Av Marina Carr (efter Eurepides)
Översättning: Pamela Jaskoviak
Regi: Helena Sandström Cruz
Scenografi, kostym och ljusdesign: Josefin Hinders
Maskdesign: Katrin Lind
Musik: Stefan Johansson
Ljuddesign: Tommy Carlsson
I rollerna: Mia Höglund Melin, Jesper Söderblom, Emil Ljungestig, Marta Andersson-Larsson, Johan Friberg, Oméya Simbizi och Casper Karlsson (praktikant)
Premiär: 25/3 2026 Studion Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 25/4
På väg ut ur salongen tillfrågas jag av Stadsteaterns konstnärliga ledare hur det står till med mina kunskaper i grekisk mytologi, det med anledning av en bearbetad version av Hekabe av den irländska dramatikern Marina Carr som precis haft sin premiär mitt i veckan. Till skillnad från Linda Zachrisson hade jag inte läst på utöver info på hemsida. Programhäftet innehåller förvisso ett kopplingsschema, rollfigurernas relation till varandra. Istället för noggranna förberedelser tog jag mig an verket nästan på uppstuds. Nämnde för en dramaturg att jag för nästan fyrtio år sedan undervisades av Ingrid Elam på B-kurs i dramatik från antiken. Hänvisade till tidsskäl när i själva verket inte tillräckligt intresse kunde uppbådas och delkursen inte fullföljdes. Lyckades bli godkänd i en historisk litteraturkurs när jag studerade engelska. Men ämnet historia lockar mig föga om tiden som skildras är förlagd tidigare än 1800-talet. Med det sagt utgör fascinationen inför teater som konstform och dess arv ett sorts undantag för mig. Shakespeare och Molliére är ju än idag storheter som inte kan rundas.
Erinrar mig spontant några uppsättningar vilka utspelas århundradena före Kristus som recenserats. Tänker tillbaka på Backa och deras vidunderligt suggestiva Odysséen 2024, Agamemnon som drabbande monolog hos ADAS Teater 2024, ironiska blicken, meta-aspekter och musikaliska inspelen med utgångspunkt i Antigone också på Studion (2019) samt givetvis den med rätta upphaussade första premiären signerad Lars Norén på Folkteatern. Befann mig i dennes närhet ett tag i samband med bland annat intervju. När jag tittade på SVT-dokumentär om arbetet med Orestien, slogs jag av hur det sammanbakade dramat trampade vatten i första akten på grund av antalet långa monologer.
Vill ge denna personlig kontext till formatet och estetiken vad gäller Hekabe. Syftar specifikt på det nyttiga rådet till dramatiker/ regissörer ”Show don´t tell”. Norén undvek lyckligtvis att ge publiken ett läsdrama vid en samlad bedömning av storslagna uppsättningen. Att det inte blev segt att bevittna Marina Carrs försynt uppdaterade bearbetning ska regissören kreddas för. Vad som sker pågår trots allt utan avbrott i närmare hundra minuter. Pjäsen inleds med monolog av hon som dramat är uppkallat efter, drottningen av Troja (Mia Höglund Melin), och konkluderas genom inte lika omfattande monolog av dottern Kassandra (Marta Andersson-Larsson). Inslagen av berättande dominerar över gestaltande scener. Någon av de cirka fyra kollegor som hyllat uppsättningen tog fasta på att publiken tas på allvar. Nota bene en förutsättning för att produktionen ska uppskattas är att man har ansenlig teatervana. Ofta åskådliggörs inte vad som frambringas i manus, utan det blir till en överenskommelse med publiken. Den måste föreställa sig vad som ägt rum.
Hekabe är rakt igenom en tragedi med fokus på den besegrade sidans lidande. Carr lägger ändå här och var in repliker, vilka ger upphov till förlösande skratt. Som roligast blir det när Höglund Melin utbrister ungefärligen Varför har jag ens den här diskussionen? Ur konsekvenserna av krigets grymheter, som ett led i dess logik, uppstår trots allt strimmor av medlidande. Betecknande för Eurepides? Dock, med facit i hand vet vi att kommande generationer sorgligt nog inte ändrat beteende, inte tagit lärdom. Stridande viljor blir dödsfiender. Man kan alltid drömma om att att uppsättningen kan fungera som ett recept mot rådande extremt destruktiva polarisering. När man tar del av debatter i trådar på sociala medier (facebook) verkar det ha eskalerat, gå i helt fel riktning.
