• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: I Was a Stranger – talar till alla sinnen och både till tankar och känslor och den dröjer kvar länge, länge

30 mars, 2026 by Rosemari Södergren

I Was a Stranger

I Was a Stranger
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Brandt Andersen

Oj. Det gör ont i hjärtat. En stark film och på alla plan så proffsigt skapad, både bildmässigt, dramaturgiskt och ljudet – allt samspelar och gör att filmen inte går att väj dig sig emot. Den finns kvar inom mig länge, länge efteråt.

Denna film visar mänskligheten i dess råaste, fulaste form. Det är lätt att tappa tilltron till människor och i synnerhet alla de som bär upp monopolet till våld när man ser denna film. Världen över finns det grupper som har monopol på och rätt att utöva våld mot medborgare. Också i Sverige finns personer som missbrukar denna ställning de har. Filmen utspelas i Syrien, Turkiet och Grekland och skildrar människor i krigstillstånd och starar i Syrien och dess inbördes kring. Men skaka inte av dig filmens budskap för att du lever i Sverige. Det blir extremt tydligt i filmen, våldsmonopol kan alltid missbrukas.

Teatermannen Bertolt Brecht ville att när publiken gick ut från en föreställning skulle de känna att de var stärka av lust att vilja förändra. På ett sätt känns det så efter att ha sett denna film men samtidigt känns det alltför stort, alltför utmanande och alltför svårt. Våldsmonopolet har genom hela mänsklighetens historia varit hänsynslös och speciellt utsatt de svagare grupperna som har minde makt och mindre vapen till sitt förfogande.

Berättelsen är indelad i fyra delar där vi följer olika människor som på olika sätt möts. Vi får följa en syrisk läkare som ambitiöst och kunnigt i sitt arbete räddar liv på alla sårade, oavsett vilken sida de kämpar på. Hon tvingas fly från Aleppo med sin unga dotter. Det är inte populärt att rädda livet på alla. Läkarens flykt sätter igång en kedja av händelser som sträcker sig över gränser och drar in fyra främlingar i samma storm: En flyktingsmugglare som försöker rädda sin son. En soldat som brottas med sitt samvete. En poet på jakt efter ett hem. En grekisk kustbevakningskapten fångad mellan plikt och barmhärtighet. Deras vägar korsas under en natt på Medelhavet, där överlevnaden är osäker och mänskligheten blottas i sin allra råaste form.

Oavsett inställning till migrationsfrågor som tittaren har kommer denna film att förmedla något viktigt. Det handlar inte om hur många som ska få uppehållstillstånd eller inte, det handlar istället om att förändra världen så att ingen människa behöver fly. Att utbilda de personer världen över som i olika nationer har makten att utöva våld – att utbilda i moral och etik och människors lika värde. Ska det vara så svårt? Hur kan världen ens få se ut så här?

Filmen är dramaturgiskt perfekt berättad. Skådespelarna har alla hög klass och är oerhört trovärdiga. Ljudet är integrerat i bilderna på ett fantastiskt talande sätt. Filmen talar till alla sinnen och både till tankar och känslor – och den dröjer kvar länge, länge. Ett mästerverk, men så sorgligt att se människan som så usel och hänsynslös.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Habil textcentrerad teaterkonst ur ett kvinnligt perspektiv – Hekabe på Göteborgs Stadsteater

29 mars, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Av Marina Carr (efter Eurepides)

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi, kostym och ljusdesign: Josefin Hinders

Maskdesign: Katrin Lind

Musik: Stefan Johansson

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Mia Höglund Melin, Jesper Söderblom, Emil Ljungestig, Marta Andersson-Larsson, Johan Friberg, Oméya Simbizi och Casper Karlsson (praktikant)

