Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

by

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som är i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år. Ett pressmeddelande berättar:

I en tid där ungdom är ett ideal och åldrande har blivit något som ska bromsas, döljas eller optimeras riktar Göteborg Film Festival 2027 blicken mot drömmen om evig ungdom. Under rubriken Focus: Forever Young utforskar festivalen vår tids besatthet av att förbli ung, och vad som händer när gränserna mellan livets olika faser suddas ut. Temat får en särskild betydelse när Göteborg Film Festival 2027 firar sitt 50-årsjubileum.

Att vara ung har aldrig varit mer eftersträvansvärt, eller mer svårdefinierat. I en samtid där 50 sägs vara det nya 30 och där medicin, teknologi och AI väcker förhoppningar om att förlänga livet, förändras också vår syn på åldrande. Samtidigt lever generationer allt mer lika liv och föreställningen om vad det innebär att vara vuxen blir otydlig.

– Vi lever i en tid där alla förväntas vilja vara unga, oavsett hur gamla vi faktiskt är. Men vad händer när vi aldrig riktigt tillåts bli gamla? Med Focus: Forever Young vill vi undersöka vår tids fixering vid ungdom och ställa frågor om identitet, livsval och vad det egentligen innebär att åldras, säger Pia Lundberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival.

Filmkonsten har alltid fascinerats av ungdom, men också av åldrande, förvandling och människans kamp mot tidens gång. Temat har skildrats i allt från coming of age-filmer och ungdomsrevolter till berättelser om nostalgi, ensamhet och rädslan för att bli gammal. Filmhistorien är fylld av karaktärer som vägrar växa upp, människor som försöker börja om och samhällen som dyrkar det unga samtidigt som de marginaliserar de äldre.

För Göteborg Film Festival får temat en särskild innebörd under 2027. Festivalen arrangeras för 50:e gången och har under ett halvt sekel följt generationer av filmskapare och publik. Samtidigt är filmen som konstform fortfarande ung, ständigt i förändring och med en förmåga att återuppfinna sig själv för nya generationer.

– När Göteborg Film Festival firar 50 år känns Forever Young som ett särskilt passande tema. Vi har blivit äldre som festival, men vår nyfikenhet på filmen och världen omkring oss är lika stor som någonsin. Det finns något fint i den paradoxen. Att fira 50 år genom att utforska vad det egentligen innebär att vara ung, säger Pia Lundberg.

Genom filmvisningar och samtal kommer Focus: Forever Young att ge publiken nya perspektiv på ungdom, åldrande och samtidens jakt på evig vitalitet.

Tre filmer som ingår i Focus: Forever Young
The Revolution Against Death
Joshua Oppenheimer utforskar drömmen om ett evigt liv i ett filmiskt poem om dödlighet, rädsla, längtan och existentiell oro.
Regi: Joshua Oppenheimer
Land: Danmark

The End of It
Stjärnspäckad sci-fi-satir från framtiden där evigt liv blivit en leda, och en 250-årig konstnär får ny inspiration av tanken på att göra ”slut på det”.

Regi: Maria Martnez Bayona
Land: Storbritannien, Spanien, Norge

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år
I en tid där ungdom är ett ideal och åldrande har blivit något som ska bromsas, döljas eller optimeras riktar Göteborg Film Festival 2027 blicken mot drömmen om evig ungdom. Under rubriken Focus: Forever Young utforskar festivalen vår tids besatthet av att förbli ung, och vad som händer när gränserna mellan livets olika faser suddas ut. Temat får en särskild betydelse när Göteborg Film Festival firar sitt 50-årsjubileum.

Att vara ung har aldrig varit mer eftersträvansvärt, eller mer svårdefinierat. I en samtid där 50 sägs vara det nya 30 och där medicin, teknologi och AI väcker förhoppningar om att förlänga livet, förändras också vår syn på åldrande. Samtidigt lever generationer allt mer lika liv och föreställningen om vad det innebär att vara vuxen blir otydlig.

– Vi lever i en tid där alla förväntas vilja vara unga, oavsett hur gamla vi faktiskt är. Men vad händer när vi aldrig riktigt tillåts bli gamla? Med Focus: Forever Young vill vi undersöka vår tids fixering vid ungdom och ställa frågor om identitet, livsval och vad det egentligen innebär att åldras, säger Pia Lundberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival.

Filmkonsten har alltid fascinerats av ungdom, men också av åldrande, förvandling och människans kamp mot tidens gång. Temat har skildrats i allt från coming of age-filmer och ungdomsrevolter till berättelser om nostalgi, ensamhet och rädslan för att bli gammal. Filmhistorien är fylld av karaktärer som vägrar växa upp, människor som försöker börja om och samhällen som dyrkar det unga samtidigt som de marginaliserar de äldre.

