• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

5 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Helan och Halvdan ställer upp

Helan och Halvdan ställer upp
Manus och musik Håkan Johnsson
Regi Håkan Johnsson, Klas Wiljergård, Victor Morell
Ljus Michael Forsberg
Ljud Josefin Johansson
Scenografiassistent Fabian Wetterrot
Mask Susanne von Platen
Rekvisita Petra Jansson Bolinder
På scenen Helan: Klas Wiljergård, Halvdan: Victor Morell, Fredrik: Fredrik Meyer
Premiär 5 maj 2026 på Soppteatern/Kafé Klara, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

En underbar hyllning till kulturens alla gräsrötter. En föreställning som sprudlar av scenglädje och som gör att jag går hem med lyckliga steg.

Handlingen byggs upp kring två revyartister som kallar sig Helan och Halvdan. De har åkt till Stockholm för att inspireras. Men Halvdan har en hemlig plan. Han låser den som skulle ha en föreställning på Soppteatern och drar med sig Helan upp på scenen. Nu är det dags. Efter att tragglat på i åratal som revyartister i Nynäshamn utan att slå igenom och ofta inte få spela för en publiken på några få personer ska det nu genom Halvdans kupp spela för 150 personen på Soppteatern.

Vi får en timme magnifik och rolig underhållning med sång och ironi och också komiska iakttagelser av nutiden. Scenen med gästande amerikansk tv-pastor vars predikan/tal översätts till något helt annat lockar till skratt så jag hoppade på stolen.

Skådespelarna Klas Wiljergård och Victor Morell som spelar radarparet Helan och Halvdan som plötsligt tar över Soppteatern får högsta betyg för hur de presenterar och berättar sina anekdoter, sjunger och spelar upp sketcher både om livet som revyartist som aldrig lyckats slå igenom men om livets olika men också om livets konflikter i privatlivet och med grannar och vänner. En skickligt skriven och framförd mix att livet.

Givetvis är föreställningen samtidigt en hyllning till Helan och Halvan (smale engelsmannen Stan Laurel (”Halvan”) och den amerikanske tungviktaren Oliver Hardy (”Helan”) och alla som inspirerat nutidens och tidigare generationers scenarbetare men är också en hyllning till publiken som genom åren kommit och deltagit och låtit sig underhållas och fått något att tänka på, uppleva något, känna något och beröras av det som händer på scen eller på film.

Publiken var totalt engagerad och både sjöng med ofta och applåderade i takt. Denna soppteater-föreställning är en gedigen föreställning rakt igenom: från skådespelarna som både sjunger bra och är trygga på scen till pianisten och skådespelaren Fredrik Meyer som både är en skicklig musiker och bra skådespelare. Jag ger högsta betyg till hela ensemblem och alla som bidragit, alla i produktionen, både ljud, ljus,

Bra sångoch musiker på scen till allt som görs av scenarbetare som inte stå på scen, som ljud, ljus, kostym, mask och rekvisita och scenografi och alla som jag inte nämner. Tillsammans har de skapat en föreställning där varje detalj säger något och fyller sin uppgift för helheten.

Bakgrund om regissören och skådespelarna på scen (från teaterns hemsida)
Håkan Johnsson är textförfattare och dramatiker, senast aktuell med bland annat Per Anderssons Kardborreshow, den turnerande monologen Bokslut och den historiska komedin En Redig Oreda på Gunnebo Slott.

Klas Wiljergård är skådespelare, regissör och manusförfattare i en rad scen-, tv- och filmproduktioner. Aktuell som regissör för Pjäsen som går åt helvete på Göta Lejon, Oss swingers emellan på Intiman och Grease på Rondo.

Victor Morell är skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Setts i flera produktioner på Dramaten och Chinateatern. På Västmanlands teater gjorde han Mozart i Amadeus. Sedan 2024 medverkar han i Tomas Ledins bygdespel Höga Kusten.

