• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

24 april, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton om ej annat angives Ola Kjelbye

Av Monika Isakstuen

Regi, översättning, scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg

Komposition och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff

ljusdesign: Nicklas Jörgner

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Beata Hedman, Ashkan Ghods, Caroline Söderström och Morten Vang

Sverigepremiär: 11/4 2026

Spelas till och med 30/5 på Lilla scen

Ska påpekas omgående att jag såg föreställningen i lördags (18/4) då det var i det närmaste fullsatt. Tidigt in i den inträffade en anmärkningsvärd incident utan att påverka fortsättningen. En äldre man blev nämligen så förvirrad över att hans påslagna mobil ringde flera gånger, att en ur ensemblen bröt fiktionen och efter förfrågan lät någon backstage förvara telefonen, för att returnera den till handfallne individen efteråt. Ashkan Ghods fick ett gyllene tillfälle att påminna oss om att teaterbesök är livekultur. Borde förstås publicerat följande värderande reflektioner för flera dagar sedan. Skyller i vanlig ordning på skrivkramp jämte uppdrag vilka legat före i pipeline.

Lämnade norska, absurda komedin om två gifta pars relationer kluven. Å ena sidan fanns smarta ingångar i ett vindlande manus tryfferat med välsituerades i-landsproblem och jagande efter lycka. Å andra sidan innehöll Han den andre onekligen en hel del kvasifilosofiskt teoretiserande och smått obegripliga inslag. Manus sluter en slags överenskommelse med publiken om Thalia som fenomen, ett prövande av alternativ handling bortom realismens bojor. Man behöver släppa taget, resa med in i rollfigurerna för att kunna få mesta möjliga utbyte av uppsättningens konstruktion. Allt äger rum i ett tillstånd av här och nu i hemmet och i naturen, utan att det redovisas hur figurerna försörjer sig eller var de träffades. Efter visst funderande kom jag trots allt fram till, att här fanns så pass mycket substans och ett drivet skådespeleri, att pjäsen satt i nutid är värd en betraktelse då den i perioder spelas hela våren på nya scenen i källaren. Om än med viss reservation rekommenderas således vårens underfundiga komedi på Stadsteatern vid Götaplatsen. En uppsättning med roande inslag vilka får oss att fokusera under cirka hundra minuter på något annat än kontraproduktiv polarisering, skiljelinjer landets teaterscener beklagligtvis gärna eldar på.

pressfoto Jonas Kündig

Har läst flera norska kvinnliga författares senaste decennierna – bland andra Hanne Örstavik, Vigdis Hjorth, Karin Fossum, Beate Grimsrud, Trude Marstein och Linn Ullman – men första gången jag tar del av verk av Monika Isakstuen som 2023 erhöll Ibsenpriset. Saknar uppgift om när 49-åringens pjäs hade sin urpremiär. Debuten skedde med diktsamling 2008. Idag räknas till en av Norges mest ansedda dramatiker och jämförs med nobelpristagaren Jon Fosse. Även om hon tycks krydda med större andel konkreta detaljer finns estetiskt likheter. De verkar delar intresset för att mystifiera sitt berättande med den skillnaden att Fosse är mörkare i tonen och utan ironi.

Kan förstå varför Annika Silkeberg valt att sätta upp denna vad gäller temperament ombytliga pjäs, stundtals smått överlastad med ordrika monologer. Regissören hade nog önskat att få ansa i monolog-rabatterna eller så skulle det kunna vara på det viset att de istället omfamnas av henne. Inte lätt att avgöra hur det ligger till. Översättaren och regissören förfogar bevisligen över enorm rutin efter åtskilliga år i Bergen och Århus plus regiuppdrag på Dramaten och Stockholms Stadsteater. Silkeberg har satt upp en tidigare pjäs av Isakstuen. Minst tre gångar har hon jobbat på Göteborgs Stadsteater, fast det var länge sedan. Enligt henne pågår här bildligt talat en dans kring konflikter, en spegling och däri kanske konturer av en själv.

