• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Kutt Mutt – om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som räknas

1 februari, 2026 by Marja Koivisto

Göteborgs filmfestival 2026
Foto Leonard Stenberg

Kutt Mutt
Av Liban Abdule
Regi Olof Hanson
Musik Nisj
Scenografi Rebecca Eriksson, praktikant från Stockholms Konstnärliga Högskola
Kostym Ellen Elias
Ljus Anton Linder
Dramaturg Åsa Lindholm
Regiassistent Sakil Hossain
Rollista Sharmarke Elmi och Karin Foladi
Premiär 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby

Kutt Mutt (knas, problem) är en nyskriven pjäs av Liban Abdule som har urpremiär den 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Föreställningen tar avstamp i ett till synes enkelt scenario: 17-åriga Ali blir påkommen med droger i sitt skåp i skolan. Men ganska snabbt står det klart att detta inte är en pjäs om rätt eller fel – utan om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som faktiskt räknas.

Handlingen utspelar sig i mötet mellan Ali och socialsekreteraren Emma. Två personer, två positioner, skilda världar och olika språk. Ungdomens snabba repliker, försvar och frustration krockar med myndighetens formella ton, rutiner och ”vi vill bara ditt bästa”. Det är ett samtal där ingen riktigt lyssnar, men där båda tror sig ha rätt. Kutt Mutt synliggör hur snabbt vi dömer – och hur lätt rollerna offer och förövare delas ut innan vi ens hört hela berättelsen.

Men pjäsen nöjer sig inte där. Allt eftersom sprickor uppstår i Emmas professionella fasad förskjuts maktbalansen. Det visar sig att socialsekreteraren själv köper kokain – av personer som lika gärna skulle kunna vara Ali, hennes egen klient. Plötsligt blir gränserna suddiga. Vem bär egentligen skulden? Vem är offret och vem är förövaren? Och går det ens att dra den linjen?

Här blir Kutt Mutt som allra mest träffsäker. För pjäsen ställer en obekväm men nödvändig fråga: Skulle det finnas en narkotikahandel utan Emma? Utan Ali? Utan efterfrågan, utan systemet, utan alla som helst inte vill se sin egen roll i helheten? Ansvar placeras inte längre bara hos den unge, utan delas upp, kastas runt och landar till slut även hos publiken.

Sharmarke Elmi gestaltar Ali med en rå energi som pendlar mellan humor, ilska och uppgivenhet. Han är inte ute efter publikens sympati, men får den ändå. Karin Foladi ger Emma en komplexitet som gör henne både mänsklig och obehaglig – en person som vill hjälpa, men som själv inte är oskyldig. Deras samspel är intensivt och laddat, och känns farligt nära verkligheten.

Regin av Olof Hanson är stram och avskalad, vilket gör att varje blick och varje paus får betydelse. Inget känns överflödigt. Musiken av Nisj ligger som ett lågmält men konstant tryck under scenerna och förstärker känslan av att något hela tiden håller på att brista.

Kutt mutt riktar sig till en publik från 14 år, men känns minst lika viktig för vuxna. Inte minst till dem som verkar inom samhällssystemen. Det är en pjäs som vägrar ge enkla svar och som i stället blottlägger hyckleri, maktstrukturer och vårt behov av att peka ut någon annan som problemet. Den ställer frågor om hur vi lyssnar och vem som får definiera sanningen. Jag skulle gärna se några av landets ministrar med ansvar för vårt rättssamhälle och social välfärd på första raden under föreställningen. Här finns något att lära för exempelvis Gunnar Strömmer.

Liban Abdules text är skarp, modig och samtida. Tillsammans med de starka och nyanserade skådespelarinsatserna av Sharmarke Elmi och Karin Foladi blir Kutt Mutt en föreställning som stannar kvar långt efter applåderna. Jag vill utan tvekan ge högsta betyg – till pjäsförfattaren, till skådespelarna och till helheten de tillsammans skapar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

30 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Lennart Jähkel, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecensionm

Filmrecension: Send Help – ett solitt stycke makaber underhållning

29 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Send Help
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 januari 2026
Regi Sam Raimi

Sam Raimi börjar gradvis att rehabilitera sin kraftigt sargade karriär. Först med den aningen underskattade Doctor Strange In The Multiverse Of Madness och nu med Send Help. Det finns en ironi i att Raimis jättelika svacka inleddes med en Marvel-produktion och återhämtade sig med en annan. Efter den helt förkastligt usla Spider-Man 3 var de filmer där Raimi stod som avsändare bortom petitesser som bottenbetyg eller elaka formuleringar. Drag Me To Hell var ett – av helt fel skäl, otäckt och förvirrat stycke skräp som misslyckades med det mesta. Oz The Great And Powerful kan endast beskrivas som Wicked utan budget eller förstånd.

