Opera av Bedrich Smetana
Libretto: Karel Sabina
Svensk översättning (ny): Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson
Regi: Mellika Melouani Melani
Dirigent: Alvetina Ioffe (Jiri Rozen)
Scenografi: Ben Baur
Koregrafi: Roger Lybeck
Kostymdesign: Uta Meenen
Ljusdesign: Joakim Brink
Göteborgsoperans kör och orkester
Cirkusartister, dansare, statister, barnstatister
I rollerna: Mattias Ermedahl, Carolina Sandgren, Matilda Sterby, Anders Lorentzon, Katarina Giotas, Conny Thimander, Andam Frandsen, Mats Almgren, Daniel Ralphson, Mia Karlsson, Jonas Egfors
Premiär 17/9 2022
Spelas till och med 25/10
Vad som blivit det mest spelade verket utomlands har kommit att betraktas som en tjeckisk nationalopera. Brudköpet uruppfördes 1866, fast först tre år senare i en omarbetad version hittades den slutgiltiga formen med tre akter. I denna uppsättning flyttas handlingen femtio år framåt och utspelas i en kärv avindustrialiserad ort där det mesta kan köpas av de med makt, cyniskt nog. Därav titelns utlösande konflikt. Trots auran av förtvivlan från en stursk huvudperson som vägrar vara ett objekt, anses Brudköpet vara en komisk opera. Genuin folklig humor och uppriktig karaktäristik genomsyrar librettot. Rent musikaliskt genomsyras Smetanas uppskattade verk av nationalromantiska strömningar, vilka kryddas med polka och böhmisk folkmusik.
Regissör Mellika Melouani Melanis Idlaflickjorna kunde beskådas härom året på Göteborgs Stadsteater, i en påkostad utvidgning med två kvinnliga körer ur olika generationer och dito musiker. Och för närmare tio år sedan införlivades vanliga människors berättelser i avantgardistiska Att begära tre systrar på samma scen. Att hon varit hjärnan bakom Folkoperans nymodiga, lätt provokativa och depraverade gränslöshet under senaste decenniet, märks också på GöteborgsOperan med sitt överdåd av resurser. Vi påminns om att folket sliter i sitt anletes svett. Glädjeämnen som erbjuds på de få lediga stunderna är sång, dans, landets öl och i tredje akten ett ambulerande cirkussällskap. Spirande kärlek inklusive erotikens dragningskraft överskuggar förstås intrigen, sätter hjulen i rullning.
Musiken är böljande och mäktig med uttrycksfulla klanger vilka utvecklas i olika riktningar. Orkestern (samma orkester som en osannolikt populär artist anlitade på Ullevi förra månaden) bevisar ånyo sin höga kvalitet, har frapperande många instrumentala partier. Kvinnliga ryska gästdirigenten Alvetina Ioffe betraktas med rätta som en ny komet. Vilken ”skalp” för Operan på Västkusten att kunna värva henne till detta engagemang. Att hon väldigt väl lyckas i sitt uppsåt att få fram Smetanas mustiga bilder råder det ingen tvekan om. Draget av lust speglas utsökt i det dramatiska förloppet genom högt flygande toner.
Noterar sparsmakad scenografi med en avskiljande vägg i trä. Mesta krutet har lagts på tredje aktens spektakulära cirkussällskap. Spatiösa scenens avdelande funktion används flitigt sidledes. Som alltid är Operahuset lysande på att framställa myllrande, pulserande folkliv genom händelserika och färggranna komponenter. Kören och dansarnas prestationer förtjänar sannerligen att lyftas fram i ljuset. Från kul synkade axelryckningar till bubblande vokal eufori.
I byn på vischan planeras för vårmarknad. Men beslutet kring en ung, utlevande dotters framtid lägger sordin på stämningen. För pappan vankas tryggad ekonomi om hon gifts med en okänd, någon som visar sig vara en glasögonprydd tönt. Istället älskar Marenka en stadig och cool rökare med mystiskt förflutet. Hennes mamma vill utverka en option, fast det är osäkert om hon har mandat för en sådan.
I turerna kring fördelaktiga avtal har äktenskapsmäklaren Kecal en avgörande roll. Han och hans stumma, hotfulla bundsförvanter agerar i linje med hur vi vant oss att känna igen livsstilskriminella gäng. Rutinerade Mats Almgren porträtterar imponerande denne förslagne figur, genom att kombinera handlingsdriven, berättande sång med dramatiskt agerande Att nämnda ynglingar biologiskt råkar höra ihop och att sorgligt slut därför undviks, signalerar att vi har att göra med en komedi. En opera som trots besvärlig konflikt muntert syresätts av dråplig humor.
De båda föräldraparen görs av en meriterad kvartett. Bilden ovan syns rivalernas föräldrar (i ena fallet ond styvmor som fått Jenik att fly hemmet), det vill säga Katarina Giotas och den rike godsägaren gestaltad av Anders Lorentzson. Brudens föräldrar spelas av Mattias Ermedahl sittandes i rullstol och den oerhört garvade sopranen Carolina Sandgren (sjungit ett femtiotal roller). Kvartetten står för stabila insatser utan att vara såpass remarkabla att man vet med sig att de kommer etsa sig fast hos en. Undantaget är just Sandgren vars spralliga motorik understryker operans komiska överbyggnad.
Tredje akten draperas i en formidabel färgklick i form av det anländande cirkussällskapet. De är i skriande behov av en vikarie som snabbt kan läras upp till björn, vilket blir som en uppenbarelse för den sexuellt osäkre driftkuckun Vasek (Conny Thimander). Tillsammans med musiken och körens bedrifter är dessa spektakulära inslag något som ger upphov till särskilt stimulerande upplevelser. En rad illusionsnummer, akrobatik och skenbart farligt knivkastarmoment levereras. Direktör Daniel Raplhson har till och med sig en egen liten orkester på scen. Och inför motorsågsjongleringen assisterar tre identiskt uppklädda smågrabbar. Som publik på elfte raden har jag ingen aning om hur de lyckas med sina trick.
Adam Frandsen sjunger övertygande, får agera med ett självförtroende som är på gränsen till odrägligt. När han blir bespottad för att vara utan heder och istället sko sig, har han en trumf i bakfickan. Hans motspelare Matilda Sterby har redan erhållit priser, fast det bara är tre år sedan hon examinerades från Operahögskolan. Med ackuratess tar hon hand om ett par krävande arior. Rösten är varken utpräglat vacker eller drabbande. Däremot är hennes stämband en uppvisning i att vara okuvlig och stark. Sterby förfogar över en fenomenal teknik, omspänner åtskilliga oktaver. När hon drar iväg i översta registret kan hon mäta sig med aktuell storhet som Sofie Asplund. Väldigt imponerande!
En text om mest kända verket av Bedrich Smetana på GöteborgsOperans repertoar, är definitivt ofullständig om inte hans år i staden nämns. Tonsättaren bidrog nämligen till stadens musikaliska uppsving under sex år. Under en period var han till och med Christina Nilssons pianolärare, vilket måste anses som väsentlig kuriosa. Avslutningsvis är bedömningen att premiärens stående ovationer var berättigade. Att Brudköpet inte berörde alls i den utsträckning Herr Arnes Penningar gjorde tidigare i år från samma scen, beror främst på att komiska operor sällan eller aldrig ristar samma djupa spår i publiken.
OBS En anledning till extremt senfärdig recension är borttappade anteckningar och antydan till skrivkramp.