• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Mortal Kombat II – horribel bottennotering

7 maj, 2026 by Elis Holmström

Mortal Kombat II
Tati Gabrielle i Mortal Kombat II. Foto: COURTESY WARNER BROS. PICTURES

Mortal Kombat II
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Simon McQuoid

Det spelar ingen roll hur man vänder eller vrider på det. Även om tanken må vara att inte ta något på allvar – eller ens försöka göra något som kan klassas som drägligt, är uppföljaren till den grundlöst usla Mortal Kombat årgång 2021 – om möjligt, än sämre och en av få filmer som innehar det unika attributet att vara så dålig att den faktiskt blir bra.

Inte för att Mortal Kombat lämpar sig för att bli någon extraordinär filmupplevelse. Spelserien har i huvudsak varit känd för sin förmåga att överdriva precis allt, oavsett om det är fånigt bombastiska berättelser eller rena gycklar-karaktärer. Spelutvecklaren NetherRealm Studios har lyckats hålla liv i serien genom att förstå spelseriens inneboende trams men samtidigt leverera tillfredställande fightingspel med oerhört stabil spelmekanik. Övergången till film har dock varit detsamma som att kombinera bensin och en blåslampa. Oavsett om det gäller de fullkomligt makabert ruttna filmerna från mitten av 1990-talet eller den moderna iterationen.

Det första försöket från 1995 har i alla fall den distinkta äran att ha blivit en kultfavorit genom sin helt vettlösa unkenhet, däribland skådespel som knappt går att bedöma utan att ta till skällsord, ett manus inte vatten värt och specialeffekter som skapar sveda i ögonen.

Att klämma in en och annan referens till detta camp-elände är inte något som per automatik är diskvalificerande. Men att helt omedvetet skapa en modern ekvivalent till kalkonfesten är bortom ord. Inte ens om det hela hade utformats som ett hutlöst skämt, där allt hade varit lika seriöst som en maläten buskissketch, hade de överträdelser som begås kunnat förbises under några som helst omständigheter. Absurt nog väljer den återvändande regissören Simon McQuoid att inte anamma tramset och någon självmedveten idioti. Förutom Karl Urban, som försöker att blanda överspel och trams med ett stort mått av självinsikt, är det här en film som tar sig på sådant allvar att man kan tro att vi att göra med en dokumentär. Humorn som är utplacerad vid ett fåtal tillfällen är av samma angenäma karaktär som en bortglömd mejeriprodukt som fått sig en omgång i solen.

Att åbäket – i sista minuten, försenades från hösten 2025 till att nu ha premiär kan endast ses som någon form av nåd från filmgudarna, detta för att förskona de ont anande tittarna så länge det gick. Men när nu travestin är lös kunde man bara hoppats att den hade försenats på obestämd tid. Inte för att något hade kunnat förbättra det hela, produktionsvärdena är så låga att de knappt går att mäta. Det är alltifrån anskrämliga plastkulisser och digitala specialeffekter som är förbi alla former av negativa adjektiv. Skådespelet befinner sig på samma horribla bottennotering. Jessica McNamee och Adeline Rudolph tycks båda tävla om att kamma hem en Razzie – den omvända Oscarsstatyetten för eminent uselt arbete. Inte för att övriga aktörer förtjänar några gratulationer heller, förutom Urban samt Hiroyuki Sanada skonas ingen från rent och skärt åtlöje.

Om nu manuset förtjänar att disponeras till förbränningen och det generella arbetet från personer framför och bakom kameran måste gå till en permanent plats i skamvrån återstår bara det enda väsentliga, nämligen slagsmålen. Sedan Mortal Kombat gavs ut som arkadspel har våldet och den sinnessjuka brutalitet som kan basuneras ut alltid varit centralt. Vad gäller förmågan att chocka med obeskrivlig hänsynslöshet är Mortal Kombat – i spelform, fortfarande legendarisk. Men inte ens detta kan förverkligas här, slagsmålen som bjuds på är långsamma, tama och urusla vad gäller koreografi. Då det väl blir dags för avrättningarna är de helt ointressanta då effekterna som används är skrattretande usla.

Sammantaget leder detta till att filmens helt obefogade speltid på två timmar känns som hundra livstider. Mortal Kombat II är också helt utan förmåga att få igång något tempo eller behagligt flyt, filmen kastar sig likt en berusad mellan diverse skräpiga platser och allting forceras i tron att det skall dölja härdsmältan.