Fredrik Meyer är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han har medverkat i flera produktioner på Kulturhuset Stadsteatern och har tidigare även arbetat på Östgötateatern, Folkteatern i Gävle och på Malmö Dramatiska Teater. Tillsammans med skådespelaren Jonas Karlsson har Fredrik skrivit pjäsen För kärleks skull, som spelats på Dramaten. Han har också medverkat i dramaserien Ett litet rött paket på TV. Med Albin Flinkas har Fredrik gjort flera uppskattade musikprogram om bland andra Jacques Brel, Barbro Hörberg och Lars Forssell.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Soppteater, Soppteatern, Teaterkritik

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

4 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Saltstigen

Saltstigen
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Marianne Elliott

Ett djupdykning i de existentiella frågorna om liv och död, om människans plats i naturen. Filmen är magiskt och fantastisk och för oss ut på en lång vandring genom natur och med vind, hav, sol och stormar. Det är en berättelse på flera nivåer som sätter igång många tankar och känslor om vad vi människor är och vad djur, natur och fåglar kan lära oss. Om människans plats i naturen och vad vi kanske förlorat i civilisationen. Det är inte en film för den som vill ha mycket action och full fart. En hel del i filmen tar sin tid. Men ser är värt att låta sig sjunka in i vyerna, i samtalen, i känslorna och tankarna.

När den största tryggheten, den trygga platsen i livet, drogs undan tog det medelålders paret Ray och Moth rent bokstavligt ett steg i taget. De blev lurade och förlorade sitt hus, som var mer än ett hus, det var en gård som de också försörjde sig på. De både förlorade sin bostad och sina jobb på det sättet och dessutom fick de ett tungt besked från läkare om att Moth hade en sjukdom som det inte finns någon bot för.

”När allt är förlorat kan du lika gärna fortsätta framåt.” Så står det i en beskrivning av filmen. Ja det är vad Ray och Moth rent bokstavligt gör. När i stort sett hela deras tillvaro rasar samman ger de sig av på en vandring, en lång vandring längs kusten i Somerset-området i Storbritannien. De vandra nästa hundra mil längs Englands vilda, karga sydkust. De möter salta vindar, tidvatten som väller in och dränker deras tält, de mötet arga lokalbor som irriterar sig på att de slår sitt tält men de möter också människor med hjärta och medkänsla och de möter sig själva och varandra. I en lång vandring med utmaningar från både natur och väder får de tillfälle att samtala med varandra på ett ärligt sätt och de hittar saker inom sig själva.

Det är fascinerande film med Gillian Anderson och Jason Isaacs i huvudrollerna. De är helt perfekta i sina roller. Berättelsen är långt ifrån en reklamfilm för vandringar men ändå tror jag att den kan sätta igång en längtar inom publiken att ge sig ut i naturen och ge sig tid att vandra. Kanske.

Filmen Saltstigen (originaltitel: The Salt Path) bygger på den bästsäljande självbiografiska boken med samma namn, ”Saltstigen” (The Salt Path), skriven av Raynor Winn.

Vandringen går genom storslagen natur och många saltstänkta vindar, därav namnet Saltstigen. Vad är ett hem och vilka är vi och vad vill vi med våra liv? Det är frågor som Ray och Moth ställer sig under den långa vandringen genom sol och storm, hårda vindar och mjuka solstrålar, smak av saltstänkta björnbär och frågor kring vad de har förlorat och vad de kan ha vunnit och hur de kan gå vidare. Vi bjuds in på en magisk vandring genom livets svåra frågor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

2 maj, 2026 by Mats Hallberg

Vi genomför intervjun utomhus i solen vid Posthotellet i Göteborg på musikerns initiativ, lämpligt nog under International Jazz Day som infaller på Valborg. Jag föreslog plats men idén kom således från den talangfulle pianisten och kompositören. Beställde ett glas vitt medan min knappt hälften så gamla samtalspartner drack en öl. Kändes rätt att gå August Björn till mötes eftersom jag haft förmånen att höra honom live minst tre gånger och då fängslats av hans toner, vilket framgår av dennes hemsida. Hade förberett tio frågor vilka med inskjutna anekdoter och synpunkter från min sida, medförde att samtalet varade i över två timmar. Intentionen är att återge det allra mesta som berättades för mig, att inte missa något väsentligt. Förvisso frestande att lägga in egna kommentarer i vår vindlande konversation, men för åskådlighetens skull har merparten av dem exkluderats.

