• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Skammens förödande konsekvenser skildras strålande med församlingsarbete som nav – 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater

11 januari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Text och regi: Pauila Stenström Öhman

Scenografi/ ljusdesign: Charlie Åström

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musik: Saemundur Grettisson

Kostymdesign: Karin Weststrand

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri (praktikant)

I rollerna: Jonatan Rodriguez, Elin Skarin, Caroline Söderström och Ove Wolf

i samarbete med Lumor Teater

Urpremiär: Lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/12 2025

Spelas till och med 7/2

För att en arbetsplats ska fungera krävs en god organisation som satt sig och inte ändras stup i kvarten. Därtill tillräckliga resurser jämte en tydlig struktur med fördelning av ansvar, där varje anställd vet vilka krav denne förväntas uppfylla. I ett sådant scenario finns inplanerat höjd tagen för ett visst mått av problem, bortfall och struliga situationer. Även när viss procent av personalen inte är produktiv eller när olika viljor kolliderar måste verksamheten flyta på, vilken den förundransvärt nog gjorde på min senaste arbetsplats tack vare fungerande rutiner. Relaterat till mina drygt trettio år på en stor arbetsplats, nämligen Postterminalen en halv kilometer från Centralen med på tok för många omorganisationer. Hos oss var verksamheten igång dygnet runt nästan varje dag i veckan. Jag som mesta tiden jobbade natt vet vad detta innebar för oss på golvet och hur krångel hanterades. Utvärderade också verksamheten vid behov i egenskap av facklig redaktör och förtroendevald i Samverkan. Vi var beroende av fungerande teknik, klok arbetsledning och kompetenta kollegor som kunde samarbeta och var förhållandevis plikttrogna. Olämpliga chefer och alltför många godtyckliga förändringar orsakade minst lika mycket trubbel som driftstopp på maskiner, försenade transporter och schismer.

Anledningen till att jag efter att ha sett 7 sorters tystnad (8/1) började fundera på jobbet jag pensionerade mig ifrån för sju (!) år sedan, är att nyskrivna pjäsen byggd på djupintervjuer speglar en liten arbetsplats i allmänhetens tjänst. Närmare bestämt en ospecificerad svensk kyrka och församlingsverksamheten knuten till den. Kan tyckas underligt att dessa tankar kom i omlopp av ett händelserikt drama med stort persongalleri, vars tematik kretsade kring att bära känslor av skam inom sig istället för att tala ut. Och vad sådant beteende riskerar att leda till när man varken vågar eller kan anförtro sig åt någon man litar på. Anmärkningsvärt nog gör en diakon (Ove Wolf) ett stort nummer av att bikt erbjuds, fast i motsats till katolicismen lockar servicen inte alls.

Paula Stenström Öhman är en av konstnärliga ledarna för teaterkompaniet Lumor, vars aktiviteter gjort bestående intryck på tiljor i landet senaste tjugo åren trots att egen scen saknas. På Folkteatern blev jag närmast golvad 2016 av prisade People Respect Now vars tragikomiska upprullning av intrig sker i skolmiljö. Ett par år senare hade det blivit dags att på Stadsteatern i Göteborg utsättas för dramatikerns raffinerade relationsdrama Allt gott i världen, om den för Sverige omvälvande och minst sagt påfrestande flyktingkrisen, numera flitigt refererad till . För ett par år sedan såg jag förvirrande deckargåtan Content á la Twin Peaks, tyvärr ett intetsägande verk. En Lumor-produktion men ingen plump i protokollet för Stenström Öhman eftersom hon inte var delaktig. Lumor uppehåller sig främst kring sociala och filosofiska ämnen, ofta baserade på dokumentärt material.