Uppmärksamma läsare har lagt märke till att kvinnan född i Tyskland haft mycket att bestyra i denna produktion i och med ansvar också för scenografi och kostymdesign. Hur scenen inretts är helt klart en positiv komponent. En sorts förlängs bröllopsnatt illustreras med vita fladdrande gardiner, massvis med staplade madrasser möjligen symboliserande ostadig förälskelse, en fond av videodesign på lummig skog och vindkraftsnurror och i förgrunden en lång bänk belamrad med kaffekoppar. Några gånger klivs det över den och upp på läktaren. Andra faktorer som skapar mervärde är lustigt synkade koreografi och den specialskrivna musiken.

På gott och ont är intrigen som antytts oförutsägbar, bygger på irrationell kommunikation och dito handlingar. Skådespelarna briljerar i att kasta sig in i dessa nyckfulla poser genom att tvåsamhetens prövningar utforskas, stöts och blöts. . Att den skulle vara sensuell stämmer inte särskilt väl då skildringen snarare pendlar emellan skojfrisk och ältande. Ett humoristiskt inslag som regissören unnat sig går ut på att Jag (Caroline Söderström) gör narr av att motspelaren du (Morten Vang) i sina fullt hörbara repliker bryter på sitt modersmål.

Jag hävdar att det andra paret är felcastade, känns inte särskilt trovärdiga. Andra borde ha reagerat på att de inte passar i sina roller, framför allt inte Beata Hedman med sin punkiga energi. Därtill är åldersskillnaden mellan henne och den playboy-liknande figuren som tilltalas som pjäsens titel, så stor att den hade behövt förklaras. Skådespelarna ska emellertid harangeras för hur galant de interagerar och för sin förmåga att memorera mycket text. Ska sägas att pjäsen tillhör kategorin ”saknar naturligt slut”, vilket medförde att jag trodde ett par gånger före sista scen att upplösningen hade ägt rum.

Den nerviga inledande monologen av Beata Hedman kännetecknas av sin konsekvens, systematiken i argumenten. Påstås att man efter bröllopsnatten blir en mindre sliten människa, något som framförs i ett upphetsat tillstånd hos de båda gifta kvinnorna vilka har en dominerande ställning i respektive förhållande. Är det så det ser ut nu för tiden eller är det bara utgångspunkten i pjäsen? Trots att bägge paren, som i ett skede ser ut att skifta partners, poängterar att de varje dag väljer varandra och strävar mot en trevlig vardag, strids det ständigt. Alltför tillspetsat manus eller rimligt? Varför attraheras av någon som anklagar för att kontinuerligt klaga? Det tvivlas ständigt på tagna beslut och vi får en provkarta på äktenskapliga gräl. Hur mycket är igenkänning för publiken och mycket överdrivs konflikter för att driva på dramatiken? Rollfigurerna tvingas oavbrutet förhålla sig till såväl känsloyttringar som handlingar.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

23 april, 2026 by Rosemari Södergren

Unchosen

Unchosen
Betyg 2
Premiär på Netflix 21 april 2026
Regi Philippa Langdale och Jim Loach

Nja. Jag är besviken. Serien skildrar en sekt, en engelsk kult där medlemmarna lever i egna små samhällen. Sekter och kulter och hur människor tänker och känner kring de existentiella frågorna är intressanta. Men denna bygger i grunden på förutfattade meningar och klichéer som vi redan sett i många skildringar tidigare och det saknas i djup i berättelsen.

Denna tv-serie i sex avsnitt är ett drama om några människor som bor i ett slutet kristet samfund i Storbritannien. Det finns tusentals olika kulter och sekteristiska grupper i Storbritannien. Serien fokuserar framför på de avigsodor och mörka hemligheter som kännetecknar farliga sekter. Det är berättelser vi redan hört många gånger och ofta bättre skildrade.