Premiär: 25/3 2026 Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 25/4

På väg ut ur salongen tillfrågas jag av Stadsteaterns konstnärliga ledare hur det står till med mina kunskaper i grekisk mytologi, det med anledning av en bearbetad version av Hekabe av den irländska dramatikern Marina Carr som precis haft sin premiär mitt i veckan. Till skillnad från Linda Zachrisson hade jag inte läst på utöver info på hemsida. Programhäftet innehåller förvisso ett kopplingsschema, rollfigurernas relation till varandra. Istället för noggranna förberedelser tog jag mig an verket nästan på uppstuds. Nämnde för en dramaturg att jag för nästan fyrtio år sedan undervisades av Ingrid Elam på B-kurs i dramatik från antiken. Hänvisade till tidsskäl när i själva verket inte tillräckligt intresse kunde uppbådas och delkursen inte fullföljdes. Lyckades bli godkänd i en historisk litteraturkurs när jag studerade engelska. Men ämnet historia lockar mig föga om tiden som skildras är förlagd tidigare än 1800-talet. Med det sagt utgör fascinationen inför teater som konstform och dess arv ett sorts undantag för mig. Shakespeare och Molliére är ju än idag storheter som inte kan rundas.

Erinrar mig spontant några uppsättningar vilka utspelas århundradena före Kristus som recenserats. Tänker tillbaka på Backa och deras vidunderligt suggestiva Odysséen 2024, Agamemnon som drabbande monolog hos ADAS Teater 2024, ironiska blicken, meta-aspekter och musikaliska inspelen med utgångspunkt i Antigone också på Studion (2019) samt givetvis den med rätta upphaussade första premiären signerad Lars Norén på Folkteatern. Befann mig i dennes närhet ett tag i samband med bland annat intervju. När jag tittade på SVT-dokumentär om arbetet med Orestien, slogs jag av hur det sammanbakade dramat trampade vatten i första akten på grund av antalet långa monologer.

Vill ge denna personlig kontext till formatet och estetiken vad gäller Hekabe. Syftar specifikt på det nyttiga rådet till dramatiker/ regissörer ”Show don´t tell”. Norén undvek lyckligtvis att ge publiken ett läsdrama vid en samlad bedömning av storslagna uppsättningen. Att det inte blev segt att bevittna Marina Carrs försynt uppdaterade bearbetning ska regissören kreddas för. Vad som sker pågår trots allt utan avbrott i närmare hundra minuter. Pjäsen inleds med monolog av hon som dramat är uppkallat efter, drottningen av Troja (Mia Höglund Melin), och konkluderas genom inte lika omfattande monolog av dottern Kassandra (Marta Andersson-Larsson). Inslagen av berättande dominerar över gestaltande scener. Någon av de cirka fyra kollegor som hyllat uppsättningen tog fasta på att publiken tas på allvar. Nota bene en förutsättning för att produktionen ska uppskattas är att man har ansenlig teatervana. Ofta åskådliggörs inte vad som frambringas i manus, utan det blir till en överenskommelse med publiken. Den måste föreställa sig vad som ägt rum.

Hekabe är rakt igenom en tragedi med fokus på den besegrade sidans lidande. Carr lägger ändå här och var in repliker, vilka ger upphov till förlösande skratt. Som roligast blir det när Höglund Melin utbrister ungefärligen Varför har jag ens den här diskussionen? Ur konsekvenserna av krigets grymheter, som ett led i dess logik, uppstår trots allt strimmor av medlidande. Betecknande för Eurepides? Dock, med facit i hand vet vi att kommande generationer sorgligt nog inte ändrat beteende, inte tagit lärdom. Stridande viljor blir dödsfiender. Man kan alltid drömma om att att uppsättningen kan fungera som ett recept mot rådande extremt destruktiva polarisering. När man tar del av debatter i trådar på sociala medier (facebook) verkar det ha eskalerat, gå i helt fel riktning.

Härförare Agamemnon (Jesper Söderblom) har utropat sig till segrare efter tio års belägring av Troja. I tronsalen – komiskt nog symboliserad av vita plaststolar – har Hekabe stängt in sig med döttrar och tjänarinnor, medan hennes nioårige son utlovats beskydd av Polymestor (Johan Friberg). Jag med mina ringa kunskaper förvånades över att sierskan Kassandra och den litteräre superhjälten Odysseus är inskrivna i intrigen. Här figurerar han som Kung av Ithaka (Emil Ljungestig). Ensemblens praktikant har flera undanskymda biroller på sin agenda, bland annat som Akillies son. Även om publiken bara ser en potta hör vi att Hekabe sörjer sittandes på sin makes tron med hans avhuggna huvud i knäet och sönernas lik sägs ligga vid hennes fötter. Det värsta tänkbara har således redan inträffat. Ska inte orda mer om handlingen.

