• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Wildwood – ett färgsprakande äventyr och ögongodis om makt, motstånd, kärlek, egoism, uppoffringar och magi

23 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Wildwood

Wildwood
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 oktober 2026
Regi Travis Knight
Röster Peyton Elizabeth Lee, Jacob Tremblay, Carey Mulligan, Mahershala Ali, Angela Bassett, Richard E Grant och Tom Waits

I den animerade filmens inledning möter vi en lite pojke, Alexei, som begår självmord genom att hoppa från en balkong. Innan hoppet öppnar han sin bröstkorg och tar ut, inte sitt hjärta, utan ett kugghjul. Vad är nu detta? Och varför tvingas hans mamma, guvernörens hustru, ut i den förtrollade och ogenomträngliga skogen, beskylld för att vara en häxa? Och vad har det att göra med nästa scen där vi möter filmens huvudperson Prue samt henne mamma, pappa och lillebror. Något i det närmaste oförklarligt som filmens magiska fortsättning långsamt får oss att förstå.

Föräldrarna ska besöka marknaden och då får Prue i uppgift att vara barnvakt åt sin lillebror Mac. Men trots att hon har lovat föräldrarna att stanna hemma ger hon sig ut på en farofylld cykeltur genom staden med sin lillebror sittande i en vagn efter cykeln. Det slutar illa. Ett oräkneligt antal kråkor samlas nämligen kring Prue och hennes bror. Det för tankarna till Hitchcocks obehagliga film Fåglarna. Plötslig lyfter alla kråkorna och rövar bort Prues lillebror. Kråkorna flyger in i den ogenomträngliga skogen som det är nästan omöjligt att träda in i och minst lika omöjligt att komma ut ur. Men den skuldmedvetna Prue som visserligen är rädd för skogens alla faror känner hon att hon måste ge sig in i skogen för att rädda sin lillebror. Vid sin sida har hon sin vettförskrämda vän Curtis. I skogen möter de onda och goda talande djur, ett antal mystiker samt skogen urinvånare. De senare kallas banditer och terrorister av de onda talande djuren som under ledning den förvisade guvernörshustrun, änkeguvernörskan, försöker ta makten i skogen.

Efter olika farofyllda strapatser övertalas Prue av änkeguvernörska att det enda hon kan göra är att återvända hem till sina föräldrar och ge upp sökandet efter broder. Det räcker väl med att de har förlorat ett barn. När den Prue kommer hem till föräldrarna säger de att det inte är hennes fel, allt är föräldrarnas fel. Föräldrarnas berättelse om vad de har gjort gör att Prue förstår att hon måste återvända till skogen och gör också att hon förstår varför änkeguvernörska var så mån om att skulle Prue lämna skogen.

Det är ärkeguvenörskan som har fått kråkorna att röva bort Mac. Hon har en särskild relation till Mac och behöver honom för att ta över makten i skogen. Det blir en våldsam – Sagan om ringen – strid mellan de som står på det onda mörkret sida och de som står på det goda ljuset sida. Den avgörande drabbningen, som är ganska förutsägbar, står mellan Prue och ärkeguvernörska.

Filmen är ett färgsprakande äventyr och ögongodis om makt, motstånd, kärlek, egoism, uppoffringar och en magi som pekar bort från det välbekanta mot det obekanta som enbart finns i fantasin. Den berör många frågor som vi brottas med i den välbekanta världen, men ändå blir filmens budskap oklart. Berättelsen är spännande när man sitter i salongen, men lämnar inte kvar några starkare intryck. Styrkan i filmen och det som stannar kvar är det visuella. Varje filmsekvens och varje bild är mycket välgjord och vacker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Filmkritik, Filmrecensioln, Wildwood

Filmrecension: Klara och Solen – Vad kan gå fel? Allt

23 oktober, 2026 by Elis Holmström

Klara och Solen

Klara och Solen
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Taika Waititi