Som i många sekter som bygger på kristna, judiska eller muslimska konservativa tankar är det männen som har makten och bestämmer medan kvinnor ska passa upp och lyda.
Kvinnorna ska mer eller mindre tiga och inte märkas, de ska sköta hushåll: tvätta, städa och ta hand om barnen – och helst föda många barn. Kvinnorna ska gå klädda i långkjolar och de får inte lära sig simma och helst inte kunna köra bil heller.

Huvudpersonen Rosie bor med sin make Adam och deras dotter i detta slutna kristna samfund. Rosies sorg är att hon och Adam bara har ett barn. Adams bror har redan tre barn med sin fru och ett fjärde på väg.

Två stora händelser sätter igång känslor och tankar inne i Rosie och hom börjar ifrågasätta om samfundet verkligen har en kärleksfull gud. Adams bror blir straffad för att han bli påkommen med att ha en mobiltelefon. Mobiltelefoner anses vara djävulens påfund och lockar människor till falska nöjen som drar människan bort från guds vilja.

Den andra stora händelsen är när Sam, en man som sitter i fängelse rymmer och lyckas gömma sig i deras samfund. Rosie berättar för honom att Sam att han kan bli förlåten av gud. Hon tar ställning för Sam och övertalas samfundets ledning att ge Sam en chans i deras samfund.

Precis som i många skildringar av denna form av samfund missbrukar förstås männen sin ställing, speciellt de av männen som har mest makt. Bakom fasaden finns många problem och mycket som inte alls är enligt samfundets regler. Falskhet och män som utnyttjar kvinnor både sexuellt och på andra sätt öppnar ögonen på Rosie som börjar ifrågasätta samfundet.

Det finns vissa delar av serien som är något överraskande och ger visst djup i skildringen men i stort sett känns det som en serie som inte tillför något unikt. Det finns inte någon förklaring egentligen till varför dessa människor slutit sig samman i denna grupp. Vad är fördelen med gruppen, vad gjorde att de ens gick med? Det är sådant som saknas för att ge mer berättelsen lite mer tyngd.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, Religio, tv-serier

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

23 april, 2026 by Rosemari Södergren

Left-handed girl

Left-handed girl
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Shih-Ching Tsou

En färgsprakande, djupt berörande berättelse om livet i Taipei, Taiwans huvudstad.
En av få filmer som skildrar människor som måste arbeta för att få hyra och mat.
​För de flesta innehåller livet bekymmer eller åtminstone en kamp för att få ekonomin att gå ihop. Allt kostar och det är många räkningar som ska betalas varje månad. I extremt många filmer och tv-serier tycks karaktärerna som skildras aldrig behöva bry sig om att få in pengar nog att betala hyra och mat och kläder. Här är en pärla som skildrar livet för en ensamstående mamma i Taipei. Tillsammans med sina två döttrar flyttar hon till Taipei där hon öppnar ett marknadsstånd som har öppet på natten.

Även om maten är annorlunda är vår vanliga mat i Sverige och språket de talar inte är svenska känns skildringen allmängiltig och människor världen över kan helt klart känna igen sig i mycket, i utmaningar och svårigheter som denna mamma och hennes två döttrar, en femåring och en tonåring.

Den femåriga dottern, I-Jing, är vänsterhänt. Hon förstår ganska snabbt att familjen har det tufft ekonomiskt. Hennes mamma kan inte få ihop tillräckligt för att betala månadskostnaden för att hyra sin plats på marknaden. I-Jings morfar är arg för att hon är vänsterhänt. Morfar säger att vänsterhanden är djävulens hand. Då kommer I-Jing på att låta vänsterhanden stjäla saker som hon sedan ska försöka sälja för att hjälpa mamman att betala hyran. I-Jing menar att det egentligen inte är hon själv som stjäl utan djävulen.

