• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Var är Olle? – mer än True Crime

24 september, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Var är Olle?
Av Amanda Glans
Av och regi Andreas Kundler
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Maria Ros
Mask Anna Jensen Arktoft
Komposition Johan Blixt
Koreografi Catharina Allvin
I rollerna Lennart Jähkel, Elisabet Carlsson, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Melker Appel
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 23 september 2022

True Crime men mycket mer än så. Denna djupdykning i försvinnandet av tonåringen Olle Högbok får oss att känna hur djupt ett brott påverkar offer och de anhöriga. Det blir starkt när det är en människa på scen som gestaltar den sörjande, ångestfyllda föräldern. Jag var frågande före premiären varför True Crime sätts upp på scen. Nu vet jag. Det blir djupare och förmedlar många fler känslor än en tv-serie. Var är Olle? handlar minst lika mycket om hur människor påverkas när de drabbas av ett tragiskt brott som själva letandet efter vad som hänt. Tragiken fördjupas av att det finns en hel del som pekar på att poliser varit inblandade i brottet. Det är oerhört skrämmande.

Att förlora ett barn är en sorg en förälder tyngs av hela sitt liv. Det är inget som går över, inget som går att rycka upp sig från och återgå till livet. Livet är förändrat och fel för alltid. Förmodligen ännu svårare är det när barnet bara försvinner. När föräldern aldrig får svar på vad som hänt. Var är Olle? skildrar ångest, sorg och förtvivlan hos föräldrarna till Olle Högman som försvann 198?.

Föreställningen bygger på Martin Ezpeletas ljudboksdokumentär från Storytel 2020 om 18-årige Olle Högboms mystiska försvinnande i Sundsvall 1983. Efter en festkväll i september 1983 försvinner 18-årige Olle Högbom i Sundsvall. När polisutredningen lagts ned utan spår fortsätter Olles pappa Ruben själv sökandet efter svar och får långt senare hjälp av journalisten Martin som blir lika engagerad. Men Olles pappa har lovat att ägna varje vaken stund av sitt liv åt att ta reda på vad som hänt hans son. Närmare fyrtio år senare träffar han journalisten Martin som blir lika engagerad i fallet.

Föreställningen är en redogörelse för Olles försvinnande och polisens brist på engagemang och det finns en del som pekar på att det är något skumt med polisens agerande. Det tog fem dagar efter försvinnandet innan polisen överhuvudtaget började undersöka försvinnandet. Snacka om att spår hann försvinna. Dessutom var elva poliser i precis samma område som Olle den natt då han försvann och ändå såg ingen polis något. Det är anmärkningsvärt och skrämmande.

Journalisten Martin Ezpeleta har själv erfarenhet av nära anhöriga som försvunnit. Han bodde några år i Argentina och bodde tillsammans med en kvinna vars föräldrar försvann under militärdiktaturens tid. Det blir en fördjupning av föreställningen. I Sverige är det inte en diktatur som gör att människor försvinner men det är i grunden ändå alltid människor som begår övergrepp mot andra när människor försvinner på grund av brott.

Regissören Andreas Kundler berättar:
– Jag tror alla inblandade känner ett extra ansvar i det här projektet. Just för att det rör verkliga människor och livsavgörande händelser. Det skapar ett engagemang som liksom går bortom föreställningen. Vi kommer de här människorna så nära. Och visst, det är en true crime-berättelse, men under den gömmer sig en annan, existentiell berättelse som handlar om kärlek bortom tid och rum, om besatthetens väsen och om vad vi är villiga att göra för att hjälpa vår nästa.

Skådespelarna går in i olika karaktärer på ett smidigt sätt. Jag är imponerad av skådespelarna.

Jag var lite skeptisk eller åtminstone frågande före premiären. Jag ställde mig frågan varför en true crime-berättelse sätts upp på en teaterscen. Vad är vinsten eller vitsen med att sätta upp den på scen när det går lika bra att spela in på film eller tv-serie eller berätta i en podd, funderade jag. Svaret är att när det blir så välgjort och genomtänkt med flera nivåer som i Var är Olle? då blir berättelsen ännu starkare på scen. Det står en människa på scen och gestaltar all den sorg en förälder får leva med. Det går inte att skaka av sig. Jag tror varenda förälder som förlorat ett barn kan känns igen sig i Lennart Jähkels gestaltning av en började pappa.

