• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Gör avtryck med egentillverkad spontanitet på första soloalbumet – Dreams av Adam Forkelid

10 november, 2025 by Mats Hallberg

Adam Forkelid

Dreams

4

Inspalad live 12 oktober 2024 i Krematoriet i Stockholm

Mix och master: Klaus Scheuermann

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 24/10 2025

Jag har här recenserat pianisten och kompositörens två senaste skivor jämte en tillsammans med Örjan Hultén om jag har ordning på Forkelids utgivning. Träffade honom på Unity häromåret när egna kvartetten spelade och före det på Utopia, också jazzkrog i Göteborg, och då som medlem i Svante Söderqvists eminenta trio. Forkelid är känd från olika sammanhang med varierande sättning. I fjol bestämde han sig för att genomföra en intim konsert på sin kreativa hemmaplan i Stockholm under huvudstadens Jazzfestival.

Denne särpräglade melodiker ansåg i likhet med närvarande åhörare att en sällsam stämning infann sig den gången i Krematoriet, när han mestadels improviserade på den Fazioli F278 som står där. Både pianisten själv och hans professionella jazzmusiker-fru menar att de utan tveksamhet kan identifiera hans sound när de lyssnar på inspelningen den som Adam Forkelid ombesörjde på egen hand. Skivbolaget beskriver musiken som en drömsk och föränderlig resa vars medvetandeström utförare och mottagare delade.

foto Fredrik Gille

Av albumets sex stycken är fyra improvisationer, ett bygger på en gammal inspelning på telefon medan Strive som lagts sist är en nytolkning hämtad från kvartettskiva jag recenserade härom året. Få låter som Forkelid i Sverige, även om somliga passager kan påminna om Jacob Karlzon eller Joel Lyssarides. Keith Jarrett framstår som en självklar referens. Finner tonspråket mycket angenämt. Kompositören kan delvis betraktas som en stigfinnare, en meditativ kraftkälla vars spel och fantasifulla melodier är värd än större spridning. Om 46-åringen sägs att han musikaliskt sett gärna tänjer på gränser. Skivan uppstod ur lusten att i liten skala genomföra en exklusiv impro-konsert med ett par hållpunkter.

Man sugs ofrånkomligen in i löpningar och meditativa tillstånd. Ibland är anslaget meditativt och minimalistiskt, ibland ombytligt dramatisk. Musiken är således reflekterande och impulsiv om vartannat. Och han har utarbetat ett öppensinnat karaktäristiskt anslag som definierar honom. Tredje stycket som fått heta Time bryter av från huvudspåret genom sina spontana eruptioner. Albumets final är en skönt porlande ballad präglad av vacker harmonik. Första soloalbumet från pianist Adam Forkelid bör definitivt betraktas som helgjutet.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

9 november, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Eriks och Elisabeths semester
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik och sångtexter Erik Kjellberg
Scenografi John Engberg
Ljusdesign Anders Rosenquist
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson och Karin Höeg
Medverkande/skådespelare Marianne Mörck, Mika Oskarson-Kindstrand, Björn Wahlberg. Odile Nunes, Thomas Roos, Lena Strömdahl och Erik Mattsson
Musiker Erik Kjellberg, Lage Malmsten, Lars Rudolfsson och Stefan Bergström
I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
Premiär 8 november 2025 på Orionteaterns stora scen

Bered er på en crazy teaterkväll och gunga med i ett härligt countryblues sväng. Då är ni i rätt sinnesstämning för att checka in på Grangården. Det slitna pensionat i världens periferi som öppnat på Orionteatern. Lars Rudolfssons Eriks och Elisabeths semester – som han själv regisserat – är en tragikomisk show om livets svindlande vägar. Skickligt förvandlar han detta stoff till guld och ensemblen gör en strålande insats.

Under ett lager av absurd humor kan föreställningen i grunden sägas vara ett existentiellt drama. Det handlar om behovet att gå vidare i livet trots svåra förluster och kriser, inte ta något för givet, våga ta risker och sätta upp sina egna gränser.

Navet i berättelsen är pensionatsvärdinnan/ tillika receptionisten, rumsbetjäningen, gårdskarlen och preppern. Denna karaktär gestaltas ljuvligt, med skärpa och barskhet av Marianne Mörck som har ett otal klädbyten i snabb takt att hantera. Det märks att hon njuter av att få återuppta samarbetet hon hade med Lars Rudolfsson på Malmö musikteater och agera i denna säregna historia.