Mortal Kombat II är en av de minst angenäma filmupplevelserna på länge, inte för våldet eller den tunna storyn utan för den sanslösa inkompetens som stolt demonstreras. Spelets klassiska tagline ’’finish him/her’’ känns dock helt befogad här, detta eftersom det enda som kan göras med helvetet är att kasta ned det i en djup avgrund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

6 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Kvarteret var väldigt lugnt och låg en bit från Berlin Mitte, där jag bodde. Gula lite äldre tegelhus, kanske från 70-talet, och träd med främmande, vackra, stora, gröna blad ramade in de lite öde, breda gatorna. Solen värmde och jag vandrade sakta medan jag sökte efter caféet där jag och Lisa Malmheden bestämt möte. Plötsligt ljöd ett ilsket larm i min mobil! Den vibrerade! Tanken rusade genom mitt huvud att jag borde söka skydd. Handlade det om en farlig bomb man hittat från andra världskriget? Stressad förstod jag inte textmeddelandet överst (på tyska). Först efter ett sms-svar från Lisa, insåg jag att det bara varit en övning. Så dramatiskt nog, var det med en känning av äkta svensk fredsskada, jag inledde min intervju, efter ett halvårs ivrigt mejlande. Jag skulle träffa Lisa, en av medarbetarna till det spännande one-line-projektet Berlin Psychoanalytic, de vars motto var: ”Gör psykoanalys fritt för folket!”.

Bakgrund och motivering till resan till Berlin

Först några ord kring varför jag var där, varför jag sökt och fått stipendium från Journalistförbundet för att få komma dit. Mitt eget intresse för psykiatrisk vård väcktes nog, på ett ganska brutalt sätt, allra först, i samband med min bästa väninnas mors öde. Det var våra visiter på vårdavdelningarna, som skakat mig så. Jag var runt 30 år. Hennes mor var en tjusig, charmig, klok gymnasielärarinna och kultiverad mamma. Men hon vårdades utan framgång i åtta år före sin död och åkte ut och in på mentalsjukhus. Minnet från när vi blixt-transporterade henne till akuten för avgiftning – på grund av för hög medicinering, har etsat sig fast. Min väninna och jag såg hur halsen var som fastlåst i en båge, vilket hindrade henne från att kunna vila på britsen. Stelheten var en följd överdoseringen. Vreden inom mig växte. Jag kunde inte ta in att det här hände i Sverige på tidigt 90-tal, då allt från Marie Cardinal, Alice Miller till Sigmund Freud och Johan Cullberg sedan länge låg på varje läsande människas nattduksbord. Att en humanare vård fanns som inte baserades på psykofarmaka, det visste jag. Inte heller hade avdelningarna där hon vårdades möjlighet att erbjuda samtal eller skapa annan tillit. 

Synen på psykiskt sjuka och vårt människovärde i stort, har förändrats genom tiderna. Filosoferna Michel Foucault och Giorgio Agamben, med verken Vansinnets historia och Homo Sacer som jag läst, har ur olika etiska och historiska perspektiv beskrivit hur trenderna växlat. Tar man del av deras tankar väcks frågor. Hit hör frågan om vad som krävs för att ett land ska prioritera omsorg om personer vars människovärde ifrågasätts? Sjuka, arbetslösa och fattiga, de som lever under psykisk press, driver ju sällan själv sina frågor. Utifrån Foucaults och Agambens kartläggningar anas att – endast en nationell kris – är svaret. Om ett helt land drabbas, personer behöver rehabiliteras, som efter ett krig, förändras ”problemets” dignitet. Drivande i dag torde ju krisen med det landsomfattande missbruket av opium-preparat i USA vara, eller det skenande bruket av psykofarmaka i hela västvärlden. Här syns också en förskjutning, om än sakta, en långsam förändring. 

Tyskland nationella kriser, är också ett exempel. Två krig medförde både fattigdom och psykisk ohälsa för en hel befolkning. Det blev omöjligt att ignorera. Landet motades in i ett hörn. Nazismen hade dessutom skadat den allmänna synen på människovärdet. Sammantaget tvingade detta fram landets ändrade värdering kring och även utveckling av psykiatrisk vård i praktiken. Tyskland skrev in etiska riktlinjer rörande människovärdet i själva grundlagarna – och dammade av Sigmund Freuds läror. 

