• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Licorice Pizza

18 mars, 2022 by Elis Holmström

Licorice Pizza
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 mars 2022
Regi Paul Thomas Anderson

Paul Thomas Anderson är en svår nöt att knäcka. Genom sin karriär så har tematiken, miljön och tidsperioderna alltid varierat mellan de olika filmerna. Det är nästintill omöjligt att tro att den surrealistiska och deprimerande Magnolia kan komma från samma filmskapare som gjorde Punch Drunk Love, en lättsmält historia med riksclownen Adam Sandler i huvudrollen.

Andersons olika uttrycksformer har gjort hans filmer till lite av ett lotteri. I fallet med There Will Be Blood skapades en nihilistisk, mörk och otäckt intensiv film där Daniel Day Lewis briljerade i en av sina mest gastkramande rolltolkningar. Men på andra sidan staketet så finns rent erbarmligt skräp som Inherent Vice, en film som var så pass rörig, slarvig och fånig att jag än idag minns den iskalla reaktionen då filmen premiärvisades på New York Film Festival.

Licorice Pizza ser inledningsvis ut att vara en spirituell uppföljare till Punch Drunk Love, det är inte tal om några mord eller skyfall där regndropparna bytts ut mot grodor. Men Anderson visar sig inte vara intresserad av en simpel kopia, istället demonstreras stor värme och mestadels sympatiska karaktärer. Detta är aningen chockartat med tanke på den strikta och oftast återhållsamma dramaturgi som Anderson gjort sig känd för. Flera gånger påminner Licorice Pizza om en dämpad version av Emma Stone-filmen Easy A, där amerikanska tonåringar spottar ur sig spydiga kommentarer och inte skyggar för att göra diskreta, men sexuella, närmanden. Det finns en avslappnad och inbjudande aura runt Licorice Pizza vilket gör den oväntat trevligt att se på. Berättelsen är också en mycket kapabel historia om att växa upp och forma en ny identitet där världens många problem och faror måste konfronteras, inte ignoreras.

Det blir än mer lättillgängligt i och med ett anspråkslöst och diskret foto som gärna dröjer sig kvar och följer karaktärerna i långa tagningar. Att mycket av dialogen sker på språng- då karaktärer rör sig mellan olika rum, kan låta irrelevant, men detta skapar ett behövligt tempo, det är som att Anderson och hela filmteamet är lika rastlösa som filmens karaktärer. Allting dränks också i ett lysande soundtrack som är fyllt med musik från bland annat David Bowie och Paul McCartney.

Valet av skådespelare är också överraskande och likaså uppfriskande. Här finns flera oprövade och vågade val. Cooper Hoffman – son till Philip Seymour, gör sin debut och hittar omedelbart en balans mellan det uppkäftiga, självcentrerade men också charmerande. Flera karaktär är som en enda lång hyllning till John Hughes där ödmjukhet och distinkta personligheter står i framkanten. Hoffman och hans motspelerska Alana Haim är båda lösa och lediga vilket gör deras många – och i de flesta fall argumentativa, konversationer intressanta och minnesvärda. Det är tydligt att Anderson vill hålla en distans till alltför välkända aktörer. Även om skådespelare som Hoffman och Haim inte är de mest attraktiva att locka med på en affisch så är denna anonymitet en stor fördel, berättelsen tillåts att existera på egen hand och blir till den verkliga ledstjärnan, inte ensemblen.

Anderson har sällan låtit sig vara alltför humoristisk, men genom hans filmografi har det funnits minimala spår av sublim kaoskomik där allting brakar samman. Licorice Pizza innehåller en av de allra mest underhållande och roliga sekvenserna som Anderson gjort sedan den hysteriska sekvensen i Boogie Nights då Mark Wahlberg och John C. Reilly försöker klara sig helskinnade ur en knarkaffär.