Det finns påtagligt mörka inslag i Eriks och Elisabeths semester som ett förlorat barn, en död mor, en tillvaro som kringskurits av en dominerande man och behovet av prepping för att klara en hotfull omvärld. Samtidigt finns det mycket lekfullhet och fantasi. Hela tiden sker överraskande saker som håller uppmärksamheten på topp. Knivkastning, en ängel som skrider genom rummet och återuppväcker en man, prickskjutning mot mål i flaggstången, en lerig kristusgestalt iförd törnekrona som oväntat dyker upp från skogen etc.

I Orionteaterns mäktiga scenrum har dessutom ett helt pensionat omgärdat av resliga tallar byggts upp. Scenografin av John Engberg är underbar och en skön kontrast mot den trista trenden med avskalade scenografilösningar. Med på scenen är ett liveband, där pjäsförfattaren/regissören ingår, som verkligen bidrar till att höja stämningen. Det sjungs vemodsfylld country båda av dess sångare och av skådespelare.

Allt börjar med att det gifta paret Erik och Elisabeth – fint samspelta av Björn Wahlberg och Odile Nunes- kommer till Grangården för en välbehövlig vila. På vägen har de kört fel och fläktremmen på bilen har dessutom gått av. Det framgår också att hustrun är drabbad av ett psykiskt trauma som fått hennes tillvaro att kantra. Närmast utmattade är det enda de vill att få ta sitt rum i anspråk och sedan äta en god middag med ett glas vin i stillhet ute i trädgården.

Men pensionatsvärdinnan är inte alls den moderliga välkomnande famn de väntat sig. Hon ställer allt på ända med sina provocerande frågor. Dialogen mellan henne och Erik är verkligen fyndig och så snyggt framförd. Och kvällen ja, den blir givetvis raka motsatsen till trivsam. Middagens biffar serveras bara på ett vis – så hårdstekta att de studsar på tallriken och vin går inte att beställa trots att ett annat gästpar fått in ett sådant.

Pensionatsvärdinnan förklarar också att det är show denna kväll. Men när Erik och Elisabeth vägrar betala extra för den ställs den abrupt in efter att hon iklädd glittrig cowboydress framfört ett bejublat sångnummer.

På Grangården bor förutom Erik och Elisabeth också ett diplomatpar med sin vuxne son -utmärkt spelad av Erik Mattsson- och en ung flicka – både uppstudsigt och sorgset gestaltad av Mika Oskarson Kindstrand. Dessa ”eviga” gäster visar sig ha kopplingar till varandra och deltar alla i den show som blir av kvällen därpå när Erik öser ned en knippe sedlar i pensionatsvärdinnans hatt.

Diplomatparet, intresseväckande gestaltat av Lena Strömdahl och Thomas Roos, drömmer sig tillbaka till en tillvaro i Paris. De visar sig också överraskande vara hejare på knivkastning. Ett trick som känns läskigt trovärdigt och får publiken att dra efter andan. Sonen är också med i showen i klumpig förklädnad och kastas i en samlad attack av gästerna i en vedkällare som barrikaderas med en tung sten. Där hamnar även Erik senare när han misstas för en inbrottstjuv…

Att beskriva alla turer i Eriks och Elisabeths semester känns närmast övermäktigt. Bästa tips är istället besök pensionat Grangården på Orionteatern och ge er hän i detta underhållande mysteriespel. Upphovsmakaren Lars Rudolfsson kan beskrivas som en teatermagiker. Han står för en egenartad berättarstil, en stor fantasirikedom och lekfullhet och musiken är alltid en viktig del av hans föreställningar. Kanske är han också som allra bäst när han jobbar på Orionteatern. Den fria teatergrupp som han en gång var med och startade och nu återigen är konstnärlig ledare för.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Orionteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterkritik: Orosdanser – nutida koreografi över vår kollektiva oro

