma att det AI kan arbeta med och processa är trots allt sådant som människor matar den med, sade Laurie Anderson.
Berättelsen om hennes farfar som sattes i ungdomsfängelse visas i utställning när an innan berättelse om en tolvåring pojke, Mohammed el Gharani, som spärrades in på Guantánamo. Han släpptes som tjugoåring utan att få någon ursäkt eller någon förklaring från den amerikanska staten. Den skildringen blir en mer politisk del av utställningen. Men egentligen har Laurie Anderson inte som syfte att skapa opinion, säger hon:
– Jag är inte ute efter att uttrycka mina åsikter eller visa upp mig och vad jag står för. Jag tror att ni alla, var och en, kan dra egna slutsater och reagera, sade hon.
Av och till får hon frågan om hur hon ser sig själv: som musikskapare eller bildkonstnär. Hon vill inte dela upp vare sig tillvaron eller berättandet i någon genre. Allt är olika sätt att berätta på. Laurie Anderson slog igenom 1981 med singeln ”O superman”. Då var hon ju redan etablerad som performancekonstnär – så frågan är egentligen felställd.
– Att jobba med och uttrycka mig med färger känns på många sätt som samma sak som att jobba med musik, men toner och ljud. Det sätter igång känslor inom mig som jag hoppas kunna förmedla. sade hon.
Lena Essling, curator på utställningen på Moderna museet skriver:
Laurie Andersons mångfacetterade produktion kan ses som delar i en och samma väv av berättande. Här ryms en ström av betraktelser över människans villkor, nationers drömmar, flyktig samtid och dystopiska framtidsvisioner.
Det stryker under vad Laurie Andersons konst och musik handlar om och utställningen på Moderna Museet. Konsten att se ur olika synvinklar, att undersöka och berätta på flera sätt.
”Looking into a mirror sideways”
Laurie Anderson
Moderna Museet, Stockholm. Visas till och med 3 september 2023 >/em>
