22/10 2022
Folkets Hus i Trollhättan
Sker en mjukstart genom jazzinriktade ungdomar från Kulturskolan. Anländer mitt i deras framträdande och noterar att en klassiker som Take Five framfördes. Önskar dem lycka till i deras fortsatta förkovran. Första akt att fullt fokusera på är sopransaxofonisten Karolina Almgren och hennes nya band, vars första gig ägde rum just på festivalen. Numera Malmöbaserade 90-talisten (mest förknippad mes syskonduon Sisters of Invention) har jag sett ganska många gånger, minst en gång tidigare som bandledare. Sättningen är förutom sopransax, en rytmsektion bestående av trumslagare Andreas Baw och kontrabasist Andreas Vaht, gitarristen Andreas Hourdakis ( driver egen grupp och ingår Karin Hammar Fab4) och på piano vikarierar Fanny Gunnarsson (We Float med mera).
Vi får veta att skiva betitlad Färdas med planerad release till våren spelats in. Antar att det liveversioner därifrån är vad som utformas på Kulturbarens scen. Planen är att ha release till våren. Kompositör Almgren väcker intresse, får mig att spetsa öronen. Hon tycker det är kul att skriva för särskilda musiker i åtanke. serveras Fångas av en utomordentlig kombination av innerlighet och extrovert elasticitet. Tyder på högt anseende att kunna värva två renommerade musiker som avlösare i solistrollen (ordinarie pianist är Britta Virves). Berättas vad låtar döpts till och varför. I fördelaktigt ljud serveras original med titlar som Tio (går i 10/8 takt), Vemod, Flöde, Spegling, Ballad till mörkret och albumets titellåt. Gitarristen hävdar att Flöde är svåraste komposition han tagit sig an, lustigt nog. Om Spegling avslöjas att den avsiktligt innehåller rikligt med udda takter och att den ursprungligen skrevs för storband (Bohuslän?)
Karolina Almgren är likvärdigt duktig som instrumentalist och kompositör. Hennes omdömesgilla spel på gällt låtande blåsinstrument har inneburit att hon gästat i många skiftande sammanhang. Konsertens krön infaller på sluttampen. Hänförs då dels av sugande groove där bandmedlemmar erbjuds utrymme, något de utsökt utnyttjar. Dels repetitiva inpass från sopransaxen i temat till enda uttalade ballad. Vågar mig ändå på mig en gnutta kritik. Hade önskat att Gunnarsson och Hourdakis överlag tilldelats större plats i centrum. Totalt sett en givande stund som nästan överträffar mina förhoppningar.
VERNERI POJHOLA ses som en komet inom visionär jazz, en experimentellt inriktad trumpetare som gått mig förbi. Han kommer från musikalisk släkt. Hans far var en i fusionkretsar efterfrågad elbasist vars berömmelse delvis grundas på att ha tackat nej till att värvas av Frank Zappa. Under studier i ungdomen vid Sibelius-Akademin träffade Pohjola pianisten Tuomo Prättälä och basist Antti Lötjönen. Tillsammans med trumslagare Mika Kallio utgör musikerna den finska framstående kvartett som konserterar i bekväma Hebeteatern. I huvudsak spelas musik från Pohjolas åttonde album The Dead Don´t Dream (2020).
Presentatören menar att man gjort en grej av att bjuda in gäster från vårt östra grannland och att trumpetaren ”har en ton man vill krypa in i.” Har inget emot att utsätta mig för detta självständiga, bitvis skrynkliga sound med hemvist i ECM-sfären. Som helhet dock ojämnt då somligt fäster, låter fängslande dynamiskt, medan vissa impo-inslag inte engagerar. Pohjolas komplexa musik kräver mycket av lyssnarna. Vad vill han förmedla?
Originell början med utdragna toner. Mycket reverb i trumpetens distinkta sound. Både frontman och pianist har stativ med elektronik att skruva på, ta fram loopar. Fascinerande avigt utforskande i gränslandet till mästaren Palle Mickelborg. Pianisten tar för sig, förser låtarna med inspirerade löpningar och syntetiska slingor. Batteristen visar sig vara en attraktion i sig med sitt rörelsemönster. Friktion uppstår ur ett par hastigt uppblossande dissonanser, medan en ballad äger en sådan karisma att det resulterar i suggestiv fullträff. Balladen avlöses av hetsande rytmer feature excesser på trumpet uppbackat av Kallio bakom sin utrustning. Tillägnar mig i omgångar avancerade fraser i intuitivt samspel. Det stundom skissartade tonspråket gör mig ändå summasummarum kluven.
