• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Mommy Issues – Klaustrofobiskt om trasiga relationer och utsatthet

29 oktober, 2022 by Petter Stjernstedt


Mommy Issues
Av: Dimen Abdulla
Regissör: Åsa Lindholm
Scenografi och kostym: Julia Herskovits
Komposition: Ella Blixt
Ljus: Maria Ros
Mask: Rebecca Afzelius
Medverkande:Ann-Sofie Rase,Julia Lyskova och Emil Hedayat
Teknisk ideutveckling: Erik Rosales

Närgånget och intimt. Ett udda formexperiment med otydlig inramning, ett skräckdrama som fastnar på hornhinnan.

Mommy Issues är resultatet av flera djupgående samtal mellan manusförfattare Dimen Abdulla och skådespelare Julia Lyskova. Slutbygget imponerar. Åsa Lindholms Mommy Issues är ett mor-och-dotter-drama med teman kring ensamhet, utsatthet och destruktiva relationer. Modern, skickligt spelad av Ann-Sofie Rase, kontrollerar minsta steg hennes dotter tar. Hon bestämmer vad hon får äta, när de ska vila, hur hon ska sitta på stolen och vem hon får träffa. Då moderns våta undgomsdröm var att få bli stor pianist tvingas dottern kväll ut och kväll in sitta framför pianot och träna. Det är knappt det finns utrymme för toalettpaus ens. Men en dag förändras allt, isoleringen bryts när dottern träffar grannpojken i trappuppgången. Mommy Issues är ett triangeldrama med tre egoistister, alla livrädda för att släppa in någon annan på bara skinnet.

Poddprofilen och skådespelaren Julia Lyskova gör en bra insats som dottern med momma issues även om hon i sin gestaltning är farligt nära det teatrala,forcerade. Ann-Sofie Rases gestaltning är ett skickligt bygge. Den barska modern har flera strängar på sin lyra. Hon kan både flippa ur och visa på sårbarhet för att sedan återgå till pekpinnarna. I en svårglömd scen står hon framför köksön och illustrerar hur hennes mamma lärde ut engelskakunskaper i samband med bakning. Varje köksredskap blir ett potentiellt vapen i hennes matlagningsvideo.

För varje sekund som går gräver vi oss djupare ner i graven. Här är ljuset i tunneln mil bort. Även grannpojken visar sig ha issues, med våldskapital och svårigheter med närhet. Karaktärerna målas upp som komplexa, mångfacetterade varelser där varje beteende förklaras och sätts i en större kontext. Pojken är ingen prins i skinande rustning men är en välbehövlig tillflyktsort för kvinnan vars varande allt mer omsluts av hopplöshet och mörker.

Regissör Åsa Lindholm har tidigare lekt med formen i K -inspirerad av Leila. Här utspelar sig allt mot en projicerad vägg. Inramningen förstärker känslorna i pjäsen. Sekvenserna filmas med mobilkamera, ibland så nära att porerna syns. Det skapar en klaustrofobisk känsla. Men formspråket är inte utan fläckar. Varför vissa scener spelas utanför skärm medan andra äger rum bakom publiken är för mig dolt i dunkel.

Det är ett experiment med form och uttryck som väcker intresse. Utsattheten är en tydligt tema men leken med formen kunde användts bättre för önskvärd effekt.
Samtidigt gör den närgångna kameran att vi känner mer för moder och dotter i dramat.

Med det sagt är Mommy Issues ett mångbottnat triangeldrama pepprat med spännade teman om rasism, utsatthet och medberoende. En om ni så vill Lilja Forever för teatervärlden. Och när beckmörkret sänkts sig över publiken finns fortfarande en uns hopp kvar. Det är detta, skildringen av misär som aldrig blir till pekoral och balansgången mellan kärlek och dödslängtan, som får Mommy Issues att sticka ut i mängden.