Varför blev musik din grej, hur hittade du till den konstformen? En avgörande faktor är att jag vuxit upp i ett kulturellt hem – mamma konstnär, pappa musiklärare, också mormor var konstnär. Trivdes inte riktigt på Fritis, hade istället inrättat ett hörn i mammas ateljé. Dessutom övade min storebror på instrument varför det blev ett naturligt och alldeles självklart val. Började skriva dikter och ramsor som väldigt liten och satte igång med att spela piano vid åtta års ålder. Min första musik skrevs i 10-års åldern. Passionen för toner (och konstnärliga uttryck) har funnits hos mig länge, så långt tillbaka jag kan minnas. Hade ursprungligen faktiskt velat bli slagverkare.

Vad har du för utbildning inom musik? Jag studerade på Jazzlinjen på Skurups folkhögskola. Att jag gick estetlinjen i Gislaved var ett viktigt led i min utveckling. Under tre år åkte jag till Göteborg för flera timmars privatlektioner med pianisten Anders Persson ( en musiker jag som intervjuar lyssnat på i drygt fyrtio år och vid några tillfällen recenserat. Vi konverserade för övrigt i baren på Utopia, i samband med Björns releasekonsert. ) Pappa tipsade om Anders Persson. Min grund består av klassiskt pianospel som tillägnades från och med mellanstadiet genom en duktig pianopedagog i tranemo vid namn Lars Hägglund. Youtube togs med i undervisandet av teknik och det kunde bli handledning i tre timmars-pass. Han blev en viktig mentor, visade på massa olika sorts musik. Jag examinerades från HSM (Högskolan för Scen och Musik) i Göteborg i Improvisation, först kandidat och senare master. Jag har komponerat för olika sättningar, också för orkester.

Du har uppmärksammats som musikalisk motor i Sara Aldéns vokalprojekt och ni har belönats med Grammis i kategorin Jazz. Hur ser du på samarbetet och vad ni uppnått? Har för mig varit ett fantastiskt samarbete på många plan. Dels varit utvecklande musikaliskt och samtidigt blivit framgångsrikt. Det var det första jag tog mig an efter att ha skadat händerna, ett bra sätt att komma tillbaka på och jag kunde känna mig trygg. Förvisso fungerar bransch och media på det viset att Sara får rubrikerna och man fokuserar på henne. Fast att få en Grammis är otroligt stort, alltid varit ett mål och något man drömt om, även om inte vår prisceremoni direktsändes i teve. Hela händelsen är lätt surrealistisk. ett skyltfönster som öppnat dörrar och gjort det enklare att komma ut och få gig. Finns så många som förtjänar den framgång vi rönt. Responsen man får och hur stor man är i branschens ögon är aldrig något självklart.

Jag har skrivit många av arren på våra två album. På första skivan, ep:n A Room Of One´s Own har jag arrat alla melodier minus Moon River. Vi har tolkat standards på vårt sätt, vill inte bry oss om eventuella jazzpoliser, inte pressas av deras uppfattning. Varit en utmaning att arra utan trummis. Har sedan dess haft en bärande roll i projektet genom att bygga sound och producera.

Debuten i eget namn inklusive releasekonserten har haft en LÅNG tillkomsthistoria. Ge oss en inblick i knöliga vägen från ax till limpa. Hur gick processen till? Jag hade tidigt ett eget band med min bror på bas och kompisen Mario på trummor. Vi bildades 2008, hette Curly Camel och kunde ses jämt. Bandet släppte en platta vi bekostade själva när jag var sexton år. Vi kontaktade bland andra Märet Öman på Jazzradion som spelade låt från skivan och intervjuade. Vi vann tävlingen Unga kometer vars final avgjordes på Fasching. I tävlingens upplägg ingick att man skulle få coachning, vilket medförde att vårt val Magnus Öström (E.S.T mm.) reste till oss i Tranemo inför finalen. Det var otroligt stort att få jobba med en barndomsidol. Hans skulle producera vår andra skiva. Tid var bokad i studio, allt flöt på och det gick verkligen bra. Dråpslaget som kullkastade tillvaron var att jag övade sönder mina händer. Var inte ovanligt att jag höll på sju-åtta timmar/ dag och spelade trots smärta. Då tog det tvärstopp. Sjukgymnastens optimistiska prognos löd tre veckors uppehåll, men det tog istället tre år att läka min förslitningsskada. Föräldrarna fick hjälpa mig med praktiska sysslor, diska, städa och dylikt. Tvingades göra ett uppehåll från Musikhögskolan.

