Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Kindness – Otherness

by

kindness

Artist: Kindness
Titel: Otherness
Betyg: 4

Robyn, Kelela, nyskottet Tawiah från England samt ghananska Manifest. Adam Bainbridge är en lagspelare som bjuder in hela kamratskaran till medverkan. Resultatet är en spännande musikalisk resa där 80-tals jazz möter funk och soul. Otherness är stramt hållen, men likväl så skarp och välproducerad som föregångaren.

Omgång två. Den långhårige skönheten Adam har efter discodängan World, You Need a Change of Mind från 2012 lagt discokulan på hyllan. Och tar nu fram saxofonen. Det är soft jazz och funkig soul i perfekt balans. Gästspelar gör Robyn, amerikanska Kelela, raparen Manifest med flera. Kelela sjunger vackert om att bli lämnad i World Restart, en kraftfull breakup-sång. Robyn bjuder på funkig soul med mäktigt orgelspel i Who Do You Love?. Ghananska Manifest rapar till vackert saxofonblås i 8th Wonder. Och Herbie Hancock deltar indirekt i For the Young, Adams omtolkning av jazzlegendens Moon Song.

Musikaliska inslag finns från såväl Västindien som Västafrika med nigerianskt blåsarrangemang och karibisk akustisk gitarr. Något som lätt kunde blivit rörigt känns tvärtom återhållsamt och balanserat. Gästartisterna fördjupar och utvecklar musiken och lämnar avtryck på slutliga produktionen. Kindness själv suddas ut och blir ibland väl anonym. Otherness är till trots en stark soulskiva som håller måttet, men mästerverket uteblir.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Foxygen – … And Star Power

by

jag252.11298

Artist: Foxygen
Titel: …And Star Power
Betyg: 3

Ryktet om konceptalbumets död är betydligt överdrivet. Med detta sagt, tro nu inte att vi ska få se en ny boom i genren. Trots allt lever vi i digitalåldern, där musik konsumeras med ljusets hastighet och glöms bort igen med densamma. Men desto större chans att de album vi får höra och upptäcka, som …And Star Power, kommer att bli ihågkomna.

För ett och ett halvt år sedan gav Foxygen, med Sam France och Jonathan Rado i spetsen, ut den hyllade We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic. Efter det förvandlades bandet till en dokusåpa: Sam Frances oberäkneliga scenpersonlighet som slutade med ett brutet ben i Minneapolis, osämja mellan Rado och France, beskyllningarna av turnémedlemmen (och Frances flickvän) Elizabeth Fey att vara en Yoko Ono. Rado och trummisen Shaun Fleming skiftade fokus till varsitt soloalbum. Föga trodde vi att Foxygen någonsin skulle göra musik igen. I viss mån fick vi rätt i det. För en stor del av …And Star Power skulle av många inte betecknas som musik, utan snarare som kosmiska störningar eller nåt.

För ett antal år sedan köpte jag Todd Rundgrens A Wizard, A True Star som lovordats av förståsigpåare genom historien. Först förstod jag ingenting. Sedan förstod jag att man inte ska förstå så jädra mycket, bara känna efter om man tycker det man hör är intressant eller inte. Lite som med …And Star Power, som jämförs med Rundgrens album. Meningen är inte att man ska greppa saker och ting, utan låta sig underhållas på Foxygens villkor, sedan är det upp till var och en om så blir fallet. Jag tänker inte lovorda …And Star Power, för valda delar av albumet stryker jag direkt. Andra delar väljer jag däremot att njuta till fullo av, för i sina bästa stunder hävdar den här skivan att neo-psykedelia en gång härskade på jorden, att The Olivia Tremor Control och Elephant 6-kolletivet var kungahus, och att radiohits inte nödvändigtvis gick att sjunga med i.

Minns ni vad Radiohead gjorde efter dundersuccén med OK Computer? De kunde bara ha använt samma framgångsrecept inför uppföljaren, men istället gav de ut Kid A, och alla stod vi runt högtalarna och såg ut som fågelholkar. Författaren Nick Hornby betraktade Kid A som ”kommersiellt självmord”. Men albumet visade inte bara att Radiohead vägrade spela efter någon annans taktpinne, utan också att man var kapabla att utveckla sin musik och, icke desto mindre, folk som lyssnade på den.

Med …And Star Power utmanar och uppmanar Foxygen dig att utvecklas tillsammans med dem. En möjlighet du inte bör försitta, vad du än får ut av den.

Skivrecension: Elin Ruth – Here Comes the Storm

by

elinruth_herecomesthestorm
Artist: Elin Ruth
Titel: Here Comes the Storm
Betyg: 4

Jag fastnade för Elin Ruth från första gången jag hörde något av henne. Då var hennes artistnamn Elin Sigvardsson. Hennes stämma som rymmer så mycket känslor, som får mig att höra och känna så mycket när hon framför sina låtar, var speciell redan vid debuten. Nu har hon sedan några album och turnéer tillbaka namnet Elin Ruth – och nu i höst har hon släppt sig sjätte album, ”Here Comes the Storm”. Och ja, det är en storm som drar fram genom spåret: det är ett starkt album som tar tag i lyssnaren direkt från förstaspåret ”Don´t Need Your Religion”.