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Svindlande spännvidd på späckad musikfest – Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 2

28 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Jan Lundgren – Hans Backenroth – Ulf Wakenius foto Anna-Lena Wakenius

22/10 2022

Folkets Hus i Trollhättan

Sker en mjukstart genom jazzinriktade ungdomar från Kulturskolan. Anländer mitt i deras framträdande och noterar att en klassiker som Take Five framfördes. Önskar dem lycka till i deras fortsatta förkovran. Första akt att fullt fokusera på är sopransaxofonisten Karolina Almgren och hennes nya band, vars första gig ägde rum just på festivalen. Numera Malmöbaserade 90-talisten (mest förknippad mes syskonduon Sisters of Invention) har jag sett ganska många gånger, minst en gång tidigare som bandledare. Sättningen är förutom sopransax, en rytmsektion bestående av trumslagare Andreas Baw och kontrabasist Andreas Vaht, gitarristen Andreas Hourdakis ( driver egen grupp och ingår Karin Hammar Fab4) och på piano vikarierar Fanny Gunnarsson (We Float med mera).

pressfoto

Vi får veta att skiva betitlad Färdas med planerad release till våren spelats in. Antar att det liveversioner därifrån är vad som utformas på Kulturbarens scen. Planen är att ha release till våren. Kompositör Almgren väcker intresse, får mig att spetsa öronen. Hon tycker det är kul att skriva för särskilda musiker i åtanke. serveras Fångas av en utomordentlig kombination av innerlighet och extrovert elasticitet. Tyder på högt anseende att kunna värva två renommerade musiker som avlösare i solistrollen (ordinarie pianist är Britta Virves). Berättas vad låtar döpts till och varför. I fördelaktigt ljud serveras original med titlar som Tio (går i 10/8 takt), Vemod, Flöde, Spegling, Ballad till mörkret och albumets titellåt. Gitarristen hävdar att Flöde är svåraste komposition han tagit sig an, lustigt nog. Om Spegling avslöjas att den avsiktligt innehåller rikligt med udda takter och att den ursprungligen skrevs för storband (Bohuslän?)

Karolina Almgren är likvärdigt duktig som instrumentalist och kompositör. Hennes omdömesgilla spel på gällt låtande blåsinstrument har inneburit att hon gästat i många skiftande sammanhang. Konsertens krön infaller på sluttampen. Hänförs då dels av sugande groove där bandmedlemmar erbjuds utrymme, något de utsökt utnyttjar. Dels repetitiva inpass från sopransaxen i temat till enda uttalade ballad. Vågar mig ändå på mig en gnutta kritik. Hade önskat att Gunnarsson och Hourdakis överlag tilldelats större plats i centrum. Totalt sett en givande stund som nästan överträffar mina förhoppningar.

foto Bitte Sjöholm

VERNERI POJHOLA ses som en komet inom visionär jazz, en experimentellt inriktad trumpetare som gått mig förbi. Han kommer från musikalisk släkt. Hans far var en i fusionkretsar efterfrågad elbasist vars berömmelse delvis grundas på att ha tackat nej till att värvas av Frank Zappa. Under studier i ungdomen vid Sibelius-Akademin träffade Pohjola pianisten Tuomo Prättälä och basist Antti Lötjönen. Tillsammans med trumslagare Mika Kallio utgör musikerna den finska framstående kvartett som konserterar i bekväma Hebeteatern. I huvudsak spelas musik från Pohjolas åttonde album The Dead Don´t Dream (2020).

Presentatören menar att man gjort en grej av att bjuda in gäster från vårt östra grannland och att trumpetaren ”har en ton man vill krypa in i.” Har inget emot att utsätta mig för detta självständiga, bitvis skrynkliga sound med hemvist i ECM-sfären. Som helhet dock ojämnt då somligt fäster, låter fängslande dynamiskt, medan vissa impo-inslag inte engagerar. Pohjolas komplexa musik kräver mycket av lyssnarna. Vad vill han förmedla?