Är minst tredje gången på kort tid som krigets fasor behandlats på samma scen. Syftar dels på märkliga Bad Roads om vad som föregick ryska invasionen av Ukraina, dels tämligen förvirrade blodshämndtematiken i Bränder baserad på inbördeskriget i Libanon.

Scenografin ger dramat passande inramning med uppstickande pilformationer i fonden. Antyder i dis och med mörka färger att något gått förlorat, att ny tillvaro måste stakas ut. Förvånas över att kompositören som så diskret bidrar till att sätta stämningen inte har utvidgat ansvar. Ljuddesignen intimt sammanflätad med de tonala understrykandet ansvarar nämligen rutinerade Tommy Carlsson för. Ett lite udda anslag är införlivandet av några dockor. Är inte riktigt klar över vilka de representerar. Kanske de döda sönerna. De manövreras främst av Johan Friberg och Casper Carlsson. Ljusdedignen ser också till att drapera tragedin i kongenial skepnad.

Framhålls av Stadsteatern att perspektiv skiftar, Det kallsinnigt obevekliga bryts mot empati och ånger. Mia Höglund Melin agerar med sturskt bittert tonfall medan hennes motpart Jesper Söderblom utvecklas till en kluven figur, sprickor i dominansbeteende sipprar fram. Båda redogör för oomkullrunkeliga effekter, söker samtidigt efter önskvärd alternativ väg framåt, hitta något uppbyggligt att ta fasta på i den förödande brutaliteten. De uppvisar berömvärd förväntad standard. Kanske inte riktigt håller med om påståendet att de skakande händelser som återges också gestaltas. Ett konsekvent originellt grepp utmärker replikerna. Pronomen sist i meningen betonar vem som uttalar sig. Lustigt nog byts obehindrat emellan första och tredje person i denna indirekta anföring.

Den 61-åriga dramatikern från Dublin som blev klar med sin Hekabe 2015 får nu Nordenpremiär. Hon vänder sig påfallande ofta till grekiska tragedin för att belysa ämnen hon engageras av. Pjäser vilka ofta rör sig i gränslandet mellan myt och vardag. Erfarenheter av kärlek och makt, förlust och utsatthet tas ofta som utgångpunkt i undersökandet, enligt regiassistent Åke Östergren. Och med ett kvinnligt perspektiv. Sannolikt att andra saker kommer fastna om jag ser om pjäsen. Vid premiären registrerades exempelvis dessa formuleringar: ”krånglande kvinnor” , ”vad som spelar roll är mat, sex och att vinna krig” och instucket i ett resonemang yppas förstås ”folkmord” (i det fallet har godhetssignalerande bestämt vart blickarna ska riktas trots att just den befolkningen ökat).

Borde formulerat mig mer kring ensemblen. Att uppsättningen inte tröttade ut mig är deras förtjänst lika mycket som regissörens. Det fanns en nerv ända till slutet. Emil Ljungestig artikulerar som alltid oklanderligt, kan möjligen bli lite endimensionell i sitt uttryck. Marta Andersson-Larsson har några anföranden med fördelaktig tyngd medan Johan Friberg använder sig framgångsrikt av sin stora rutin och aura även om han har en anmärkningsvärt perifer roll i dramat.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Vildhundar – svidande vackert