Kvinnan bakom fängslande manuset med sina rapsodiska uppbyggda tablåer ville utforska fenomenet tystnadskultur. Kan vara på sin plats med ett klargörande. Pjäsen belyser inte visselblåsares öden. Nyanserna av tystnad speglar skav vid middagsbord utifrån svek och övergrepp. Trauman döljs för att upprätthålla fasaden. Om den ändå rämnar är det fortfarande långt ifrån säkert att individen avslöjar hemligheten som legat och gnagt, gjort så ont. När utfallet blir fatalt klandras omgivningens passivitet och oförmåga att observera tydliga tecken. Dock, personerna i fråga är sig själva närmast och kan anse att priset är för högt, att sanningen svider mer än gör densamme fri. Lillasyster Rakel spelad av Elin Skarin är skenbart det mest grava fallet med sin stumhet. Förvånande att dessa brottstycken av speglingar inom pjäsens intrikata ramverk av relationer (”kopplingsschema finns i programblad), primärt utöser självdestruktivitet istället för ondskefulla gärningar – hade varit det mest sannolika. Således roteras dramat med ett myller av scener under tre timmar (inklusive paus) i en psykologiskt högintressant omloppsbana, istället för at bli till en thriller eller gastkramande skräckis.

I intervju kallar Paula Stenström Öhström sin vindlande, fragmentariska konstruktion för en skammens loop och en socialsurrealistisk pjäs. Farliga tystnaden liknas vid arvsynd. Att hon lägger ut texten om sitt senaste verk i just Kyrkans tidning kan vara en orsak till att 7 sorters tystnad helt bortser från kritik mot Svenska kyrkan, inte minst Kyrkorådet och Ärkebiskopars ställningstaganden som inneburit att åtskilliga valt att lämna på grund av woke-marxismens hyckleri och samröre med Islamic Relief. Däremot antyds stress, intriger och helt enkelt en så alarmerande arbetsmiljö att präst och diakon är yrken som ligger i topp vad gäller risken att bli långtidssjukskriven.

I centrum står den pressade prästen Ingela (Caroline Söderström) och hennes buttre sidekick diakonen/ organisten framställd med tillknäppt bravur av Ove Wolf. Detta försåtligt kommenterande kaffemonster beter sig som en energitjuv av rang. Övriga uppemot femton roller får vi beskåda i fragmenterad tappning. Två småkära konfirmander och deras familjer återkommer liksom a-lagaren Klasse på parkbänken och och en kyrkväktare. Vidare förekommer exempelvis personal från Socialtjänsten, en volontär, kantorn Mari tillbaka från sjukskrivning samt syskon med respektive och x vilka ska begrava en far. Inte utan att det blir en smula rörigt att hänga med i svängarna som publik. Att studera ”kopplingsschemat” underlättar förstås förståelsen. Upplägget med att lansera handlingen i en mycket utförlig cirkelrörelse är raffinerad. leder oss till slut fram till den avgörande händelse som bevittnas och kommenteras i pjäsens inledande skede. Otroligt många och snabba klädbyten sker.

Ni märker att uppsättningen stimulerade, gav upphov till massvis med tankar. Rekommenderar att man går och ser om den för att uppfatta fler raffinerade detaljer. Ljud- och ljusdesign bidrar skickligt till att hålla greppet om åskådaren. Scenografin är ytterst sparsmakad, kan kallas minimalistisk. Skådespelarna flyttar kontinuerligt på fyra stolar för att bilda olika formationer, vrider på de vikväggar vilka inramar scenen. I samspel med den ansvarige för ljus skiftar dessa från vitt till svart och tillbaka. Kan också bli till speglar. Avsikten med dessa närmast maniska beteenden blir ibland lika oförklarlig, som för många av oss, tron på en Gud. Sprider en gåtfull aura över uppsättningen. I övrigt finns knappt någon rekvisita utöver sjuarmad ljusstake som tas fram när det citeras ur Uppenbarelseboken. Ljudläggningen av dramatiken är varsamt utförd med finess, likaså Saemundur Grettissons musik. Han har använt samplingsteknik, utgått från sound i kyrkans värld med orgel, piano, körsång och spelat in hur klangen kyrkorum låter. Vidare ska påpekas att toner ur Dylans katalog förekommer upprepade gånger.