En Oscarsvinnanre till regissör tar sig an en roman av en författare som belönats med Nobelpriset i litteratur. Vad kan egentligen gå fel? Svaret, precis allt…

Regissören Taika Waititi är definitionen av ett original, hans excentriska artisteri, nästan bisarra personlighet och oändliga kapacitet att inte ta något på allvar, har lett fram till ett par makalöst underhållande men också rörande filmer. Från den monstruöst bisarra men härliga Hunt For The Wilderpeople, dekonstruktionen av Marvel-hjälten Thor i Ragnarök till den extraordinära Jojo Rabbit kan Waititi antas vara en modern regissör redo att ta plats bland de största. Men de senaste åren har varit en ren rekyl, från den – onödigt, utskällda Thor Love And Thunder till den helt förbisedda Next Goal Wins är karriären långtifrån så fantastisk som den kunde ha varit.

Klara Och Solen borde varit pånyttfödelsen, en kurskorrigering som påminner oss om Waititis styrkor, får de gångna åren att bara vara en ointressant parentes. Förhoppningarna om upprättelse-comeback blir istället en monstruös mardröm som ställer den horribla frågan: har Waititi på resan till himlen tappat både förnuft, talang och intresse för sitt yrke?

Även om jag inte läst romanen av den hyllade Kazuo Ishiguro är det svårt att tro att den författaren kan ha haft något att göra med det som visas på duken. Ishiguro är känd för ett diskret språk, makalöst känslosamma verk som aldrig tar till melodrama eller sentimentalitet. Allt det där har mer eller mindre ignorerats här. Det är inte frågan om att Waititi försöker göra någon absurd metamorfos av Ishiguros diskreta prosa, förvränga den till sitt egna högljudda, energiska och stökiga artisteri. Istället väljer Waititi en grotesk mellanväg där han dämpar sitt bildspråk, med dämpade färger och ett mer alldagligt foto, och trycker in sina signum sporadiskt i interaktioner mellan filmens karaktärer samt lite idiotisk slapstick komik.

Det känns inte som ett mognare eller mer utvecklat filmskapande, snarare som en butter och irriterad tillsägelse där Waititi inte har förmåga att engagera sig då han inte får gå loss och vara kaospilot. Att hela projektet känns sammanbitet, förvirrat för att inte säga blekt behöver dock inte innebära total undergång. Kanske är berättelsen eller filmens emotionella kärna tillräckligt för att kompensera för en grinig regissör.

Klara Och Solen är dock drabbad av kronisk inkompetens och ointresse, det spelar ingen roll att det finns relevanta traditionella filosofiska funderingar kring gränsen mellan människa och maskin. Men då hela filmen är såhär pass oattraktiv vad gäller grundläggande förstånd i konsten att vara appellerande dramatiskt, artistiskt eller ens måttligt underhållande hade till och med svaret på meningen med självaste livet varit en en enda lång gäspning.

Ointresse tycks har varit ledordet för hela produktionen, precis allt är som att stirra på väggfärg som torkar. Jenna Ortega – som desperat önskar bli det största filmvärlden skådat sedan Greta Garbo och Marilyn Monroe, må ha gjort raketkarriär vad gäller att figurera men frågan är om denna raket inte är på väg åt samma öde som valfri SpaceX kreation, som imploderar för jämnan. Ortega bjuder på ett helt hopplöst platt skådespel här som gör hennes karaktär djupt osympatisk, detta gäller dock varenda person som figurerar. Icke appellerande karaktärsdrag behöver inte betyda brist på magnetism, men då precis allt är grå karaktärslös fogmassa blir filmens persongalleri outhärdligt.

