• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Regnbågsfondens Regnbågsgala 2026 – en kväll då livet är en schlager

27 januari, 2026 by Redaktionen

Göteborgs filmfestival 2026
Jonas Gardell på Regnbågsgalan 2025. Foto: Henric Wauge

För tredje året i rad arrangerar Regnbågsfonden Regnbågsgalan för att uppmärksamma och stötta kampen för hbtq-personers fri- och rättigheter. Galan äger rum måndag 20 april kl 19.00 på Intiman i Stockholm – en kväll då livet är en schlager!

Ett pressmeddelande berättar:
På scen medverkar Pernilla Wahlgren, Christer Lindarw, Nanne Grönvall, Arja Saijonmaa, Jonas Gardell och Mark Levengood och under kvällen delas Regnbågspriset på 100 000 kr ut.

Förra året blåste Lasse Winnerbäck taket av Intiman och Peter Jöback rörde publiken till tårar. Nu är det äntligen dags för Regnbågsgalan 2026!

Årets tema är Schlager-legender! Och vilket gäng! Arja Saijonmaa, Nanne Grönvall, Pernilla Wahlgren, Christer Lindarw, Jonas Gardell och Mark Levengood!

Regnbågsfonden delar under kvällen ut Regnbågspriset på 100.000 kr, för att uppmärksamma och belöna någon som kämpar för HBTQ-personers frihet.

– Regnbågsgalan är en kväll av fest och glädje som ger energi för resten av året, säger Pernilla Wahlgren, dessutom hyllar vi allas rätt att vara den dom är och älska den dom vill! Kan det bli bättre?

– Så kom och håll om oss på Intiman den 20 april! Vi flyger högt över havet, till Picadilly Circus där vi lever la dolce Vita, för du vet hur det är: aldrig ska vi sluta älska dig! säger Jonas Gardell och skrattar.

Hela behållningen från galan går oavkortat till Regnbågsfondens olika projekt.

Om Regnbågsfonden
Regnbågsfonden stöder HBTQ-organisationer och aktivister över hela världen. Insamlingsstiftelsen har stöttat kampen i mängder av länder, som Uganda, Ryssland, Turkiet, Tanzania, Polen, Ungern, Ukraina och Irak. Med bidrag från fonden har man stöttat pojkar som utsatts för sexuella övergrepp i Kambodja, smugglat ut 100-tals homo- och transpersoner från talibanernas Afghanistan, bidragit till att samkönade partnerskap godkänts i Lettland, gett tjetjenska hbtq-flyktingar mat och husrum osv osv.

I Sverige har man bedrivit påverkansarbete för att uppmärksamma framför allt HBTQ-barns utsatthet, hur HBTQ-barn i större utsträckning än andra blir utsatta för sexuella övergrepp, lider av psykisk ohälsa och begår självmord.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bad Apples

25 januari, 2026 by Linou Gertz

Göteborgs filmfestival 2026

Bad Apples
Betyg 4
Visas under Göteborg Filmfestival
Regi Jonathan Etzler

När jag läste Praktisk film på Stockholm filmskola var Jonathan Etzler en av de gästlärare vi hade i regi – vilket var väldigt spännande då han hade vunnit en student Oscar för en kortfilm. Därefter gjorde han kortfilmen Simmaren och Netflix-filmen One More Time som blev hans fullängsdebut. Efter att ha läst romanen De Oönskade visste Jonathan att han ville göra film på den, men nekades i Sverige, och skickade istället ett manus på engelska till England som istället plockade upp den där. Som stort fan av Saoirse Ronan visste han tidigt att han ville ha med henne, vilket han lyckats med! Här spelar hon läraren Maria som kämpar med sin klass. Inte så mycket på grund av hur jobbig den är, utan snarare för att eleven Danny, spelad av unga Eddie Waller som de castade sent i processen efter långt sökande av någon som kunde ha aggressiviteten och hotfulheten precis under huden, och hans ständiga utåtagerande och oförmåga att sitta still och fokusera.

Fotot är vackert och färgläggningen likaså. Det förhöjer upplevelsen enormt utan att ta fokus från skådespelarna. Istället återanknyts titeln till det visuella och används för att på ett nästan poetiskt vis visa livslängden hos äpplen snarare än för att demonisera enskilda personer. Problemet blir bara att allting annat gör det. Ett inledande studiebesök hos cidertillverkare resulterar i problem som Danny skapar men landar i Marias knä som antas av andra föräldrar vara en dålig lärare. Lektioner stressas igenom och används aldrig till att lära känna olika personer, ens Danny, utan blir lite genomstressat och mekaniskt där allting ska användas för att visa hur störig och rörig Danny är. Det går snabbt och enkelspårigt men å andra sidan effektivt mot ett resultat som slutar i att Maria kidnappar Danny och stänger in honom i sin källare. Inte jättegenomtänkt kanske, men skapar ändå en wierd och intressant situation som bär filmen väl under hela speltiden.