För Göteborg Film Festival får temat en särskild innebörd under 2027. Festivalen arrangeras för 50:e gången och har under ett halvt sekel följt generationer av filmskapare och publik. Samtidigt är filmen som konstform fortfarande ung, ständigt i förändring och med en förmåga att återuppfinna sig själv för nya generationer.

– När Göteborg Film Festival firar 50 år känns Forever Young som ett särskilt passande tema. Vi har blivit äldre som festival, men vår nyfikenhet på filmen och världen omkring oss är lika stor som någonsin. Det finns något fint i den paradoxen. Att fira 50 år genom att utforska vad det egentligen innebär att vara ung, säger Pia Lundberg.

Genom filmvisningar och samtal kommer Focus: Forever Young att ge publiken nya perspektiv på ungdom, åldrande och samtidens jakt på evig vitalitet.

Tre filmer som ingår i Focus: Forever Young

The Revolution Against Death
Joshua Oppenheimer utforskar drömmen om ett evigt liv i ett filmiskt poem om dödlighet, rädsla, längtan och existentiell oro.
Regi: Joshua Oppenheimer
Land: Danmark

The End of It
Stjärnspäckad sci-fi-satir från framtiden där evigt liv blivit en leda, och en 250-årig konstnär får ny inspiration av tanken på att göra ”slut på det”.
Regi: Maria Martnez Bayona
Land: Storbritannien, Spanien, Norge

Once Upon a Time in Harlem
Legendariska Harlem Renaissance-profiler levererar evigt unga tankar på cocktailparty i Duke Ellingtons townhouse, 50 år efter rörelsens blomstringstid.
Regi: William Greaves, David Greaves
Land: USA

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

by

Skulden - en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden utreder de två kriminalkommissarierna Emma Crane (Michelle Kegan) och Tom Radley (Douglas Booth) ett tragiskt mord. Men ett oväntat spår får dem att börja nysta i ett nät av lögner, mörkläggningar inom poliskåren och moraliska kompromisser.

Ett pressmeddelande berättar om tv-serien:
Emma känner sig tvingad att ifrågasätta människorna som står henne nära. Megan Gallagher har skrivit manus, baserat på en kriminalroman av Charlotte Langley. För regin svarar Rebecca Rycroft och Claire Tailyour.

Mordet på Sophie Madsen (Matilda Freeman) förbryllar polisen. Alla i Sophies närhet granskas ingående: hennes föräldrar, vänner, lagkamrater och tränare. Men när Emma Crane (Michelle Kegan) och Tom (Douglas Booth) pusslar ihop Sophies sista dagar upptäcker de att Sophie var välkänd av de andra poliserna i kåren. I takt med att utredningen fortgår förvandlas kollegor till potentiella misstänkta.

Originaltitel: The Blame
Produktionsland: Storbritannien
Produktionsbolag: Fifth Season, ITV, Quay Street Productions
Brittisk premiär: september 2026
Manus: Megan Gallagher, baserat på kriminalroman av Charlotte Langley
Regi: Rebecca Rycroft, Claire Tailyour
Avsnitt: 6 x 60 min

I rollerna:
Emma Crane – Michelle Kegan
Tom Radley – Douglas Booth
Kenneth Walker – Ian Hart
Joel Stevens – Gavin Spokes
Douglas James – Josh Bolt
Sophie Madsen – Matilda Freeman
Neil Shergill – Nigel Boyle

Premiär för de första två avsnitten på SVT Play onsdag 11 november 2026 kl 02.00:

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

by

Wicker

Wicker
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 november 2026
Regi Alex Huston Fischer och Eleanor Wilson

Om inte Wicker får åtminstone en Oscarsnominering är juryn helt knäpp. En glasklar Oscarsnominering bör gå till Olivia Colman som har huvudrollen som fiskarkvinnan som blir kär i och har ett förhållande med en man är helt byggd av korg av rotting som flätats och på något magiskt sätt fått liv (spelas av Alexander Skarsgård). Olivia Colman visar än en gång vilken fantastisk skådespelare hon är. Hon har hunnit få en lång rad av filmpriset, bland annat fick hon en Oscar för sin insats som Anna av Storbritannien i Yorgos Lanthimos film The Favourite 2018. Hon fick dessutom en Golden Globe och en BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll för den rollen.

