• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: West Side Story – en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt

8 december, 2021 by Elis Holmström

West Side Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg visar varför nyversioner kan vara både spännande och relevanta. West Side Story årgång 2021 är en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt. Det är i stunder som dessa som man påminns om skillnaden mellan regissörer och regissörer. Steven Spielberg har lyckats med att röra sig mellan det stora och det lilla med publiksuccéer som Jurassic Park och oerhört svårmodiga och känslomässiga projekt som München och Schindler’s List. Det är en imponerande förmåga att ha så stor erfarenhet av flera olika genres och att dessutom bemästra dem alla. Med West Side Story så erövrar Spielberg det sista området han inte har prövat på tidigare – musikalen.

Trots Spielbergs otroliga kompetens så fanns det en förståelig skepsis när det annonserades att hans nästa projekt skulle vara en nyversion – eller nytolkning, av West Side Story. Inom sin genre så kan originalet från 1961 jämföras med filmkolosser som Casablanca och Borta Med Vinden. Det är närmast helig mark som Spielberg vandrar på och det krävs en mästare för att klara av uppgiften. Lyckligtvis så är Steven Spielberg helt rätt man för jobbet.

Andra nyversioner velar och tvekar inför uppgiften att modernisera och förnya originalet. Oftast kan resultatet bli ett slags Frankensteins-monster där nytt och gammalt skär sig som en bedrövlig bearnaisesås. Men så är inte fallet med West Side Story, istället är det ett praktexempel på hur delikat och sublim en nyversion faktiskt kan vara. Från första rutan är det slående hur oerhört påläst och uppslukad Spielberg är av filmen från 1961 men också av de hundratals olika teateruppsättningar som gjorts. Det är en förödande stilig balansgång där modern koreografi och moderna specialeffekter möter ett klassiskt berättande som är både tillgängligt och charmerande.

Visuellt finns det absolut inget att anmärka på. Med ett stämningsfullt foto som rör sig obehindrat mellan realism och surrealism så skapas en spelplan där dans och hopplös kärlek är som hand i handsken. Koreografin är i det närmaste värt en egen uppsats, det här är bland det mest eleganta och energiska jag sett vad gäller dans på film, det går att se små inslag av pop och hiphop vad gäller vissa danssteg och rörelser, men det klassiska och traditionella förblir ryggraden som skänker West Side Story en oerhörd elegans. Energin och entusiasmen är rentav beroendeframkallande, många gånger känns det som att Spielberg har placerat publiken i en sportbil på en motorväg utan hastighetsbegränsningar. Han lånar helt obehindrat från hela sin filmkatalog, det finns till och med ett par korta ögonblick som tar oss tillbaka till de allra vildaste stunderna med Indiana Jones.

Berättelsen är också förfinad och mer exakt än tidigare. Det görs stora ansträngningar att skapa paralleller till vårt moderna samhälle där småkvarter gentrifieras och där kulturarv och subkulturer utraderas för att ge plats åt kommers. Spielberg närmar sig också diskussionen om ett multikulturellt USA med stor respekt och men också insikt. Till skillnad från filmen från 1961 så hyllas de amerikanska invandrarna, både deras kamp för ett bättre liv och deras kultur. Att ensemblen består av en rad okända ansikten med olika etnicitet stärker känslan av att detta är ett försök att skapa broar mellan olika kulturer och synsätt. Att ensemblen mestadels är obeprövad för de stora massorna bidrar också till färre jämförelserna med skådespelare som Natalie Wood och Richard Beymer. Det hade varit genuint distraherande om Tony och Maria hade spelats av två mer välkända personer. Rachel Zegler i rollen som Maria filmdebuterar och är genomgående lysande i denna ikoniska roll både vad gäller skådespel och sånginsats. Ansel Elgort har det dock svårare, trots en sympatisk framtoning så är agerandet aningen för stelt för att helt övertyga publiken i denna legendariska romans.

Filmens tredje akt är också något av ett sänke. Efter två timmar av dans, sång och romantik så är bränslereserven slut. Finalen är dramaturgiskt perfekt men utförandet är haltande och trött med flera scener som känns utdragna och rent triviala.