I skolan fortsätter Maria spela den perfekta läraren – vilket försvåras av att poliser kommer och intervjuar om Dannys försvinnande. Pappan, som jobbar väldigt mycket och har svårt att hantera sonens aggressioner och ständiga utåtagerande, blir såklart orolig och blir lärarens motpunkt som blir offer när försvinnandet uppdagas. Extra dråpligt blir det när Maria beställer en sele för att hålla fast Danny och reglera hans rörelsefrihet och pappan omedvetet levererar den till henne. Den sortens humor, som i sig känns rätt brittisk, är hela tiden underliggande och skapar en intressant balans utan att någonsin ta överhanden och bli en fullfärdig komedi. Inte för att det hade varit ett problem med väl skötta kort, men ändå fint att allvaret väger tyngre och inte tappas bort i allt.

Någonting som dock tappas bort är skolans reaktion på bortförandet av Danny. De är glada att allting är så lugnt och sansat, men reflekterar inte över varför eller diskuterar inte sinsemellan om saker som underfinansiering eller speciallärare för elever med speciella behov. Det nämns visserligen tidigt i filmen och ligger därefter som underliggande men outtalat tema för publiken men jag kan ändå sakna en nervig dialogutveckling som mer aktivt problematiserar skolsystemet, politik och hur jobbigt det är att få jobbiga elever kan styra hela klasser utan att vare sig lärare eller andra elever kan göra speciellt mycket. Det finns många problem med skolan, bäst gestaltat i Netflix-serien Adolescence, och här blir de mest en kuliss för att lyfta premissen snarare än tvärtom. Det tillsamman med några väldigt märkliga scener som lätt kan ifrågasättas, som det märkliga slutet, gör att det känns svårt att sätta högre betyg. Men kan en blunda för bristande logik och andra problem är det ändå en njutbar upplevelse som engagerar och väcker tankar inom en. Vilket ändå måste vara värt någonting i ett drama som värker mer än det verkar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mecenaten – briljant

25 januari, 2026 by Linou Gertz

Göteborgs filmfestival 2026

Mecenaten
Betyg 4
Visas under Göteborgs filmfestival, ordinarie svensk biopremiär 20 mars 2026
Manus och regi Julia Thulin

Som ett av de senaste resultaten av det lyckade Moving Sweden-projektet, där nya röster ska kunna främjas med tidigt ekonomiskt stöd, har Julia Thulin efter en rad kortfilmer på Göteborgs filmfestival nu även kunnat visa sin långfilmsdebut Mecanaten – och resultatet är ett komiskt drama med otrolig nerv och humor som inte bara är en fantastisk debut utan även en av årets bästa svenska filmer redan nu.

Som städare på ett konstmuseum tar vår namnlöse huvudkaraktär (spelad av Carla Sehn som gjort fantastisk karriär från SVT-serien Sjukt, Kärlek & Anarki samt nu senast Netflix-serien Halva Malmö består av killar som dumpat mig) sig på rollen som guide – vilket inte visar sig vara så populärt hos chefen. Hon blir påmind att hon hör hemma på golvet och göra rent toaletter – inte bland kultureliten och konstetablissemanget. Men när en gallerist hon städar hos åker bort på resa tar hon ändå chansen att utnyttja hennes namn för att komma in på en fin invigning av en utställning. Namnet ger henne access men också uppmärksamhet – speciellt från två servitörer (spelade av otroligt begåvade Maxwell Cunningham och Lucas Lynggaard Tønnesen) som studerar konst och tror att hennes intresse i dem beror på att hon vill ställa ut dem och göra dem kända. Därmed överger de festen och jobbet – vilket inte gör dem populära hos chefen, vilket de inte bryr sig i då de inte tror sig behöva jobba igen efter att hon lyft upp dem till ett högre plan. Situationen är absurd, komisk, men ändå allmänmänskligt igenkännande. Vem har inte velat flippa off chefen för att istället gå och leva drömmen och låta ens namn glänsa bland stjärnorna.