Japanska pianisten NAOKO SAKATA , boende i Göteborg, har jag lyssnat på en gång tidigare i solokonsert. Då i trång replokal sittandes alldeles intill den expressiva musikern. Hon som lockades hit till musikstudier via Bobo Stenson och dragningskraften till nordiskt jazzvemod, utgjorde som Naoko Sakata trio största behållningen på första Gamlestan Jazzfestival 2015. Hört henne i fler intressanta konstellationer. Flygelns klang sveper oss med. I vilken mån reflekterar den kolossalt dramatiska anhopningen ackord pianistens sinnestillstånd? Rötterna i kompromisslös japansk tradition möts genom den aggressivitet och ödmjukhet som manifesteras i kampkonst. Som om olika positioner intas. Kroppen inklusive rösten involveras i attackerna över klaviaturen. Nästan skrämmande kraftfullt! Improvisationen präglas av bombastiska, impulsiva infall jämte hisnande övergångar, en slags kalkylerad oberäknelighet.
Omöjligt att förhålla sig likgiltig inför omilt drastiskt anslag, inte precis enkelt att hänga med i vildsinta svängningar från en excentrisk solopianist. Sakata ger sig fullkomligt hän, använder sitt uttrycksmedel utan pardon, utan tanke på att tillfredsställa publiken. I stunden skapas ett avantgardistiskt konstverk, långt bortom nordiskt vemod. Som kontrast är meditativa passager inlagda, trevligt nog. Vi tas sannerligen med på en lika extatisk som exotisk resa, av en fullkomligt otyglad improvisatör. Att pianisten med de stora gesterna fullkomligt behärskar sitt instrument har väl framgått?
Trumpetaren LINNEA JONSSON ingår i flera av landets förnämsta storband och förekommer på flera hörvärda produktioner i skilda konstellationer. Parallellt har egen karriär, GROUP startats. Indirekt har jag bidragit till lanseringen. Har nämligen recenserat både debutskiva och releasespelning. Citat har använts i marknadsföringssyfte. När hon lirar i spatiösa Apollon nödgas jag åtgärda min hunger. Äter en grillbuffé belägen alldeles intill. Öppna dörrar medför att jag hör skapligt första halvtimmen, fast utan tillräckligt fokus. Därför inte konstigt att musiken inte går in i mig, i den utsträckning den gjort vid tidigare tillfällen.
Trumpetsolisten som nyligen erhöll J:son stipendiet saknar tyvärr sin pianist Britta Virves. I övrigt är man intakt, vilket innebär Johan Tengholm på kontrabas, Kristian Remnelius bakom trummorna samt Bjarne Már Ingolfson på elgitarr.
Spelas luftig samtida europeisk trumpetjazz i samma härad som Jan Allan och Kenny Wheeler (ikoniskt flygelhornsound). Snappade upp att initierad i publiken associerade till Art Farmer. Man rör sig i ungefär samma cirklar eftersom albumet Fragments of Spring uppenbarligen har ett tema. I vad som således påminner om en svit undviker Jonsson det höga registret. Isländske gitarristen alternerar med bandledaren i solistrollen, bidrar aktivt med sin lyriska klang till ett sympatiskt, genomgående soft sound. Och batteristens fills tillför eggande mervärde. Avslutande By The Ocean med sin minimalistiska anstrykning är ett fint finalnummer.
Kvinnokollektivet VIOLET IN GREEN hylar divor inom blues och soul, sprider kunskap i en musikhistorisk resa. Missionerar om stolta kvinnors inflytande på afrikansk-amerikansk utveckling, ofta svarta pionjärer som inte fått berättigad kredd. En hedervärd verksamhet, som när allt stämmer resulterar i fräckt tajta tongångar. Stora känslor och smittsamt sväng! Bandet består av kapellmästare Ulla Wrethagen på gitarr, Elsie Petrén på tenorsax, Anna Zimmerman på klaviatur, trumslagare Eva Grund samt elbasist Lena Andersson. Agerar charmant stand in som vokalist gör Ida Andersson.
Frestande att återigen använda epitetet ojämnt. Lyckligtvis har åtskilliga låtar draperats i välgjorda arr där önskvärt groove uppstår. Och både gospel och djuplodande blues behärskas utan problem. Utförligt bluesigt solo av gitarristen imponerar. Hound Dog utformad efter originalinsjungningen av Big Mama Thornton låter annorlunda, har ett sjusärdeles sug i sig. Andra låtar med påtaglig känsla och energileverans är exempelvis Strange Fruit, I´ve Got My Mojo Working, Tell Mama och Whole Lotta Shakin´Goin´On.
Man inser att manliga stjärnor fått megahits med flera av de glödheta dängor som framförs. Enda nu levande hjältinna som hyllas är Mavis Staples (sett på Lollipop 1997), vilket sker gånger två. Konserten avrundas storstilat med medryckande Respect Yourself. Njuter då av pumpande basgång, gitarrlir på wha wha-pedal och följsamma fraser på sax.