Filmen var Taiwans Oscarsbidrag och är en berörande skildring tre kvinnors tillvaro. Rolig och med en del oväntade vändningar och trots den ovanliga miljön i dagens stora filmflöde är miljön och livet något många kan relatera till. En underbar film om en påhittig femåring som vi bara måste älska. Den färgsprakande miljön i Taipei om natten berättar något om livet i många olika nationer och miljöer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

23 april, 2026 by Elis Holmström

Dead Man’s Wire

Dead Man’s Wire
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Gus Van Sant

Det finns vissa paralleller mellan berättelsen om Jan Stenbecks tjänst på investmentbanken Morgan Stanley och hur Gus Van Sants alster behandlas. Stenbeck blev – efter sin far Hugos insatser under den stora depressionen, lovad ett permanent skrivbord på den ikoniska banken som ett tack för faderns insatser. Ungefär lika förbestämt och cementerat tycks det vara då Van Sant presenterar ett nytt projekt, då ställer sig de stora filmfestivalerna på tur för att karva ut centrala platser i sina program och tävlingar. Van Sant har blivit ett sorts monolitiskt ansikte för den amerikanska independentfilmen med sina många egensinniga och svårmodiga projekt. Men genom Good Will Hunting han han också ställt in sig hos de filmtittare som inte gräver sig djupt ned i independentfestivalen Sundance och dess repertoar då den presenteras i början av varje år.

De senaste åren har dock Van Sants filmer varit som den fladdrade plastpåsen från Sam Mendes American Beauty. Få om några av filmerna har sedan Milk år 2008 varit minnesvärda eller relevanta än mindre vidare intressanta. Allt har snarare kunna beskrivas som en jämngrå massa i samma härad som de helt smaklösa perioderna svackorna i Woody Allens filmografi.

Dead Man’s Wire är kanske inte en triumferande comeback som påminner om Van Sants storhet, men det är en oväntat underhållande och lättillgänglig historia som i alla fall har ett mått av identitet. Att det inte bara blir en parentes fylld av varmluft kan dock tillskrivas att filmen – trots att den bygger på verkliga händelser, känns som en enda lång hyllning till den fantastiska Dog Day Afternoon av Sidney Lumet. Sättet ett brott utvecklas till att ha politiska undertoner och hur hela scenariot blir kommenterande kring samhällets djupa problematik känns som en enda lång tangent som Lumet startade i sin magiska film. Att även Al Pacino deltar i en mikroskopisk biroll gör parallellerna oundvikliga. Van Sant brukar inte lägga alltför mycket vikt vid att hålla publikens hand eller ens värdera ett varmt välkomnande för tittaren. Denna gång, i och med att filmen är så benägen att följa i jättelika fotspår, finns en helt annan öppenhet och inbjudande natur som – för att vara Gus Van Sant, adderar en oväntad värme. Att allting dränks i ett funkigt och attitydberikat soundtrack får det hela att också framstå lekfullt. För att vara en film som behandlar djup psykisk ohälsa, ekonomisk plundring och hot om mord är den märkligt glättig. Förutom ett par avvikande moment som dyker ned i kolsvart förtvivlan känns det hela som en klackspark, inte ett slag i magen som får publiken att ifrågasätta västvärldens beroende av kapitalförflyttning. Det finns inte heller någon genomgående tryckande eller obehaglig stämning. Van Sant verkar ha siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt. Då det finns öppningar att skapa syrefattiga och närmast skräckliknande scenarion desarmeras de genast av en ventil i form av torr humor.

Denna lättsamhet blir också till något av ett problem för Bill Skarsgård i huvudrollen. Trots en stark insats är dragningarna mellan desperation och de nästan humoristiska undertonerna som ett konstant hinder då Skarsgård inte vet om han skall anamma ett sorts medvetet överspel eller dämpa skådespelet för att göra det mer trovärdigt. Och frånsett Skarsgård är det sannerligen inget imponerade skådespel som erbjuds av övriga aktörer. Colman Domingo går på sparlåga, Cary Elwes är tragiskt ointressant och Myha’la, som nyligen kunde ses i den rätt usla They Will Kill You, erbjuder nu ytterligare en insats som hittad någonstans mellan återvinning och utförsäljning av rent skräp.