Greppet att låta publiken veta av någonting som andra karaktärer i filmen inte vet om är lika beprövat som populärt och ger ofta filmberättande en tyngd den annars hade saknat, och här används det otroligt effektivt i denna naiva identitetsstöld som skapar en lika komisk som otrolig nerv där dessa två konststudenter dras in i en slags inverterad Home invasion movie där det visserligen dricks lite vin och annat fint som egentligen inte tillhör henne men som annars mynnar ut i att de använder bostaden för skapande och uppvisande av ett performance de båda jobbat på. De skapar alltså mer än de stjäl och förstör vilket är en frisk fläkt i filmyttrandet.

Självklart fortskrider inte charaden utan komplikationer utan att tokigheterna får utrymme att vidareutvecklas och även eskalera ytterligare. Lögner bygger vidare på större lögner vilket skapar såväl reaktioner och motreaktioner och det känns aldrig förutsägbart vart tokigheterna ska ta vägen med allting. Vilket ytterligare skapar känslan hos publiken av att sitta på nålar. Att allting är så vackert fotograferat och färglagt gör också sitt för atmosfären och stämningen såklart. Men det är främst i de tre karaktärernas dynamik, som går från nervöst kåt och here to serve för egen vinning i slutändan till clowner som inser vilket falskspel de dragits in i – lite alldeles för sent. Ändå tas de vidare ut på Gotländskt vatten för att uppsöka ett konstmonument när rollerna redan har reversats men de båda kallt har spelat med för att sen göra drottningen till slav. Ingenting eller någonting är någonsin helt säkert – vilket gör upplevelsen så briljant. Liksom slutet. En lögnare ställs på piedestal och upphöjs som – ironiskt nog – konst. Det tycks alla vinna på – även tittaren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mecenaten

Teaterkritik: Mors Dag på Dramaten – Ett fascinerande sorgespel med förlåtelse som tema och en suverän Helena Bergström i titelrollen

25 januari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Göteborgs filmfestival 2026
Foto: Sören Vilks

Mors Dag
Manus och regi Alex Schulman
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Linda Goncalves
Ljud Johan Adling
Peruk och mask Nathalie Pujol
Ljus Patrik Angestav
Medverkande Helena Bergström, Peter Viitanen, Björn Elgerd, Nils Wetterholm och David Rangborg
Premiär på Dramaten 24 januari 2026

Alex Schulmans Mors Dag på Dramaten är en tragedi där ljuset strilar in och skapar en anda av försoning. Att dramat griper tag beror mycket på berättargreppet. I första akten samlas tre vuxna söner för att uppvakta mamman. Fram väller minnen av en alkoholiserad och bortvänd mamma som de går på tå för. I andra akten vänds spegeln och hon får ordet. Monologen om ett kvinnoliv är mycket välskriven och Helena Bergström briljerar i rollen.

Nästan allt Alex Schulman producerat som författare baseras på barndomsminnen och trauman som skuggar vuxenlivet. Sedan lägger han givetvis till och drar ifrån för att skapa dramatik och nerv. Mors Dag är hans andra pjäs på Dramaten efter Tröstrapporter 2022 och en given succé.

Det är fascinerande hur han utifrån ett litet ämne som uppvaktning på Mors Dag och minnet av ett tidigare sådant som slutade i katastrof kan skapa ett så vibrerande och väsentligt teaterstycke. Att han inte låter mamman gapa och skrika oartikulerat och dricka sig full är också ett klokt drag. Det hade varit så lätt att hamna i det tröttsamma facket.

Nu skapas ett intensivt lyssnande i salongen när Saskia lågmält från sitt självvalda fängelse sovrummet berättar hur tillvaron gick i kras. Hur Lennart flyttade in och hon utan att vara beredd blev mamma. Första barnet, dottern som dog kort efter födseln, sörjde hon djupt medan han aldrig ville ta i eller tala om flickan. Efter det började Saskia fly hemmet, ta allt längre promenader med hunden och sova över i kolonistugan tills Lennart övertalade henne att återvända. Hon talar också, en del om drickandet hon föll ned i som tröst och bedövning och som han städade upp efter utan att vilja diskutera orsaken till missbruket.

Med smärta når hon så till slut fram till kärnpunkten varför hon haft så svårt att knyta an till sönerna som bara kom på rad och förvandlade hennes mage till det sjukvården kallar en sårig buk. ” Men jag har aldrig övergett mina barn, hur jag varit beror på självhat” säger hon med klar och tydlig röst. Med ett mjukt skratt kallar Saskia sedan sönerna för Bums, Bus och Bas och tillägger att det är rart att de samlas i köket för att traditionsenligt uppvakta henne med en tårta.