Men hur skulle rehabiliteringen av soldaterna gå till? Vem skulle betala? Skulle de bara (cyniskt) dela ut droger? Det visar sig för eftervärlden att det var just misslyckandet med att rehabilitera soldater drabbade av post-traumatisk stress (PTSD) efter första världskriget som tvingade fram en större kunskap kring psykiatrisk vård. Man hade givit dem enbart starka droger, vilket inte hjälpte. Understött av att ekonomin också vände uppåt, efter andra världskriget, förbättrades vården för alla. Både psykoterapi och psykoanalys, togs på allvar. 

Så med ett resestipendium i fickan tog jag mig till Berlin i september 2025, intresserad av just dessa frågor. Jag ville ställa dem till personer verksamma inom det psykoanalytiska fältet, och hade hittat sajten och projektet Berlin Psychoanalytic. Deras vilja att kommunicera med en internationell publik, samt mottot att göra ”psykoanalys fritt för folket” ville jag veta mer om. Så nu satt jag där i Berlin tillsammans med en av initiativtagarna, Lisa Malmheden, utbildad till psykolog i Bayern och Berlin, men med rötter i Sverige. 

Samtalet som följde hade kunnat pågå i timmar och är något jag gärna vill fortsätta, för att skriva mer i framtiden. Men här följer min första rapport, främst för att informera om one-line-projektet för möjliga intresserade. Men också berätta lite konkret om hur vården av psykiskt sjuka praktiskt fungerar i dag i Tyskland, vilket intervjun gav svar på. Först behövs några fakta:

Berlin Psychoanalytic – ett projekt på nätet

Berlin Psychoanalyticvar – och är fortfarande i någon form – ettonline-projekt, som via några olika plattformar vill sprida information om psykoanalys till en bred publik. Ursprungligen fanns en hemsida. Projektet skapades runt 2016 och drevs framför allt via en Youtube-kanal, men även enpodd samt ett instagram-konto. Alla föreläsningar var på engelska. Projektet sprider fortfarande information om grundläggande och avancerade psykoanalytiska begrepp – till exempel det omedvetna, narcissism, projektion och relationer i terapirummet. Mellan 2016 och 2022 producerade de utbildningsmaterial och konversationer med psykoanalytiker i vad som kan sägas vara en fri, tillgänglig läro- och diskussionsresurs om psykoanalys. 

Deras huvudsakliga nav var således Youtube-kanalen Berlin Psychoanalytic där de både hade live-sessioner och lade ut föreläsningar. Filmerna finns i dag kvar på Youtube, fastän själva kanalen är nerlagd, likaså på Instagram. Podcastserien (feeds.transistor.fm), med många avsnitt, går också fortfarande går att nå. Inslag finns från så sent som 2024. En bok finns presenterad 2024 skriven av den jungianska psykoanalytikern som också var med och grundade projektet, Jakob Lusensky. En intervju från 2023 är gjord med tidigare chefen och professorn för Anna Freud Centre i London, Peter Fonagy. Mannens om bland annat integrerat empirisk forskning med psykoanalys. I poddavsnitten förs diskussioner om till exempel anknytningsteori, terapeutiska relationer, sinne och samvete och så vidare. 


Heja online-projektet involverade ett antal personer där professor och doktor Aleksandar Dimitrijević, psykolog och psykoanalytiker och Jakob Lusensky, jungiansk psykoanalytiker, var initiativtagarna. De undervisade och höll föreläsningar som publicerades. Men det var från ett tidigt skede som också Lisa Malmheden, från Sverige deltog, som dåvarande psykologstudent. Hon ordnade allt praktiskt, digitalt, i dialog med Aleksandar och Jakob. En psykoanalytiker som också är en del av gruppen är den kliniskt arbetande psykologen Nicolás Lorenzini vars inriktning är Lacan. 

På grund av att initiativtagarna senare slukats av andra åtaganden, har den aktiva publiceringen av nytt material succesivt avtagit från 2022. Men som jag nämnde ovan ligger övervägande material kvar, tillgängligt. Instagramkontot används även för att dela mindre uppdateringar https://www.instagram.com/berlinpsychoanalytic/ 

Lisa Malmheden antydde, vid min intervju i Berlin, att det inte var helt omöjligt att ursprungs-projektet någon gång framtiden kunde få liv igen. Men numer uppdateras sidan då och då endast om det är något angeläget de vill dela. 

Psykiatri och tillgång till psykoanalys i Berlin och Tyskland

Inför min resa berättade Lisa Malmheden i ett mejl att det finns en väldigt levande rörelse i Berlin för psykoanalys. För henne finns det därför många utbildningsmöjligheter:


– Efter att ha avslutat mina psykologistudier söker jag nu till olika institut i Berlin för att påbörja min terapeututbildning. Beroende på vilken inriktning jag väljer — antingen psykodynamisk eller psykoanalytisk — tar utbildningen generellt sett minst 3 till 5 år. Det liknar lite en specialistexamen för läkare, och man arbetar med klienter under tiden.