Dead Man’s Wire är kanske inte en grandios eller bombastisk triumf men är uppfriskande i sin förmåga att vara underhållande och bred. Attribut i alla fall jag inte trodde fanns tillhands för Gus Van Sant efter år av hopplösa pretentioner att briljera genom sänka ögonbryn. Att filmen även fångar det värsta av 1970-talets sämsta inredningstrender måste också ses som ett litet plus.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

23 april, 2026 by Rosemari Södergren

JA! av Nadav Lapid

https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2026/04/unnamed-11.jpg

JA!
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Nadav Lapid

En absurd skildring av att leva ytligt som granne med krigstillstånd. Skildrat på ett ironiskt sätt som säkert tilltalar en del, men som för mig del känns som att jag sett bättre beskrivningar och skildringar av detta många gånger. Det räcker egentligen att läsa på första sidan för Sveriges Televisions Nyheter på SVT.se där massaker av terrorister kan skildras samtidigt som Hamas-demonstranter skildras och allt det blandad huller om buller med Melodifestivalen eller andra underhållningsprogram. Tragik och våld hand i hand med underhållning och komedi. Det är den värld vi lever i nu och egentligen mänskligheten alltid levt i. Att överleva med sitt vardagsliv fast delar av världen står i brand.

Det där med att en del lever i krig och dagligen måste skydda sig från bomber medan andra, inte långt därifrån, roar sig med vild sex, droger, alkohol och underhållning och snygga kläder. Tja det är inget nytt och det har skildrats på många olika sätt i både litteratur och film. Denna filmen tar avstamp från Israel dagen efter den 7 oktober då terrororganisationen Hamas dödade många israel på en musikfestivaler och tog många som gisslan också. Denna attack satte igång Israels jakt på Hamas, som gömmer sig framför allt i Gaza.

I marknadsföringen för denna film står det att filmen handlar om att säga “Ja” – att böja sig för makten, eliten och nationalismen:
JA! är en rasande uppgörelse med medlöperiet – hur både vanliga människor och konstnärer väljer underkastelse i stället för motstånd. JA! är en film som vägrar vara bekväm och som använder absurd humor för att provocera både åt höger och vänster.

Nja. Jag tycker inte den provocerar både åt höger och vänster. Någon kritik av Hamas är svår att hitta, till exempel. Frågan om Israel, Gaza och Hamas är mer komplicerad än vad som skildras i denna film.

Huvudpersonen vi får följa kallas Y, och han är en osäker jazzmusiker, och hans fru Jasmine är dansare. De ger sin konst, sin själ och sina kroppar till de som betalar mest, och skänker nöje och tröst till sitt blödande land. Y får så småningom uppdraget att komponera en ny, brutal och triumfatorisk israelisk nationalsång som ska hylla “segern” mitt i kriget.

Nadiv Lapid har sagt att han hoppas filmen “skakar om folks själar” och han beskriver JA! som sin mest konfrontativa film hittills. Regissören menar att det inte alls bara handlar om Israel utan om en >global tendens till vulgaritet och nationalism – där konst, känslor och tvivel trängs undan till förmån för makt och pengar. Jag både håller med och inte. För det första är frågan mycket mer komplicerad än att skildra Israel som helt oprovocerade i sina attacker i jakten på Hamas. Visst kan säkert många av oss se att underhållningsbranschen och/eller kulturen böjer sig för makten och pengarna, men det mycket motstånd också bland kulturfolk gentemot makten. Mycket värre än att alla som har monopol på makt och våld, som vakter, poliser och åklagare ofta, ofta springer ärenden åt makthavare och de mest välbärgade utan att överhuvudtaget reflektera över situationen för de utsatta. Så för mig haltar filmen. När den dessutom är väl absurd, väl överdriven och rörig och huvudpersonerna rejält utflippade har jag svårt att se filmen som seriös.

Om regissören:
Regissören Nadav Lapid (född 1975 i Tel Aviv, numera bosatt i Paris) är känd för Synonyms som vann Guldbjörnen i Berlin 2019 och Ahed’s Knee belönad med juryns pris i Cannes 2021 – båda starkt kritiska mot israelisk nationalism, identitet och makt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in