Send Help fortsätter dock en positiv trend för Raimi där hans unika och finurliga filmskapande börjar kännas inspirerat igen. Där andra regissörer har distinkta visuella signum är Raimi en regissör som istället valt att göra sin klippning till något av ett fingeravtryck. Sättet Raimi leker med snabba och oväntade klipp skapar en – inte helt uppenbar, men ändå igenkännbar signatur. Den nästintill spralliga klippningen har också gjort det möjligt för Raimi att tillföra humor i genrer som nödvändigtvis inte förknippas med det, det tydligaste exemplet är Evil Dead som trots sin hutlösa brutalitet också har en tydlig humoristisk ådra.

Detta spjuveraktiga och busiga hantverk är tillbaka i Send Help. Filmens introduktion indikerar att Raimi blivit pånyttfödd, här kanaliserar han sitt absolut bästa filmskapande både från sina skräckrötter och från de två första – och helt magiska, Spider-Man-filmerna. Att Raimi har en nyvunnen gnista är uppenbart, där ovannämnda skräpfilmer kändes pliktskyldiga och trötta är detta en film som kantas av genuin skaparglädje.

Raimi förstår också värdet i att det är helt acceptabelt att inte blåsa upp sitt projekt till onödigt bombastiska proportioner. Detta förblir en bagatellartad film med ett rejält tunt underlag. Raimi förstår dock de många begränsningarna och försöker inte vända upp och ned på husmanskosten, förvrida den med onödiga tillägga. Och filmens start är ett oförskämt underhållande stycke film, det är platt, brett och fantastiskt entusiastiskt. Saker som nyanser finns inte, skurkar är vedervärdiga monster och filmens protagonist som spelas av Rachel McAdams är en ypperlig underdog.

Olyckligtvis blir det hela aningen mer tveksamt då själva huvudrätten skall serveras. Då filmen skall ta sig an sitt Robinson Crusoe-scenario börjar mer problematiska sidor framträda. Även om mycket av underhållningsvärdet kvarstår i filmens totala ovilja att vara något annat än en glorifierad B-film blir vissa inslag inte fullt så effektiva då filmens två huvudrollsinnehavare inte är av den kaliber som hade behövts. Rachel McAdams samt Dylan O’Brien är båda fullt acceptabla i sina roller men de saknar kapacitet för att göra ett flertal av de mer kolsvart komiska scenerna så makabert härliga som de har potential att vara.

Nog för att mycket av det glättiga underhållningsvärdet som etableras i början lever kvar, men det saknas en nästa nivå som gör det till ett stycke fulländad popcorn-underhållning. Framförallt mittpartiet en enda lång uppvisning i konsten att trampa vatten. Dessa manusproblem är dock lättförklarliga, mer exakt de två manusförfattarna Mark Swift och Damian Shannon. Dessa två har ett brottsregister – vad gäller brott mot filmkonsten, som kan jämställas med vem som helst inom Foxtrot-nätverket. Med filmer som Baywatch årgång 2017 samt Freddy Vs. Jason är det en bedrift att Raimi lyckas styra skutan i land även om det guppar rejält. Att det dessutom görs försök att introducera en helt onödig twist känns som ett monument till de båda manusförfattarnas totala inkompetens.

Trots dessa problem och digitala specialeffekter som jag trodde hade lämnats redan cirka 2003, kan inget frånta Raimi hans uppenbara skaparglädje och vilja att underhålla. Send Help må vara kantstött och långt ifrån ett prima exemplar, men står sig ändå som ett solitt stycke makaber underhållning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Greenland 2: Migration – dravel och själlöst

28 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Greenland 2: Migration
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 januari 2026
Regi Ric Roman Waugh

Man kan inte annat än skratta – om det är hånfullt eller ej är upp till betraktaren, åt att mitt under en geopolitisk kris, där ett överhängande hot om en fientlig expropriering av Grönland fortsätter att figurera i media, så väljer regissören Ric Roman Waugh att kasta in en film där den – enligt president orange, obetydliga isbiten står som huvudtitel och där ordet migration följer. Men där detta feltramp kan ses om helt oavsiktligt med tanke på att uppföljaren – till en helt själlös film, spelats in långt innan det amerikanska vansinnet tog fart, kan detsamma inte sägas om det totala dravel som är filmens manuskript, omtanke och allmänna utförande.

