Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Twin Shadow – Eclipse

by

twinshadow

Artist: Twin Shadow
Titel: Eclipse
Betyg: 2

Övermättat, överproducerat och svulstigt. Tre ord jag aldrig trodde mig behöva använda för att beskriva de annars så ypperliga Twin Shadow. Men med Eclipse tar bandet en ny, sorgfylld riktning, från smalt till brett, indie- till storband. Debaser Medis till Ericsson Globe. Twin Shadow slår på stora trummor och öser på med pompösa stråkar och maffiga gitarrsolon.

Sångaren George Lewis Jr:s förkärlek till 80-talet har aldrig varit tydligare. Från att på tidigare alster lekt och småflörtat med den tidens sound och manér till att här fullständigt dränka musiken i svulstiga upptempo slingor och filmiska riff. Teatern och kitschen är som bortblåst när George kommer ut som skamlös 80-tals romantiker.

Efter succén med Forget (2010) och Confess (2012) kände den Florida-födda sångaren för att bredda sig och bytte label, från indie-etiketten 4AD till giganterna Warner Bros. Och med ett nytt skivbolag följer ett nytt sound, en ny publik och en ny tid. För att fånga en ny, större lyssnarkrets och få tillgång till de större scenerna var breddningen nödvändig. Men själv gråter jag floder över det ödesdigra beslutet.

Eclipse är dramatisk och filmisk, låtarna större, ljudet högre och produktionen mer välpolerad, som gjord för surroundsystemen på de större arenorna. Resultatet är en andefattig, förutsägbar och tråkig 80-talsnostalgi med den cheesy Old Love/New Love som den största downern. Texterna är tunna och fantasilösa kärlekshistorier och musiken orimligt uppblåst och storslagen. Twin Shadow sparar inte på krutet utan pumpar på med bombastiska trummor, tunga basgångar och synthesizers. Det tidigare sparsmakade är som bortblåst. En gång lyckas Lewis, som fortfarande har känsla för snygga hooks, att förföra med filmiska When the Lights Turn Down. Annars är det platt fall.

Efter skivan kan vi dela upp karriären i ett före och ett efter. Före övergången till Warner då Lewis var en känslosam R&B- och popartist som försiktigt flörtade med 80-talet. Och ett Efter då bandet slutade spela teater och gick “powerballad all the way”. Nu är frågan – Är beslutet definitivt eller kommer Twin Shadow att inse sitt misstag? Ingen vet, men ni kan nog räkna ut mina förhoppningar.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Courtney Barnett – Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit

by

courtney

Artist: Courtney Barnett
Titel: Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit
Betyg: 4

Hype kan vara svårt att leva upp till och Courtney Barnett har verkligen älskats sönder av många musikjournalister. Med rätta kan man nog säga, singlarna History Eraser och Avant Gardener förtjänade verkligen hype. Inte så mycket för själva musiken utan för att Courtney Barnetts texter inte liknar något annat — intressantare och egensinnigare än den mesta poplyrik som skrivs. Inte för att det var något fel på musiken, den var charmig, småskev och slapp på ett sätt som gjorde att den beskrevs som perfekt slackermusik.

Så, den stora frågan, lever Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit upp till förväntningarna? Nej, inte riktigt. Skivan är inget mästerverk, och här finns ingen låt som når upp till History Eraser. Så en viss besvikelse kanske är på plats. Eller inte, det här är ändå en riktigt bra skiva. Texterna är fortfarande mycket bättre än det mesta som skrivs inom genren. Det är smart, unikt, fruktansvärt charmigt. Och musiken är bra om än inte det mest intressanta jag hört. Musiken ger tyvärr ofta känslan att Barnett inte riktigt vetat vad hon vill. Det spretar, och inte på ett särskilt spännande sätt. Hon irrar, hittar inte riktigt tonen. Som tur är bär Courtney Barnetts röst och hennes texter upp plattan, gör den väl värd att lyssna på i alla fall.

Båsta spår: Pedestrian at Best

Skivrecension: Marina and the Diamonds – FROOT

by

marina

Titel: Marina and the Diamonds
Titel: FROOT
Betyg: 3

Efter det svåra andra albumet verkar det som att Marina and the Diamonds har hittat tillbaka till formen.

Tre år har gått sedan hon blonderade håret och skapade alter egot Electra Hart; en primadonna, bubblegum bitch och hjärtkrossare som tyvärr kändes alltför mainstream och fabricerad i jämförelse med den lekfulla och teatraliska artist som albumdebuterade två år tidigare.

Det är annorlunda nu. Låtarna är större, starkare och tycks framför allt resonera med mer uppriktiga känslor. Albumet inleds med Happy – nej, det är inte en Pharrell Williams-cover – utan en avskalad, återhållsam pianoballad till statement där Marina proklamerar: ”Finally I have found a way to be happy”. Budskapet må vara enkelt, det är snarare framförandet som gör det så träffande.

– I popmusik handlar det nästan alltid om hur man föraktar ett ex, men det var inget jag ville skriva om. Det handlar snarare om skulden som uppstår när du sårar någon annan. Det är precis lika jobbigt som att bli dumpad, berättade hon i en intervju i samband med att albumets utannonserades ifjol.

Att gå vidare efter att en relation har tagit slut är ett tema som präglar stora delar av albumet. ”I’ve spent my days in deep regret / Yeah, I’ve been living in the red / Oh, ’cause I can’t forgive and I can’t forget” sjunger hon i Forget, men det spricker in så mycket ljus att känslan stundtals snarare blir triumferande än melankolisk. FROOT är ett album som ekar av lika delar reflektion och funkiga discogitarrer. Det är glittrande, men naturlig och okonstlad popperfektion.