Trots allt skav och gnabbande innehåller manus en hel del roliga repliker vilka lättar upp det dystra grundackordet. Att få till dylika växlingar utan att det blir krystat eller överdrivet publikfriande är en konst dramatikern behärskar till fullo. Dråpliga humorn berikar, förtar inte allvaret i budskapet. Att 7 sorters tystnad inte bara är ”sakral och suggestiv” för att citera en allittererande kollega, utan också rymmer befriande skratt bör betonas. Utan att ha överblick vill jag tro att pjäsen tillhör det absolut bästa som Paula Stenström Öhström åstadkommit. Här finns så många verkningsfulla dimensioner, så många trådar att fundera över. I pusslet som läggs undrar man över prästens ångest. Vacklar hon i tron eller är det driftstyrda impulser som är orsaken?

Medveten om att alldeles för mycket utrymme ägnats åt stoffet, idéerna som präglar manus. Utan en ensemble som i varje moment utstrålar närvaro skulle det kunna bli segt. Några gånger är man inte ens helt klar över vem som gör vilken biroll, vilket säger mycket om nivån. Antar att just denna kvartett inte agerat tillsammans tidigare. Men här kuggar de i varandra exemplariskt.

Uppmärksammade kroppskonstnären Elin Skarin som setts i Kikkiland och gjorde avtryck i hajpade Europa efter regnet och i fjol deltog i seminarium på Stadsteatern på temat olydnad, ombesörjer här jämförelsevis ett knippe nedtonade och påklädda gestaltningar. Ove Wolf ges oftast resonerande roller med en tendens att agera buffligt. Han är i sitt esse som föraktad storebror i skinnpaj och inkännande motsats mottaglig för svängningar i egenskap av konfirmand. Wolf som tillhör Backa gör en av sina styvaste bedrifter på senare år. Caroline Söderström motsvarar perfekt kravspecifikationen för en regissör på jakt efter en aktris pendlande emellan stark och sårbar. Förutom att porträttera prästen i blickfånget gör hon volontären/ mamman Cia, Harriet (mormor/ mamma) samt hustrun Pirjo ingående i sällskapet som kommit till begravning. Hennes diktion, tajming och avväga rörelser är minnesvärda. Har förmodligen recenserat henne i ett tvåsiffrigt antal större roller inklusive en fängslande monolog på samma scen.

Mycket beröm är redan utdelat. Har ändå sparat den mest magnifika till sist som grädde på moset: Jonatan Rodriguez som medverkat i uppsättning på Backa och i huvudroll i Romeo och Julia på Stadsteatern (troligen recenserad i Ny Tid 2007). Han har mest varit verksam i Stockholm utöver ett antal jobb för tv och filmproduktioner. Insatsen på Lilla scen är enastående! Vilket häpnadsväckande register 49-åringen förfogar över. Betydelsefulle sanningssägaren Carlos, vars brytning gör monologerna omöjliga att uppfatta i sin helhet, har förekommit i tidigare pjäser hos Lumor. I 7 sorters tystnad exekveras ytterligare fyra biroller med suverän precision. Ett par av dem – Klasse på bänken och framför allt BUP-Monika – levereras med total tonträff. Snacka om att med röst och mimik ge åskådarna en uppvisning i varianter på utmejslade anabbporträtt.

Pressfoton: Ellika Henrikson

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: The Little Sister – undviker komplicerade frågor

9 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

The Little Sister
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Hafsia Herzi

En berättelse om om tonårsflicka som undersöker sin sexualitet. Huvudrollsinnehavaren Nadia Melliti fick pris för skådespelerska och filomen vann årets Queer Palm i Cannes. Filmen fångar mycket trovärdigt och igenkännbart en tonårings vilsenhet i sitt sökande, men samtidigt förundras jag över att det fortfarande är så att om man visar en mängd olika sätt homosexuella, i det här fallet framför allt lesbiska kvinnor, kan ha sex så blir dt automatiskt en succé i queer-sammanhang. Har man inte samma krav och förväntningar på dramatikens kraft i filmen som skildrar olika homosexuella sammanhang? Har vi inte kommit längre?