Wicker är en vacker saga om en medelålders fiskarkvinna som får utstå en hel del spe och förakt från de flesta av de boende i en fattig fiskarby i en tid för länge sedan. Människorna driver med henne då hon varken är vacker eller har någon fästman eller make. Dessutom tycker de flesta att hon luktar ill – det är vad de säger i alla fall. I sin förtvivlan vänder hon sig till byns korgmakare (underbart gestaltad av duktiga och charmiga Peter Dinklage) som har magiska krafter.

Korgmannen kan dock uppföra sig som en gentleman, vilket retar människorna i byn, såväl män som kvinnor. Alexander Skarsgård är rätt rolig som mannen gjord av korg. På så sätt blir berättelsen en berättelse om mänskligheten och dess dragning till avundsjuka och missunnsamhet.

Alexander Skarsgård är inte den enda svenska skådespelaren i Wicker. Gustav Lindh som har stora roller i både Bränn alla mina brev och Trolösa har en av de större birollerna här. Ska bli intressant att se Gustav Lindh mer framöver i internationella sammanhang. Gustav Lindh kommer att föreans med Olivia Colman och Alexander Skarsgård på en visning under Stockholms filmfestival.

Wicker är ett komiskt och romantiskt drama och en av de absolut bästa filmerna jag sett på länge. En film som fyllde mig av positiv energi och jag liksom studsade på vägen hem av lycka över en sådan komisk och samtidigt magisk film.

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

by

Godzilla Minus Zero

Godzilla Minus Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Takashi Yamazaki

Efter den närmast kultklassika Godzilla Minus One, som utkom för tre år sedan, är det nu dags för uppföljaren, denna gång försedd med en nolla i titeln. En siffra som inte kunde vara längre ifrån det faktiska slutbetyget…

Godzilla är – i alla fall i hemlandet Japan, en nationell ikon som får våra inhemska idoler som Pippi Långstrump, Bamse eller Lisbeth Salander att likna rena bihang. Den jättelika ödlan må ha kommersialiserats in absurdum men började i en ytterst politisk och vågad film där massförstörelsen och befolkningens terror var en allegori till det pågående kalla kriget och Japans ytterst traumatiska relation till kärnvapen.

Detta sublima budskap skulle med tiden dock suddas ut till fördel för större bataljer mellan jättelika monster och maximal förstörelse. Och i de amerikanska versionerna var mer eller mindre alla allegoriska kvalitéer utbytta mot en sorts Michael Bay-mentalitet där explosioner och – svaga, specialeffekter fick kompensera för allt, förutom en bra film då. Med Minus One togs monstret tillbaka till Japan men denna gång till de mycket svåra åren efter det andra världskriget. Aningen mer filosofiska diskussioner var tillbaka men framförallt var det en minutiöst välarbetad film med strålande specialeffekter som kunde stå jämte vilken Hollywood-produktion som helst.

Kultföljet blev omedelbart och del två anländer med osannolikt mycket pompa och ståt bakom sig. Och även om lite av chockvärdet – vad gäller kvalitén på produktionen och den briljanta bakgrunden mot ett efterkrigs-Japan, har lagt sig är detta en magnifik film som dominerar vad gäller att imponera och underhålla.

Till skillnad mot de åtskilliga amerikanska produktionerna finns här en vördnad men också lekfullhet som gör det hela både medryckande och gränslöst passionerat. Regissören Takashi Yamazaki är lika självsäker som ödmjuk inför uppgiften och han kombinerar det bästa av två världar, personlig förkärlek men också stor kompetens. Se bara till de – ännu en gång, fantastiska specialeffekterna som är precis lika bra som sist. Det är också en stilistiskt otroligt slående film. Genom att använda ett foto som ter sig aningen mer mjukt och grynigt blir flera effekter mer trovärdiga än om de nyttjat rakblads-skärpa. Detta bidrar också till en film som bär med sig en märklig autenticitet, trots att många inslag är direkt anakronistiska, både vad gäller dialog och moderna kameraåkningar.

Som de allra bästa av uppföljare förstås vikten av att bevara och utveckla de omtyckta karaktärerna från del ett. Minami Hamabe och Ryûnosuke Kamiki är både starka och färgstarka i de två huvudrollerna men det är Hidetaka Yoshioka i rollen som den orubblige Kenji Noda som är filmens stora stjärna, detta genom ett ytterst exakt skådespel och en fantastisk utstrålning som gör en relativt ordinarie karaktär till en ren elektromagnet.