Tack och lov så är det inte denna något tomma slutkläm som följer med en ut ur biosalongen. Istället är det en känsla av glädje, beundran och respekt, både inför Steven Spielberg och inför den klassiska berättelsen som har sina rötter hos William Shakespeare. Till och med för en musikalskeptiker som jag själv så känns West Side Story genomgående strålande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Steven Spielberg, West Side Story

Teaterkritik: Mein Kampf – Roligt och vasst om Hitler och vår tids populism

8 december, 2021 by Petter Stjernstedt


Mein Kampf
Gästspel på Dramatens Lilla Scen
Regi: Jakub Skryzywanek.
Scenografi och kostym: Agata Skwarczynska.
Musik: Arol Nepelski.
Koreografi: Agnieszka Kryst.
Video: Magda Mosiewicz.
Dramaturg: Grzegorz Niziołek.
Medverkande: Mamadou Góo Bâ, Natalia Łągiewczyk, Klara Bielawka, Aleksandra Boźek, Arkadiusz Brykalski och Oskar Stoczyński.

Nakna, håriga möss och ett bokstavligt talat finger rakt upp i röven. Polska teatersällskapet använder humor som redskap för att förmedla gravallvaret i Hitlers texter. Dramatens gästspelande Mein Kampf är en lyckad, experimentell och rolig uppsättning som samtalar väl med vår samtid kring populismens hårdvinklade “sanning”.

Vi ser fyra par stirrande ögon som cyniskt synar oss i publiken. Plötsligt drar en av skådespelarna ner byxorna och ut kommer Hitlers ord i form av ett läppsynkande rövhål.

Så här fortsätter uppsättningen rakt igenom, gravallvar balanseras med humor. Och det funkar. Faktiskt. Jakub Skryzywaneks Mein Kampf berättar om Hitlers idéer och ideologi. Det blir en föreläsning á 1A i fascism, en lektion om propaganda, renraser, pressen som folkets fiende, politiker som elit och förstås nationen före allting annat. Motståndaren är judarna som här iklär sig enorma musdräkter med hängbröst och dinglande könsorgan i extra-big-size format. Det är en karikatyr av juden som lortig oönskad varelse som bara smutsar ner vår vardag. I en bisarr slutscen onanerar och penetrerar mössen varandra. De är enkom lågt stående varelser som enbart styrs av sina instinkter. Och låter vi dem reproducera sig med oss andra riskerar vi haverera hela biologin och utveckla missfoster till människor.

Hitlers ord är inte bara rasistiska floskler utan, med risk att bannlysas, har mannen poänger.  Detta ger mer förståelse till varför folk går på lögnerna. Varför ska exempelvis politiker inte bära något ansvar för katastrofer de orsakar? Nästa regering får städa upp. Nej tacka vet jag landsfadern som pekar i en riktning och vi bara följer efter.

Kvällens mest minnesvärda scen är en opera där  världsledarna skvalpar runt på böljan blå och sjunger ut om propagandan, maskineriet, tänk Rysslands trollfabrik eller Trumps Twitter-svans, som massproducerar lögner och hårdvinklad “fakta” som ska få oss att peka finger mot den andre.

Mein Kampf är en effektiv och rolig uppsättning som sätter ord på Hitlers tankar. Allt på polska, så det gäller att hänga med. Varje dialog innebär en ny textruta. Med varje blinkning riskerar du missa väsentligt stoff. Man förstår att mycket förloras i översättningen från polska till svenska , men andemeningen finns kvar.

Allt är kreativt och minutiös genomfört, en DIY-art direction med attiraljer som matbestick och karikatyr-huvuden gjorda i kartong. Och de egensydda muskostymerna är underbara att se.
(Att mössen sedan delar ut propagandatexter i pausen gör att vi håller oss kvar i illusionen även under kaffebraket). Det kreativa lösningarna och humorn gör det enklare att kunna ta in allt otäckt som basuneras ut av teatersällskapet.