Skapade min egen utbildning, pluggade olika ämnen. Kom till en gräns där jag ville tillämpa lärdomar, vidgade mitt kunskapssökande genom att stöta på andra discipliner. Upptäckte en antropolog som forskat om cirkulära rörelser. Jag hade då jättemycket musik inombords, fann att begreppet form var relativt outforskat inom jazzen. På så vis uppstod fröet till Chiasmus, ett verk utan pauser konstruerat enligt begreppets innebörd. De nio delarna bildar en slags ringrörelse där fraser upprepas i omvänd ordning, Ett berömt uttalande av president John F Kennedy illustrerar vad en kiasm är (intervjuaren flikar in grekiska för korsställning av utsagor): ”Ask not what your country can do for you, ask what you can do for the country.” Musikens konstruktion är en reflektion, ett sätt att bearbeta egna erfarenheten inklusive resan som tog mig tillbaka. Idén bakom musiken var för mig mentalt avgörande.

Lade märke till pendlingarna i intensitet under karismatisk releasespelning, reagerade på samma sätt när jag inför intervjun lyssnat på delar av musiken på datorn kanske inte i rätt ordning. Slås av ditt spektrum av uttryck: från impressionistisk subtil stämning till det kraftfullt expressiva. Hur kommenterar du kontrasterna? Olikheterna reflekterar min resa. Verket innehåller hopp/ eufori kontra sorg/ depression. det är frågan om starka känslor vilka ska höras som ett förlopp, ett sammanhang. Hyser förhoppningen att människor ska kunna spegla sig i musiken, tycka att de färdas och kommer hem, kan se på något med nya ögon. I båda ringhalvorna presenteras motiv från ny vinkel. De tre musikernas olika bakgrund har också påverkat hur det låter – Alicia Lazaro (sång/ elektronik), Jonas Nilsson (kontrabas) samt Mischa Grind (trummor).

OBS Alla skivköpare kan på engelska läsa berättelsen om Chiasmus i kompositörens liner notes vars innehållsdeklaration har underrubriken ”ett album om drömmar, förlust och återupptäckt”. (intervjuarens tillägg)

Vad symboliserar den ordlösa sången i dina kompositioner? Två ting, varav det första är ett mänskligt element. Ville inte bara ha mekaniskt ljud utan också röst, andning och mänsklig närvaro. För det andra är jag intresserad av att komponera för vokalist som utgör en integrerad del i ensemblen, som ett instrument.

Vilka är de största skillnaderna på att spela solo jämfört med att anlita medmusiker? Största positiva skillnaden är att om du väljer väl möjligheten att kunna bli överraskad. Du inspireras av andras sound vilket kan påverka egna beslut i processen. En annan stor skillnad är glädjen i att spela tillsammans. Spelar ganska sällan solo även om det händer. Haft konserter där jag mixat klassiska tonsättare med egentillverkad musik. Kan vara fascinerande att vara ensam med publiken, se det som en intressant utmaning. Kommer att fortsätta också med den inriktningen, har ett par solokonserter inplanerade i år.

Vilka är de främsta förebilderna/ inspirationskällorna? Det har funnits många. E.S.T och Esbjörn Svensson går inte att komma förbi. Har sällan varit så ledsen som när nyheten spreds om att Sveriges mest omtalade (jazz)band upphörde att existera på grund av dykolyckan som berövade Esbjörn livet. Besökte minnestältet på Skeppsholmen under festivalen i barndomen (intervjuaren flikar in att han var på samma festival, minns att ES.T spelades i högtalarna efter sista konserten klingat ut och talade om att han träffat Esbjörn i samband med konserter i Mölndal). Två helt andra tonsättare som haft stor betydelse är Sjostakovitj och John Williams, i den senares fall snarare konsertmusik än soundtrack. Jag har haft förmånen att höra Keith Jarrett live (information som gör intervjuaren en smula avis).. Vill tipsa om hans Vienna Concert vars variationsrikedom gör att jag rankar den skivan än högre än klassiska Köln-konserten. Tidigare tyckte jag mycket om soundet hos Pat Metheny. Har influerats i betydande utsträckning av min bakgrund, klassiskt mixat med jazz. Collage-artad form i balett av Stravinskij kan tilltala mig mycket.