Originell början med utdragna toner. Mycket reverb i trumpetens distinkta sound. Både frontman och pianist har stativ med elektronik att skruva på, ta fram loopar. Fascinerande avigt utforskande i gränslandet till mästaren Palle Mickelborg. Pianisten tar för sig, förser låtarna med inspirerade löpningar och syntetiska slingor. Batteristen visar sig vara en attraktion i sig med sitt rörelsemönster. Friktion uppstår ur ett par hastigt uppblossande dissonanser, medan en ballad äger en sådan karisma att det resulterar i suggestiv fullträff. Balladen avlöses av hetsande rytmer feature excesser på trumpet uppbackat av Kallio bakom sin utrustning. Tillägnar mig i omgångar avancerade fraser i intuitivt samspel. Det stundom skissartade tonspråket gör mig ändå summasummarum kluven.

foto Bitte Sjöholm

Japanska pianisten NAOKO SAKATA , boende i Göteborg, har jag lyssnat på en gång tidigare i solokonsert. Då i trång replokal sittandes alldeles intill den expressiva musikern. Hon som lockades hit till musikstudier via Bobo Stenson och dragningskraften till nordiskt jazzvemod, utgjorde som Naoko Sakata trio största behållningen på första Gamlestan Jazzfestival 2015. Hört henne i fler intressanta konstellationer. Flygelns klang sveper oss med. I vilken mån reflekterar den kolossalt dramatiska anhopningen ackord pianistens sinnestillstånd? Rötterna i kompromisslös japansk tradition möts genom den aggressivitet och ödmjukhet som manifesteras i kampkonst. Som om olika positioner intas. Kroppen inklusive rösten involveras i attackerna över klaviaturen. Nästan skrämmande kraftfullt! Improvisationen präglas av bombastiska, impulsiva infall jämte hisnande övergångar, en slags kalkylerad oberäknelighet.

Omöjligt att förhålla sig likgiltig inför omilt drastiskt anslag, inte precis enkelt att hänga med i vildsinta svängningar från en excentrisk solopianist. Sakata ger sig fullkomligt hän, använder sitt uttrycksmedel utan pardon, utan tanke på att tillfredsställa publiken. I stunden skapas ett avantgardistiskt konstverk, långt bortom nordiskt vemod. Som kontrast är meditativa passager inlagda, trevligt nog. Vi tas sannerligen med på en lika extatisk som exotisk resa, av en fullkomligt otyglad improvisatör. Att pianisten med de stora gesterna fullkomligt behärskar sitt instrument har väl framgått?

foto Bitte Sjöholm

Trumpetaren LINNEA JONSSON ingår i flera av landets förnämsta storband och förekommer på flera hörvärda produktioner i skilda konstellationer. Parallellt har egen karriär, GROUP startats. Indirekt har jag bidragit till lanseringen. Har nämligen recenserat både debutskiva och releasespelning. Citat har använts i marknadsföringssyfte. När hon lirar i spatiösa Apollon nödgas jag åtgärda min hunger. Äter en grillbuffé belägen alldeles intill. Öppna dörrar medför att jag hör skapligt första halvtimmen, fast utan tillräckligt fokus. Därför inte konstigt att musiken inte går in i mig, i den utsträckning den gjort vid tidigare tillfällen.

Trumpetsolisten som nyligen erhöll J:son stipendiet saknar tyvärr sin pianist Britta Virves. I övrigt är man intakt, vilket innebär Johan Tengholm på kontrabas, Kristian Remnelius bakom trummorna samt Bjarne Már Ingolfson på elgitarr.

foto Bitte Sjöholm

Spelas luftig samtida europeisk trumpetjazz i samma härad som Jan Allan och Kenny Wheeler (ikoniskt flygelhornsound). Snappade upp att initierad i publiken associerade till Art Farmer. Man rör sig i ungefär samma cirklar eftersom albumet Fragments of Spring uppenbarligen har ett tema. I vad som således påminner om en svit undviker Jonsson det höga registret. Isländske gitarristen alternerar med bandledaren i solistrollen, bidrar aktivt med sin lyriska klang till ett sympatiskt, genomgående soft sound. Och batteristens fills tillför eggande mervärde. Avslutande By The Ocean med sin minimalistiska anstrykning är ett fint finalnummer.

foto Bitte Sjöholm

Kvinnokollektivet VIOLET IN GREEN hylar divor inom blues och soul, sprider kunskap i en musikhistorisk resa. Missionerar om stolta kvinnors inflytande på afrikansk-amerikansk utveckling, ofta svarta pionjärer som inte fått berättigad kredd. En hedervärd verksamhet, som när allt stämmer resulterar i fräckt tajta tongångar. Stora känslor och smittsamt sväng! Bandet består av kapellmästare Ulla Wrethagen på gitarr, Elsie Petrén på tenorsax, Anna Zimmerman på klaviatur, trumslagare Eva Grund samt elbasist Lena Andersson. Agerar charmant stand in som vokalist gör Ida Andersson.