Initialt ställde jag frågor om sjukvårdssystemet i Tyskland, vilka Malmheden besvarade utifrån att hon hela sitt vuxna studie- och yrkesliv levt där. Det framgick att terapi inte främst bedrivs privat, utan ingår i det allmänna vårdförsäkringssystemet. Vårdmodellen som tillämpas karaktäriseras av kontinuitet och stegvis vård. Man släpper inte patienten så snabbt som i Sverige. Psykoanalys kan ges vid de stora sjukhusen, även i den slutna psykiatrin. När en patient blir utskriven från en sluten avdelning i Tyskland existerar möjligheten till att delta i en utvecklad valfri långvarig eftervård. Här ingår gruppterapi med musik, konst, dans osv. Lisa Malmheden förklarade:

–       Tagesklinik är en form av dagvård där man är inskriven men sover hemma och kommer till kliniken på vardagarna. Programmet innehåller vanligtvis konstterapi, musikterapi, fysioterapi, psykoterapi och gruppsykoterapi. I vissa fall fungerar det som en utslussning — en övergång från mer ingripande heldygnsvård tillbaka till vardagslivet. Men man kan också bli inskriven på en Tagesklinik utan att tidigare ha vårdats inom heldygnsvård.

Alla terapiformerna är dock reglerade i Tyskland, men även finansierade. Patienter inom psykiatrin har möjlighet till att länge få behålla en och samma (vårdande) person som känner deras historia. (läkare/psykiatriker/terapeut/psykoanalytiker) 

Det faktum att lång terapi finansieras offentligt gör att Tyskland sticker ut internationellt. Landet har bevarat sitt historiska samhällsansvar och insikter kring psykiskt lidande. Att anse att psykoterapi och psykoanalys är en (inte minst ekonomisk) angelägenhet för samhället, snarare än en dyr lyx – placerad som marknadsvara – håller de fast vid. 

–       Efter utskrivning från psykiatrisk dygnsvård finns olika behandlingsformer tillgängliga — gruppterapi, enskild psykoterapi eller psykoanalys — vid sidan av medicinering och kontakt med läkare, förklarar Lisa Malmheden.

Psykoanalytiker är ofta läkare eller legitimerade psykologer i grunden. Deras utbildningar följer strikta utbildningskrav där patientarbetet pågår under ca 3 – 5 år före legitimering. Vid inskriven vård inom psykiatrin blir man tilldelad en psykoterapeut (i vissa fall en psykoanalytiker), vare sig man ber om det eller inte. Lisa Malmheden förtydligade:

–       Som regel tilldelas man en psykoterapeut, som vid vissa sjukhus även är psykoanalytiker. De flesta psykoterapeuter är inriktade mot psykodynamisk terapi eller KBT (kognitiv beteendeterapi).

En annan historisk orsak till mentalvårdens utveckling i Tyskland – som min research inför resan visade på – är också studentrörelsen 1968. De vände sig mot auktoritet i allmänhet och föräldragenerationens tystnad efter nazi-tiden – i synnerhet. Filmserien Heimat, som många har sett, har ju också gjort detta väldigt levande för omvärlden. Under denna tid lyftes psykoanalytiska begrepp som ”förträngning” och ”skuld” som blev aktuella igen. Man såg tillbaka på det som Sigmund Freud forskade om. I Västtyskland erkände man därför på 1970-talet psykoterapi som en medicinsk behandling. En psykiskt sjuk obehandlad patient förväntades också kunna utveckla somatisk sjukdom, och antalet vårddygn i somatisk vård, räknades därför också in i den ekonomiska kalkylen. Psykoanalys och psykodynamisk terapi inkluderades också då i sjukförsäkringen. Man slog fast att terapi var förebyggande, rehabiliterande och samhällsekonomiskt motiverad. Men kunskaperna om psykoanalys var redan tillgängliga och grundlagda av Freud sedan 1900-talets början. 