Bakgrundsfakta:
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta, född 1975 i Lima, Perú, är journalist och dokumentärmakare. Han har en gedigen journalistisk bakgrund som reporter och krönikör på tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Norrbottens-Kuriren.
Han har också producerat ett tiotal radiodokumentärer för Sveriges Radio, och tilldelades Susanne Björkmans stipendium 2010 för P3-dokumentären Terrorbomberna i Köpenhamn.
Sedan 2020 leder han Storytels satsning på true crime och våren 2022 publicerades hans Saknad i Ljungby, en ljudboksdokumentär på Storytel Original om 17-årige Mattias Borgs försvinnande i småländska Ljungby.

Amanda Glans
Amanda Glans, född 1983 i Glasgow, är radiojournalist och prisbelönt dokumentärmakare. Hon har bland annat mottagit Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, tillsammans med Erik Hedtjärn, för radiodokumentären Partiledaren om Håkan Juholt 2011. Samma år uppmärksammades hon också med Åke Blomstroem Award och Susanne Björkmanstipendiet för Jag ringer dig ibland, om sin egen familjs historia.
Hon är producent för den dokumentära berättarscenen Storydox, som drivs av Fabula Storytelling och Produktionsbolaget Munck, som flera gånger samarbetat med Kulturhuset Stadsteatern i projektet Stockholm Berättar. Hon producerade Var är Olle? för Storytel, var dramaturg till Martin Ezpeletas senaste serie Saknad i Ljungby som släpptes i maj 2022, och är producent för han kommande publicering. Hon är även verksam som radiolärare på Journalisthögskolan i Stockholm.
Amanda Glans har tidigare skrivit Sparka neråt, för Västmanlands Teater, 2013. På Kulturhuset Stadsteater står hon tillsammans med Andreas bakom föreställningarna Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021.

Andreas Kundler
Andreas Kundler, född 1970 i Stockholm, är regissör och skådespelare. Han regidebuterade 2004 med uppsättningen China på Unga Klara. På Kulturhuset Stadsteatern har han tidigare iscensatt Jorden är min filt 2007, Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021 och på Riksteatern Effekten, 2015.
Andreas Kundler är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö åren 1994-97. Han tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och har gjort över 30 rolltolkningar här, senast sågs han i Älskling är jag hemma av Laura Wade. Han har även medverkat i filmer som Sameblod 2016 och i Gräns, som blev vinnare i den prestigefyllda kategorin ”Un certain regard” vid filmfestivalen i Cannes för några år sedan. Han har också spelat in en lång rad teveproduktioner som exempelvis Gentlemen & Gangsters, Gåsmamman, Partisan, Händelser vid vatten mfl.
Andreas Kundler är också författare och har på Rabén & Sjögren givit ut ungdomsromanerna Övergångarna, De svarta liljorna och Sprickan mellan världarna, alla tre skrivna tillsammans med författarkollegan Lisa Linder.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Amanda Glans, Andreas Kundler, Kulturhuset stadsteatern, Lennart Jähkel, Teaterkritik, teaterpremiär, True Crime

Filmrecension: Hilma – spännande om Hilma af Klint som feminist, konstnär och andlig sökare

23 september, 2022 by Rosemari Södergren

Hilma
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 oktober 2022 och visas från mitten av november på Viaplay
Regi och manus Lasse Hallström
I rollerna Lena Olin, Tora Hallström, Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder, Maeve Dermody, Tom Wlaschiha, Jazzy de Lisser, Anna Björk, Adam Lundgren, Martin Wallström, Emmi Tjernström, Jens Hultén

Hilma af Klint målade non-figurativ konst många år tidigare än Kandinsky som hyllas som den moderna konstens förgrundsgestalt. Konsthistorien har fått skrivas om nu när Hilma af Klints konst erkänts. Liksom Vincent van Gogh slog hon igenom stort först efter sin död. Lasse Hallströms film berättar om henne både som den feminist hon var då hon genomskådade männens privilegium att skapa konst och samtidigt skildras hennes liv som medium och andlig sökare och det liv hon fick leva i smyg: tillsammans med en annan kvinna.

Hilma af Klint var långt före sin tid. Världen var varken redo för hennes konst eller hennes andliga sökande eller hennes livstil. Jag tycker Lasse Hallström lyckas bra med att balansera mellan dessa tre teman. Skildringen av Hilma af Klint känns mycket ärlig och nära.