Nadia Melliti spelar Fatima, en 17-årig flicka, yngst av tre systrar i en familj i Frankrike med rötter från Mellanöstern. Fatima är en kavat 17-öring som helst hänger med killarna i klassen. Hon är duktig på fotboll och hon går helst i bekväma kläder som träningsbyxor och är inte mycket för att sminka sig. En dag blir hon beskylld i skolan för att vara lesbisk. Det sätter igång en process inom henne och hon börjar utforska det lesbiska. Skaffar en app för att träffa lesbiska, går på klubb för lesbiska med mera.

Mycket som sägs under ytan där vi som tittare får dra egna slutsatser tolka själva. Det är både positivt och negativt. Jag tycker att filmen därför också fuskar förbi en del frågor och situationer. Fatimas sökande startade i gymnasiet men vi får inte alls se hur det påverkar hennes situation i skolan för plötsligt går hon på universitetet istället och där är allt tillåtet och ingen bryr sig om vilken sexuell läggning någon har. Fatima är troende muslim och enligt den imam hon har ett samtal med får hon bekräftat att homosexualitet är fel enligt såväl islam som judendom och kristendom. Men hennes relation till islam skildras mycket ytligt i filmen. Inte heller hur familjen och hennes relation till sina två systrar och sin föräldrar eller om hon har övrig släkt får vi veta särskilt mycket om. Jag tycker filmen har fokuserat mest på det sexuella och bara väldigt lite på det känslomässiga och den personliga utvecklingen hos Fatima.

Filmen bygger på Fatima Daas autofiktiva roman ”“La petite dernière” (på engelska översatt till The Last One), och handlar om en ung kvinna med algerisk bakgrund som navigerar mellan sin tro, sin familjs förväntningar och sin sexualitet. I Sverige heter boken ”Lillflickan”.

Filmens styrka är dess skildring av hur vilsen en ung människa kan känna sig. Det finns så många alternativ till hur den tonåring kan välja att utvecklas för att bli den vuxne hon eller han eller hen vill bli, vill vara. Hur hitta sig själv? Fatima verkar lättpåverkad och har svårt att stå emot andra starkare viljor. Det är också något många kan känna igen. Men det som gör att filmen inte blir ett mästerverk är att den lite fegt undviker mer komplicerade frågor. Nadia Melliti är dock strålande duktig i rollen som Fatima.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Homosexualitet, The Little Sister

Filmrecension: Sound Of Falling – prisad men lite för mycket ambivalens

7 januari, 2026 by Elis Holmström

Sound Of Falling

Sound Of Falling
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Mascha Schilinski

Tysklands Oscarsbidrag 2025 har – förutom äran att representera landet, belönats med jurypriset från Cannes filmfestival. Förhandssnacket har varit lyriskt och öronbedövande positivt. Nog finns här aspekter värda att applådera och även bli imponerad av men som helhet blir det långtifrån så fulländat som beundrarna lovat.

När en film aktivt väljer att bryta mot alla trender och gå utanför de flesta kommersiella normer brukar också begreppet utmaning snabbt infinna sig. Inte bara vad gäller produktionen utan också för publiken, några av filmvärldens bästa exempel har varit prövande och långtifrån lätta att ta in. Det kan antingen handla om en ohygglig speltid eller att innehållet är djupt prövande. Båda dessa beskrivningar passar ypperligt för Sound Of Falling. Detta är tveklöst en av 2025 års mest svåra och enigmatiska projekt, inte bara för det osedvanligt långsamma och utdragna tempot, filmen använder en ickelinjär berättarstil där de olika narrativen delar få kopplingar bortsett från miljön. Vad som dock får det hela att inte bli fullkomlig – och outhärdlig, navelskådning är filmens atmosfär och – ofta, fantastiska visuella egenskaper.

