Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Beach House – Depression Cherry

by

Depression Cherry

Artist: Beach House
Titel: Depression Cherry
Betyg: 4

Varför ändra på ett vinnande koncept?

Huvudtesen jag förde i min recension av Tame Impalas senaste album var att de bästa banden är de som hela tiden fortsätter att utvecklas. I fallet Beach House gäller dock motsatsen. På sitt femte album låter Baltimore-duon precis som de brukar, de har bara förfinat sitt sound och sitt uttryck. I ett musikklimat framskyndat av streaming, där trender kommer och går snabbare än du hinner blinka — där det stundtals kan kännas som att låten i playlisten är viktigare än artisten i fråga — känns det fint med band som inte bryr sig. Som inte försöker anpassa sig för att passa in. Deras attityd är knappast kommersiell, ändå — eller kanske just därför — har de blivit ett av indievärldens populäraste namn.

“För oss är Depression Cherry en färg, en känsla, en energi… som beskriver platsen du kommer till medan du rör dig genom existensens oändligt varierande resor,” säger Victoria Legrand och Alex Scally, som tillsammans utgör Beach House, i det medföljande pressutskicket. Flummigt, kanske. Men på något sätt är det också talande för deras musik som så ofta känns som ett abstrakt soundtrack till tillvaron; lågmälda ballader där svävande synthar, Legrands utomjordiskt vackra röst och Scallys gitarrspel är nyckelelementen. Framför allt är det musik som oavsett hur hemlighetsfull eller kryptisk den kan verka ändå är oerhört enkel att känna någonting till.

Efter framgångarna med Teen Dream 2010 och Bloom 2012 har de — i takt med att spellokalerna bara blivit större och större — helt naturligt motiverats till att expandera sitt sound. Men Depression Cherry beskriver de som en återgång till enkelheten på de tidigare albumen. Det märks framför allt på att det känns lite mer introvert: trummorna är inte fullt så stora; det är genomgående fluffigt, lågmält och stillsamt förtrollande. Sparks sticker ut med sina shoegaze-vibbar och sin skrikande elgitarr. Andra höjdpunkter är Space Song samt Beyond Love, som med textraden “they take the simple things inside you and put nightmares in your head” på något underligt sätt känns både triumferande och som en sorgesång på en och samma gång.

Bästa spår: Sparks, Space Song, Beyond Love

Skivrecension: Albert Hammond Jr. – Momentary Masters

by

hammondjr

Artist: Albert Hammond Jr.
Titel: Momentary Masters
Betyg: 3

The Strokes-gitarristen är tillbaka med sitt första soloalbum på fem år.

Att varje triumf är tillfällig har nog undgått The Strokes. Dryga femton år efter det att deras debutalbum, Is This It, släpptes är dessa giganter från New York fortfarande givna headliners på i stort sett vilken festival som helst. Ändå väljer Hammond Jr. att döpa sitt tredje soloalbum, efter 2006 års Yours to Keep och 2008 års ¿Cómo Te Llama?, efter just denna fras ur Carl Sagans Pale Blue Dot: A Vision of the Human Future in Space. Varför? Enligt ett pressmeddelande verkar det ha att göra med dynamiken bakom kreativitet; ena sekunden tycker du det du gör är bra, för att sekunden senare tycka det är skräp.

Momentary Masters är onekligen en stark samling låtar. Albert Hammond Jr. är en skicklig låtskrivare och gitarrist. Men känns det inte samtidigt lite tillrättalagt? Av någon anledning kommer jag att tänka på hans bandkollega. När Julian Casablancas uppträdde med sitt punkband, The Voidz, på Primavera Sound såg Hammond Jr. spelningen från sidan av scenen. När de “slaktade” The Strokes-låten Vision of Division såg han särskilt förskräckt ut.

På sätt och vis är det talande för Momentary Masters. Melodierna är fina, för det mesta känns de klassiska redan vid en första anblick, men nog känns det också lite väl rotat i traditionell rock. Och det hjälper knappast att han tolkar Bob Dylans Don’t Think Twice. Medan Casablancas åtminstone försöker vara galen och riva upp saker och ting, nöjer sig Albert Hammond Jr. med att blicka bakåt, han försöker inte uppfinna hjulet på nytt. Men med det sagt är Momentary Masters ändå ett klart godkänt verk, kanske hans bästa soloalbum hittills.

Bästa spår: Losing Touch

Skivrecension: Titus Andronicus – The Most Lamentable Tragedy

by

titus

Artist: Titus Andronicus
Titel: The Most Lamentable Tragedy
Betyg: 4

Med en läggning för det grandiosa.

På sitt första album sedan 2012 års Local Business visar Titus Andronicus att de är New Jerseys mest ambitiösa punkband. The Most Lamentable Tragedy, titeln är en vinkning till Shakespeare, är ett trippelalbum på hela 29 låtar som sträcker sig över 93 minuter; ett konceptalbum där en förtvivlad protagonist möter sin dubbelgångare, en mystisk främling identisk till utseende men motsatt till beteende.

En rockopera om galenskap.

Texternas schizofrena surrealism i symbios med musiken, som pendlar mellan skramliga irländska pubvisor á la Dropkick Murphys och det personliga, mer subtilt reflekterande tilltalet är oerhört medryckande. “They said my father’s brother, he went out to sea and drowned / We seldom spoke of my poor father’s brother” lyder exempelvis texten i More Perfect Union. Att två covers, en på Daniel Johnstons charmiga låt om att mista förståndet och en på The Pogues A Pair of Brown Eyes, däremellan snudd på obemärkt glider förbi är lite kul.

