
Ola Sandström
Aska
3
Inspelning i Playing With Music Studio, Stockholm maj 2020
Mix och inspelning: Petter Berndalen
Mastering: Claes Persson CRP Mastering
Producenter: Petter Berndalen och Ola Sandström
Playing With Music (distr. Border Music) / med stöd av Konstnärsnämnden
36:25
Releasedatum: 19/3 2021
Ola Sandström är en medelålders man från Västerås bosatt i Stockholm. Han försörjer sig huvudsakligen som lärare och gitarrpedagog i Kulturskolan, vid Nordiska Folkhögskolan samt på Stockholms Musikpedagogiska Institut. Vid sidan om ägnar han sig åt att göra musik och framföra den live och på skiva.
Jag får erkänna att fast han skivdebuterade 2012, kände jag inte till honom. Förstlingsverket bestod i tonsättningar av Tomas Tranströmer-dikter insjungna av artisten själv. Ett rosat arbete som tog tio år att sammanställa. Eldklotter nominerades till Manifest-galan. Och 2017 mottog Sandström SKAP:s (Sveriges kompositörer och textförfattare) musikpris i kategorin visa. Motiveringen löd: “I en genre där traditionen väger tungt blickar han alltid framåt. En orädd viskonstnär som har hjärtat i samtiden.” Senaste albumet Irrbloss kom 2019. Det bestod av tonsatta dikter och gjordes i samarbete med Maja Heurling. Projektet som fick mycket uppmärksamhet lyfte fram lyrik skriven av en Amerikaemigrant, vars historia tidigare varit okänd.
Gillar generellt de som har modet, tillika förmågan, att tonsätta och sångligt framföra pärlor ur vår nations lyrikskatt. Helt lyriskt i SVT rider på en inslagen framgångsväg. Senaste åren verkar en renässans ha skett för exempelvis Karin Boye, vilket medfört att jag kunnat recensera tonsättningar från Imago, Aida Jabbari och Fredrik Jonsson (sistnämndes bedrift utgjorde underlag till föreställningen Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater). Ett antal dikter av Boye förekommer också på Aska, som öppnar med gripande vaggvisa i form av berömd hommage till ett avlidet barn: Bellmans Lilla Charles, sov sött i frid. Av tio spår är två instrumentala, varav en polska.. Samtliga medverkande har i olika utsträckning bidragit till låtarnas arrangemang. Bengt Lundström står jämte Sandström, för så gott som samtliga bearbetningar.

Ett annat skäl till min lust att ge mig i kast med albumet, är den imponerande raden av anlitade musiker. Fyra av dem har jag både hyllat i recensioner och mött i verkliga livet. Syftar på riksspelman Lisa Rydberg (fiol), hennes mångsysslande duopartner Lisa Långbacka (dragspel), renommerade kontrabasisten Pär-Ola Landin samt eleganten Jonas Östholm på piano. Sist nämnde utgör nav på avslutande Idyll. Tillkommer gör Petter Berndalen (slagverk), Helene Norrman (dobro) samt Lisa Östergren (sång). Förutom den vokala insatsen trakterar Sandström givetvis gitarr. Alla är inte med på varje låt. Inom varsamt satta och aningen särpräglade ramar, låter det väldigt snyggt och uttrycksfullt.
Sandström benämner inspelningen som en lycklig tilldragelse. Upprinnelsen var en impuls att dra igång ett “musikpoetiskt drömprojekt som ett botemedel mot mörker…” Skivan som kanske kan ses som ett konstruktivt motstånd mot Corona-depression, uppges handla om döden, hoppet och möjligheten. Titeln syftar både på något som brunnit ner och samtidigt på fruktbar jordmån för något att växa upp. De framförda texterna bär förstås på en odiskutabel laddning. Tonsättningarna är, bortsett från Bellmans verser, signerade Ola Sandström.
Tycker om stämningen Aska draperats i. Tonfallet är oftast mjukt i släpig, utdragen anda. Införlivandet av fiol och dragspel passar optimalt. Njuter i fulla drag av solon från medlemmarna i Lisas. Långbacka bekräftar förhoppningar om genialt musicerande. Och Rydbergs fiolhantering i exempelvis Vägen hem är bedårande. Den instrumentala titelmelodin erbjuder behaglig lyssning med snyggt spel på stränginstrument. Vid vissa tillfällen blir jag osäker på vad som kommer från gitarr och när ackord på dobro förgyller. Låter så ljuvligt om Helene Norrmans (artistens hustru) dovt klingande instrument , att tankarna går till Ry Cooders soundtrack Paris Texas, underbart gung lite varstans, allra mest skönhet uppstår i Solhem. Rytmsektionen är ett under av följsam lyhördhet, flyttar fräckt fram positionerna i en tidigare opublicerad ungdomsdikt av Boye, Jag är född i en stad. Subtilt spelande Jonas Östholm ledsagar allra sist en välartikulerad Sandström.
Att jag ändå stannar på 3+ beror som sagt på det vokala tonfallet, även om jag uppskattar duettformen som hörs lite varstans. Medger att öronen är på gränsen till överkänsliga avseende hur artister sjunger. Ett par gånger smyger sig en viskande röst på, där orden uttalas otydligt. Och fraseringen är under första halvan av albumet väldigt kantig och osmidig. En förklaring kan ju vara att vissa tonsättningar inte funkar, utmaningen blivit övermäktig. Anser att somliga kompositioner härvidlag tyvärr brister. Sammantaget gör inte heller sången texterna rättvisa. Lyckligtvis finns undantag. Fullgod sång praktiseras i exempelvis Nattens djupa violoncell och Vägen hem. Ibland är intonationen av skaplig kvalitet, vilket innebär att rösten faktiskt kan bära fram ett budskap. Men totalt sett är Sandströms stämma inte en tillgång i min värld. Den blir stundtals nästan ett sänke på ett drömprojekt fyllt med vackra, spänstiga tongångar och lysande solon.