Frestande att återigen använda epitetet ojämnt. Lyckligtvis har åtskilliga låtar draperats i välgjorda arr där önskvärt groove uppstår. Och både gospel och djuplodande blues behärskas utan problem. Utförligt bluesigt solo av gitarristen imponerar. Hound Dog utformad efter originalinsjungningen av Big Mama Thornton låter annorlunda, har ett sjusärdeles sug i sig. Andra låtar med påtaglig känsla och energileverans är exempelvis Strange Fruit, I´ve Got My Mojo Working, Tell Mama och Whole Lotta Shakin´Goin´On.

Man inser att manliga stjärnor fått megahits med flera av de glödheta dängor som framförs. Enda nu levande hjältinna som hyllas är Mavis Staples (sett på Lollipop 1997), vilket sker gånger två. Konserten avrundas storstilat med medryckande Respect Yourself. Njuter då av pumpande basgång, gitarrlir på wha wha-pedal och följsamma fraser på sax.

foto Anna-Lena Wakenius

ULF WAKENIUS & JAN LUNDGREN framför en tribut till Oscar och Duke. De ackompanjeras med härlig schwung av Hans Backenroth på bas och danske trumslagaren Kristian Leth. Samma genommusikaliska gäng hyllade de två giganternas gärning i glimrande konsert, på jazzfestivalen i Ystad i somras i min närvaro. Har hänryckts otaliga gånger av musikerna i skilda sammanhang. I händelse av att alla inte vet meddelas att gitarrist Ulf Wakenius ingick i Oscar Petersons kvartett under nio år. Kvällen före detta gig i Hebeteatern spelade han Oscar-tribut i Stockholms Konserthus, vilket resulterade i stående ovationer (konserten finns att skåda kostnadsfritt på nätet) Trots dokumenterad förtrogenhet med såväl program som musikernas livepotential golvas jag.

Lekfull precision och oavbruten kommunikation i underbara melodier medför att man förbluffas, fast man är fullt medveten om förmågan hos männen, som osvikligt förlitar sig på varandra och uppövad teknik. Spelglädjen är slående! Medryckande Sushi (O. Peterson) introduceras av en makalös gitarrist vars fingerfärdighet imponerar. Backenroth levererar ett par magnifika solon, ibland med stråke. Lundgren glänser i Hymn to Freedom som föregås av anekdoten om hur plattan Night Train, genom pianolärares försorg blev inkörsporten till JAZZENS språk. Ett potpurri på Duke Ellington-kompositioner exekveras fenomenalt på skiftande sättning. Mästerlige strängbändaren tar själv hand om In A Sentimental Mood. Just Squeeze Me behandlas varsamt av Ulf och Jan i strålande interaktion, medan duon får sällskap av Hans i It Don´t Mean A Thing.

Varje detalj framställs med största omsorg, maximalt förädlad och respektfullt hanterad. Låt från Oscar Peterson-skiva från 1964 tolkas med ackuratess. Vill påtala att trumslagare Kristian Leth spelar lika smakfullt som alltid, denna gång frapperande mycket i framkant då han tagit beslut om att överge sin diskreta stil. Fyra melodiska ekvilibrister har synnerligen roligt ihop. Konserten kommer med stor sannolikhet att framstå som ett ljuvt, oförglömligt minne.

foto Anna-Lena Wakenius

Sist ut är ROLF WIKSTRÖM, okrönt svensk blueskung från Söder som sjungit sina blåa toner på modersmålet i drygt fyrtiofem år. Jag torde ha sett honom fler än femton gånger sedan 1979 på Västgöta Nation och äger en drös album. Har för mig att jag till och med hört honom i samma lokal på tidigare festival. För sisådär fem-tio år sedan ansåg er recensent att han tappat stinget, befann sig i nerförsbacken. Omdömet visade sig vara förhastat, till och med ogrundat. Hävdar att genuine Roffe fått en musikalisk renässans senaste åren, en ståndpunkt baserad på flera oklanderliga konserter. Och senaste albumet verkar riktigt bra att döma av låtarna därifrån i livetappning. Att han kunnat knyta namnkunniga rytmsektionen Peter Korhonen (trummor) och Tommy Cassemar till sig, är förstås garant för att det svänger samt i långsamma låtar blir hudlöst. Kompletterande melodileverantör på keyboard (inklusive leslie-box) är denna sena afton ingen mindre än Hasse Olsson.