Du har nyligen kommit hem från branschmässan Jazz Ahead i Bremen. Vilka är dina starkaste intryck? Andra alltför inriktade på kontakter och mingel blir lätt överväldigade. Själv hade jag en sund, bra inställning i år genom att ”angripa” eventet som fifty – fifty vad gäller fördelningen på jobb och semester. Försökte ha kul och hitta trevliga människor vilket resulterade i nya kontakter. Jazz Ahead är övervägande en tillställning för branschen och det är många så kallade showcase. Kontakter betyder så himla mycket och det gäller att ha en give-take attityd. Jag ackompanjerade Sara (Aldén) på ett showcase. Att Sverige hade lyckats utverka att bli värdland var värdefullt, underlättade eftersom pressen intresserade sig mer än de annars skulle ha gjort. Man blir stolt över våra grymma musiker, över vilken extremt hög nivå de befinner sig på.

Topp tre av hörd livemusik i Bremen var Bitoi, Cassius Lamberts band som blandar folk med jazz, en fantastisk trumpetare från Sydafrika och hans grupp som heter Sydney Mavundla Quartet samt den otroliga hip hop -artisten Sorvina från New York baserad i Berlin. Hon hade enorm scennärvaro och ett lika enormt tajt band. Man var helt inne i musiken, i hantverket, i uttrycket.

Vad ägnar du dig helst åt när du inte sysslar med musik? Är väldigt nyfiken, tycket om att läsa och utforska saker. Jag är väldigt intresserad av litteratur (intervjuaren skjuter in att det refereras till T.S Elliot på Chiasmus) , bild och film. Har alltid fängslats av bildkonst och finner design otroligt spännande. Har ett politiskt engagemang och brinner för rättvisefrågor. Ändå har jag alltid kämpat med att hitta intressen och tänkt att jag borde skaffa en hobby. Har haft pianot som ett sätt att bearbeta känslor. Har för mig varit lika självklart som att behöva sova eller äta lunch. Därför var det ett hårt slag när jag inte kunde spela av mediciniska skäl.

Hoppas min text fått er nyfikna på August Björn och hans musik. Det är han sannerligen värd. Jag som utan grundläggande kunskaper i musik varit tillräckligt djärv och recenserat pianofestivaler, album med solopianister samt haft förmånen att live lyssna på Vladimir Ashkenazy (den gången gavs stående ovationer under många minuter), plus solistkonserter med Hans Leygraf, Roland Pöntinen, Stefan Nilsson, Monica Dominique, Elise Einarsdotter, Lars Jansson, Staffan Scheja, Harald Svensson, Katarina Svanberg, Peter Jablonski, Jacob Karlzon, Mattias Nilsson med flera, vill varmt rekommendera denne genrefria kompositör och klaviaturspelare av rang.

Arkiverad under: Intervju, Scen

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

29 april, 2026 by Britta Lundh Svensson

Djävulen bär Prada 2

Djävulen bär Prada 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi David Frankel

Det här är uppföljaren, 20 år senare, till succéfilmen från 2006. Den massiva reklamkampanjen antyder att biobranschen ser den som en räddare i nöden.
Och det börjar bra. Förutsättningen för filmen slås fast rappt och tydligt. Anne Hathaways rollfigur Andrea Sachs har blivit en prisbelönt undersökande journalist efter sin tid som assistent på modetidningen Runway.

Men i en i alla fall för oss journalister gripande skildring av mediebranschens ekonomiska nedgång, står hon plötsligt arbetslös. Då lockas hon tillbaka till Runway för att bli featureredaktör.

Det första återseendet med djävulschefen Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, är en av filmens absoluta höjdpunkter. Tyvärr blir det inte så mycket roligare efter det.
Försöken till moderna skämt om vikten av woke-språk, och genomslag i sociala medier, faller platta mot marken. Den förra filmen hade tydligare motsättningar, var tuffare berättad och karaktärerna var roligare.