Många gånger om kan man undra varför en film tilldelas en uppföljare, att storsuccéer som Avatar och Zootropolis fått det är både logiskt och vettigt. Greenland hade premiär för sex år sedan då COVID-19 fick biografer runtom i hela världen att gå på knäna. Filmen fick varken ett varmt eller omdiskuterat mottagande, det var en irrelevant parentes i en era då underhållning som grundade sig i världens undergång var det sista någon ville uppleva. Varför en film som varken bringade kommersiella eller kritiska framgångar sex år senare nu belönas med en uppföljare, som dessutom tilldelats en biopremiär, förblir minst sagt förbryllande. Men kanske finns det en idé bakom det hela? Att Gerard Butler nu kanske släpper repetitionen och slentrianen, att regissören Ric Roman Waugh får en Lidnersk knäpp och slår från vänster och chockerar hela världen med en film som berättigar den menlösa föregångaren. Kanske finns det en mästerplan bakom något som liknar den mest menlösa uppföljaren på länge?

Kanske sker alla de där positiva utfallen någonstans, men inte här… Istället är Greenland 2 en urbota hopplös historia som själv knappt verkar bry sig om sin egen existens. Varningslamporna är illröda redan i filmens introduktion som är den stelaste summeringen på länge. Än värre blir det då det i filmens startsträcka fanns betydligt stilfullare sätt att förklara och integrera påminnelserna organiskt, men varför välja det smarta då det rent imbecilla går att anamma? För det är ungefär det mantrat filmen verkar vara konstruerad efter, klyschorna som haglar ned är avsevärt mer förödande än de rester av den jättelika asteroiden som ständigt gör sig påmind under filmens gång. Och inte ens då Greenland 2 tar de mest uppenbara och upplogade vägar kan den göra det utan att misslyckas kapitalt. Där del ett åtminstone bjöd på lite marginell underhållning då det kom till den masshysteri som uppstod inför en fullkomlig apokalyps kan uppföljaren inte förmå sig att bry sig eller än mindre skapa något som helst scenario som kan kategoriseras som spännande. Istället får vi Gerard Butler som gapar och skriker samt
Morena Baccarin som ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, en reaktion alla i biosalongen också delar. Actionscenerna är inte bara utan någon som helst puls, de är rent pinsamma vad gäller det faktiska hantverket. Det blir CGI från innan millenieskiftet, eldstrider som saknar all form av fara eller intensitet samt rena lekar som involverar trappor, broar och stegar från Leos Lekland.

Inte ens filmens postapokalyps kan frammana någon annan reaktion än en ren gäspning. De ödelagda storstäderna presenteras utan någon övertygelse eller visuell kunnighet, istället får städer som London representeras av områden som lika gärna hade kunnat vara ett industriområde i valfri svensk stad. Om filmens händelseförlopp skulle presenteras skulle det likna ett skämt ämnat för standup. Alla som är känsliga varnas för milda spoilers. Här finns nämligen saker jag aldrig trodde skulle uppelvas i en film, bland annat tidsfördrivs-lekar i en bil där Butler brölar och grymtar, ett besök på ett ålderdomshem för dementa samt en åktur i en urbota ful minibuss.

Det enda som saknas är ett par jättelika skor och en rund rödnäsa för att skapa den optimala pajasen. Men Greenland 2 har inte ens förstånd nog att göra sig själv till åtlöje och skratta åt sig själv. Istället har eländet belönats med samma motbjudande sockersöta snyft-dramaturgi som då Ben Affleck storgråter i sitt avsked till Bruce Willis i Armageddon. Denna diabeteschock blir den sista spiken i kistan för Greenland 2, en film vars hela existens är en nästan lika provocerade gåta som dess totala brist på några som helst vettiga kvalitéer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Hind Rajab – rösten från Gaza, ett gripande dokudrama som gör en stark appell till mänskligheten

27 januari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

Hind Rajab – rösten från Gaza
Betyg 5
Svensk biopremiär 30 januari 2026
Regi Kaouther Ben Hania.
Roller Saja Kilani som Rana, Motaz Malhees som Omar, Amer Hlehel som Mahdi och Clara Khoury som Nisreen