9 november, 2025 by Marja Koivisto

Orosdanser
Manus och regi Ada Berger
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Philip Berlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Komposition Mathias Blomdahl
Mask Patricia Svajger
Ljud Evelina Kyrk
Premiär 8 november 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Jag går med tunga steg för att recensera föreställningen Orosdanser. Jag menar, mer oro är det sista jag behöver. Men mina förväntningar kommer på skam. Det är wow, fantastiskt. En sömlös, rolig, djup och mänsklig föreställning som i snabba klipp, med musik, dans, dialog och fantastiska skådespelare iscensätter det neurotiska med att vara människa. Den ständiga oron för litet och stort, alla tänk om …

Uppsättningen har urpremiär den 8 november 2025 på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen i Stockholm. Den bygger på sociologen Roland Paulsen bok Tänk om – en studie i oro, och har manus och regi av Ada Berger. Skådespelarensemblen består av Liv Mjönes, Shebly Niavarani, Matilda Ragnerstam, Pablo Leiva Wenger, Elisabet Carlsson och Adam Stanišić Stålhammar.

Trots det tunga temat är iscensättningen överraskande lätt i sin framtoning. Regin är rytmisk och samtida, med ett klippformat flöde som känns nära dagens visuella kultur – snabba övergångar, danslik koreografi och dialog som pendlar mellan allvar och humor. Scenografin är avskalad men effektiv: ljus, projektioner och ljud bildar ett rum där oron får fysisk form och puls.

Föreställningen lyckas med den svåra konsten att vara lättillgänglig utan att kompromissa med djupet. Det är rappt, smart och igenkännbart. En monolog om att glömma sitt bank-ID övergår i en koreograferad rörelse där existentiell panik ges kroppslig plats – och allt känns väldigt nutida.

Skådespelarna är samspelta och närvarande. Deras kroppar, röster och blickar skapar ett kollektivt flöde av tankar och känslor – sådant som vi alla känner men sällan ser gestaltat med sådan kombination av humor och värme.

Musiken och dansen fungerar som orons soundtrack: ibland pulserande, ibland stilla – och ofta precis i takt med publikens egna mentala loopar. Kompositionen känns lika mycket som ljudlandskap som känslotillstånd.

När ridån går ner sitter jag kvar en stund. Inte längre lika tung. För trots all oro lämnar Orosdanser efter sig något oväntat: ett slags stilla hopp. Den gör något sällsynt – omvandlar vår splittrade nutidsångest till något vackert, humoristiskt och djupt mänskligt. En påminnelse om att oron kanske inte går att dansa bort – men att den går att dansa med.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Berörande och bildande med komisk knorr – Musikalisk presentation av två visböcker, Lunchteater med Martin Bagge & David Anthin

8 november, 2025 by Mats Hallberg

v 45 4-7/11 2025

Lunchteatern Göteborgs Stadsteater

För knappt ett år sedan var jag med om release för En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp utgiven av Svenska Akademien. Redaktörerna David Anthin (disputerat på Evert Taube) och Martin Bagge (hedersdoktor, visarkeolog, trubadur mm) har tillsammans med ett redaktionsråd valt ut representativa visor från senaste halvseklet. Någon dag efter att den trevliga tillställningen jag dokumenterade hade ägt rum med flera medverkande ur antologin, fick jag en pratstund med min gamle vän Martin Bagge (vi har samtidigt gått i samma skolas högstadium och därpå samma gymnasium, hans föräldrar bodde i stor villa nära mitt föräldrahem och vi har träffats på åtskilliga konserter). Han som haft sin försörjning på Musiklinjen på Hvitfeldtska Gymnasiet har släppt ett antal skivor och jag minns konserter på Gunnebo och i Slottsskogen. Kommer ihåg David Anthins faktaredovisning och anekdoter på Liseberg i samband med Taube-konsert med orkester och Timo Nieminen som solist.