Med sin längd är det inte ett album du bara sträcklyssnar igenom från början till slut. Men vad gör det, har du skrivit låtar som Dimed Out eller Mr. E Man räcker det långt. Få band har lika intressanta idéer som Titus Andronicus och att de faktiskt går hela vägen och fullföljer dem — hur mycket jobb det än måste ligga bakom — är imponerande.

Bästa spår: “Mr. E Man”, “Dimed Out”, “Come On, Siobhán”

Skivrecension: Miguel – Wildheart

by

miguel

Artist: Miguel
Titel: Wildheart
Betyg: 4

Wildheart är en skön och soulfylld egotripp. Självsäkert utforskar den skönsjungande croonern rockens, funkens och soulens territorium. Det är komplext och snyggt när glassig soul gifter sig med skön R&B.

“Need bitches, need bitches, give it to me… lips, tits, clits.” Misogynt och sexistiskt är min första tanke. Jag kunde inte haft mer fel. R&B är en musikgenre känd för sina kvinnoförnedrande skildringar. Befolkat av diverse maskulina arketyper, loverboys á la Usher och bad boys á la Jodeci; egotrippade alfahannar som prompt ska deklarera sitt ägarskap över kvinnorna; är det inte svårt att förstå varför.

Miguel nyanserar och utmanar bilden av den typiske R&B-mannen. Medan fokus brukar ligga på mannens upplevelser lägger Miguel tonvikt på de kollaborativa, om sex som en gemensam aktivitet två människor emellan. Miguel breddar kärlekslivet att handla om mera än bara sänglek. “Pillow talks turns into sweet dreams… I just want to see you sleep.” I Coffee beskrivs känslan av att vakna upp med sin käresta, att få lukta på hennes hår och att få servera henne kaffe på morgonen. De små sakerna i livet tilldelas värde: “Smoke with me baby, laugh with me baby // I just want the simple things,” sjunger han i Simple Things. Miguel surfar på vågen av sexuella hämningar. Men oavsett begär finns respekten och samtycket alltid där.

Musiken trollbinder. Okonstlat och självklart, framför han sin hybrid av hip-hop, funk, soul och R&B. Det är ett skönt gung som aldrig slutar att fascinera. Utvecklingen har gått fort från radiomainstream i debuten All I Want is You till dagens moderna och säregna sound. Nyanserna är flera än på tidigare album. Wildheart har en fylligare ljudbild med flera instrument. Gitarrerna går på högvarv och trummorna dånar högt och här och var skymtar synten fram och skapar en retro-känsla. Idoler som Price, Freddie Mercurry och James Brown gör sig påminda. I smöriga Face the Sun teamar han upp med en av idolerna, Lenny Kravitz.

Wildheart är ett starkt tredje album. Det är en Miguel i högform som tillsammans med Frank Ocean och Weeknd går i bräschen för den nya vågen av modern, funkig R&B. Det är en sexskildring som rör sig ifrån genrens misogynitet, som inte likställer sex med maskulint erövrande utan ser den sexuella praktiken som en gemensam upplevelse som bygger på respekt och samtycke. För detta förtjänar han all kred.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Tame Impala – Currents

by

tameimpala

Artist: Tame Impala
Titel: Currents
Betyg: 4

“Yes, I’m changing”

Med 2012 års Lonerism etablerade sig Tame Impala, som bara några år tidigare hade vuxit fram som Kevin Parkers sovrumsprojekt i Perth, inte bara som Australiens utan som ett av de samtidens bästa psykedeliska band. En skulle rentav kunna hävda att de banat vägen för en uppsjö andra psykedeliska gitarrband såsom Pond, Hookworms och Unknown Mortal Orchestra. Så, hur följer du upp ett så framgångsrikt album? Genom att fortsätta i samma riktning och upprepa samma koncept igen? Nepp.

Redan när första singeln från albumet, åtta minuter långa Let It Happen, släpptes tidigare i år stod det klart att det hade skett en utveckling; aldrig tidigare hade de elektroniska influenserna varit så framträdande. Gitarrerna är inte lika framträdande och de gamla John Lennon-influenserna smälter samman med en nyfunnen kärlek för såväl Be Gees-disco som R&B. Att låten dessutom tycks handla om en inre kamp, en personlig transformation av ett slag, skulle nog kunna ses som ett statement som återspeglar processen bakom hela albumet. Kämpa inte emot, låt det bara ske! Att man förändras är trots allt hur naturligt som helst.

Och jag skulle nog säga att den här utvecklingen har gjort bandet gott. Här finns visserligen ingen stampande Elephant, ingen lika direkt catchy låt som Feels Like We Only Go Backwards, och de phaserdränkta gitarrerna som tidigare kännetecknat flera av bandets låtar har förflyttats betydligt längre bak i mixen — men de har inte för den sakens skull förlorat sin identitet. Historiskt är de bästa banden inte de bakåtsträvande, utan de som fortsätter utvecklas, utmana och prova nya saker. Och Tame Impala faller definitivt in i den sistnämnda kategorin.

Bästa spår: Let It Happen, Disciples, ’Cause I’m a Man