Allt är genomgående mycket förnöjsamt men det saknas en konkret och tydlig slutdestination. Man brukar säga att resan är mer givande än slutmålet och detta summerar hela Licorice Pizza. Trots en rad eskapader, romanser och komplikationer så känns slutet ihåligt och närmast ofärdigt. Att ett avslut kan vara ambivalent är givetvis inte fel, men i detta fall så hade en mer kraftfull final skapat en bättre helhet. Detta gör det hela trivsamt men inkomplett, något som hindrar Licorice Pizza att utnämnas till en lysande ’feel good’’-film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Egendomlig drömroll ordvitsigt förverkligad i tokrolig dimension – Amman på Hagateatern

18 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Andreas T Olsson (baserat på pjäsförslag från Beate Persdotter Löken)

Regi: Sara Klingvall

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Max Mitle

Maskdesign: Linda Bill

Musik: Carita Jonson

Skådespelare: Jan Ericsson & Carita Jonson

Urpremiär: 11/3 2022

Spelas till och med 8/4 på Hagateatern i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs stad och ABF

Långt ifrån alla på pappret humorsmarta idéer faller väl ut på scen. Ett aktuellt exempel utgör lika farsartade som politiskt tillbakablickande Stortorget (spelas för närvarande på Folkteatern) där fyra skådespelare – barn till x-chilenare vilka flydde Pinochet – i ett förvirrande fantasirus leker med helgonbilden av Olof Palme som de själva klär sig i. I mina ögon tyvärr en uppblåst sufflé, rent av ett smärre misslyckande. Det beska omdömet har sin motpol i realiserandet av en möjligen lika knäpp vision på Hagateatern, ett par stenkast därifrån.

Av Andreas T Olssons till lika delar absurda och belysande manus om marginaliserade ammor genom världsdramatikens historia, har det i andra änden kommit ut en fullödig teaterkabaré. Amman lanseras som skådespelaren Jan Ericssons drömprojekt, vars fix idé det varit att någon gång i en fyrtiosexårig karriär få gestalta dessa försummade varelser. Besattheten börjar tidigt i livet, vilket vittnas om genom hysteriskt komiska utsagor. Givetvis förtäljs i varianter att han som liten gosse inte kände till ordets innebörd, utan upprörd insisterade på att ett ”m” saknades, till exempel på Konstmuseet.

foto Lina Ikse

Var något osäker på hur jag skulle reagera på denna oberoende ”happening” till för att sätta strålkastarljuset på en orättvist undanskuffad, för de minstas livsuppehälle nödvändig yrkeskategori. Har nämligen sett Jan Ericsson i ett antal roller, vilka han exekverat med intensiv närvaro. Hans pang-på-tilltal kan bli lite löjligt, en smula överdrivet så att man vill värja sig. Befriande nog är han denna gång strålande, plockar från hela sitt breda register under föreställningens cirka åttio minuter. Tillåter sig vara fånig, ironisk, uppriktig, fysisk, informativ, oerhört kvick och kolossalt rolig. Roas av en makalöst styv och skojigt utförd prestation av veteranen Ericsson.

Vi delges ammors status i en spännvidd från Fedra över Shakespeare till Tjechov och Strindberg. Självfallet dramatiseras utsnitt av ett antal scener. Repliker och gester blir med nödvändighet ironiskt hållna. Och om publiken på den inte fullsatta föreställning jag såg 16 mars inte skrattade tillräckligt eller gav rungande applåder, fick den vara beredd på bannor i form av reprimand. Lyckligtvis innehöll ”enämnes-kabarén” en ocean av muntrationer varför jag gravade hjärtligt.

