Licorice Pizza
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 mars 2022
Regi Paul Thomas Anderson
Paul Thomas Anderson är en svår nöt att knäcka. Genom sin karriär så har tematiken, miljön och tidsperioderna alltid varierat mellan de olika filmerna. Det är nästintill omöjligt att tro att den surrealistiska och deprimerande Magnolia kan komma från samma filmskapare som gjorde Punch Drunk Love, en lättsmält historia med riksclownen Adam Sandler i huvudrollen.
Andersons olika uttrycksformer har gjort hans filmer till lite av ett lotteri. I fallet med There Will Be Blood skapades en nihilistisk, mörk och otäckt intensiv film där Daniel Day Lewis briljerade i en av sina mest gastkramande rolltolkningar. Men på andra sidan staketet så finns rent erbarmligt skräp som Inherent Vice, en film som var så pass rörig, slarvig och fånig att jag än idag minns den iskalla reaktionen då filmen premiärvisades på New York Film Festival.
Licorice Pizza ser inledningsvis ut att vara en spirituell uppföljare till Punch Drunk Love, det är inte tal om några mord eller skyfall där regndropparna bytts ut mot grodor. Men Anderson visar sig inte vara intresserad av en simpel kopia, istället demonstreras stor värme och mestadels sympatiska karaktärer. Detta är aningen chockartat med tanke på den strikta och oftast återhållsamma dramaturgi som Anderson gjort sig känd för. Flera gånger påminner Licorice Pizza om en dämpad version av Emma Stone-filmen Easy A, där amerikanska tonåringar spottar ur sig spydiga kommentarer och inte skyggar för att göra diskreta, men sexuella, närmanden. Det finns en avslappnad och inbjudande aura runt Licorice Pizza vilket gör den oväntat trevligt att se på. Berättelsen är också en mycket kapabel historia om att växa upp och forma en ny identitet där världens många problem och faror måste konfronteras, inte ignoreras.
Det blir än mer lättillgängligt i och med ett anspråkslöst och diskret foto som gärna dröjer sig kvar och följer karaktärerna i långa tagningar. Att mycket av dialogen sker på språng- då karaktärer rör sig mellan olika rum, kan låta irrelevant, men detta skapar ett behövligt tempo, det är som att Anderson och hela filmteamet är lika rastlösa som filmens karaktärer. Allting dränks också i ett lysande soundtrack som är fyllt med musik från bland annat David Bowie och Paul McCartney.
Valet av skådespelare är också överraskande och likaså uppfriskande. Här finns flera oprövade och vågade val. Cooper Hoffman – son till Philip Seymour, gör sin debut och hittar omedelbart en balans mellan det uppkäftiga, självcentrerade men också charmerande. Flera karaktär är som en enda lång hyllning till John Hughes där ödmjukhet och distinkta personligheter står i framkanten. Hoffman och hans motspelerska Alana Haim är båda lösa och lediga vilket gör deras många – och i de flesta fall argumentativa, konversationer intressanta och minnesvärda. Det är tydligt att Anderson vill hålla en distans till alltför välkända aktörer. Även om skådespelare som Hoffman och Haim inte är de mest attraktiva att locka med på en affisch så är denna anonymitet en stor fördel, berättelsen tillåts att existera på egen hand och blir till den verkliga ledstjärnan, inte ensemblen.
Anderson har sällan låtit sig vara alltför humoristisk, men genom hans filmografi har det funnits minimala spår av sublim kaoskomik där allting brakar samman. Licorice Pizza innehåller en av de allra mest underhållande och roliga sekvenserna som Anderson gjort sedan den hysteriska sekvensen i Boogie Nights då Mark Wahlberg och John C. Reilly försöker klara sig helskinnade ur en knarkaffär.
Allt är genomgående mycket förnöjsamt men det saknas en konkret och tydlig slutdestination. Man brukar säga att resan är mer givande än slutmålet och detta summerar hela Licorice Pizza. Trots en rad eskapader, romanser och komplikationer så känns slutet ihåligt och närmast ofärdigt. Att ett avslut kan vara ambivalent är givetvis inte fel, men i detta fall så hade en mer kraftfull final skapat en bättre helhet. Detta gör det hela trivsamt men inkomplett, något som hindrar Licorice Pizza att utnämnas till en lysande ’feel good’’-film.