Den 29 januari 2024 tar volontärerna vid Röda Halvmånens alarmcentral mot ett nödsamtal inifrån Gaza. Alarmcentralen ligger utanför Gaza för att undvika att bombas. Nödsamtalet kommer från en sexårig flicka, Hind Rajab, som sitter instängd i en bil som är under intensiv beskjutning. Hon sitter kvar i bilen som enda överlevare. Vid sin sida har hon 6 döda blodiga kroppar, hennes farbror, faster och 4 kusiner. Familjen har försökt tas sig från ett område i Gaza som den israeliska armen har beordra människor att lämna. Men på vägen bort från det farliga området blir de beskjutna av stridsvagnar. Operatörerna gör allt för att hålla kvar den rädda Hind i samtalet, samtidigt som de kämpar för att få fram en ambulans. Lägg inte på, upprepar de och försäkrar att hjälp snart kommer. Samtalet som spelas in är 70 minuter långt och sprids efteråt på internet.

När regissören Kaouther Ben Hania en tid efteråt hör korta avsnitt av inspelningen kontaktar hon Röda halvmåne som överlämnar hela inspelningen till henne. Hon känner genast att hon måste göra en film byggt på materialet. Men först pratar hon med Hinds mamma och med de operatörer som försökte hjälpa Hind under samtalet gång. Det är viktigt att mamman ger sitt medgivande till att göra filmen. Filmen bygger helt på Hinds verkliga ord och röst från samtalet med volontärerna. I öronsnäckorna hör alltså skådespelarna Hinds faktiska röst och ord från hennes sista stund i livet. De samtalar så att säga med den redan döda Hind. Dessutom upprepar varje skådespelare, nästan ord för ord, det som operatörerna sa till Hind under det inspelade samtalet. Filmen är alltså nära nog autentisk.

Under samtalets gång upprepar den vettförskrämda Hind gång på gång: jag är rädd, kom och hämta mig. Volontärerna råder henne att inte lämna bilen utan säger att hon ska försöka gömma sig: göm dig mellan sätena. Hind säger först att de andra sover och då säger volontärerna att hon ska låta dem göra det: de är nog trötta. Men efter ett tag säger Hind att alla andra är döda och att hon är ensam: jag har ingen, jag är rädd, jag är ensam, snälla kom och hämta mig. Teamet lovar att de ska rädda henne och att en ambulans är på väg. Men det visar sig vara en mycket komplicerad operation. Visserligen är räddningsteamet inte långt bort, bara 8 minuters färd. Men eftersom det är en stridszon så kan man inte bege sig dit utan att riskera räddningspersonalens liv. Hind säger vid flera tillfällen: stridsvagnarna skjuter på mig och de rör sig framåt mot mig. Enligt regelverket krävs det en samordning mellan palestinska och israelitiska myndigheter innan räddningspersonalen kan få grön ljus och ta sig fram utan att bli beskjutna. Samordning tar lång tid vilket gör att volontärerna blir alltmer stressade och förtvivlade och börjar bråka inbördes. Till slut får man grönt ljus och volontärerna får dessutom kontakt med Hinds mamma som försöker prata lugnade med Hind i telefonen. Volontärerna andas ut, snart kommer ambulansen vara framme och rädda Hind. Men så enkelt visar det sig inte vara. Det blir ett antal stopp längs vägen eftersom den är sönderbombad. Fyra hundra meter från Hind är det definitiv stopp för ambulansen. All kontakt med både ambulanspersonalen och Hind upphör. Ingen vet vad som har hänt men man fruktar det värsta. Hind kommer aldrig komma tillbaka till sin förskola Den lyckliga barndomen.

Filmen har vunnit flera priser exempelvis stora priset vid 2025 års filmfestival i Venedig. Den är dessutom nominerad som bästa internationella film (Tunisien) inför 2026 års Oscarsgala. Den är intensiv och omskakande särskilt som den är, närmast autentiskt, baserad på en verklig händelse och på en 6-årig flickas sista samtal innan hon dödas. Som åskådare konfronteras man såväl med flickans skräck inför det som sakta närmar sig som volontärernas maktlöshet och förtvivlan. Filmen synliggör till viss del de helt olika berättelserna om den mer än 80-åriga konflikten i mellanöstern samtidigt som den går bortom berättelserna och ställer frågor om vår mänsklighet och vår omänsklighet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Hind Rajab

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in