Att publiken ett flertal gånger adresseras (”Varför har ni kommit hit” etc) avslöjar mycket om den lösliga humorkryddade strukturen. ”Det är bara förnamnet” är en i sammanhanget passande terminologi knyckt från manus. I Amman har man bestämt sig för att konstant kliva in och ut i fiktionen. Och denna anda av hejdlös gränslöshet utgör själva essensen. Givetvis stor komik, särskilt för att de biografiska kommentarer är klipska, i ett otroligt fyndigt jonglerande med illusion kontra prosaisk verklighet.

foto Lina Ikse

Som bonus får vi estetiken hos Tjechov lika underhållande som pedagogiskt förklarat apropå fotot ovan. Dessutom en hysteriskt rolig karikatyr på Antikrundan i SVT och lika komiska variationer på nyckelscener i Romeo och Julia.

Av recensionen att döma kan man få intrycket att det rör sig om en monolog. Inget kan vara mer felaktigt. Carita Jonsson är oumbärlig i egenskap av musiker (spelar cirka fyra instrument), vokalist i snyggt rimmade sånger på melodier som Diana (Paul Anka) och egna kompositioner. Detta görs med naturlig auktoritet, fungerar föredömligt som kitt mellan det intensivt förmedlade budskapet.

Vidare utgör Jonsson hälsosam motvikt till Jan Ericssons krumbukter, blir i åtskilliga scener hans avväpnande motspelerska. Däremellan betydelsefull sidekick, eller snare jämbördig partner med egen agenda. Tar sig ton både bokstavligt och bildligt talat. Hur mycket av detta intelligenta munhuggande där de ifrågasätter varandra ligger i manus och hur mycket har regissör och skådespelare tillfört?

foto Lina Ikse

Känner till denna vansinnigt begåvade musiker/ skådespelare främst från samarbeten med Lisbeth Johansson (musikteater om Madame Flod och Moa Martinsson med mera). Visste inte om att kapaciteten omfattade att ingå i komikerduo, vars tajming gör att jag lämnar Hagateatern ytterst tillfreds.

Kongenialt ombonad scenografi i varma färger, lustigt rimmade sångtexter samt regiarbetets vettiga balansakt gör sitt till i den första heltäckande teaterkabarén om Amman. Andreas T Olssons märkvärdiga text och perspektiv måste ånyo berömmas inklusive blinkningarna till publiken. Och paret som fullkomligt äger scen förtjänar stående ovationer.

ps För att ånyo travestera har jag kanske inte mjölkat ur allt från mitt senaste besök på Hagateatern. Tror dock en gör klokt i att spara några välsmakande droppar till kommande publik.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Svart krabba

17 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Svart krabba
Betyg 2
Premiär på Netflix 18 mars 2022
Regi Adam Berg
Manusförfattare Adam Berg, Pelle Rådström och Jerker Virdborg
I rollerna bland andra Noomi Rapace, Aliette Opheim, Dar Salim, David Dencik

En kall berättelse om en skrämmande framtid efter en stora katastrof där sex soldater är utskickade på ett livsfarligt, förmodligen omöjligt, uppdrag över det frusna havet. Trots några av de bästa skandinaviska skådespelarna i rollistan är det en handling är svår att motivera sig att se klart. Jorden tycks ha förfallit efter klimatförändringar och ständigt krig. Just nu med kärnvapenhot hängande över världen kan framtidsbilden i filmen kännas realistisk i en framtid. Men det hjälper inte, det är svårt att ändå fastna för filmen.

Noomi Rapace, som hyllas av svenska filmjournalister just nu för sin roll i den isländska filmen Lamm, spelar här en soldat som är duktig på att åka skridskor. Därför får hon uppdraget att tillsammans med de andra fem soldaterna forsla ett paket till en militärbas långt ute i skärgården. Paketet sägs innehålla något som kan få kriget att upphöra.

Uppdraget är i princip omöjligt att genomföra, det är nästan ett självmordsuppdrag eftersom det är fienden som behärskar hela området de ska ta sig fram igenom på skridskor. Noomi Rapaces karaktär får i hemlighet av befälhavaren veta att endast hon förväntas egentligen kunna ta sig ändå fram med paketet. För att övertala henne till detta uppdrag får hon reda på att hennes dotter försvunnit under kriget finns på den militärbas dit hon ska.