27 mars, 2026 by Dante Wiechel

Vildhundar
Foto Erik Holmströn

Vildhundar
Regi Agnes Rosenberg
Dramatisering Eva-Maria Benavente Dahlin efter Andrea Abreus roman Åsnesommar
Komposition Anna Sóley Tryggvadóttir
Dockor, scenografi & kostym Johanna Mårtensson
Scenografiassistent Mina Arnqvist
Ljusdesign Johanna svensson
Föreställningsfoto Erik Holmström
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Frida Beckman
Röster Angela Kovács, Cecilia Nilsson, Odile Nunes, Björn Elgerd, David Rangborg
Tillverkning Johanna Mårtensson, Mina Arnqvist, Oscar Lara, Katrina Karlqvist, Agnes Rosenberg, Ewa Gawlinska, Nicole Renard, Jonas Bengtsson, Petronella Runwall
Malmö Dockteater på Studio potato i Malmö
Urpremiär 26 mars 2026

Det är en verkstad som välkomnar dig när du går för att se Vildhundar av Malmö dockteater. Diskhon är lerig, kaffekoppen odiskad. Det är ett rum fyllt av papier-mache-figurer på arbetsbänkar och lagerhyllor. Ståltråd och limmat tidningspapper – det hade kunnat vara en bildsal på högstadiet. Det är passande för berättelsen ska ta oss tillbaka till början av livet – den tidiga tonåren.

Shit har fått sitt namn av sin bästa vän Isora. Det är inget nidnamn. Shit och Isora brukar nämligen se fram emot att få “skitan”, “för skit är vackert och underskönt som dimslöjorna runt pinjeträden”. De lever i en by som utgör baksidan av Teneriffas turistnäring. Här härjar de som de tecknade seriefigurerna “Bevis and Buthead”. Det är nämligen väldigt spännande att bajsa i löksoppan till exempel eller att sminka lilla Juan och sedan mobba skiten ur honom. De äter stekt potatis, rapar och sen “gnuggar” de sig. Med andra ord: de är fruktansvärt fria. När de inte har roligt drömmer de sig bort till ett annat liv vid stranden med tjänstefolk och drinkar varje dag. Men det blir inte som de hade hoppats.

Denna föreställning är en medryckande och allvarlig sagostund för vuxna. Frida Beckman gör dockorna levande med en och samma röst som ensam skådespelare. Med små gester och rörelser fångar hon Shits fundersamma lynne samtidigt som hon ger Isora en levande och busig röst. Det är behagligt och lagom. Du behöver inte tycka om teater för att se denna föreställning. Agnes Rosenbergs regi har efter Eva-Maria Benavente Dahlins dramatisering fokuserat på att ge denna berättelse en bredd. Föreställningen rör sig mellan olika rum som tänds och släcks. Scenerna är korta men blir slående och verkliga när fantasin får fylla i mellanrummen. Denna gång tar dockornas ansiktsmimik ett steg tillbaka för att släppa in det litterära berättandet.

Det är svidande vackert att se Vildhundar. Föreställningen som helhet lämnar mig rikare på vad det innebär att vara en vän och att växa upp. Det finns en tyngd i denna uppsättning som inte känns påtvingad eller överdriven. Föreställningen är mer än två timmar lång men det känns som några få minuter. Du kommer inte ångra att du ser Vildhundar av Malmö dockteater.

Vildhundar

Vildhundar

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Misantropen på Dramaten – hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras

27 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Misantropen

Misantropen
Av Jens Ohlin, Hannes Meidal fritt efter Molière
Regi och musik Jens Ohlin
Scenografi och ljus Sutoda
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Moa Hedberg, Anne-Charlotte Reinhold
Ljud David Nyström
Musikarrangemang Sebastian Ring
Medverkande Johan Holmberg, Omid Khansari, Claes Månsson, Hannes Meidal, Sofia Pekkari, Lotta Tejle
Premiär på Dramaten 26 mars 2026

Misantropen är en hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras och falska fakta förklaras vara sanningar. En annorlunda berättarstil, härligt utflippade karaktärer och ett rappt tempo gör denna dramatenföreställning av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin till en omtumlande upplevelse. Allt knyts samman fint med en vädjan till publiken att inte bli misantroper, utan bevara hoppet trots den fasansfulla tid vi lever i.

