Manus: Andreas T Olsson (baserat på pjäsförslag från Beate Persdotter Löken)
Regi: Sara Klingvall
Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Max Mitle
Maskdesign: Linda Bill
Musik: Carita Jonson
Skådespelare: Jan Ericsson & Carita Jonson
Urpremiär: 11/3 2022
Spelas till och med 8/4 på Hagateatern i Göteborg
Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs stad och ABF
Långt ifrån alla på pappret humorsmarta idéer faller väl ut på scen. Ett aktuellt exempel utgör lika farsartade som politiskt tillbakablickande Stortorget (spelas för närvarande på Folkteatern) där fyra skådespelare – barn till x-chilenare vilka flydde Pinochet – i ett förvirrande fantasirus leker med helgonbilden av Olof Palme som de själva klär sig i. I mina ögon tyvärr en uppblåst sufflé, rent av ett smärre misslyckande. Det beska omdömet har sin motpol i realiserandet av en möjligen lika knäpp vision på Hagateatern, ett par stenkast därifrån.
Av Andreas T Olssons till lika delar absurda och belysande manus om marginaliserade ammor genom världsdramatikens historia, har det i andra änden kommit ut en fullödig teaterkabaré. Amman lanseras som skådespelaren Jan Ericssons drömprojekt, vars fix idé det varit att någon gång i en fyrtiosexårig karriär få gestalta dessa försummade varelser. Besattheten börjar tidigt i livet, vilket vittnas om genom hysteriskt komiska utsagor. Givetvis förtäljs i varianter att han som liten gosse inte kände till ordets innebörd, utan upprörd insisterade på att ett ”m” saknades, till exempel på Konstmuseet.
Var något osäker på hur jag skulle reagera på denna oberoende ”happening” till för att sätta strålkastarljuset på en orättvist undanskuffad, för de minstas livsuppehälle nödvändig yrkeskategori. Har nämligen sett Jan Ericsson i ett antal roller, vilka han exekverat med intensiv närvaro. Hans pang-på-tilltal kan bli lite löjligt, en smula överdrivet så att man vill värja sig. Befriande nog är han denna gång strålande, plockar från hela sitt breda register under föreställningens cirka åttio minuter. Tillåter sig vara fånig, ironisk, uppriktig, fysisk, informativ, oerhört kvick och kolossalt rolig. Roas av en makalöst styv och skojigt utförd prestation av veteranen Ericsson.
Vi delges ammors status i en spännvidd från Fedra över Shakespeare till Tjechov och Strindberg. Självfallet dramatiseras utsnitt av ett antal scener. Repliker och gester blir med nödvändighet ironiskt hållna. Och om publiken på den inte fullsatta föreställning jag såg 16 mars inte skrattade tillräckligt eller gav rungande applåder, fick den vara beredd på bannor i form av reprimand. Lyckligtvis innehöll ”enämnes-kabarén” en ocean av muntrationer varför jag gravade hjärtligt.
Att publiken ett flertal gånger adresseras (”Varför har ni kommit hit” etc) avslöjar mycket om den lösliga humorkryddade strukturen. ”Det är bara förnamnet” är en i sammanhanget passande terminologi knyckt från manus. I Amman har man bestämt sig för att konstant kliva in och ut i fiktionen. Och denna anda av hejdlös gränslöshet utgör själva essensen. Givetvis stor komik, särskilt för att de biografiska kommentarer är klipska, i ett otroligt fyndigt jonglerande med illusion kontra prosaisk verklighet.
Som bonus får vi estetiken hos Tjechov lika underhållande som pedagogiskt förklarat apropå fotot ovan. Dessutom en hysteriskt rolig karikatyr på Antikrundan i SVT och lika komiska variationer på nyckelscener i Romeo och Julia.
Av recensionen att döma kan man få intrycket att det rör sig om en monolog. Inget kan vara mer felaktigt. Carita Jonsson är oumbärlig i egenskap av musiker (spelar cirka fyra instrument), vokalist i snyggt rimmade sånger på melodier som Diana (Paul Anka) och egna kompositioner. Detta görs med naturlig auktoritet, fungerar föredömligt som kitt mellan det intensivt förmedlade budskapet.
Vidare utgör Jonsson hälsosam motvikt till Jan Ericssons krumbukter, blir i åtskilliga scener hans avväpnande motspelerska. Däremellan betydelsefull sidekick, eller snare jämbördig partner med egen agenda. Tar sig ton både bokstavligt och bildligt talat. Hur mycket av detta intelligenta munhuggande där de ifrågasätter varandra ligger i manus och hur mycket har regissör och skådespelare tillfört?
Känner till denna vansinnigt begåvade musiker/ skådespelare främst från samarbeten med Lisbeth Johansson (musikteater om Madame Flod och Moa Martinsson med mera). Visste inte om att kapaciteten omfattade att ingå i komikerduo, vars tajming gör att jag lämnar Hagateatern ytterst tillfreds.
Kongenialt ombonad scenografi i varma färger, lustigt rimmade sångtexter samt regiarbetets vettiga balansakt gör sitt till i den första heltäckande teaterkabarén om Amman. Andreas T Olssons märkvärdiga text och perspektiv måste ånyo berömmas inklusive blinkningarna till publiken. Och paret som fullkomligt äger scen förtjänar stående ovationer.
ps För att ånyo travestera har jag kanske inte mjölkat ur allt från mitt senaste besök på Hagateatern. Tror dock en gör klokt i att spara några välsmakande droppar till kommande publik.