När jag ställer frågan till Lisa om hon tror att psykoanalysen ändå är hotad i dag i Tyskland, svarar hon att största hotet (ett av dem) är att det är så dyrt för den som utbildar sig. Väldigt få har råd att skuldsätta sig så rejält som den mycket långa studietiden kräver. Dessutom börjar kortare utbildningar i kognitiv terapi öka i landet. Hon säger:

–       De kortare psykoterapeututbildningarna i kognitiv terapi har länge varit populära, och man märker tydligt att det är dessa teoretiska fundament som dominerar på de statliga universiteten och som lärs ut under psykologutbildningen. Under min utbildning fanns det dock studentinitiativ som bjöd in psykoanalytiker för föreläsningar, ett tecken på att intresset för psykoanalysen lever vidare.

Mitt besök i Berlin känns sammantaget bara som en början. Förhoppningsvis kommer fler rapporter från mig här – från landet där man ännu ger psykoanalys inom det allmänna sjukvårdssystemet – och anser att det är en samhällsnytta som ska vara tillgänglig för alla, inte en marknadsvara för de rika.

Psykoanalytisk vård – en verklig dialog med patienten

Som en avslutande reflektion, en vink till vår teknikfixerade samtid, är texten från 2019 – invid en föreläsning av psykoanalytiker Dimitrijevic, tillgänglig på podd-sidan. Han slår där ett slag för den mänskliga dialogen: (https://feeds.transistor.fm/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com):

”Psykoanalys var en revolutionerande praktik inom psykiatrisk vård av flera anledningar. En av dessa är att psykoanalytiker från allra första början trodde på kraften som låg i dialogen med patienter. Det är en definition av psykoanalytisk behandling att den fokuserar på noggrant lyssnande och att ge patienterna möjlighet att söka efter och utveckla sina röster. Det finns nu många bevis för att de flesta symtom och störningar har en viss betydelse och att denna betydelse kan hittas i det omedvetna.” (min översättning)

Flera podd-avsnitt finns också tillgängliga här:

https://podcasts.nu/poddar/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com

Psykoanalys borde vara fritt för folket!

Vid pennan Pernilla Wiechel, 

frilansjournalist, samtalsterapeut PDT, lärare i bild- och psykologi på gymnasiet.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Politik, Recension

Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

6 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Fårdetektiverna

Fårdetektiverna
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Kyle Balda

En flock får har huvudrollen ai denna söta, spännande, smarta och lite skrämmande detektivhistoria där jakten för att hitta mördaren egentligen är ett sätt att berätta om de svåra frågorna om liv och död. Skildringen av fåren är en träffande metafor för hur människor agerar, speciellt hur människor ständigt väljer att blunda för det svåra och utmanande i livet. En flock får i en liten by misstänker mord när en man dör och då polisen på orten är mer än lovligt korkad måste de sätta fart och hjälpa människorna på traven.

George (spelas av alltid så charmiga Hugh Jackman) är en fåraherde i den lilla engelska. byn. Han älskar sina får och varje kväll läser han deckarromaner för sina älskade får. Han är så förtjust i sina får att varje får fått ett eget namn av honom.

En mystisk händelse för att fåren måste lösa en mordgåta. Tillsammans tar fårflocken på sin uppgiften som detektiver. De tjuvlyssnar på människornas möten och diskussioner och drar smartare slutsatser än människorna – och sedan måste fåren se till att människorna hittar ledtrådarna. Det är en smart upplagd klassisk ”whodunnit”-deckare. Denna puzzeldeckaren talar till oss på flera nivåer. Den visar hur en får i en flock agerar som människor gör, vi kan känna igen mycket av hur människor fungerar och rädslan för den som sticker ur från mängden, som bland fåren är det lammen som föds på vintern som inte välkomnas i flocken. Ett annat tankeväckande spår är skildringen av den inte särskilt intelligenta polisen, som visserligen inte är så begåvad i sin hjärna men han har en annan förmåga, att känna av djur och se förbi det väntade och kunna tro på det oväntade och magiska.

Filmen visas på svenska biografer i två versioner: en med engelskt tal dom hat svenska undertexten men också en version som är dubbad till svenska. Filmen är tillåten för barn från sju år och då är det viktigt att de barn som inte hinner läsa undertexter ser versionen med svenskt tal, förstås. Eftersom filmen på ett mjukt men ändå tydligt sätt tar upp frågor om liv och död är det viktigt att vuxna ser den med barnen och kan prata om alla tankar som far runt i barnen efteråt. För min del ser jag filmen som en film som lämpar sig utmärkt för vuxna.

Människor har mycket gemensamt med fåren. Vi är rätt lika. Skildringen av fåren säger rätt mycket om hur vi människor agerar och fungerar. Den är en tankeväckande berättelse om de existentiella frågorna och vad som är viktigt i livet.