Det sägs att en films faktiska utseende sällan kan väga upp problematiska sidor, men i fallet med Sound Of Falling är det omöjligt att inte erkänna att utan det trollbindande fotot eller de smärtsamt intima närbilderna skulle vara en avsevärt sämre film. Fotografen Fabian Gamper nyttjar ett foto som drar tankarna till Kubricks Barry Lyndon där varenda sekvens såg ut som en tidstypisk oljemålning. Även här framstår bilderna som mysteriösa tavlor där det vi beskådar måste processas åtskilliga gånger för att allt ska kunna urskiljas. Detta bidrar till en nästan hypnotisk atmosfär som blandar obehag, klaustrofobi och rädsla för det okända.

Den makalöst täta stämningen lovar gott tidigt, flera gånger om känns det som att regissören Mascha Schilinski laddar upp inför något storslaget, där hon tar filmen vidare till en storslagen stratosfär är allt arbete känns värt mödan. Denna belöning vägrar dock infinna sig, detta då filmens oerhört fragmenterade och gåtfulla persona gör det närmast omöjligt att hitta en röd tråd, inte bara strukturellt utan också tematiskt och emotionellt. Det finns övergripande insikter och tankar om kvinnans roll i samhället, hur patriarkala strukturer hämmar oavsett tidsperiod men allt är så pass dolt att det behövs en arme av forensiska tekniker för att få fram det.

Sound Of Falling blir istället ett sorts pussel där bitarna ständigt rör sig, inte för att addera något av berättarmässigt värde utan för att försöka addera onödig mystik. Andrej Tarkovskijs filmer tycks ha varit en massiv inspirationskälla vad gäller att överlåta mycket av tolkningarna till publiken. Men där Tarkovskij var en mästare i att faktiskt omsluta frågorna med ett ramverk som gjorde att slutprodukten kändes komplett lämnar Schilinski så pass mycket löst och otydligt att intresset snart falnar. De olika berättelserna varierar också kraftigt vad gäller intressenivå, där ett par lyckas att vara både suggestiva även otäcka är andra rent flamsiga och fullkomligt ointressanta. Många gånger känns det hela överambitiöst och långtifrån så slipat som filmen vill ge sken av, istället framstår filmens gåtfulla karaktär som ett rätt pretentiöst kamouflage för att dölja att det finns allvarliga brister i den faktiska visionen.

Genom den delvis makalösa stämningen och flera moment som är hårresande effektiva lyckas Mascha Schilinski ta filmen över mållinjen, men det inte den episka triumf som lyriska kritiker lovar, än mindre de stora förhoppningar som den faktiska filmen flera gånger ingjuter. Istället blir det hela ett delvis lyckat experiment som hade kunnat fulländas med en gnutta mindre ambivalens.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Många höjdpunkter på Göteborgs filmfestival kan ses online

7 januari, 2026 by Redaktionen

Göteborgs filmfestival 2026

Göteborg Film Festivals program för 2026 släpptes 7 januari 2026.
Det är den 49:e upplagan av Nordens största filmfestival och den äger rum i 20 salonger på biografer i Göteborg – och dessutom går det att se online i festivalens digitala salong hemma hos dig. Med ett Onlinepass till Göteborg Film Festival kan du från smyginvigningen den 22:a januari streama över 40 premiärer hemifrån – ett handplockat urval av de mest spännande filmerna från årets festival, som visas på biograferna i Göteborg samtidigt som de får premiär framför din tv-soffa.

I det det digitala programmet finns flera med efterlängtade premiärer som invigningsfilmen Biodlaren, bröderna Dardennes senaste kritikerfavorit Unga mödrar och stjärnspäckade storfilmer som Dreams med Jessica Chastain eller Istornet med Marion Cotillard.