Kopplingen till samtiden är tydlig. Jag minns Trumps uttalande om pressen som folkets fiende eller  presskonferensen med propagandafilmen om deras förträffliga Corona-strategi. Att Trump inspirerats av fascismens tankegods råder det inga tvivel om. Men främst kommentarer Mein Kampf dagens Polen, landet som fått skarp kritik för hur politiker underminerar demokratin med förminskad makt och tydliga styrmedel av media samt en politiskt styrd rättskammare. Skillnaden mot idag är enbart motståndaren. Den lortiga och sluga juden har ersatts med den radikale, våldsbenägne muslimen. Jag tackar Jakub Skrzywaneks för hans föreläsning om hur fascismens kuggghjul snurrar och fortsätter att spinna.
Må detta aldrig hända igen. Eller har det redan hänt kanske?

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Dramat ”En dag” av nobelpristagare Abdulrazak Gurnah sänds i Nobeldrama i P1

7 december, 2021 by Redaktionen

Foto: Abdulrazak Gurnah (författare), Neil Hall/TT
Foto: Astrid Assefa (regissör, skådespelare), Marika Lindblo

Årets Nobeldrama är en familjehistoria om hemligheter, rotlöshet och längtan. Sveriges Radio Drama gör En dag ur Den sista gåvan av nobelpristagaren i litteratur Abdulrazak Gurnah, i regi av Astrid Assefa, berättar ett pressmeddelande:

– Ett vackert, vemodigt och hoppfullt möte med en familj, fyra individer i två generationer. Där finns hemligheter, bortträngda minnen och sökande efter svar. Var hör jag hemma? säger regissören Astrid Assefa om årets Nobeldrama.

Vi får följa familjen Abbas i England som på olika sätt kämpar i ett nät av familjehemligheter. Pappans totala tystnad om sitt ursprung, sin barndom och varför han lämnade sitt hemland, präglar hela familjen.
Den sista gåvan är Abdulrazak Gurnahs åttonde roman och hans andra på svenska. 2021 års Nobeldrama En dag, baserad på denna roman, är en gestaltad uppläsning i bearbetning av Magnus Lindman.
Sveriges Radio Dramas tradition att göra ljuddrama baserad på ett verk av nobelpristagaren i litteratur började för drygt 20 år sedan och årets Nobeldrama En dag ur Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah sänds i Sveriges Radio P1 12 december kl.12:00 och går att lyssna på redan nu i Sveriges Radio play.
Nobeldrama 2021: En dag ur Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah
Översättning: Helena Hansson
Dramaturg: Magnus Lindman
Ljud: Mats Jonsson och Kalle Andersson
Musik: Elise Steinholtz Einarsdotter
Medverkande: Astrid Assefa, Per Sandberg, Måns Clausen, Frida Bagri
Regi: Astrid Assefa
Producent: Pernilla Kommes

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Litteratur, Nobeldrama, Nobelpris, Noblepristagare, P1, Radioteater, Teater

Teaterkritik: Amour – en stor dos av tuff verklighet

5 december, 2021 by Lotta Altner

Foto: Bengt Wanselius

Amour
Av Michael Haneke
Översättning Marc Matthiesen
Regi Kersti Horn
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Filmfotograf Andrea Grettve
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Erik Hedin
Mask:Patricia Svajger
Ljud Johan Ehn
Regiassistent Ellinor André
Rekvisitör Petra Jansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Klarascen den 4 december 2021

Någonstans inom oss, hoppas vi nog på att kärleken mellan människor ska kunna övervinna allt. Jag tror att vi får nöja oss med mindre. Sanningen är snarare att den kan hålla oss i sträckbänk längre, men att vi kämpar på det bästa vi kan med det vi har. Vi ger inte upp av elakhet, utan svårigheter tar på krafterna. Ofullkomligheten påminner oss om vår egen mänsklighet som inte står ut med vad som helst hur länge som helst, för man brister. Att älska tills döden skiljer oss åt, är väldigt mycket att be om, framförallt om någons personlighet dött bort för länge sedan och du är ensam kvar.