Den spiritualistiska konstnärsgruppen ”De fem” bildades av Hilma af Klint; i filmen spelas gruppens andra fyra kvinnor av Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder och Maeve Dermody. Hallström har fått med en rad duktiga skådespelare, också små biroller har spännande skådespelare som Adam Lundgren, Martin Wallström och Jens Hultén. Kul att se Tom Wlaschiha som antroposofins grundare Rudolf Steiner. Wlaschiha har medverkat i både Game of Thrones och Stranger Things. Huvudrollen som Hilma i olika åldrar delas av Hallströms fru Lena Olin och parets dotter Tora Hallström, som här gör filmdebut. Att låta mor och dotter spela Hilma i olika åldrar fungerar bra, tycker jag.

Filmens handling utspelar sig till största delen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vilket var en oerhört spännande tidsperiod då de traditionella, konservativa religionerna och kyrkorna utmanades av vetenskapliga framsteg. Då växte det fram nya alternativa förhållningssätt till de existentiella frågorna, som spiritualism, spiritism, teosofi, frimurare med mera, med mera. Människor som sökte i dessa alternativ samlades ibland i olika grupper och organisationer och hemliga eller slutna sällskap.

Det finns en uppsjö av spännande livsöden att berätta om från den esoteriska och ockulta rörelsen. Kanske Lasse Hallström kommer att gräva vidare eller någon annan filmskapare? Jag tänker på sir Arthur Conan Doyle som skrivit om Sherlock Holmes. Arthur Conan Doyle var ett stort namn inom utvecklingen av spiritualism eller Helena Petrovna Blavatsky, känd som Madame Blavatsky som grundade teosofin. Andra spännande personer vars liv som jag tror skulle vara intressanta att se filmatiserade är Arthur Edward Waite och Pamela Colman Smith från Golden Dawn som skapade den tarotlek som idag inspirerat hundratusentals tarotlekar. Eller berättelsen bakom Thoth Tarot och de som skapade den: Frieda Harris och Aleister Crowley skulle bli spännande berättelser. Andra intressanta livsöden är Madame Lenormand som Lenormandleken blivit uppkallad efter eller det skotska mediumet Daniel Dunglas Home som reste världen runt och höll seans. Eller varför inte en film om systrarna Fox i Hydesville, New York, som anses vara grunden till att spiritualismen grundades. När spiritualismen växte fram i England innebar den ofta att kvinnor fick framträdande roller, ja också kvinnor ur arbetarklass kunde bli medium. Ofta var den spiritualistiska rörelsen samtidigt engagerad i sociala frågor och engagerad i fackföreningsrörelsen i England. Från den svenska spiritualistiska historien sticker det fysiska mediet Ernst Broberg ut. Ja det finns en hel del för den som vill gräva fram spännande berättelser.

Alltid när vi ser en film och bedömer den beror vårt omdöme och känsla efter att ha sett filmen på vår egen livserfarenhet och kunskap. För den som känner till Hilma af Klints konst finns det många hänvisningar och intressanta detaljer att notera i filmen och minst lika mycket finns det för den som är intresserad av spiritism, spiritualism, mediumskap och teosofi, för att inte prata om antroposofin där skildringen av Rudolf Steiner är riktigt rolig, en liten spark mot mäns förmåga att bli dyrkade men också en skildring av hur mänskligt det är att förvänta sig alldeles för mycket av en hyllad andlig ledare. Hilma är en engagerande film som känns äkta och nära och som ger upphov till tankar och funderingar kring liv och existens.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Hilma af Klint, Lasse Hallström, Spiritualism, Teosofi

Boy from Heaven utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2022

22 september, 2022 by Redaktionen

Tawfeek Barhom och Fares Fares i Boy from Heaven. Foto: TriArt Film

Tarik Salehs film Boy from Heaven är Sveriges bidrag till en Oscar för Bästa internationella film (Best International Feature Film). Det meddelades på en pressträff i Filmhuset den 22 september 2022.

Pressmeddelandet:
Tarik Salehs politiska thriller om fiskarsonen Adam som kastas in i en brutal maktkamp mellan Egyptens religiösa och politiska elit vann tidigare i år priset för Bästa manus vid filmfestivalen i Cannes, och belönades dessutom med Prix François Chalais.

– Jag är hedrad att få representera Sverige med vår film. Sverige är idag en stor filmnation, att bli utvald av kollegor i filmbranschen gör mig väldigt stolt, säger Tarik Saleh, som skrivit och regisserat filmen.

