Orosdanser
Manus och regi Ada Berger
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Philip Berlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Komposition Mathias Blomdahl
Mask Patricia Svajger
Ljud Evelina Kyrk
Premiär 8 november 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Jag går med tunga steg för att recensera föreställningen Orosdanser. Jag menar, mer oro är det sista jag behöver. Men mina förväntningar kommer på skam. Det är wow, fantastiskt. En sömlös, rolig, djup och mänsklig föreställning som i snabba klipp, med musik, dans, dialog och fantastiska skådespelare iscensätter det neurotiska med att vara människa. Den ständiga oron för litet och stort, alla tänk om …
Uppsättningen har urpremiär den 8 november 2025 på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen i Stockholm. Den bygger på sociologen Roland Paulsen bok Tänk om – en studie i oro, och har manus och regi av Ada Berger. Skådespelarensemblen består av Liv Mjönes, Shebly Niavarani, Matilda Ragnerstam, Pablo Leiva Wenger, Elisabet Carlsson och Adam Stanišić Stålhammar.
Trots det tunga temat är iscensättningen överraskande lätt i sin framtoning. Regin är rytmisk och samtida, med ett klippformat flöde som känns nära dagens visuella kultur – snabba övergångar, danslik koreografi och dialog som pendlar mellan allvar och humor. Scenografin är avskalad men effektiv: ljus, projektioner och ljud bildar ett rum där oron får fysisk form och puls.
Föreställningen lyckas med den svåra konsten att vara lättillgänglig utan att kompromissa med djupet. Det är rappt, smart och igenkännbart. En monolog om att glömma sitt bank-ID övergår i en koreograferad rörelse där existentiell panik ges kroppslig plats – och allt känns väldigt nutida.
Skådespelarna är samspelta och närvarande. Deras kroppar, röster och blickar skapar ett kollektivt flöde av tankar och känslor – sådant som vi alla känner men sällan ser gestaltat med sådan kombination av humor och värme.
Musiken och dansen fungerar som orons soundtrack: ibland pulserande, ibland stilla – och ofta precis i takt med publikens egna mentala loopar. Kompositionen känns lika mycket som ljudlandskap som känslotillstånd.
När ridån går ner sitter jag kvar en stund. Inte längre lika tung. För trots all oro lämnar Orosdanser efter sig något oväntat: ett slags stilla hopp. Den gör något sällsynt – omvandlar vår splittrade nutidsångest till något vackert, humoristiskt och djupt mänskligt. En påminnelse om att oron kanske inte går att dansa bort – men att den går att dansa med.