Filmen bygger på ett manus och en historia av Craig Mazin. I övriga roller utomver Hugh Jackman ser vi Nicholas Braun, Nicholas Galitzine, Molly Gordon med Hong Chau och Emma Thompson, Julia Louis-Dreyfus, Bryan Cranston, Chris O’Dowd, Regina Hall, Patrick Stewart, Bella Ramsey, Brett Goldstein och Rhys Darby.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

5 maj, 2026 by Mats Hallberg

30/4-2/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Arrangör: Frihamnen Event

Kommer på inför sista föreställningen av tre att tid och lust finns för att närvara på en föreställning om Barbro Hörberg, en visparad med skiftande sättning som illustrerar de av författaren höglästa avsnitten ur biografin, om den folkkära visartisten som dog i bröstcancer för precis femtio år sedan. Med ögon känsliga för grönt hade sin urpremiär på Storsjöyran för nio år sedan. Turnerade då i landet och framförs nu åter inför nästan fullsatt salong med samma line up på Storan. Jag ringer arrangören, medveten om att han kanske inte svarar under icke kontorstid. Hade slutat hoppas på positivt besked när han till slut hör av sig. Då jag får klartecken befinner jag mig i lägenheten centralt i Mölndal och hyllningen till kvinnan med genistämpel ska börja om trettiofem minuter. Gör mig i ordning blixtsnabbt, trampar iväg på cykeln i full fart, märker att jag halvvägs kan ta en spårvagn till Kungsportsplatsen, hinner sätta mig på balkong med någon minuts marginal.

Blir ingen presentation när det släckts ned och strålkastare lyser upp delar av scen. Introt utgörs istället av väl valt stycke ur kulturjournalisten Alexandra Sundqvists biografi. Visar sig att hon kommer ledsaga publiken genom Hörbergs alltför korta liv via nedslag i en välskriven och noga researchad bok jag läst. Kopplet av vokala uttolkare inklusive variationen av ackompanjatörer är betydligt längre än jag visste om , blev glatt förvånad över antalet sångare och den noga uttänkta sättningen. Förutom att ha läst biografin äger jag numera två av Barbro Hörbergs album och 2024 recenserades en jazzig variant på Hörberg-tribut skapad av Amanda Arnborg & Erik Björksten. Värt att påpeka att jag från tonåren minns den originella visartist, vars rika arv sammanlagt nio personer uppmärksammar. 2019 sändes ett radioprogram som hedrade Hörbergs gärning gjort av Sundqvist och Isak Klasson. Min minnesbild är att jag lyssnat på dokumentären om en kreatör som skiljde ut sig, präglad av tilltalet i chansons och textmässigt Sonja Åkesson och Olle Adolphson.

I så gott som varje låt medverkar Per Störby Jutbring på flygel och i några nummer på piano som hade en speciell klang. Ledaren för tangoinfluerade New Tide Orquesta hade jag inte tidigare hört på klaviaturinstrument, Ska betonas att han som förmodligen arrat det allra mesta av materialet sköter sin ovana syssla alldeles lysande. Kompar sig själva och andra gör dessutom cellisten Linnea Olsson, Love Antell på elgitarr samt den för mig okända förmågan Sibille Attar på vad som verkade vara en elförstärkt cittra. I likhet med David Ritschard har man för att framhäva texternas betydelse valt att inte använda sig av rytmsektion. Det närmaste i den vägen var vissa inslag i cellistens spel. Många avlösta varandra i sången. Ibland blev det duetter och till och med trestämmigt. Arrangören hade lyft fram vad som ansetts vara de mest kända namnen: Frida Hyvönen, Mattias Alkberg och Love Antell. Utöver dessa i indie-kretsar mycket etablerade individer hördes Sarah Riedel, Linnea Olsson, Sibillle Attar, Ishaaq (Isak Klasson) samt i en visa Per Störby Jutbring.

Vid sångmikrofonen Frida Hyvönen

Publik kan erfara igenkännandets glädje omgående. Två hits levereras inledningsvis av Ishaaq och därpå Frida Hyvönen i form av Vill du bli min soptipp och Sommarö. Sist nämnda titel framförd av kvinnan jag sett både i parken hemmavid på festival och ett par gånger på WOW, står ut som en av berättar- konsertens höjdpunkter, inte minst för att Linnea Olsson fördjupar soundet med sin cello. Apropå föreställningens form känns upplägget igen från exempelvis Svante Thuresson och Claes Crona trios turnerande med sitt celebrerande av Beppe Wolgers (recenserad här), där det sjungna också bäddades in i Svantes högläsning ur Beppes memoarer. Ögon känsliga för grönt pågår nonstop i cirka hundra minuter. De medverkande gör entréer så att de intagit sina positioner när varje stycke ur biografin lästs klart. Såväl repertoar, framförande och sättning förmår absolut hedra artisten, vars egna vägvinnande stil medförde att hon blev upptagen i Swedish Music Hall of Fame redan 2016.