– Jag vill tacka juryn och alla som jobbat med Boy from Heaven. Det är fantastiskt spännande att vår film lyfts fram som Sveriges Oscarbidrag. Filmen har redan rönt stor internationell framgång i Cannes och efterfrågas nu över hela världen, säger filmens producent Kristina Åberg.

– Boy from Heaven är en film med ett både politiskt och personligt djup där den lilla människan blir en bricka i ett spel med stora insatser. Med sitt mästerliga manus, fantastiska skådespelarinsatser, magnifika miljöer och ett foto som lämnar åskådaren andlös har Tarik Saleh skapat en politisk thriller på hög internationell nivå. Jag är övertygad om att filmen har en verklig chans att gå hela vägen till nominering och längre än så, säger Petter Mattsson, chef för Internationella enheten på Filminstitutet och ordförande i den Svenska Oscarskommittéen.

Boy from Heaven är Tarik Salehs nya film efter framgångarna med The Nile Hilton Incident som bland annat vann Grand Jury Award vid Sundance Film Festival 2017 och Guldbaggen för Bästa film året därpå. I rollerna syns bland andra Fares Fares, Tawfeek Barhom, Mehdi Dehbi, Mohammad Bakri, Makram J. Khoury och Sherwan Haji. Filmen spelades till stor del in i Istanbul och är en samproduktion mellan Sverige, Frankrike, Finland och Dannmark med skådespelare från bland annat Sverige, Jemen, Ryssland, Syrien, Egypten, Frankrike och Gambia.

Sedan världspremiären i Cannes har filmen fått ett fantastiskt mottagande i internationell press, och är nu såld till över 50 länder, däribland Frankrike, Storbritannien, Spanien, Italien, Tyskland, Grekland, Ungern, Benelux och Mellanöstern.

Boy from Heaven inviger Stockholms Filmfestival den 8 november och får svensk biopremiär 18 november via Triart Film.

Den svenska Oscarkommittén ska varje år utse en svensk kandidat till Academy Award. Inför 2023 års Oscargala har de filmer som har svensk premiär under perioden 1 januari – 30 november 2022, och uppfyller lanseringskraven för Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS), varit nomineringsbara.

I första skedet valdes tre svenska filmer ut till en shortlist. Förutom Boy from Heaven också Jag är Zlatan i regi av Jens Sjögren och Nelly & Nadine i regi av Magnus Gertten.

Oscarnomineringarna presenteras av Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS) den 24 januari 2023, inför den 95:e upplagan av Oscarsgalan som hålls i Los Angeles den 12 mars 2023.

Medlemmar i den svenska Oscarkommittén:

Cicci Renström Suurna, Svenska Filmkritikerförbundet
Goran Kapetanović, Fackförbundet Scen & Film
Agneta Fagerström Olsson, Fackförbundet Scen & Film
Sara de Costa, Sveriges Filmuthyrareförening
Lena Rehnberg, Film & TV-Producenterna
Christer Nilson, Film & TV-Producenterna
Jonas Holmberg, Göteborg Film Festival

Petter Mattsson, ordförande (Svenska Filminstitutet)
Theo Tsappos, rådgivare (Svenska Filminstitutet)
Ebba Rydqvist, jurykoordinator (Svenska Filminstitutet)

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Lustfyllt, dekadent och omvälvande med kör i världsklass – Brudköpet på GöteborgsOperan

22 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Lennart Sjöberg

Opera av Bedrich Smetana

Libretto: Karel Sabina

Svensk översättning (ny): Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson

Regi: Mellika Melouani Melani

Dirigent: Alvetina Ioffe (Jiri Rozen)

Scenografi: Ben Baur

Koregrafi: Roger Lybeck

Kostymdesign: Uta Meenen

Ljusdesign: Joakim Brink

Göteborgsoperans kör och orkester

Cirkusartister, dansare, statister, barnstatister

I rollerna: Mattias Ermedahl, Carolina Sandgren, Matilda Sterby, Anders Lorentzon, Katarina Giotas, Conny Thimander, Andam Frandsen, Mats Almgren, Daniel Ralphson, Mia Karlsson, Jonas Egfors

Premiär 17/9 2022

Spelas till och med 25/10

Vad som blivit det mest spelade verket utomlands har kommit att betraktas som en tjeckisk nationalopera. Brudköpet uruppfördes 1866, fast först tre år senare i en omarbetad version hittades den slutgiltiga formen med tre akter. I denna uppsättning flyttas handlingen femtio år framåt och utspelas i en kärv avindustrialiserad ort där det mesta kan köpas av de med makt, cyniskt nog. Därav titelns utlösande konflikt. Trots auran av förtvivlan från en stursk huvudperson som vägrar vara ett objekt, anses Brudköpet vara en komisk opera. Genuin folklig humor och uppriktig karaktäristik genomsyrar librettot. Rent musikaliskt genomsyras Smetanas uppskattade verk av nationalromantiska strömningar, vilka kryddas med polka och böhmisk folkmusik.