Bagge skänkte mig visboken vars cirka 200 sidor med kommentarer och förklaringar jag plöjt igenom. Publicerade noter har däremot inte studerats då jag tyvärr inte kan tyda dem. Lärde mig mycket och läsningen berikade. Ibland ställde jag mig emellertid frågande till vad som togs upp och förklarades. Eftersom jag lyssnat på och senaste ett och ett halvt decenniet recenserat musik (bevistat visfestivaler både som vanlig publik och recensent) är det oundvikligt att inte ha synpunkter på vilka som inkluderats respektive exkluderats. Att några storheter fått med upp till fem visor kan ses som alltför vidlyftig exponering med tanke på vilka som ratats. Saknar exempelvis, Lasse Tennander, Toni Holgersson, Mia Sandberg, Carl-Johan Wallgren och A- K Hedmark. Den sist nämnde som uttolkare av tonsättningar, förslagsvis Kerstin Thorvall . Att såväl Jaques Werup (omnämns i info om Lill Lindfors) som Lars Demian och Dan Viktor hamnade utanför i nya visboken är högst anmärkningsvärt. Avrundar mitt resonemang med att understryka att uttagningskommittén är i gott sällskap. Swedish Music Hall of Fame (skrivit krönika) är känd för sina förbiseenden Rock & Roll Hall of Fame i USA närmast ökända för sina ”snubs”.

Både den historiska föregångaren och nämnda moderna utgåva presenteras i ord och ton. när man Redogörs åskådligt för visans funktioner. Blev en som väntat stimulerande exposé med två ytterst kunniga herrar. Säcken av väsentliga alster knyts klokt samman med vaggvisor, varav Byssan lull lagts som final. Utan att veta om duon umgås privat kan fastslås att de känner varandra utan och innan, åtminstone på professionell grund likt Hasse & Tage eller Magnus och Brasse. Missade tyvärr när de båtluffade i Bohuslän med liknande visprogram. David sjunger emellanåt fast mestadels ägnar han sig åt att berätta om forskningen kring svensk visa, något han kryddar genom att involvera publiken i mer än förväntad allsång. Kazoo-momentet blir till en oförutsägbar muntration.

Hans radarpartner fungerar som viktig sidekick när han inte sjunger och ackompanjerar sig på akustisk gitarr. Bagge gitarrspel imponerar även om det sker utan stick. Vokalt finns hos honom i äldre tolkningar en fäbless för vibrato som kan påminna om en light-version av Fred Åkerström. Utstrålar en påtaglig proffsig trygghet i sina förehavanden. Musikaliska avhandlingen är pedagogisk även om den inte görs strikt kronologiskt. Man börjar i tidigare århundraden och betar sig fram till våra dagar, vilket medför att Bagge inledningsvis ekiperat sig 1700-tals mässigt. I denna härliga rundvandring introduceras vi först för Bellman respektive Lasse Lucidor. Poängteras när den senare introduceras att livet går upp och ner. På backdroppen visas texter så att nyss lunchande publik kan stämma in i sången.

Efter Bakvända visan med sitt okända ursprung som illustration till karnevalisk tradition får vi den särpräglade Alf Hambes signaturmelodi Visa i Molom, en lysande bard från Steninge jag hört live och som Bagge turnerat med. Det spralliga och sprudlande varvas i deras program med innerlighet och intrikata betraktelser. Vi får reda på Evert Taubes valspråk och skillnaden på temperament hos Karlfeldt visavi Ferlin. Martin brer på med extra darr på stämbanden i den sistnämndes Men går jag över ängarna mest känd i Göran Fristorps version. Blir ett gripande framförande vars verser förenar de populära motiven: kärlek och naturskildringar, teman som bär upp svensk viskonst enligt David.

I sammanhanget känns påbjuden allsång i Änglamark oundvikligt. Gemenskapen och trevnaden ökar på så vis ytterligare. Nu har våra ciceroner klivit in i andra delen av de oerhört omfångsrika, men ändå selektiva vis-lexikonen. Karin Boyes omtyckta Önskan levereras i tappning från Ingalill Dunsö, Blir så känslosamt att det nära nog slår över. Mitt enda uns av kritik uppstår när Bagge i mina öron går aningen till överdrift.

Mollanstrukna Har du visor, min vän av den finlandssvenske dramatikern och viskompositören Bengt Ahlfors har titeln till föreställningen i sig och givetvis anbefalles allsång. Följs av en avdelning med politiskt färgad kamp vars ingång är Vad gör vi med sommaren kamrater? av Elisabet Hermodson som Bagge i sin ungdom samarbetat med. I lanseringen av henne sägs att Brecht möte Taube och för att understryka udden viftas med röd fana. ”Tilltaget” borde inte ha skett utan kommentarer. Naiviteten borde ha problematiserats. Det ledde vidare till Garpe/ Ostens mytomspunna projekt Jösses flickor som sågs när jag gick i gymnasiet. Sjungs ut om segerviss kampvilja i Befrielsen är nära.