bild från artistens fb-sida

Beskådar en kvartett som låter ”oförskämt” vital. Förvisso sitter min svenska bluesfavorit, spelar och sjunger i samma position jag sett John Lee Hooker göra. Stimuleras av markerade rytmen i Starka band och den framrullande shuffle som betitlas Leva som en luffare. Roffe strör på sedvanligt vis sina giftiga ackord distinkt omkring sig. Det är precis så otyglat vi önskar. Extremt solida rytmsektionen är som nämnts en förutsättning för svänget, att strukturen sitter som en töjbar ram. I Hela jorden är ett dårhus (P. Mayfield) refereras till Putins krig mot Ukraina, fast texten skrevs 1983. Bluesmannens arbetsredskap i famnen kvider och kränger. I förening med slagkraftiga texter och bärkraftig röst är succén given.

Enligt honom själv av kommersiella skäl görs ett knippe melodier från senaste skivan Ballader och bröl. Exempelvis en ledsam låt med en portion bitterhet betitlad Det kunde blivit bra, Otroligt snärtiga boogie-takterna i Andra sidan viken vars text anspelar på ökande klassklyftor och Strindberg-novell där klaviatur-maestro adderar finurligt tillägg samt utsökta riffandet i Hela mitt liv. Sist nämnda alster övergår i ohämmat ös i form av 80-tals hitten Bädda med rena lakan. Så skönt, så skönt (också tämligen färsk) är en glad bagatell med Cassemars pumpande basgång i framkant. I släpande Kom till mig kvinna hugger och river en av Roffes två gitarrer, inventerar allehanda emotioner. Förmodligen blev klassikern Som vattnet rinner i floden finalen. Förmodligen skriver jag eftersom jag tvingades lämna för att hinna med tåget till Göteborg.

Arkiverad under: Musik, Scen

Filmrecension: Robust – en udda vänskap som är engagerande

27 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Robust
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 oktober 2022 i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping ch Gävle.
Biopremiär i Lund den 11 november
Regi Constance Meyers
I rollerna Gérard Depardieu och Déborah Lukumuena

En äldre, besvärlig manlig skådespelare möter en 25-årig ung kvinnlig brottare och en slags vänskap bubblar under ytan. En film om att vi alla egentligen är ensamma och isolerade men också kan hitta stunder av ljus och gemenskap, som bloss som tänds i mörkret.

Gérard Depardieu spelar Georges, en åldrad filmstjärna som är besvärlig, krånglig och desillusionerad. Hans säkerhetsvakt måste åka bort några veckor och ersättaren blir Aïssa, 25-årig kvinna och brottare. De två är verkligen en udda kombination. Problemet är väl att det finns ett stort antal filmer med samma tema: udda vänskap. Därför blir det inte så överraskande hur berättelsen utvecklas.

Som i många franska filmer pratas det en hel del, dialogerna är ofta bärande i temat även om en del foton också talar till oss, som akvariet i den mörklagda källaren där Georges samlar på fiskarna från djuphavet, fiskar som inte tål ljus utan lever helt i mörker. En tydlig metafor för Georges själv, kanske.

Filmen får trots att jag är skeptisk ändå godkänt för att även om det kan vara tröttsamt att se Gérard Depardieu spela en roll som tycks vara honom själv så var berättelsen engagerande och tiden bara rullade iväg. Den andra huvudrollen, Vissa, spelas Déborah Lukumuena, som för mig var en ny intressant skådespelare. Hon debuterade och slog igenom i det franska dramat DIVINES (2016, Netflix) och belönades med en César för Bästa kvinnliga biroll för sin insats i den.