I stort sett är det en film som de flesta av oss inte blir särskilt överraskade av. Vi har sett liknande berättelser. Det är svårt att tro på den och svårt att orka se klart den. Anledningen till att den inte får ännu lägre betyg är att den har ett par duktiga skådespelare som trots allt för det bästa av sina roller.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Netflix, Noomi Rapace, postapokalyps, Svart krabba

Pjäs baserad på romaner av Booker-prisvinnaren Ben Okri får urpremiär på Dramaten

15 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Ben Okri. Foto: Mat Bray.

Samarbetet mellan The National Black Theatre of Sweden och Dramaten fortsätter med pjäsen Den omättliga vägen. Två av Ben Okris hyllade romaner har dramatiserats av brittisk-nigerianska Oladipo Agboluaje för Dramatens stora scen. Den omättliga vägen är enligt Okri en berättelse om Afrikas motståndskraft, skönhet, generositet och om dess brister och tragedi. Urpremiär den 13 april.
Ett pressmeddelande:
Den omättliga vägen är en afrikansk odyssé om andebarnet Azaro som slits mellan livet på jorden och andevärlden. Samtidigt som han kämpar med sina föräldrar i ghettot där han bor, utsätts han hela tiden för lömska attacker från andarna som vill att han ska återvända till deras värld.

–Det är en berättelse om Afrikas motståndskraft och det är en berättelse som vänder på den mycket begränsade uppfattningen vi har om Afrika. Den förändrar historien från en tvådimensionell berättelse om svart och vitt, till en berättelse med många färger, om Afrikas rikedom, om dess tragedi, om dess motståndskraft, om dess skönhet, om dess generositet, om dess visdom, om dess brister, säger Ben Okri.

Ben Okri är en flerfaldigt prisbelönad författare född i Nigeria, i dag verksam i London. Okri slog igenom stort med The Famished Road (Den omättliga vägen), den första boken i trilogin om pojken Azaro, som belönades med The Booker Prize 1991. I trilogin ingår också Songs of Enchantment (1993) och Infinite Riches (1998). Oladipo Agboluajes dramatisering bygger på trilogins två första delar.

Oladipo Agboluaje har studerat teater vid University of Benin i Nigeria och doktorerat på en avhandling om väst- och sydafrikanskt drama på Open University med bas i Storbritannien. Han har bland annat skrivit pjäserna The Estate, New Nigerians and Here’s What She Said to Me. 2018-19 var han “writer in residence” på National Theatre i London.

Uppsättningen är en samproduktion mellan The National Black Theatre of Sweden och Dramaten och en fortsättning på samarbetet som påbörjades med Door of No Return – en kväll till minne av avskaffandet av den svenska transatlantiska slavhandeln och Bergets topp av Katori Hall, 2021. Josette Bushell-Mingo OBE, som står för regin, är förutom prisbelönt regissör, även skådespelare, sångerska och sedan 2021 VD och rektor för The Royal Central School of Speech and Drama i London, den första svarta kvinnan på den posten någonsin.

Medverkande: John Alexander Eriksson, Astrid Assefa, Mike Gamble, Binyam Haile, Christopher Lehmann, Fernando Lucumí Carabalí, Stephen Lwanga, Kayo Shekoni, Helmon Solomon, Joel Valois. Översättning: Nancy Ofori. Dramatisering: Oladipo Agboluaje. Regi: Josette Bushell-Mingo. Scenografi: Lotta Nilsson. Kostym: Kalere a Payton. Mask och peruk: Ellen Elias/Elin Gradin/Linda Hyllengren. Musik/video: Lamin Daniel Jadama. Ljus: Jesper Larsson. Koreografi: Aurelia Day.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Vårens sista premiärer: Dans, satir om modebranschen, dramatik till havs, ”svendrare”, och ROMCOM på Kulturhuset stadsteater