Regissör Mellika Melouani Melanis Idlaflickjorna kunde beskådas härom året på Göteborgs Stadsteater, i en påkostad utvidgning med två kvinnliga körer ur olika generationer och dito musiker. Och för närmare tio år sedan införlivades vanliga människors berättelser i avantgardistiska Att begära tre systrar på samma scen. Att hon varit hjärnan bakom Folkoperans nymodiga, lätt provokativa och depraverade gränslöshet under senaste decenniet, märks också på GöteborgsOperan med sitt överdåd av resurser. Vi påminns om att folket sliter i sitt anletes svett. Glädjeämnen som erbjuds på de få lediga stunderna är sång, dans, landets öl och i tredje akten ett ambulerande cirkussällskap. Spirande kärlek inklusive erotikens dragningskraft överskuggar förstås intrigen, sätter hjulen i rullning.

foto Lennart Sjöberg

Musiken är böljande och mäktig med uttrycksfulla klanger vilka utvecklas i olika riktningar. Orkestern (samma orkester som en osannolikt populär artist anlitade på Ullevi förra månaden) bevisar ånyo sin höga kvalitet, har frapperande många instrumentala partier. Kvinnliga ryska gästdirigenten Alvetina Ioffe betraktas med rätta som en ny komet. Vilken ”skalp” för Operan på Västkusten att kunna värva henne till detta engagemang. Att hon väldigt väl lyckas i sitt uppsåt att få fram Smetanas mustiga bilder råder det ingen tvekan om. Draget av lust speglas utsökt i det dramatiska förloppet genom högt flygande toner.

Noterar sparsmakad scenografi med en avskiljande vägg i trä. Mesta krutet har lagts på tredje aktens spektakulära cirkussällskap. Spatiösa scenens avdelande funktion används flitigt sidledes. Som alltid är Operahuset lysande på att framställa myllrande, pulserande folkliv genom händelserika och färggranna komponenter. Kören och dansarnas prestationer förtjänar sannerligen att lyftas fram i ljuset. Från kul synkade axelryckningar till bubblande vokal eufori.

foto Lennart Sjöberg

I byn på vischan planeras för vårmarknad. Men beslutet kring en ung, utlevande dotters framtid lägger sordin på stämningen. För pappan vankas tryggad ekonomi om hon gifts med en okänd, någon som visar sig vara en glasögonprydd tönt. Istället älskar Marenka en stadig och cool rökare med mystiskt förflutet. Hennes mamma vill utverka en option, fast det är osäkert om hon har mandat för en sådan.

I turerna kring fördelaktiga avtal har äktenskapsmäklaren Kecal en avgörande roll. Han och hans stumma, hotfulla bundsförvanter agerar i linje med hur vi vant oss att känna igen livsstilskriminella gäng. Rutinerade Mats Almgren porträtterar imponerande denne förslagne figur, genom att kombinera handlingsdriven, berättande sång med dramatiskt agerande Att nämnda ynglingar biologiskt råkar höra ihop och att sorgligt slut därför undviks, signalerar att vi har att göra med en komedi. En opera som trots besvärlig konflikt muntert syresätts av dråplig humor.

foto Lennart Sjöberg

De båda föräldraparen görs av en meriterad kvartett. Bilden ovan syns rivalernas föräldrar (i ena fallet ond styvmor som fått Jenik att fly hemmet), det vill säga Katarina Giotas och den rike godsägaren gestaltad av Anders Lorentzson. Brudens föräldrar spelas av Mattias Ermedahl sittandes i rullstol och den oerhört garvade sopranen Carolina Sandgren (sjungit ett femtiotal roller). Kvartetten står för stabila insatser utan att vara såpass remarkabla att man vet med sig att de kommer etsa sig fast hos en. Undantaget är just Sandgren vars spralliga motorik understryker operans komiska överbyggnad.