En av artistuppbådets för mig nya ansikten jag överraskades positivt av var Sibille Attar, på indie-scenen jämförd med bland andra P J Harvey, Björk och Patti Smith. I hennes första fina visa om en söndagskjol går jag bet på titeln, pinsamt nog. Det sjungs trestämmigt tillsammans med Hyvönen och cellist Olsson i Blåsvart tango i Roslagen. Slås av deras magnifika utlevelse som demonstrerar att allt Hörberg skapade definitivt inte var näpet stämningsfullt. Det fanns mycket schvung och satirisk ådra i uttrycket. Uppseendeväckande att Attar därtill kompar i ett par låtar på ett instrument som tycks vara en elförstärkt cittra. Också Ishaaq (Isak Klasson) var en solist som gått under min radar och som gjorde väl ifrån sig, inte minst i Förr i världen var himmelen blå till ackompanjemang av gitarrist Love Antell och föreställningens pianist. Texterna gick över lag fram föredömligt i ett sparsmakat, snyggt ackompanjemang.

Forna frontmannen från Bear Quartet (sett live och äger en cd) Mattias Alkberg som stod på samma scen i ett samtal med Klas Östergren och flera gånger hörts deklamera egna dikter, hade tilldelats ett par välkända alster. Som en slags slutkläm före rörande finalen, ett bildspel och hoppfull stämma signerad hyllningsobjektet i Håll alla dörrar öppna, görs en fullgod insats i Gråt i gräset. Tolkningen av Gamla älskade barn var däremot ett frågetecken , rossliga röstens betoningar blev till en tveksam tolkning. Alkberg tillhörde den triss i stjärnor som arrangören hade som lockbete.

Övertygade gjorde Love Antell – musiker och konstnär med finlandssvenska rötter, frontman i Florence Valentin och tidigare medlem i Persons Pack – i egenskap av sångsolist och kanske än mer med väl avvägda licks på elgitarr. Han får på sin lott exempelvis Man får betala för sig här i livet och kompar vid ett tillfälle sig själv på ett briljant vis.

Den av solisterna jag avgjort hört flest gånger live är Sarah Riedel (fick en pratstund med henne efteråt vid merch-bordet). Jazz- och visvokalisten har ju sjungit Kristina Lugn-tonsättningar på Storan. Har flera av hennes cd och i förfjol skrevs ingående om minneskonserten till pappa Georg i Stockholms Konserthus. Hon tar med bravur hand om En gång hörde jag en melodi och om mina anteckningar gjorda i mörkret, en elegisk ballad om döden till gitarr, cello och piano. Ett av tillställningens krön!

Ja, hej måste betecknas som en av Hörbergs absolut främsta texter om relationer. Skojfriska tolkningen i valstakt är en hit. Per Störby Jutbring tar på egen hand om den vackra November min vän, lika sällsynt ynnest att höra honom sjunga live som att traktera flygel/ piano. En annan låt som berör genom Frida Hyvönens energipåslag saknas titel på.

En instrumentalist och vokalist som sätter en skimrande guldkant på eventet är förstås Linnea Olsson. Jag glömmer aldrig konserten hon levererade utanför Posthotellet på Kulturkalaset. I ett halvdussin visor färgar hennes cello mästerligt. Första vokala bidraget är Den enda sommaren, framförs med ackuratess.

Pendelrörelserna var överhuvudtaget lysande utförda, från det ljuvligt betagande och ömsinta till det dräpande och ösiga. Och Sundqvists avsnitt med högläsning ur sin biografi blev den förbindande länken i repertoaren. Hade varit välkommet om titlar hade redovisats på backdroppen. Summa summarum instämmer jag i kollegors lovord om en förstklassigt kurerad uppsättning som lyfter fram en kvinnlig pionjär, värd att kallas geni. Ljud och ljus skötte ansvariga till belåtenhet. Fanns inget att anmärka på, tvärtom.