Dramat, mycket fritt baserat på Molières 1600-tals komedi, kallas av upphovsmakarna i denna nya version för ett lärostycke i Brechts anda. Redan när vi kommer in i salongen sitter misantropen tillika hovnarren Alceste – pregnant gestaltad av Hannes Meidal- på scenkanten och blickar uppfordrande mot oss. Han får snart sällskap av den lilla klipska dottern som ofta kommenterar det absurda skeendet med frasen ”get real”. Célimène bär på kaninen Hoppis. Ett talträngt gosedjur som både flickan och hennes far famnar som tröst.

Så börjar Alceste berätta de 12 lektioner som stycket är indelat i. Ridån dras undan och visar en festligt glittrande spegelsal med en enorm trappa. Här ska strax hållas ett konsortium och in träder två karaktärer som är urtyper i dagens affärsliv och organisationer. Kommunikationschefen Clitandre – underbart crazy spelad av Sofia Pekkari och HR-ansvarige Philinte – likaledes strålande gestaltad av Johan Holmberg. Det är en fröjd att följa när de nervöst vrider sig som vindflöjlar och staplar floskler som vore de diamanter. Hon försöker desperat hitta smarta PR-argument medan hon stöter ur sig skrällande skrattsalvor. Han klamrar sig fast i portföljen med värderingsregler, ska se till att allt sker korrekt och med samtycke och att inget som sägs kan uppfattas stötande av någon grupp. Inte ens narrens skämt kommer undan Philintes krav. Det är ett litet briljant stycke när Alceste tvingas framföra ett skämt om två tomater -där en blir överkörd och sedan kallas ketchup – på ett godkänt vis.

Den epok som råder i denna första akt är upplysningstiden eller om man så vill samhällsdemokrati av västerländsk modell. Det är krav på att alla ska vara jämlika, få rösta om beslut och ingen individ ska känna sig ensam och utanför hur udda den än är. Det sistnämnda symboliseras av värstingen Oronte – spelad av Omid Khansari – som rusar in på scenen med en slagborr likt ett smattrande vapen och en verktygslåda i andra handen som omsider kommer till smart användning.

Den jagsvage kungen– elegant spelad av Claes Månsson som efter många år återvänder till teaterscenen – har i detta nu ingen makt och får inte ens klippa band. Han säger sig vara nöjd med att ingen bugar för honom och att han kallas vid förnamn. Makt, i alla fall över sin son Alceste, anser dock hans mor Vivianne – Lotta Tejle – sig ha. Hon påpekar också flera gånger hur skamsen han är vilket syns på hans rödflammiga hals. Något han givetvis upprört slår ifrån sig.

Stundtals interfolieras och lyfts berättandet av sånger med musik av Jens Ohlin. Sofia Pekkari får exempelvis till det verkligt fint i ett Kurt Weill-doftande nummer- och mer sånger hade det gärna fått vara.

Det är också Clitandre som får utropa att spegelsalen är ett kulissbygge och raskt griper till verktyg för att rasera det. Hon får hjälp av scenarbetare och fram träder – en helt tom projektionsyta eller med andra ord den samtid vi lever i där allt vi tagit för givet plötsligt är borta. Det är som om utvecklingen gått bakåt – från upplysning till mörk hotfullhet och terrorvälde.

Andra akten utspelas i denna nya verklighet. Makten/kungen har återtagit sin position som rikets enväldiga härskare och vid sin sida har han sanningens hämnande ängel – Clitandre i ny skepnad med hammare i hand. Kungen kräver lydnad av sina undersåtar och det han hävdar är sant ska de bejaka utan en sekunds tvekan. Philinte blir ett otäckt exempel på hur en tjänsteman hamnar i stormens centrum och blir nödd och tvungen att förkasta allt han har hållit för rätt och riktigt.

När allt tycks som mörkast dyker dock Vivianne upp och räcker ett trollspö till Alceste och spelet övergår i en Astrid Lindgrensk sagoton om att det går att göra kohagen/tillvaron grön och hoppfull om vi alla innerligt önskar och tror på det. Alceste sitter på scenkanten och lagar Hoppis som råkat bli skadad i ett tumult medan resten av ensemblen sjunger hand i hand. Det kan låta tramsigt, men känns faktiskt på inget vis så.