Den kaoshumor som Waititi gjort sig känd för må vara dämpad denna gång, istället får vi försök till bisarra mikroskämt som är så pinsamt bedrövliga att man kan fråga sig om hela inspelningsplatsen varit en enda stor skamvrå. Utöver detta rör sig filmen framåt i ett sjukligt långsamt tempo, flera gånger tycks en överläkare behöva tillkallas för att överhuvudtaget avgöra om det vi har framför oss lever eller är redo att skickas iväg med likbil.

Inte ens då filmen vill skapa lite emotionellt tuggmotstånd blir det något mer än total katastrof. Alla tycks vara redo att överge skutan och fly, biopubliken som tvingas bevittna skräpet är dock fast i två timmars olidlig smörja.
Klara Och Solen har dock fått en sak rätt och det är titeln, för den enda platsen detta åbäke skall skeppas iväg till är solens mittpunkt för att snabbt och smärtfritt elimineras från intet ont anande biobesökares repertoar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Smugglaren – en unik dokumentär

22 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Smugglaren

Smugglaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Sylvelin Måkestad

En dokumentär som är så skickligt berättad att den nästan känns som ett drama istället. Den ger en inblick i hur det är att växa upp med i ett land som varit i krig och med en pappa som varit soldat. Det är en mycket intressant dokumentär där vi får följa Lisbeth, en kvinna som bor i Sverige men kommer från Finland och hennes pappa var med i kriget mot Ryssland. Detta har hon burit med sig som ett tungt bagage hela livet och nu ger hon sig av på en så kallad terapiresa.

En terapiresa är en slags gruppresa i Finland för män och kvinnor som haft en pappa som varit med i kriget. Bussen tar dem till olika platser som haft betydelse under kriget och de resande lär känna varandra och får nya bekanta och ibland vänner som varit med om liknande upplevelser och de kan dela med sig av hur de känner och känt.

För Lisbeth är det första gången hon är med på en sådan terapiresa. Men flera av deltagarna har gjort samma busstur flera år, en del i många år. Lisbeth har dock en uppdrag hon ålagt sig själv under resan. Hon ska ta sig till en vapenhandlare och försöka få tag på en revolver som hennes pappa hade med sig i kriget. Hon upplever att hennes pappa fast han gått ur tiden talat till henne och vill att hon ska hämta revolvern.

Lisbeth har precis blivit pensionär då hon bestämmer sig för att ge sig iväg på detta uppdrag. Hon har bestämt sig att hon ska hitta pistolen som hennes far riktade mot sig själv år 1940, men som han misslyckades att ta sitt liv med. Vapnet försvann och blev med tiden en mörk familjelegend.

Lisbeth visar sig vara både tuff och vågar gå sin egen väg. Hon lär sig skjuta samtidigt som hon hämtar råd ibland med telefonsamtal med en kvinna som kallar sig häxa och som drar runor för att ge henne råd längs vägen. Råden är ofta sådant som ökar Lisbeth mod och tro på sig själv.

Filmen vann pris som Bästa nordiska dokumentär på Nordisk panorama.
Juryns motivering
Juryn blev enhälligt djupt imponerad av denna film, som utforskar ett fortfarande smärtsamt kapitel i Europas historia vid gränsen mot Ryssland och följer en enastående huvudpersons äventyrliga sökande efter försoning. Genom sin subtila elegans, lekfullhet och det genuina förtroendet mellan regissören och hennes medverkande växer en ovanlig skildring av beslutsamhet och kärlek fram, berättad genom ett enastående foto – filmen har lämnat ett bestående intryck på oss. Priset för Bästa nordiska dokumentär går till Smugglaren av Sylvelin Måkestad.

Filmen handlar förstås om en hel del som sägs mellan raderna, under ytan. Det är en form av försoningsresa med pappan och med sådant som var tungt under uppväxten.