Helena Bergström gestaltar innerligt med små åtbörder och en air av trovärdighet i en vandring mellan sängen, fåtöljen och spegeln denna komplexa kvinnoroll. Kanske ljuger Saskia för sig själv och för oss och Lennart är död och kan inte ge sin version av det som hänt. Men vi har hört sönernas förhistoria och det är positivt att som publik själv få dra sina slutsatser.

De tre sönerna ser med väsensskild blick på hur mamman var mot dem under barndomen och hur hon är idag. Först på scenen är den omtänksamme medberoende Nils – fint spelad av Peter Viitanen – som menar att mamman är sjuk och behöver hjälp. Han öppnar moderns lägenhet med egen nyckel, kliver i hemmatofflor han har här, fyller kylen med mat han köpt åt henne och hämtar den present han lagt i bilen som han övertagit efter henne. Sedan dyker minstingen Benjamin- Björn Elgerd- upp och börjar fixa tårtan och sist den kaxige ironiske Pierre – Nils Wetterholm – som bara glider runt i köket.

Klockan på väggen tickar i realtid fram mot den exakta tidpunkt då mamman ska traditionsenligt ska uppvaktas med tårta och trestämmig sång ” Mor, lilla mor”

Under förberedelserna bråkar Nils och Pierre som det verkar av slentrian. De slungar anklagelser mot varandra – att vara för undfallande mot modern, respektive inte förstå att hon är sjuk, vara en simpel tjuv respektive snylta på arvet de ska dela på. Benjamin ser alltmer förtvivlad ut. Han försöker få dem att hålla sams och lyssna på en sak han vill berätta. Ett barndomstrauma som gjort att han fått panikattacker och börjat gå i terapi.

Plötsligt får vi ta del av detta minne när fadern dyker upp i handlingen ”framtrollad ur kylen”. På superkort tid sätter David Rangborg rollen och Benjamin blir ett litet barn som modern i frustration kastar böcker och porslin efter.

Mors Dag är ett sorgespel som överraskar och lyckas sprida en anda av värme och förlåtelse. Det är med ljus i sinnet man lämnar teatersalongen. Helena Bergström är dessutom suverän i titelrollen. Det är också rörande och roligt att se hur sönerna samlas för att fira henne – alla som små fågelungar i hopp om att bli älskade.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Helena Bergström, Scenkonst, Teaterkritik

Recension: När man låter hjärtat va’ me’ – då kan inget stoppa Ronneby folkteaters revy

24 januari, 2026 by Martin Moberg

(Kön i blomsteraffären, där man kan tränga sig ifall ens son har en mkt fin titel. Från sketchen Titlar och hemorrojder, akt 1 och 2 – Foto: Martin Moberg)

Titel: Låt hjärtat va’ me’

Premiär 23 januari 2026, kl 19.00, Ronneby Cityhotell. Spelas till 14 februari utvalda dagar.

Regi: Urban Jönsson

Regikonsulter: Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson.

Manus: Urban Jönsson, Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson m fl

Koreografi: Ann-Sofie Othén, Cajsa Ekstrand, Urban Jönsson.

Musik: Anderz Wrethov, Axel Åhman, Jakob Norrgård, Kevin Holmström, Kristofer Strandberg, Robert Skowronski, Diane Warren, Albert Hammond

Musikbakgrunder: Johan Harding

Skådespelare: Mia Österhof, Anne Alfredsson, Sandra Eriksson, Efraim Laksman, Alfred Eriksson, Ella Elm, Lotta Wirefeldt, Jessica Högberg, Axel Eriksson.

Betyg: 4

Något senare än vanligt in på det nya året var det så dags för nyårsrevy i Ronneby, som igår kväll den 23 januari på slaget 19 hade sin premiär. Årets titel på Ronneby folkteaters uppsättning är ”Låt hjärtat va’ me'” och där finns en tanke eller två bakom, då vår tillvaro just nu är orolig pga händelser nära oss och i vår omvärld. Hjärtat behöver sannerligen va’ me’ och i Ronneby under de kommande veckorna får man som publik en välbehövlig blandning av kärlek, skratt och satir på vår samtid.

Ronneby folkteaters revy så här runt nyåret den kan man lita på och man blir underhållen med många korta och några lite längre sketcher vilket känns igen i tidigare års uppsättningar. För de är kända för sitt ”folkliga skratt” som konstnärlig ledstjärna, med rötter i Blekinges frigruppstradition. Årets revy spelas i två akter med paus, vi fick se olika sketcher som alla fick munlädret att röra på sig, några mer, andra lite mindre som sig bör. Man kan gott konstatera att ensemblen ger sitt allra bästa på scen denna gång på Ronneby Cityhotell, mitt emot Resecentrum då Ronneby folkteaters ordinarie lokaler ett stenkast bort längs Gångbrogatan f n renoveras.