15 mars, 2022 by Redaktionen

Vårens sista premiärer på Kulturhuset stadsteatern: Dans, satir om modebranschen, dramatik till havs, ”svendrare”, och ROMCOM.
Senvåren bjuder på fem nya produktioner på Kulturhuset Stadsteatern som det tipsas om i ett pressmail:

Lycko-Ken är en nyskriven satir om en ung mans väg in i den hänsynslösa modebranschen som samproduceras med Stockholms konstnärliga högskola. Dessutom släpps fyra produktioner på Fri Scen, vårt samarbete med det fria teaterlivet: Svendrare, Möt mig i gryningen, Tension och ROMCOM – en romantisk komedi.
– Det är oerhört roligt att presentera den nya generationens teaterkreatörer på våra scener i vår! Vi ger nya talanger möjlighet att växa till morgondagens stjärnor – och publiken får följa med på resan, säger teaterchef Maria Sid.

Lycko-Ken är en samproduktion med Stockholms konstnärliga högskola, där det konstnärliga teamet kommer från SKH och skådespelarna från ensemblen på Kulturhuset Stadsteatern. Lite senare i vår har ROMCOM – en romantisk komedi urpremiär på Fri Scen. Uppsättningen är en examensproduktion från institutionen i scenkonst vid Stockholms Konstnärliga Högskola.

Svendrare är en interaktiv föreställning av Teater Chaharsoo. Vad är det att varken vara helsvensk eller helinvandrare, vad blir en då? Jo, Svendrare. Urpremiär 21 april. Tension är en dansföreställning av Peter Svenzon/Art of Spectra om spänningarna mellan kropp och sinne i dagens Europa. Premiär 2 maj. BATALJ Scenkonst sätter upp Möt mig i gryningen, en tät och spännande enaktare av den prisbelönte dramatikern Zinnie Harris, premiär 14 maj

Lycko-Ken
Nyskriven satir om småstadskillen Kens väg in i den glamorösa, förföriska och brutalt hänsynslösa modevärlden. Föreställningen görs i samarbete med Stockholms Konstnärliga Högskola.

Manus: Anton Elmgren*
Regi: Rosanne Berjawi*
Scenografi: Ylva Norlin*
Kostym: Francisca Forslund Toubro*
Ljusdesign: Chris Lloyd*
Ljuddesign och komposition: Adde Huumonen*
Mask: Elin Bergström*
Medverkande: Oliver Andersson, Lena B. Eriksson, Robert Fux, Shebly Niavarani, Sofia Ledarp, Fabian Hedlund*, Meera Ryan*.
*Student från Stockholms konstnärliga högskola.

Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Stockholms konstnärliga högskola.
Urpremiär 11 maj på Lilla scenen

FRI SCEN
Svendrare – Chaharsoo Teatergrupp
Svendrare utspelar sig på en släktträff. Familjemedlemmar i olika åldrar kom till Sverige på 1970-talet, alla med sitt eget unika bagage. Alla lever sitt eget liv. Men vad är det de har gemensamt? Jo, ingen av dem känner sig varken helsvensk eller helinvandrare, alla är så kallade Svendrare.

Svendrare är en interaktiv föreställning där varje åskådare väljer att följa en av tre huvudroller via en digital enhet där språk och undertexter kan ändras under tiden. Föreställningen innehåller både livescener och inspelade videoklipp.

‎‏Yaghoob Keshavarz är regissör för teatergruppen Chaharsoo. Hans tidigare produktioner Lögndagen och 209 spelades på Fri Scen-Kilen 2015.