Härförare Agamemnon (Jesper Söderblom) har utropat sig till segrare efter tio års belägring av Troja. I tronsalen – komiskt nog symboliserad av vita plaststolar – har Hekabe stängt in sig med döttrar och tjänarinnor, medan hennes nioårige son utlovats beskydd av Polymestor (Johan Friberg). Jag med mina ringa kunskaper förvånades över att sierskan Kassandra och den litteräre superhjälten Odysseus är inskrivna i intrigen. Här figurerar han som Kung av Ithaka (Emil Ljungestig). Ensemblens praktikant har flera undanskymda biroller på sin agenda, bland annat som Akillies son. Även om publiken bara ser en potta hör vi att Hekabe sörjer sittandes på sin makes tron med hans avhuggna huvud i knäet och sönernas lik sägs ligga vid hennes fötter. Det värsta tänkbara har således redan inträffat. Ska inte orda mer om handlingen.
Är minst tredje gången på kort tid som krigets fasor behandlats på samma scen. Syftar dels på märkliga Bad Roads om vad som föregick ryska invasionen av Ukraina, dels tämligen förvirrade blodshämndtematiken i Bränder baserad på inbördeskriget i Libanon.
Scenografin ger dramat passande inramning med uppstickande pilformationer i fonden. Antyder i dis och med mörka färger att något gått förlorat, att ny tillvaro måste stakas ut. Förvånas över att kompositören som så diskret bidrar till att sätta stämningen inte har utvidgat ansvar. Ljuddesignen intimt sammanflätad med de tonala understrykandet ansvarar nämligen rutinerade Tommy Carlsson för. Ett lite udda anslag är införlivandet av några dockor. Är inte riktigt klar över vilka de representerar. Kanske de döda sönerna. De manövreras främst av Johan Friberg och Casper Carlsson. Ljusdedignen ser också till att drapera tragedin i kongenial skepnad.
Framhålls av Stadsteatern att perspektiv skiftar, Det kallsinnigt obevekliga bryts mot empati och ånger. Mia Höglund Melin agerar med sturskt bittert tonfall medan hennes motpart Jesper Söderblom utvecklas till en kluven figur, sprickor i dominansbeteende sipprar fram. Båda redogör för oomkullrunkeliga effekter, söker samtidigt efter önskvärd alternativ väg framåt, hitta något uppbyggligt att ta fasta på i den förödande brutaliteten. De uppvisar berömvärd förväntad standard. Kanske inte riktigt håller med om påståendet att de skakande händelser som återges också gestaltas. Ett konsekvent originellt grepp utmärker replikerna. Pronomen sist i meningen betonar vem som uttalar sig. Lustigt nog byts obehindrat emellan första och tredje person i denna indirekta anföring.
Den 61-åriga dramatikern från Dublin som blev klar med sin Hekabe 2015 får nu Nordenpremiär. Hon vänder sig påfallande ofta till grekiska tragedin för att belysa ämnen hon engageras av. Pjäser vilka ofta rör sig i gränslandet mellan myt och vardag. Erfarenheter av kärlek och makt, förlust och utsatthet tas ofta som utgångpunkt i undersökandet, enligt regiassistent Åke Östergren. Och med ett kvinnligt perspektiv. Sannolikt att andra saker kommer fastna om jag ser om pjäsen. Vid premiären registrerades exempelvis dessa formuleringar: ”krånglande kvinnor” , ”vad som spelar roll är mat, sex och att vinna krig” och instucket i ett resonemang yppas förstås ”folkmord” (i det fallet har godhetssignalerande bestämt vart blickarna ska riktas trots att just den befolkningen ökat).
Borde formulerat mig mer kring ensemblen. Att uppsättningen inte tröttade ut mig är deras förtjänst lika mycket som regissörens. Det fanns en nerv ända till slutet. Emil Ljungestig artikulerar som alltid oklanderligt, kan möjligen bli lite endimensionell i sitt uttryck. Marta Andersson-Larsson har några anföranden med fördelaktig tyngd medan Johan Friberg använder sig framgångsrikt av sin stora rutin och aura även om han har en anmärkningsvärt perifer roll i dramat.