Elin Ruth har en fot i bluesen och en i soulen och så pepprar och kryddar hon låtarna med poptoner. Hon har jämförts med artister som Mavis Staples, Bonnie Ratt, Linda Ronstadt och Eva Cassidy som alla kan konsten att vaska fram pärlor ur musikhistorien och göra dem till sina egna. Men med Elin Ruth är det en stor skillnad: hon har oftast skrivit sångpärlorna själv.

Låtarna på nya albumet skrev hon under något hon kallar sina ”vita månader” och då handlar det inte bara om att hålla sig helt från alkohol utan också från myllret i New York, där hon numer bor. Hon berättar i ett pressmeddelande:
– Jag stängde av den sociala kranen och tillbringade tiden i Queens. Gick promenader, pratade med min katt. New York pockar ständigt på uppmärksamhet och jag hade åkt med i karusellen och hamstrat intryck i flera år, men aldrig fått tillräcklig ro att stanna upp och faktiskt skapa.

Att hon tog sig denna tid att skapa är nog alla hennes fans glada över. ”Here Comes the Storm” är utan tvekan ett av årets bästa svenska album. För debutalbumet, som producerades av Lars Winnerbäck, fick hon Grammisnominering. Det kan du säkert bli nu igen.

Hennes starka stämma, så fylld av både ilska, frustration, lycka och skörhet – är helt perfekt till dessa låtar. Jag har svårt att välja vilka spår jag gillar bäst. Förstasingeln ”The Storm” är förstås en låt jag lyssnar på om och om igen, likaså förstaspåret”Don´t Need Your Religion”.

Elin Ruths musik är soul och blues i en särskilt blandning som jag vill ge ett eget namn, en helt egen kategori som bäst förklaras med två ord: Elin Ruth.

Albumet fick betyg 4 i Göteborgsposten.

Skivrecension: Jessie Ware – Tough Love

by

jessieware

Artist: Jessie Ware
Titel: Tough Love
Betyg: 4

Devotion, hennes lämpligt betitlade första album; Sverigedebuten på Berns hösten 2012 som året därpå följdes upp med en minst lika charmig festivalspelning på Popaganda; titelspåret som i somras släpptes som första smakprov från album nummer två. Trots att det redan i musikkarriärens startgrop stod klart att det var något exceptionellt med den tidigare sportjournalisten så har hon hela tiden lyckats trappa upp förväntningarna för varje litet steg.

Och förväntningar kan ju lika ofta stjälpa som hjälpa en artist, men på Tough Love överträffar den 29-åriga sångerskan de högt ställda förväntningarna. Om hon med den intelligenta poppen på Devotion visade att hon passade lika väl in i föräldrarnas soulsamling som bland vännerna och kollaboratörerna i Disclosure och Julio Bashmore från södra Londons klubbscen så är Tough Love — med låtar som Pieces och Champagne Kisses — alstret från en popstjärna redo att erövra topplistorna.

Ljudbilden är mindre klubbig, mer subtil, bitvis 80-talsdoftande med eteriska lager av synthar som ofta ger låtarna en luftig, sensuell inramning. Som samarbetspartners den här gången återfinns både Miguel och Dev Hynes (aka Blood Orange) som tidigare spottat ut hits åt Solange och Sky Ferreira. Jessie Ware har talangen och om hennes självförtroende bara kan fortsätta att växa i den takt den gjort hittills är hon snart uppe bland de soulstjärnor som så ofta nämns som hennes influenser.

Bästa spår: Tough Love, Pieces, Champagne Kisses

Skivrecension: Perfume Genius – Too Bright

by

perfumegenius

Artist: Perfume Genius
Titel: Too Bright
Betyg: 4

Personligt och intimt, energiskt och svulstigt. Med smäktande ballader, spökkörer och smärtande ämnen är Too Bright Perfume Genius starkaste album till dags datum.

Efter Learning och Put Your Back N 2 It, där sångaren Mike Hadreas sjöng sköra popmelodier till bakgrunden av fågelsång och vågskvalp, följer bandet upp med sitt tredje album. Too Bright är naken och intim, samtidigt storslagen och svulstig. Det är vackert med stråkar och piano. Men likt lavaströmmar ligger det skeva, obskyra på botten av vulkanen, redo att explodera i ett orangerött skimrande fyrverkeri.

Hadreas lider. Lider av att inte vara som andra. Lider av att inte accepteras i en kall och könsstereotyp värld. My Queen handlar om homofobiska föreställningar: ”Don’t you know your queen? / Ripped, heaving / Flowers bloom at my feet / Don’t you know your queen? / Cracked, peeling / Riddled with disease”. My Body lägger fokus på kropp kontra kön: ”I wear my body like a rotted peach / You can have it if you handle the stink”. Too Bright är självutlämnande och personlig. Den förtryckta ligger på marken, men reser sig åter, samlar mod, mod att slå tillbaka.

Musikaliskt är Too Bright mer experimentell än tidigare album. Med stor påhittighet leker Hadreas fram nya ljud- och genrekombinationer. I My Body blandas PJ Harvey-minimalism med skitig industri. Och i bakgrunden hörs gnissel, brus och hysteriska skrik. Minimalistism, synth och pianoballad à la Anthony and the Johnsson – den musikaliska häxbrygden skär sig aldrig. Det är imponerande hur Hadreas lyckas balansera det känslosamma med det aggressiva och skeva. Too Bright är ett lysande tredje album som säkerligen kommer toppa många ”best of-listor” i slutet av året.

Text: Petter Stjernstedt