OBS Ni får ha överseende med suddiga bilder, känslan framgår.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

5 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Helan och Halvdan ställer upp

Helan och Halvdan ställer upp
Manus och musik Håkan Johnsson
Regi Håkan Johnsson, Klas Wiljergård, Victor Morell
Ljus Michael Forsberg
Ljud Josefin Johansson
Scenografiassistent Fabian Wetterrot
Mask Susanne von Platen
Rekvisita Petra Jansson Bolinder
På scenen Helan: Klas Wiljergård, Halvdan: Victor Morell, Fredrik: Fredrik Meyer
Premiär 5 maj 2026 på Soppteatern/Kafé Klara, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

En underbar hyllning till kulturens alla gräsrötter. En föreställning som sprudlar av scenglädje och som gör att jag går hem med lyckliga steg.

Handlingen byggs upp kring två revyartister som kallar sig Helan och Halvdan. De har åkt till Stockholm för att inspireras. Men Halvdan har en hemlig plan. Han låser den som skulle ha en föreställning på Soppteatern och drar med sig Helan upp på scenen. Nu är det dags. Efter att tragglat på i åratal som revyartister i Nynäshamn utan att slå igenom och ofta inte få spela för en publiken på några få personer ska det nu genom Halvdans kupp spela för 150 personen på Soppteatern.

Vi får en timme magnifik och rolig underhållning med sång och ironi och också komiska iakttagelser av nutiden. Scenen med gästande amerikansk tv-pastor vars predikan/tal översätts till något helt annat lockar till skratt så jag hoppade på stolen.

Skådespelarna Klas Wiljergård och Victor Morell som spelar radarparet Helan och Halvdan som plötsligt tar över Soppteatern får högsta betyg för hur de presenterar och berättar sina anekdoter, sjunger och spelar upp sketcher både om livet som revyartist som aldrig lyckats slå igenom men om livets olika men också om livets konflikter i privatlivet och med grannar och vänner. En skickligt skriven och framförd mix att livet.

Givetvis är föreställningen samtidigt en hyllning till Helan och Halvan (smale engelsmannen Stan Laurel (”Halvan”) och den amerikanske tungviktaren Oliver Hardy (”Helan”) och alla som inspirerat nutidens och tidigare generationers scenarbetare men är också en hyllning till publiken som genom åren kommit och deltagit och låtit sig underhållas och fått något att tänka på, uppleva något, känna något och beröras av det som händer på scen eller på film.

Publiken var totalt engagerad och både sjöng med ofta och applåderade i takt. Denna soppteater-föreställning är en gedigen föreställning rakt igenom: från skådespelarna som både sjunger bra och är trygga på scen till pianisten och skådespelaren Fredrik Meyer som både är en skicklig musiker och bra skådespelare. Jag ger högsta betyg till hela ensemblem och alla som bidragit, alla i produktionen, både ljud, ljus,

Bra sångoch musiker på scen till allt som görs av scenarbetare som inte stå på scen, som ljud, ljus, kostym, mask och rekvisita och scenografi och alla som jag inte nämner. Tillsammans har de skapat en föreställning där varje detalj säger något och fyller sin uppgift för helheten.

Bakgrund om regissören och skådespelarna på scen (från teaterns hemsida)
Håkan Johnsson är textförfattare och dramatiker, senast aktuell med bland annat Per Anderssons Kardborreshow, den turnerande monologen Bokslut och den historiska komedin En Redig Oreda på Gunnebo Slott.

Klas Wiljergård är skådespelare, regissör och manusförfattare i en rad scen-, tv- och filmproduktioner. Aktuell som regissör för Pjäsen som går åt helvete på Göta Lejon, Oss swingers emellan på Intiman och Grease på Rondo.

Victor Morell är skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Setts i flera produktioner på Dramaten och Chinateatern. På Västmanlands teater gjorde han Mozart i Amadeus. Sedan 2024 medverkar han i Tomas Ledins bygdespel Höga Kusten.

Fredrik Meyer är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han har medverkat i flera produktioner på Kulturhuset Stadsteatern och har tidigare även arbetat på Östgötateatern, Folkteatern i Gävle och på Malmö Dramatiska Teater. Tillsammans med skådespelaren Jonas Karlsson har Fredrik skrivit pjäsen För kärleks skull, som spelats på Dramaten. Han har också medverkat i dramaserien Ett litet rött paket på TV. Med Albin Flinkas har Fredrik gjort flera uppskattade musikprogram om bland andra Jacques Brel, Barbro Hörberg och Lars Forssell.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Soppteater, Soppteatern, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in