Tredje akten draperas i en formidabel färgklick i form av det anländande cirkussällskapet. De är i skriande behov av en vikarie som snabbt kan läras upp till björn, vilket blir som en uppenbarelse för den sexuellt osäkre driftkuckun Vasek (Conny Thimander). Tillsammans med musiken och körens bedrifter är dessa spektakulära inslag något som ger upphov till särskilt stimulerande upplevelser. En rad illusionsnummer, akrobatik och skenbart farligt knivkastarmoment levereras. Direktör Daniel Raplhson har till och med sig en egen liten orkester på scen. Och inför motorsågsjongleringen assisterar tre identiskt uppklädda smågrabbar. Som publik på elfte raden har jag ingen aning om hur de lyckas med sina trick.

foto Lennart Sjöberg

Adam Frandsen sjunger övertygande, får agera med ett självförtroende som är på gränsen till odrägligt. När han blir bespottad för att vara utan heder och istället sko sig, har han en trumf i bakfickan. Hans motspelare Matilda Sterby har redan erhållit priser, fast det bara är tre år sedan hon examinerades från Operahögskolan. Med ackuratess tar hon hand om ett par krävande arior. Rösten är varken utpräglat vacker eller drabbande. Däremot är hennes stämband en uppvisning i att vara okuvlig och stark. Sterby förfogar över en fenomenal teknik, omspänner åtskilliga oktaver. När hon drar iväg i översta registret kan hon mäta sig med aktuell storhet som Sofie Asplund. Väldigt imponerande!

En text om mest kända verket av Bedrich Smetana på GöteborgsOperans repertoar, är definitivt ofullständig om inte hans år i staden nämns. Tonsättaren bidrog nämligen till stadens musikaliska uppsving under sex år. Under en period var han till och med Christina Nilssons pianolärare, vilket måste anses som väsentlig kuriosa. Avslutningsvis är bedömningen att premiärens stående ovationer var berättigade. Att Brudköpet inte berörde alls i den utsträckning Herr Arnes Penningar gjorde tidigare i år från samma scen, beror främst på att komiska operor sällan eller aldrig ristar samma djupa spår i publiken.

OBS En anledning till extremt senfärdig recension är borttappade anteckningar och antydan till skrivkramp.

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Our Happiest Days – saga och verklighet i argentinskt drama om föräldrar och barn

21 september, 2022 by Rosemari Södergren

Our Happiest Days
Betyg 3
Originaltitel: Nuestros días más felices
Visas på Panoramica – Stockholms latinamerikanska filmfestival
Regi Sol Berruezo Pichon-Riviére

Vacker och filosofisk film från Argentina med talande bildspråk. Om att åldras och om att ta hand om sina föräldrar, i en fantasifullt paketerad film.

Filmens distributör berättar om handlingen:
Agatha, som är 74 år gammal, vaknar en dag upp i en åttaårig flickas kropp. Hennes son, som bor kvar hemma, hör av sig till sin syster, Agathas självständiga dotter, som återvänder till familjehemmet för att läka sår som lämnats öppna.

Sydamerika har en rik tradition av fantasifulla berättare som väven in magiska händelser i handlingen och låter realism och fantasi mötas på ett fascinerande sätt som kan öppna våra ögon. Denna film berättar på ett fantasifullt sätt om ålderdom och familjeförhållanden. Att mamman plötsligt förvandlats till en liten flicka är en uppenbar metafor för när vuxna barn måste ta hand om sina gamla föräldrar. När föräldrarna blir svaga som barn. Samtidigt som det är ett ämne som många kan känna igen har filmen en svaghet: Den är lite för förutsägbar. Det finns många berättelser med samma budskap.

En sorglig del i berättelsen är den vuxne sonen som aldrig vågat leva sitt eget liv utan bott kvar hos sin mamma. Det är en egen berättelse nästan och sonens frigörelse blir lite för klichéartat berättad. Men trots mina betänkligheter tycker jag filmen är sevärd. Den visas på Panoramica , den latinamerikanska filmfestivalen i Stockholm, som också har ett utbud online. Jag hoppas det blir en biopremiär på svenska biografer efter filmfestivalen också.

Filmens regissör, Sol Berruezo Pichon-Riviére, medverkade 2021 i Panoramica med sin debutfilm Mamá, mamá, mamá och återvänder nu till festivalen med sin andra långfilm Our Happiest Days som inviger den 8:e upplagan av Panoramica.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmkritik, Filmrecension, Latinamerikansk filmfestival, Panoramica

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in