Det finns i delar filmen som jag är lite missnöjd med att regissören inte tar upp. Varför får vi inte veta om Lisbeth någon familj. Har hon något eller några barn? Ofta när man får barn blir deras liv och att vara till stöd för dem viktigare än att gräva i sina föräldrars liv. Jag tror filmen skulle vinna på att låta oss få veta lite mer om hennes privatliv och vad hon gjort tidigare i sitt liv. Delvis haltar berättelsen på grund av saker som hålls hemligt för oss tittare. Fotot är enastående och mycket av resan med terapibussen är unikt att få följa med på.

Smugglaren

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Smugglaren

Filmrecension: Drama Kings – komedi om en kidnappning

22 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Drama Kings

Drama Kings
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Manus och regi Adi Omanovic & Mak Omanovic
Skådespelare Charlie Petersson, Magnus Af Sandeberg, Wilma Lidén, Mahmut Suvakci, Sara Sommerfeld, Lukas Loughran

En komedi om en kidnappning med förvecklingar och om konsten att spela teater i det vanliga livet för att klara sig ur knipor. Krille (spelas av Charlie Petersson) och Martin (spelas av Magnus Af Sandeberg) är två skådespelare som inte riktigt lyckas. De hankar sig fram genom en del uppdrag för reklam och som utklädd kanin i ett köpcentrum. De har skrivit ett manus till en film tillsammans och lyckas få en tid hos filmproducenten Veronica Stensson (spelas av Sara Sommerfeld) för att presentera sig film. Filmproducenten tackar nej men behåller deras manus och efter ett tag upptäcker Krille och Martin att filmproducenten stulit deras manus och samlat in pengar för att spela in filmen.

Filmens manus handlar om några personer som blir blåsta av en rik person och då kidnappar de den rike personens dotter. Krille och Martin bestämmer sig för att kidnappa filmproducentens dotter Felicia och kräva en miljon kronor i lösensumma. De vill hämnas och ha de pengar de anser att de har rätt till. Fakta är ju att filmproducenten Veronica Stensson gjort något brottsligt och mycket oetiskt och fult. Att utnyttja maktlösa människors manus på det sättet är vedervärdigt. Det gör att vi som tittare delvis kan hålla på Krille och Martin. Veronica Stensson är både obehaglig och har lurat dem.

Att arrangera en kidnappning och på fullt allvar binda en ung kvinna som är oskyldig till något hennes mamma gjort är inte så lätt. Speciellt inte för den som inte är brottsling och inte gjort kriminellt. Det är inte så lätt att vara kidnappare märker Krille och Martin. Det blir inte enklare av att en form av vänskap eller kanske mer till och med uppstår mellan Krille och Felicia.

Filmen har en del överraskande vändningar och flera av skådespelarna gör bra ifrån sig i sina roller. Men det fattas en del i filmen för att den ska bli riktigt, riktigt bra och få högre betyg. Lite för mycket hänger i luften och en scen i slutet är svår att tro på. Den är inte tillräckligt underbyggd. Men vissa delar är mycket bra och sticker ut. Polisens klantighet är riktigt rolig och tyvärr väldigt realistisk. Det finns mycket som svensk polis har att skämmas över.

Komedi är till formen ofta överdriven och karaktärerna ska vara lite fåniga. Jag tror filmen skulle vunnit på att vara lite mindre av komedi och lite mer av tragedi eller drama. Hur de två huvudpersonerna fick ta till sin förmåga som skådespelare för att klara av vissa situationer var spännande att se och deras kluvenhet mellan att ta ut sin rätt och inte vilja göra någon människa illa är intressant. Jag tror att många tittare liksom jag är nyfiken på Felicia och skulle vilja veta lite mer om henne, kanske se lite mer uppror från henne gentemot mamman.