Foto: Andrea Grettve

I den här föreställningen har man slagit ihop klassisk scenisk framställning och filmning i realtid. Vi får både se skådespelet genom tunna gardiner, som om vi stod utanför bostaden till Ann och George, och på två filmdukar ovanför scenen. Det ger möjlighet till mycket avstånd men också väldig mycket närhet, och dessutom samtidigt. I dessa virustider undrar man om detta är ett medvetet syfte på grund av säkerhet från eller om avstånd och närhet i samma känsla kanske är det avgörande. I vilket fall så fungerar konceptet.

Inledningsvis känner jag att det är väldigt behagligt att få två perspektiv av samma verklighet. Jag kan välja vad jag orkar och klarar av att ta in. Jag kan därmed välja bort en del otäcka sanningar som är svårare att ta in än andra. Man blir lite lat i uppmärksamheten dock, efter ett tag, som när man slött tittar och blippar på tvn. Även om inte föreställningen är i realtid och processen för sjukdomsförfarande skrider på fort, känns tempot väldigt långdraget efter en stund. Men det ger en tydlig insikt i det monotona, att dygnet runt vara ansvarig för en annan människas primära utgångspunkter. Något gör ju ont i oss när en vuxen människa matar, tvättar och byter blöja på en annan vuxen. Alla tänker vi att så vill vi aldrig behöva ha det.

Att den person som står en närmast ska drabbas att en sjukdom som gör dem till någon annan och/eller helt beroende av oss, måste vara en mardröm. Man vill ju så gärna finnas med och orka med att vara den starka som orkar med vad som helst. När allt är ljust, frid och fröjd är det ju så lätt att tro och lova vad som helst. Men hur blir det när personen förtvinar bort, inget som var finns kvar och själv blir du uppäten av dåligt samvete, ångest, dålig sömn och ges ett heltidsarbete genom att behöva vårda någon annan.

Uppsättningen ger tack och lov inga självklara svar på hur en människa kommer att göra om hen hamnar i Anns och George situation. Det finns inget entydigt svar, tack och lov. Alla beslut som tas är medmänskliga och rimliga, samtidigt som du måste fråga dig själv vad du skulle ha gjort. Jag kan inte säga att jag inte förstår Ann som kräver löften eller att George brister i sin omsorg på skilda vis. Det är ju helt omöjligt att vara människa ibland. Få människor vet hur det kommer att reagera när valet blir, ”att äta eller att ätas”, även om man älskar varandra.

Kvällens största irritation måste tyvärr pålysas. Det är inte okej av Stockholms statsteater att drygt en timme efter starten av föreställningen, släppa in ett större sällskap som missat starttiden. När sällskapet dessutom får denna fördel som inte vem som helst skulle få, så har de inte folkvett nog att smyga in, tiga still, utan väsnas, pratar och förstörde för några ögonblick inlevelsen för oss andra i föreställningen. Jag upplevde att skådespelarnas energi försämrades också under detta avbrott i föreställningen. Det tog ett par minuter för oss andra att återhämta oss. Mycket dålig stil.

Det här med att vara stödjande och hjälpa till, när den inre kretsen sliter hund, är ibland ganska svårt. För nog vill vi alltid hjälpa till på ett sett som gör att vi själv mår bra av de tjänster vi erbjuder. Den stora frågan måste dock bli; vad behöver den andra om min insats ska var hjälp för hens skull? Är det inte det som är den äkta och riktiga stödet?

Det var nästa svårt att applådera mot slutet, då berättelsen var slut. Man hade fått en stor dos av tuff verklighet och som kommer att ligga kvar med sina kalla fakta. Det kändes smaklös att visa någon form av glädje. Men när skådespelarna kom ut på scen som sig själv igen, blev det helt plötsligt naturligt och härligt att klappa i händerna. Stor arbetsinsats att visa mänsklighetens mörka sidor så tydligt men utan pekpinne.