ULF WAKENIUS & JAN LUNDGREN framför en tribut till Oscar och Duke. De ackompanjeras med härlig schwung av Hans Backenroth på bas och danske trumslagaren Kristian Leth. Samma genommusikaliska gäng hyllade de två giganternas gärning i glimrande konsert, på jazzfestivalen i Ystad i somras i min närvaro. Har hänryckts otaliga gånger av musikerna i skilda sammanhang. I händelse av att alla inte vet meddelas att gitarrist Ulf Wakenius ingick i Oscar Petersons kvartett under nio år. Kvällen före detta gig i Hebeteatern spelade han Oscar-tribut i Stockholms Konserthus, vilket resulterade i stående ovationer (konserten finns att skåda kostnadsfritt på nätet) Trots dokumenterad förtrogenhet med såväl program som musikernas livepotential golvas jag.
Lekfull precision och oavbruten kommunikation i underbara melodier medför att man förbluffas, fast man är fullt medveten om förmågan hos männen, som osvikligt förlitar sig på varandra och uppövad teknik. Spelglädjen är slående! Medryckande Sushi (O. Peterson) introduceras av en makalös gitarrist vars fingerfärdighet imponerar. Backenroth levererar ett par magnifika solon, ibland med stråke. Lundgren glänser i Hymn to Freedom som föregås av anekdoten om hur plattan Night Train, genom pianolärares försorg blev inkörsporten till JAZZENS språk. Ett potpurri på Duke Ellington-kompositioner exekveras fenomenalt på skiftande sättning. Mästerlige strängbändaren tar själv hand om In A Sentimental Mood. Just Squeeze Me behandlas varsamt av Ulf och Jan i strålande interaktion, medan duon får sällskap av Hans i It Don´t Mean A Thing.
Varje detalj framställs med största omsorg, maximalt förädlad och respektfullt hanterad. Låt från Oscar Peterson-skiva från 1964 tolkas med ackuratess. Vill påtala att trumslagare Kristian Leth spelar lika smakfullt som alltid, denna gång frapperande mycket i framkant då han tagit beslut om att överge sin diskreta stil. Fyra melodiska ekvilibrister har synnerligen roligt ihop. Konserten kommer med stor sannolikhet att framstå som ett ljuvt, oförglömligt minne.
Sist ut är ROLF WIKSTRÖM, okrönt svensk blueskung från Söder som sjungit sina blåa toner på modersmålet i drygt fyrtiofem år. Jag torde ha sett honom fler än femton gånger sedan 1979 på Västgöta Nation och äger en drös album. Har för mig att jag till och med hört honom i samma lokal på tidigare festival. För sisådär fem-tio år sedan ansåg er recensent att han tappat stinget, befann sig i nerförsbacken. Omdömet visade sig vara förhastat, till och med ogrundat. Hävdar att genuine Roffe fått en musikalisk renässans senaste åren, en ståndpunkt baserad på flera oklanderliga konserter. Och senaste albumet verkar riktigt bra att döma av låtarna därifrån i livetappning. Att han kunnat knyta namnkunniga rytmsektionen Peter Korhonen (trummor) och Tommy Cassemar till sig, är förstås garant för att det svänger samt i långsamma låtar blir hudlöst. Kompletterande melodileverantör på keyboard (inklusive leslie-box) är denna sena afton ingen mindre än Hasse Olsson.
Beskådar en kvartett som låter ”oförskämt” vital. Förvisso sitter min svenska bluesfavorit, spelar och sjunger i samma position jag sett John Lee Hooker göra. Stimuleras av markerade rytmen i Starka band och den framrullande shuffle som betitlas Leva som en luffare. Roffe strör på sedvanligt vis sina giftiga ackord distinkt omkring sig. Det är precis så otyglat vi önskar. Extremt solida rytmsektionen är som nämnts en förutsättning för svänget, att strukturen sitter som en töjbar ram. I Hela jorden är ett dårhus (P. Mayfield) refereras till Putins krig mot Ukraina, fast texten skrevs 1983. Bluesmannens arbetsredskap i famnen kvider och kränger. I förening med slagkraftiga texter och bärkraftig röst är succén given.
Enligt honom själv av kommersiella skäl görs ett knippe melodier från senaste skivan Ballader och bröl. Exempelvis en ledsam låt med en portion bitterhet betitlad Det kunde blivit bra, Otroligt snärtiga boogie-takterna i Andra sidan viken vars text anspelar på ökande klassklyftor och Strindberg-novell där klaviatur-maestro adderar finurligt tillägg samt utsökta riffandet i Hela mitt liv. Sist nämnda alster övergår i ohämmat ös i form av 80-tals hitten Bädda med rena lakan. Så skönt, så skönt (också tämligen färsk) är en glad bagatell med Cassemars pumpande basgång i framkant. I släpande Kom till mig kvinna hugger och river en av Roffes två gitarrer, inventerar allehanda emotioner. Förmodligen blev klassikern Som vattnet rinner i floden finalen. Förmodligen skriver jag eftersom jag tvingades lämna för att hinna med tåget till Göteborg.