Produktion
Manus och regi: Yaghoob Keshavarz
Assistent: Farhad Fard, Golnaz Nozari,
Kamera Iman Khayyatan, Mehrad Moghadam
App-designer: Saman Pirouz
Grafisk formgivare: Midia Vaseghi
PR & marknadsföring: Soroush Elmi
Producent: Chaharsoo Teatergrupp & Caspian Production

Medverkande på scenen
Parvin: Sharife Tayebifard, Mahshid Motazedi
Leila: Roya Bamzar
Tara: Fatemeh Zarvani
Sina: Masoud Mohammadi
Fafar: Golnaz Nozari
Shervin: Mehrad Moghadam

Medverkande i videon
Nabi: Mohammad Zare
Polis 1: Majid Maleki
Polis 2: Tommi Suvitaival
Bijan: Davoud Kamari
Helena: Olga Beliaeva
Jennifer: Fanny Fanacy Wahlqvist
Elpida: Helen Silvander
Sara: Nousha Keshavarz
Urpremiär 21 april Fri Scen, Kilen

Tension – Art of Spectra
Vad händer om vi begränsas av våra rum? När våra kroppar laddas med energi, spänning i förhållande till varandra? Konflikten mellan kropp mot sinnet/psyket, risker och impulser. Spänningar oss emellan, i samhället, i Europa och världen idag.
Koreografi, regi och musik: Peter Svenzon
Ljusdesign, videoprogrammering: Robert Jadenfeldt
Visuals och videoteknik: Joakim Envik Karlsson och Peter Svenzon
Scenrum och kostym: Nåck creative,
Produktion: Art of Spectra, Nåck Creative
Konstruktion: Ludde Falk, Hede Atelje
Dansare: Lewis Cooke, Ulriqa Fernqvist, Harlan Rust, Evan Schwarz, Jennifer Wallén
Residens: Teater Halland
Premiär 2 maj Fri Scen, Kilen

Möt mig i gryningen – BATALJ Scenkonst
En dramatisk olycka till havs. Ett kärlekspar räddar sig i land på en främmande plats utan en aning om hur de ska ta sig hem – och snart visar sig hotet vara större än de först trott. ”Möt mig i gryningen” är en tät och spännande enaktare av den prisbelönte dramatikern Zinnie Harris. BATALJ Scenkonst hade i höstas Sverigepremiär med sin hyllade uppsättning, som nu får nypremiär på Fri Scen.
Av: Zinnie Harris
Översättning: Tove Simonsen och Moa Åström
Regi, scenografi, ljusdesign och ljuddesign: Johan Bark
Foto: Thomas Hultgren
Trailer Rasmus Franzén och Max Maccarone
Medverkande:
Helen – Moa Åström
Robyn – Tove Simonsen
Med stöd från Kulturrådet, Region Stockholm och Svante Bergströms Teaterstiftelse.
Premiär 14 maj Fri Scen, Kilen

ROMCOM, En romantisk komedi – Stockholms Konstnärliga Högskola
Absurt och rörande om kärleksrelationens väsen och villkor. Att bli och sluta vara kär i en tidsålder där medier och marknadskrafter påbjudit omöjliga ideal och riktlinjer. Varför älska någon om jag inte får någonting för det? ”ROM COM – en romantisk komedi” är en examensproduktion från institutionen i scenkonst vid Stockholms Konstnärliga Högskola.
Produktion
Manus och regi – Alexander Charlamov*
Scenografi och ljus – Emil Wickholm Thuresson*
Kostym – Lena Adamson*
Mask och peruk – Klara Jorméus*
Ljuddesign – Ella Blixt* och Johan Stohne*
Föreställningsdramaturg – Sanna Keivanlo*
Teknisk samordnare – Alvin Lilliestierna*
Produktion, ekonomi och marknadsföring – Alexander Charlamov*, Alvin Lilliestierna* & Anna Jonsson Björck*
*Studenter från institutionen i scenkonst vid Stockholms Konstnärliga Högskola.
Medverkande:
Amina Avdic*
Andreas Anterot*
Staffan Kolhammar*
*Studenter från institutionen i mimskådespeleri vid Stockholms Konstnärliga Högskola.
Urpremiär 21 maj Fri Scen Kilen

Arkiverad under: Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in