Ett undantag från tesen om att en slags kronologi följs infaller i slutet då strof av Birger Sjöberg inkluderats. Sker när ämnet är döden och paras ihop med vad de kallar trotset. Publiken hänförs av annorlunda ingång på den fullkomligt betagande sången Din stund på jorden av Laleh, vars unika drabbande estetik uppstod under uppväxten i Angered. Och när man påminns om låtens bakgrund berörs man desto mer. Kan flika in att jag recenserade den första av de två dokumentärerna om Laleh när den premiärvisades i Hammarkullen och var på plats på Götaplatsen, alldeles utanför där vi sitter när hon frontade egna bandet och GSO. Allra sist lanseras som nämnts vår mest kända vaggsång. Således ett exempel på synnerligen gedigen och omväxlande Lunchteater i musiklyrikens tecken.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Nord – vackert och magiskt

8 november, 2025 by Rosemari Södergren

Nord
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 november 2025
Regi Bente Lohne

Vackert, magiskt och en för årstiden suveränt passande snöig och isig berättelse. En berättelse om att den sanna skönheten är den som kommer inifrån och bygger på medkänsla och förmåga till kärlek och har inget med ålder att göra. Det spelar ingen roll hur många rynkor någon har, skönheten sitter inte i det yttre. Ett budskap som är högaktuellt i dagens utseende-fixerade tidsålder.

H.C. Andersens klassiska saga om Snödrottningen har fått en utformning som är både spännande och vacker och är väl värd att se för hela familjen, för alla åldrar. Som med alla stora familjefilmer har den något att säga både de yngsta och de äldsta.

Huvudpersonen Gerda är en duktig flicka. Hennes bästa vän är snickarens pojke Kai. Julafton närmar sig och Kai smyger in i pappans verkstad och hittar sin julklapp, en fin släde. Han bestämmer sig för att provåka och ger sig ut i den snöiga natten. Där möter Kai den onda Snödrottningen som lurar med honom till sitt palats långt upp i norr. Snödrottningen behöver Kai för att kunna ympa in föryngrande blod i sin kropp. Snödrottningen är totalt fixerad vid sin idé att vara ung för alltid. Hon inbillar sig att hon ska bli världens mest berömda och hyllade person och rent av någon slags härskare.

Stadens poliser och de flesta tror att Kai trillat i vattnet när han åkte släde och att han är död. Gerda är dock helt säker på att Kai är vid liv och hon hittar tecken som stärker hennes idé att Kai är fångad hos Snödrottningen. Gerda ger sig av, över vatten och genom snö och förtrollade skogar för att ta sig till allra nordligaste nord och Snödrottningens isiga palats.

Längs vägen möter Gerda, förstås, både luriga och vänliga karaktärer. Hon får en skyddsängel, hon får hjälp av fåglar och hon möter en lurig häxa, hon får vänner och hon möter farligheter. Visst är det en form av berättelse som många av oss som är vuxna sett många variationer av. Ett barn ger sig ut på ett farligt uppdrag, upplever ett äventyr där hon möter olika sagofigurer, djur och både hjälpsamma och farliga personer. Det som är gör denna bra är hur kylan och isen känns ända in i märgen och att berättelsen både talar till barn och vuxna, att den är spännande och samtidigt har intressanta detaljer.

Sveriges Drag-drottning @Admira gör rösten till Snödrottningen vilket ger en spännande vidd på karaktären. @Admiras röst med en hel del bastoner ger en fördjupning av tolkningen av Snödrottningen och tar henne vidare långt från Snövits elaka, ganska ensidigt skildrade styvmor. Men sin djupa röst förmedlar Snödrottningen både dagens utseende-fixerade Tictoc-värderingar och krigshetsande våta drömmar hos presidenter.

Det enda jag stör mig på är de dockliknande karaktärerna. Filmen är skapad med en animationsteknik där människorna ser ut att ha helt rynkfria ansikten skapade av finaste persikor. Ungefär som om de fått ansiktslyft. Men få filmer är perfekta och Nord är väl värd att se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad familjefilm, HC Andersen, Nord

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in