Rollista: Marika Lindström (Ann), Niklas Falk (George), Elisabeth Carlsson (Eva), Yngve Dahlberg (Axel/En granne), Maria Rostotsky (Martina), Kerstin Steinbach (sjuksköterska)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: The Unforgivable

4 december, 2021 by Rosemari Södergren

The Unforgivable
Betyg 3
Premiär på Netflix 10 december 2021
Regi Nora Fingscheidt
I rollerna Sandra Bullock, Vincent D’Onofrio, Jon Bernthal, Richard Thomas,
Linda Emond, Aisling Franciosi, Rob Morgan, Emma Nelson, Will Pullen,
Thomas Guiry och Viola Davis

En ganska typisk amerikansk film i genren som hyllar familjebanden. Relativt sevärd även om den har sina skavanker och är ganska förutsägbar så kändes tiden jag ägnade åt att se filmen inte bortslösad.

Huvudpersonen, Ruth Slater (som spelas av Sandra Bullock) är en kvinna som dömts för mord och släpps från fängelset efter tjugo år. Hon börjar söka efter sin yngre syster som hon tvingades överge många år tidigare.

Filmens mest intressanta delar är de som skildrar hur hon blir bemött av samhället och enskilda individer då hon blivit frisläppt. Vi får en inblick i hur det amerikanska systemet med övervakare fungerar och vi får se de billiga härbärgen där tidigare dömda och andra människor med usel ekonomi bor, oftast flera i samma rum. Ruth Slater tvingas vara stenhård för att rumskamraterna inte ska trycka ner henne. Vi får följa hennes kamp för att få jobb för att försörja sig och hur hon nästan är chanslös när omgivningen får reda på att hon varit dömd för mord. Dessa delar av filmen är de som är mest engagerande, kände jag. Möten med olika personer där frågan om en människa någonsin kan bli förlåten löper som ett grundackord.

När Ruth dömdes för mord fick hon besöksförbud till sin yngre syster som var fem år då. Lillasystern adopterades av en familj eftersom Ruths och systerns föräldrar var döda. Trots att Ruth har besöksförbud försöker hon, förstås, få reda på hur lillasystern har det. Under alla åren i fängelset skrev Ruth många brev till systern. Brev som hon aldrig fick några svar på och därför har hon ingen aning om ifall hennes syster fått dem.

Det är hur Ruth och hennes syster skildras som är orealistiskt med tanke på tidsperioder. Eftersom deras föräldrar var döda tog Ruth hand om lillasystern som om hon var en mamma. Det var stor åldersskillnad mellan dem. Men i filmen berättar Ruth för en ung tjej att Ruth själv skolkade en del från skolan för att ta hand om sin lillasyster istället. Det borde alltså betyda att Ruth då var tonåring. Att filmskaparna trots detta låter den 55-årige Sandra Bullock spela tonåring är löjligt. Låt oss säga att Ruth var 18 då hon dömdes för mord. Det betyder att hon är 38 då hon släpps ut. Hmm. Sandra Bullock är född 1964 och är därför cirka 55 år när hon ska spela både 18-åring och 38-åring. Det är inte så realistiskt. Jag tror filmen hade vunnit på att ha en skådespelare som är tonåring i de scener där Ruth är ung och kanske också en annan skådespelare som Ruth när hon släpps ur fängelset. Jag tycker det är bra att det kommer filmer där äldre skådespelerskor kan få roller, absolut. Men då är det oftast bättre att de spelar kvinnor som är äldre, att det finns filmer med bra berättelser om medelålders kvinnor och äldre kvinnor.

Sandra Bullock är en duktig skådespelare. Så visst gör hon rollen bra även om det hade varit bättre om Ruth Slater varit äldre. Ruth pressas i olika situationer där hon ibland tappar besinningen. Det är begripligt och Bullock gestaltar det trovärdigt. Däremot kan jag som åskådare vilja ta tag i henne och be henne tänka efter lite. Vilket ju är lätt att säga för den som inte sitter i samma sits.

Det är en berörande berättelse om längtan efter tillhörighet och ett hyggligt filmskapande, även om det inte är något mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Sida 456
  • Sida 457
  • Sida 458
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in