Titel: Marina and the Diamonds
Titel: FROOT
Betyg: 3
Efter det svåra andra albumet verkar det som att Marina and the Diamonds har hittat tillbaka till formen.
Tre år har gått sedan hon blonderade håret och skapade alter egot Electra Hart; en primadonna, bubblegum bitch och hjärtkrossare som tyvärr kändes alltför mainstream och fabricerad i jämförelse med den lekfulla och teatraliska artist som albumdebuterade två år tidigare.
Det är annorlunda nu. Låtarna är större, starkare och tycks framför allt resonera med mer uppriktiga känslor. Albumet inleds med Happy – nej, det är inte en Pharrell Williams-cover – utan en avskalad, återhållsam pianoballad till statement där Marina proklamerar: ”Finally I have found a way to be happy”. Budskapet må vara enkelt, det är snarare framförandet som gör det så träffande.
– I popmusik handlar det nästan alltid om hur man föraktar ett ex, men det var inget jag ville skriva om. Det handlar snarare om skulden som uppstår när du sårar någon annan. Det är precis lika jobbigt som att bli dumpad, berättade hon i en intervju i samband med att albumets utannonserades ifjol.
Att gå vidare efter att en relation har tagit slut är ett tema som präglar stora delar av albumet. ”I’ve spent my days in deep regret / Yeah, I’ve been living in the red / Oh, ’cause I can’t forgive and I can’t forget” sjunger hon i Forget, men det spricker in så mycket ljus att känslan stundtals snarare blir triumferande än melankolisk. FROOT är ett album som ekar av lika delar reflektion och funkiga discogitarrer. Det är glittrande, men naturlig och okonstlad popperfektion.
Bästa spår: Happy, I’m a Ruin, Forget