Bästa spår: Happy, I’m a Ruin, Forget

Skivrecension: Ellen Sundberg – White Smoke & Pine

by

ellensundberg

Artist Ellen Sundberg
Titel White Smoke & Pine
Betyg 4

Ellen Sundberg är tjejen som bara 20 år gammal erövrat de stora tidningarnas musikkritikers hjärtan. Hon har på bara tre år blivit ett hett namn inom genren Americana. Nu är hon rykande aktuell med skivan White Smokes & Pines, inspelad i Texas hemma hos Israel Nash.
Ett lyckat projekt där Ellens personlighet och uttryck får fullt spelrum och där man kan känna att Israel Nash och Ellen Sundberg vävt samman den jämtländska naturen med det mer karga Texas.
Helt okända var de dock inte för varandra, eftersom Ellen Sundberg turnerat med Israel Nash i Sverige.

Ellen kommer från Bjärme sex mil utanför Östersund, där hon fram till helt nyligen jobbade i en lanthandel. Bjärme är den vackraste platsen på jorden, säger Ellen och det är där hon hämtar inspiration till sin musik.
I kilometer räknat är det långt mellan Bjärem och Texas, men steget är betydligt kortare i musiken. The road are long, vägen är lång, sjunger hon på skivan ett av de spår jag fastnat på, och där hon blandar både svenska o engelska i samma text.

Debutalbumet, Black Raven (2013 var en debut som väckte kräsna recensenters nyfikenhet och de annars så sparsmakade drakarna insåg att här fanns något utöver det vanliga. Nu hyllas hon igen och väcker förvåning över den mognad hon genomgått på så kort tid. Men det tror jag å andra sidan beror på att hon står med bägge fötterna på jorden och vet exakt vad hon vill.

Med andra ord: Ellen Sundberg är ingen dussinartist, och jag tror att hon hellre stå på fjället och sjunger än köar till Idol. MEllen kan musik, hon är musik och kommer att gå långt.

I Texas hade hon Israel Nash musiker på skivan, här hemma finns stödet i hennes band The Widosmaker, vilka också kompade Doug Seeger på hans sverigeturné. Förstärkt är hon inför den blivande turnen med Nik Lee som turnerat med Israel Nash och även finns med på skivan.

Jag såg henne första gången 2013 på en liten scen på Söder, redan då kunde man känna att här var något stort på G. Att jag är långt ifrån ensam om mina lovord visar PO Tidholm i DN som bl.a skrev “Sundberg är kassörska på en lanthandel i södra Jämtland och har varken en konventionell röst eller ett inställsamt uttryck… Ellen Sundberg satsar och vill, svajar lite men härmas aldrig. hennes röst både bär och övertygar.”

Ellen rör sig inom en genrer som kallas Americana, en musikstil med rötterna I det amerikanska arvet. Men musik har inga gränser och på andra sidan spelas svensk folkmusik så varför kan vi då inte ha Americana i Sverige. Ellen finns på Rootsy som har en otrolig fingertoppskänsla för såväl duktiga svenska- som utländska musiker.
Favorit på skivan är Swedish Inland, Headlights och titelspåret White Smoke and Pines.

Skivrecension: Tobias Jesso Jr. – Goon

by

jessojr

Artist: Tobias Jesso Jr.
Titel: Goon
Betyg: 5

Den kanadensiske singer-songwriterns 70-talsdoftande pianoballader låter oemotståndligt klassiska. Dessutom är hans bakgrundshistoria redan något av en myt i sig: 2012 stod Jesso inför ett vägval, som basist hade han kämpat sig fram som musiker i Los Angeles med måttlig framgång. Hans visum var på väg att gå ut och han letade efter en anledning att stanna, istället blev han påkörd av en bil när han var ute och cyklade och dagen därpå fick han beskedet att hans mamma diagnosticerats med cancer. Bruten, men inte slagen återvände han hem till Vancouver för att ta ett jobb på en flyttfirma, samtidigt som han började lära sig att skriva låtar på sin systers piano.

Att den tidigare Girls-medlemmen JR White varit delaktig är märkbart. Dels som mentor. ”Han lärde mig allt om vilken musik jag borde lyssna på,” berättade Jesso när jag intervjuade honom tidigare i år. ”JR var mitt musikaliska uppvaknande.” Men Goon genomsyras även av samma direkthet som Christopher Owens låtar om brustna hjärtan och krossade drömmar.

På andra håll har även Sky Ferreira-, Blood Orange- och Charli XCX-producenten Ariel Rechtshaid samt The Black Keys-trummisen Pat Carney varit delaktiga. Inte för att det är något som framgår alltför tydligt då soundet snarare hämtar kraft ur det 70-tal artister som Randy Newman, Biff Rose, Todd Rundgren och kanske framför allt John Lennons soloverk representerar. Men med tillräckligt mycket karaktär, kärlek och skickligt låtskrivande för att det någonsin ska kännas som en pastisch.

Den wailande refrängen i How Could You Babe som spricker och låter närmast desperat, det enkla men universella budskapet i Can We Still Be Friends eller krokodiltårarna i Crocodile Tears som är lika charmiga som de är cheesy. Just a Dream — den första låten han skrev när han återvände till Vancouver — som handlar om en dröm där han hade en bebis och apokalypsen var på väg eller det självbiografiska lilla mästerverket Hollywood som återbesöker Jessos flykt från LA och mynnar ut i ett outro där det verkligen låter som vår protagonist blir uppslukad av staden. Det är svårt att peka ut höjdpunkter, utan att egentligen sticka iväg alltför mycket från tidigare YouTube-demos, såsom True Love, tillhör Goon den senaste tidens starkaste debutalbum.

Bästa spår: Without You, Hollywood, Just a Dream