Oavsett hur bra skådespelare som förekommer är det nästan sekundärt då den faktiska stjärnan är den titulära jätteödlan. Och denna gång skalas actionscenerna upp till proportioner som nästan når samma svindlade höjder som det legendariska monstret själv. Även om scenariona och mycket av upptakterna har setts förut presenteras de här med en sådan precision och övertygelse att det som de senaste åren blivit ordinärt ännu en gång – och som det faktiskt borde vara, känns spektakulärt. Framförallt är den faktiska monsterdesignen fullkomligt fantastisk och kombinerar det klassiska med det moderna i ett ljuvligt giftemål.

Underhållningsvärdet är ofta hejdlöst och det hela gör sig väl motiverat att ses på största möjliga duk. Resan har dock turbulens som tyvärr är problematiska kvarlevor från den föregående filmen. Yamazakis dramatiska regi är fortfarande alltför sentimental och överdriven. Flera gånger utvecklas dramatiken till Niagarafallen där tårarna rinner och folk skriker hysteriskt utan någon egentlig effekt. Slutspurten känns också aningen förhastad och förhoppningen att vara lika allegorisk som ursprungsfilmen från 1954 uppnås inte då alltför mycket fokus ligger på det rena – utomordentliga, spektaklet.

Yamazaki talade i en intervju om att inspirationen för Minus Zero var de eviga superuppföljarna Terminator 2 och Aliens, två uppföljare som fullkomligt körde över sina original. Riktigt så legendariska nivåer nås aldrig, men det är långtifrån ett misslyckande, Minus Zero är en storslagen och medryckande film som för första gången får mig att inse storheten i Godzilla.

Filmrecension: Jävla karlar

by

Jävla Karlar

Jävla karlar
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Jens Sjögren
Manus av Jakob Beckman baserat på Andrev Waldens Augustprisbelönade roman
I rollerna Aliette Opheim, Filip Berg, David Book, Jakob Öhrman, Victor Norén och Joel Spira

Jävla karlar har gjort succé i många former. 2023 fick författaren Andrev Walden Augustpriset för årets skönlitterära bok för romanen Jävla karlar. Den sattes upp på scen i en monolog med Shanti Roney som blev hyllad. Att berättelsen också skulle bli en film var väl oundvikligt. Det är absolut en stark och berörande berättelse även om en liten pojke vars mamma fastnar för den ena våldsamman mannen efter den andre. Det är tyvärr ett tema som återkommer med jämna mellanrum, då världen fortfarande innehåller män som slår kvinnor.

I berättelsen får vi följa den lilla pojken Andrev som lever med sin ensamstående mamma. Under den första svåra separationen fick Andrev av en slump höra att den man han växt upp med de första åren inte är hans riktiga pappa. Hans mamma flyttar från det förhållandet tillsammans med Andrev. Hon berättar för Andrev att hans pappa bor långt bort och han är vacker och är indian. Denna indian-pappa blir en figur Andrev drömmer och fantiserar om ofta.

Titeln på boken, teaterföreställningen och filmen är talande: Jävla karlar. Ja det är många hemska män som hittar till Andrevs mammas säng. Det är förstås aldrig den slagna kvinnans fel att hon blir slagen. Verkligen inte. Men det gör ont i mig att se att Andrevs mamma så ofta är totalt utan förmåga att se hur farliga en del män är. För sin sons skulle borde hon väl ta det lite lugnare innan hon släpper in männen i deras liv. Det är rätt många våldsamma män hon drar till sig och lever med. Hon visar Andrev kärlek och hon väljer ändå alltid honom. Men varför lyser det aldrig någon varningslampa inne i henne, varför trillar hon in i sådana usla relationer gång på gång? Det skulle jag vilja se mer fokus på.

Aliette Opheim som spelar Andrevs mamma är så duktig och så bra på att spela obehagliga kvinnor som lurar omgivningen eller som i det här fallet lurar sig själv. Tänk hur skickligt hon gestaltade Kristi brud (Åsa Waldau) i en tv-serie om Knutbysekten.

Filmen är en uppväxtberättelse där vi får följa Andrev från förskoleåldern upp till tonåren och hans första sexuella debut. Filmens skapare har fått tag på duktiga barn- och ungdomsskådepelare till rollen som Andrev i olika åldrar och hans kamrater. En lång rad av barn som är som naturliga i filmen. Alla dessa barn får mina stående ovationer. Filmen har också många av duktiga svenska skådepelare i rollerna som Filip Berg, David Book, Jakob Öhrman, Victor Norén och Joel Spira.

Skälet till att filmen inte får ännu högra betyg är att den ändå känns något tunn. Att det är svårt att se hur Andrev påverkas av våldet. Det är lite för mycket som hänger i luften i berättelsen. Kanske är film fel format för en berättelse med det djup som romanen har.