Fakta om regissören:
Robust är den franska regissören Constance Meyers (f.1984) långfilmsdebut. Efter examen vid NYU Tisch School of the Arts har hon även regisserat ett par prisvinnande kortfilmer. Robust fick äran att öppna La semaine de la critique – Kritikerveckan – i Cannes 2022.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Franskfilm

Teaterkritik: Ett dockhem på Dramaten – färgsprakande mästerligt

27 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Översättning Ernst Schönaich
Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson
Assisterande scenograf Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Max Mitle
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg Anneli Dufva
Rörelseinstruktör Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 26 oktober 2022

En helt underbar sprakande föreställning som klär av patriarkatet och dess förminskning av kvinnor men också handlar om att vara människa och våga stå upp för sig själv. I regi av Anna Pettersson blir Ibsens dockhem som om den vore tolkad av Brecht och kryddad av Shakespeare.

En vän till mig sammanfattade föreställningens tema:
Om hur många inte lever sitt liv som de vill och fångas av olika sammanhang och tror att det måste vara så. Att man faktiskt alltid kan gå sin egen väg.

Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.

Nora är i början av föreställningen väldigt mån om vilken fasad hon visar upp. Hon är som många av dagens influencers som bara visar upp hur vackra de är, hur bra det går för dem. Allt är perfekt i den yta de visar upp för sina följare. Sakta börjar hon våga se sanningen, först för sig själv och sedan vågar hon berätta om den och ta konsekvenserna.

Ett stort plus är att för att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. I ett pressmeddelande berättas:
Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.

Ett annat stort plus går till alla skådespelare. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon, båda är så trygga i sina roller. Det är som att Manuela Gorskozik Bjelke har tjugo års erfarenhet på scen, minst. Hon tar definitivt plats nu bland våra stora svenska skådespelare. Marie Göranzon är som alltid fenomenal, nu som äldre man som är förälskad i Nora.

Föreställningens regissör Anna Pettersson, är regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater. Hon berättar om sina tankar om uppsättningen:

– Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning.

Anna Pettersson har tidigare satt upp flera uppmärksammade och hyllade uppsättningar både av Henrik Ibsen och av August Strindberg. I hennes händer återuppstår dessa klassiker som aktuella berättelser som talar till nutidens människor. Genom att både låta karaktärerna vara från den tid dramat ursprungligen skrivits om och samtidigt ha markörer från vår tid blir det starka föreställningen som binder samman dåtid och nutid. Människor möter samma existentiella frågor nu som förr. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem är hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Anna Pettersson, Dramaten, Ett dockhem, Henrik Ibsen, Scenkonst, Teaterkritik

Sverigepremiär för nyskrivne pjäsen Tid för glädje av norske Arne Lygre

26 oktober, 2022 by Redaktionen

Tid för glädje. Foto: Klara G

När den franske regissören Stéphane Braunschweig för första gången arbetar på Dramaten sätter han upp pjäsen Tid för glädje av Arne Lygre, hans femte uppsättning av den norske dramatikern. Sverigepremiär 17 november 2022 på Lilla scenen, berättar ett pressmeddelande:

Tid för glädje är en ensemblepjäs om relationer och livet: ett uppbrott i en parrelation, en komplicerad sorg i en bonusfamilj, en mor som återförenar sina vuxna barn, en man som bestämt sig för att försvinna.

Pjäsen hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner.

–Lygres språk är medvetet enkelt men också rytmiskt precist och väldigt musikaliskt. Hans pjäser kräver mycket av skådespelarna – därför är det fantastiskt att ha en så fin ensemble att jobba tillsammans med; Lena Endre, Hannes Fohlin, Maia Hansson Bergqvist, Ellen Jelinek, Philip Lithner, Mattias Malmros, Marall Nasiri och Shanti Roney. Det här är verkligen teater gjord för skådespelare, säger Stephane Braunschweig.

Arne Lygre är en norsk dramatiker som spelas flitigt runt om i hela världen, hyllad för sin förmåga att med enkla medel och välskriven dialog skapa starka situationer som tar upp stora existentiella frågor. Hans pjäs Jag försvinner sattes upp på Dramaten 2013, i regi av Karl Dunér.

Den franske regissören Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, har i hemlandet satt upp flera av Arne Lygres pjäser med stor framgång och är en starkt bidragande faktor till Lygres internationella framgång.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in