Här kan du läsa om Göteborgs filmfestivals digitala program.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Göteborgs filmfestival

Recension av tv-serie: Synden – en mörk mix av kriminaldrama och en tragisk släktkrönika på svenska landsbygden

2 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Synden
Betyg 3
Premiär på Netflix 2 januari 2026
Regi Peter Grönlund

En svensk tv-serie, en mini-serie i fem delar, en mörk mix av ett kriminaldrama och en tragisk släktkrönika på svenska landsbygden. En tonåring försvinner och Dani, en kvinnlig polis, tar ansvar för utredningen fast hennes kollegor och chef inte anser att hon borde eftersom hon har personliga förbindelser med den försvunne. Poliskvinnan har en jobbig relation till sin son. Hennes son är vän med den försvunne tonåringen. Det är svårt att ens tro på att en polis tillåts jobba under de omständigheter som råder i fallet.

Handlingen utspelas till stor del på landsbygden i ett litet samhälle på Bjärehalvön på västkusten i Skåne, där det råder ett rubbat förhållande till såväl polis som svenska myndigheter. Det är inte en förort till en stor stad utan ett gammal svensk bygd med familjer och släkter som tycks ha bott på samma plats i generationer och där barnen inte har något annat val än att ta över föräldrarnas gård. Byborna har inget förtroende för polis eller andra myndigheter.

Det är bråk, gräl och osämja mellan de flesta i byn men när någon utomstående kommer håller de ihop i sitt hat mot utomstående. Byborna drivs av djupa lojaliteter och gamla familjefejder. Polisen som vill utreda vad som hänt med den försvunne tonåringen får inte mycket hjälp av byborna som tvärtom hotar poliser.

Av och till är serien intressant och saker nystas upp men det är en mörk skildring där de flesta mår dåligt. Det är så långt från en feelgood-berättelse som det är möjligt att hamna. Är den spännande? Både ja och nej. Det finns inte många karaktärer i serien som jag ens kan känna någon sympati för, det är svårt att riktigt engagera sig i skildringen som är lite för svart och hopplös även om det kan glimta till med lite hopp någon gång. Regissören Grönlund skildrar en bygd som styrs av en form av klan-samhälle. Det är en form av samhälle som annars brukar beskrivas i samband med folkgrupper som somalier. Det blir spännande att se detsamma i en liten, till stor del isolerad gammal svensk bygd. Samtidigt gör det att jag har svårt att riktigt tro på berättelsen. Jag är kluven till serien, den är absolut värd att se men den når inte upp till de bästa serier jag sett. Kanske är det så att amatörskådespelarna är överdrivna i sina reaktioner, som gör att det inte känns äkta och är svårt att engagera sig?

Liksom i Peter Grönlunds andra filmer är en stor del av rollerna besatta av amatörskådespelare, vilket ger en närhetskänsla och slags realism till karaktärerna som fungerar bra.

Regissören Peter Grönlund långfilmsdebuterade 2025 med dramathrillern Tjuvheder som möttes av lysande kritik och som vann Kritikerförbundets pris ”Greta” för bästa svenska film 2015, nominerades till sex Guldbaggar, varav den vann fem av dessa, bland annat för Bästa manus, Bästa klippning och Bästa kvinnliga huvudroll. Tjuvheder följdes upp av Goliat som också den fick ett mycket fint mottagande, nominerades för fem guldbaggar, bland annat Bästa film, och filmen vann fyra av dessa, bland annat för Bästa filmmanus, Bästa klipp och Bästa manliga huvudroll. År 2020 regisserade Grönlund Björnstad, en dramaserie på fem tar för HBO baserad på Fredrik Backmans bästsäljande roman Björnstad (Beartown). Serien hade premiär hösten 2020 på HBO Nordic/Europa.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Netflix, Peter Grönlund, Synden, TV-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in