De två regissörerna, Adi Omanovic & Mak Omanovic. har tidigare gjort två kortfilmer tillsammans. The Art of Breaking Up, Före finalen och Svarttaxi. Mina förväntningar på framtida samarbete mellan dem i långfilmer är höga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension

Danskritik: Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med visuell fulländning och vilja till kommunikation

21 oktober, 2026 by Pernilla Wiechel

Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med sin visuell fulländning och vilja till kommunikation

Cacti
Koreografi, kostym och visuell design Alexander Ekman
Medverkande Kungliga baletten
Musik Kungliga hovkapellet – musik av Schubert, stråkkvartett framför musik av Haydn och Beethoven
Dirigent Alec Frank-Gemmill
Konsertmästare Anders Kjellberg Nilsson
Ljus Tom Visser
Orkesterarrangemang Andy Stein
Plats Kungliga operan
Föreställning som recenseras 20 oktober 2026

Man sticker sig på Alexander Ekmans namn på verket Cacti, vilket är helt medvetet. Verket som tidigare också uppförts under o efter pandemin i Sverige hade urpremiär redan 2010 på Nederlands Dans Theater. Denna gång frågar Ekman sig, med glimten i ögat, vilken roll en danskritiker egentligen har. Efter de 16 år som passerat – och verket gått som i ett litet segertåg ut till många andra scener i världen – känns det fint att det nu just före renoveringen får fylla operans scen.

Det blir modernt, kommunikativt, lekfullt och bjuds på humoristiska inslag. De många väldigt skickliga dansarna sprids ut på var sin liten vit ruta till en början. Är det ett tangentbord, kritikerns? Intrycket blir visuellt mäktigt, såsom ju är Ekmans signum.

Baktill på scenen står till en början fyra musiker ur Kungliga hovkapellet med stråkinstrument. Toner av Haydn, Beethoven och Schubert, hörs framföras av dem och hovkapellet nertill. Allt skapar en klassisk inramning till den annars så modernistiska och expressiva scenografin. Via även inspelad musik och berättarröster (dock lite svåra att följa emellanåt) skapas en kommunikation nästan genast med publiken. Allt är grafiskt rent och tycks gå i vitt och svart – men så bärs de många gröna kaktusarna försiktigt fram. Storskaliga vita rutor finns att gömma sig bakom, eller bilda mönster eller bakgrundsblock av.

I början sitter varje dansare, i japansk stil, med bar överkropp iklädda svarta halvlånga vida byxor och svart hår, på var sin liten egen scen, i form av en vit ruta. På den dansar de, pustar och låter. Kropps-klappande hörs rytmiskt över mängden precist, unisont agerande dansare. En tajmad ekmansk massverkan uppstår. Senare fälls de vita blocken upp, blir utspridda skärmar att effektfullt gömma sig bakom. Till sist bildar de en vit isblocks-ö i bakgrunden.

Mitt i dämpas belysningen. ”Yes and no”, hörs en röst uttala som i en loop . En bit in på scenen syns en person plötsligt framföra en ensamdans. Bredvid står en man och ser på och tycks bedöma rörelserna. Cactis tema illustreras, lagom kort, och sekvensen sinkar inte det levande flödet.

Jag roas av humorn och hur publiken adresseras. Katten som knyter paret som dansar till vardagen, deras inspelade röster som tajmar med dansstegen, vinkar lekfullt utåt. Men trots allt vältajmat, vackert och otroligt väldansat kryper ändå en känsla i slutet fram, som säger att helheten upplevs något tunn och ytlig. Nu efter 16 år då verket kom till, kan det vara vår förändrade tidsanda som gjort oss mindre mottagliga för detta lättsamma. Ett allvar har krupit in över var mans tröskel, som kanske måste härbärgeras av en kraftigare verklighetsflykt, alternativt mer existentiella teman.

Ekmans verk framförs i andra akten denna kväll. Det föregås av forna danskollegan i Nederländerna – Medhi Walerskis – vårofferinspirerade estetiskt vackra, mer allvarliga Chambre. Med sin urpremiär 2012, visas det nu första gången i Sverige, och är absolut likvärdigt konstnärligt. I sig är det verket värt ett besök, men recenseras inte här.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ballett, Dans, Danskritik, Kungliga Operan

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2139
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in