Simone Ashley, ljuvliga Kate Sharma i ”Bridgerton”, är den här upplagans assistent, men får inte spinna loss med några tokigheter. I stället är det förra filmens ursprungliga Emily, Emily Blunt, som piggar upp sina scener med efterlängtat urspårade infall.
Utan henne skulle filmen vara ganska intetsägande.

De andra huvudfigurerna är för lyckade, för framgångsrika och därmed för ointressant skildrade. Till och med djävulen själv, Miranda, ska förklaras och lindas in och bli så ofarlig att Meryl Streep kan posera med den verkliga förlagan Anna Wintour på den verkliga tidningen Vogues omslag.

Respekten – eller kanske rädslan – för Wintour tycks ha kapat djävulssvansen på historien.
På ett sätt som bara kan kallas insmickrande har Miranda begåvats med en söt, beundrande man i form av en till oigenkännlighet förgullad Kenneth Branagh. Man undrar vad han fick betalt för den rollen. Den salte Nigel (Stanley Tucci) blir bit för bit så snäll att han smälter ner till något helt menlöst.

Efter en timme sackar filmen betydligt. En massa cameo-roller av kändisar hjälper inte till.

Det finns bra detaljer som driver på resten av filmen. En karikatyr av en tidningsägare i funktionskläder. Emilys galenskaper. Lady Gaga i ett energiskt framträdande.

Men när Andrea får ett bud på 350.000 dollar för att skriva en bok om djävulschefen iklädd Prada, då förstår jag inte alls hur manusförfattaren har tänkt. Filmen borde ju haft ett helt annat slut.

Verklighetens underbara hämnd förvandlas till ljummen mellanmjölk. Var det Anna Wintour som bestämde det?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

29 april, 2026 by Rosemari Södergren

Medelklassen

Medelklassen
betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi Antony Cordier
Skådespelare Laurent Lafitte, Élodie Bouchez, Ramzy Bedia, Laure Calamy, Sami Outalbali, Noée Abita, Mahia Zrouki

En film om en bortskämd övre medelklass och ett storbråk med deras anställda. En rolig och absurd handling men ändå lite av en besvikelse. När en film heter Medelklassen och har premiär 1 maj väntar jag mig en film om klassklyftor, men för att vara en klasskampskomedi saknar den en mer seriös analys.

En välbärgad familj i övre medelklassen har en lyxig sommarvilla med en simbassäng. De tillbringar tre månader per år där och har en familj som bor gratis i ett hus bredvid och som är anställda som vaktmästare. Ett ganska lugnt vaktmästarjobb eftersom de bara behöver passa upp på husets ägare tre månader per år.

Under åren har dock dessa två familjen hunnit bli rätt irriterade på varandra. För en mindre händelse gör att det exploderar och det blir en helt skoningslös konflikter mellan de två familjerna. Det är dock en rätt orealistisk skildring om är svår att tro på och det är omöjligt att tycka om någon, egentligen. Ingen beter sig särskilt vettigt. Den välbärgade medelklassfamiljen framstår som extremt ytlig och egoistisk men tjänstefolket är inte bättre.

Berättelsen har flera riktigt orealistiska inslag som att vaktmästarfamiljen goda kontakter med polisen och kan därför inte bli polisanmälda trots att de begått brott. Det brukar i 99 fall av 100 vara den övre klassens privilegium att vara vänskapskorrumperad med myndigheter och poliser.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Antony Cordiers satiriska komedi Medelklassen (Classe Moyenne, aka The Party’s Over) hade världspremiär i Directors’ Fortnight på Cannes Film Festival. Filmen hyllades av kritiker för sin träffsäkra och kolsvarta humor, lysande skådespeleri samt sin skoningslösa skildring av klasskonflikten mellan nästan lika osympatiska rika och fattiga – i samma satiriska anda som Ruben Östlund och Parasit. I Frankrike blev filmen dessutom en stor publiksuccé med över 300.000 biobesökare!

Den är rejält överdriven men bitvis rätt rolig ändå och driften med karaktärerna är skoningslös och säger något om alla samhällsklasser i dagens västvärld. Den visar hur alla samhällsklasser försöker vara översittare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in