Misantropen är ännu ett framgångsrikt samarbete av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Komedi är en erkänt svår genre men tillsammans med en lyhörd och samspelt ensemble får de berättelsen att svänga vilt och vackert. Att handlingen är lite spretig och schematisk förlåter man därför gärna.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Misantropen, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: They Will Kill You – förvirring och slarvigt

26 mars, 2026 by Elis Holmström

They Will Kill You

They Will Kill You
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 mars 2026
Regi Kirill Sokolov

Det mest anmärkningsvärda med They Will Kill You, regisserad av Kirill Sokolov, är inte något av det faktiska innehållet. Istället är det snarare de oerhörda parallellerna med förra veckans Ready Or Not 2. De känns som tvillingar som separerats vid födseln. Båda vill ta sig an skräckgenren med hjälp av galghumor och försöka att göra narr av de klyschor som de allra sämsta exemplen från genren nyttjar. Likheterna fortsätter även i det sätt filmerna försöker skapa ett sorts emotionellt ankare i en mycket sargad syskonrelation. Det känns snart som om någon form av narrativ option har sålts till de två kreativa teamen bakom filmerna. Och än mer absurt blir det då slutresultatet och även slutbetyget är så nära varandra att det skulle krävas målfoto för att avgöra vem som drar längsta strået.

För där regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett visade en uppenbar entusiasm inför sitt projekt är Sokolov ute efter tröttsamt effektsökeri, han vill ständigt framhålla sin film som unik, trendig och stilfull. Inspirationskällorna går dock inte av för hackor, här finns spår av både Quentin Tarantino, Drew Goddards Bad Times at the El Royale och John Carpenters mest brutala och ikoniska stunder. Men där två av dessa herrar – Goddard kan endast beskrivas som slirig, besitter en förmåga att sätta samman sina filmer och inte låta ett snyggt yttre existera på bekostnad av något relevant och intressant, är Sokolov helt förlorad i att utmärka sig. Detta gör han genom att leka Wes Anderson, det adderas tonvis med självupptaget trams där den ytterst välarbetade scenografin inte kan få tala för sig själv utan ständigt måste framhävas på obehagligt självcentrerade vis. Det visuella känns alltför ofta överarbetat eller onödigt tuktat, det finns inget som helst liv trots att det från en teknisk synpunkt är ytterst kompetent.

Och just denna tröttsamma pretention – att inte acceptera det enkla och lugna, gör att flera av de positiva inslagen långsamt kvävs och tillintetgörs. För det vore ett tjänstefel att inte belysa de positiva aspekter som They Will Kill You besitter. Det är en film vars premiss är bortom det galna och oseriösa, någonstans finns en vilja att bara ha kul. I en tidig och oerhört brutal actionsekvens tycks det hela vara på väg att utvecklas till en grandios slaktfest. Här går kolsvart cynisk humor och löjeväckande brutalt våld hand i hand, det hade kunnat vara startskottet för en bristfällig men också djupt underhållande film. Men så fort allt verkar vara på väg att lyfta fastnar filmen i någon form av förvirring där de framsteg som gjorts helt och hållet suddas bort av sekvenser som känns slarvigt improviserade och inte det minsta nödvändiga. Istället är det endast brottstycken som skvallrar om vad som kunde ha varit, exempelvis en helt snillrikt rolig och grotesk sekvens i en lufttrumma. Då blir filmen en sorts arvtagare till Carpenters Big Trouble in Little China, men detta moment – precis som alla de andra positiva bitarna, har ingen som helst förmåga att hålla sig kvar då de får spela andra fiol till komplett trams.

Slutet som borde vara en dans i blod och inälvor blir istället ett platt fall då den bästa actionscenen avfyrats redan i början och inget därefter lyckas komma ens nära den lekfullheten som kan ses där.

They Will Kill You kan mer eller mindre beskrivas som två ytterst underhållande scener dränkta i hopplösa pretentioner och en regissör som verkar mer besatt av utläggningar kring sin egen stil istället för att faktiskt göra ett jobb som kan klassas som godkänt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in