Första akten avhandlade bl a dejtingdjungelns vedermödor, hur ska man kunna träffa den Rätta? Tja, det fick vi se I ”Body shop” där flera olika karaktärer på karlar erbjöds den kvinnliga klienten och det gick t o m att leasa (!) en passande karl för en liten nätt månadsavgift på några tusen kronor. Det här med att få föräldrar att köpa ut på Systembolaget, här gjorde de yngre skådespelarna bra ifrån på scen och dråpligheterna ersatte varandra i ”Systemfel” och ”Köpa ut”.

(Ska pappa äntligen köpa ut på Systembolaget eller inte? Från sketchen ”Köpa ut” akt 1 – Foto: Martin Moberg

Har du koll på vad flamingo är, det är ju bara en fågel med ett karaktäristiskt utseende eller hur? Nja, det är lite mer än så i ”Flamingo” ges en något bredare definition och kanske är det bäst att låta bli att sätta ut en flamingo i trädgården inköpt från någon utlandsresa efter det här. För man kan ju få oväntat besök och skamliga förslag. Riktigt roligt var denna sketch och det skrattades en del i publiken. När det gäller ”Titlar och hemorrojder”, har Folkteatern tänkt till lite och låter den fortsätta i akt två. Bra upplägg samtidigt handen på hjärtat – vad betyder egentligen fina titlar?

William Shakespeare, ursäkta ”Viljam Skäjsbeer” det där med namn på kända personer är inte det lättaste att hantera för barnen i skolan och den sketchen var faktiskt finurligt framförd och ånyo gjorde den yngre delen av ensemblen bra ifrån sig. Sista numret i akt 1 var faktiskt pricken över i:et, nu när Sverige är med i NATO behöver det minsann köpas vapen av alla de sorter ett sång och shownummer med musik koppling till finska Vörå så förstår ni säkert. I vart fall var det här bra.

(Inget stoppar vår revy, akt 2 avslutande nummer – foto: Martin Moberg)

Akt 2 öppnades med två sketcher med Ronneby-anknytning, den första var kommunstyrelsens ordförande tillsammans med tjänstepersoner ute efter att ta fram en ny kommunslogan och det blev till sist en sorts återgång till en välkänd sådan från 1987. Det till tonerna av den välkända melodin ”Låt hjärtat va’ me'”. Besöker man Ronneby, ja då kanske en rundvandring i centrumnära Bergslagen eller i Brunnsparken med kunnig guide vore något? Fast den guide vi fick se I ”Hitte-på-guide” har en hel del brister främst vad gäller den mest elementära källkritik och bemötande.

Vi fick också under kvällen stifta bekantskap med några rikspolitiker Centerpartiets fd ordförande Anna-Karin Hatt ”Vår Hatt”, kulturminister Parisa Liljestrand (M) ”Kulturkanon” och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) som framförde en lovsång så att vi skulle bara fatta hur BRA det ju är med Små Modulära Reaktorer ”SMR”. Numret framfördes med dans och med ficklampor med LED-belysning, det blev riktigt bra eftersom övriga lampor i lokalen släcktes ned.

Avslutningen på akt 2 bjöd på ”Förolämpning mot tjänsteman”, ”Gårdsförsäljning” och som kronan på verket ”Den döende teatern” där kommundirektören ansvarig för teaterbyggnaden stövlar in och inte för en sekund iddes lyssna till teaterdirektörens växande desperation och synpunkter på t ex läckage från tak, trasiga stolar, vatten i källaren och livsfarlig elinstallation. Hejdlöst roligt nummer, framhåller särskilt Ella Elms gestaltning av teaterns husa här skrattades det i stolsraderna. För det är som i ”Inget stoppar vår revy”, som kom sist i akt två, när man låter hjärtat vara med då kommer det alltid sättas upp revyer i Ronneby. Betyget på årets revy blir bra, en solid fyra. Rekommenderar således ”Låt hjärtat va’ me'”, spelas utvalda dagar till den 14 februari på Ronneby Cityhotell.

(Nu ska det köpas vapen, Sverige är ju medlem i NATO – ”Köpa vapen”, akt 1 – foto: Martin Moberg)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturbloggen, Låt hjärtat va' me', nyårsrevy, Recension, Ronneby, Ronneby folkteater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in