Mommy Issues
Av: Dimen Abdulla
Regissör: Åsa Lindholm
Scenografi och kostym: Julia Herskovits
Komposition: Ella Blixt
Ljus: Maria Ros
Mask: Rebecca Afzelius
Medverkande:Ann-Sofie Rase,Julia Lyskova och Emil Hedayat
Teknisk ideutveckling: Erik Rosales
Närgånget och intimt. Ett udda formexperiment med otydlig inramning, ett skräckdrama som fastnar på hornhinnan.
Mommy Issues är resultatet av flera djupgående samtal mellan manusförfattare Dimen Abdulla och skådespelare Julia Lyskova. Slutbygget imponerar. Åsa Lindholms Mommy Issues är ett mor-och-dotter-drama med teman kring ensamhet, utsatthet och destruktiva relationer. Modern, skickligt spelad av Ann-Sofie Rase, kontrollerar minsta steg hennes dotter tar. Hon bestämmer vad hon får äta, när de ska vila, hur hon ska sitta på stolen och vem hon får träffa. Då moderns våta undgomsdröm var att få bli stor pianist tvingas dottern kväll ut och kväll in sitta framför pianot och träna. Det är knappt det finns utrymme för toalettpaus ens. Men en dag förändras allt, isoleringen bryts när dottern träffar grannpojken i trappuppgången. Mommy Issues är ett triangeldrama med tre egoistister, alla livrädda för att släppa in någon annan på bara skinnet.
Poddprofilen och skådespelaren Julia Lyskova gör en bra insats som dottern med momma issues även om hon i sin gestaltning är farligt nära det teatrala,forcerade. Ann-Sofie Rases gestaltning är ett skickligt bygge. Den barska modern har flera strängar på sin lyra. Hon kan både flippa ur och visa på sårbarhet för att sedan återgå till pekpinnarna. I en svårglömd scen står hon framför köksön och illustrerar hur hennes mamma lärde ut engelskakunskaper i samband med bakning. Varje köksredskap blir ett potentiellt vapen i hennes matlagningsvideo.
För varje sekund som går gräver vi oss djupare ner i graven. Här är ljuset i tunneln mil bort. Även grannpojken visar sig ha issues, med våldskapital och svårigheter med närhet. Karaktärerna målas upp som komplexa, mångfacetterade varelser där varje beteende förklaras och sätts i en större kontext. Pojken är ingen prins i skinande rustning men är en välbehövlig tillflyktsort för kvinnan vars varande allt mer omsluts av hopplöshet och mörker.
Regissör Åsa Lindholm har tidigare lekt med formen i K -inspirerad av Leila. Här utspelar sig allt mot en projicerad vägg. Inramningen förstärker känslorna i pjäsen. Sekvenserna filmas med mobilkamera, ibland så nära att porerna syns. Det skapar en klaustrofobisk känsla. Men formspråket är inte utan fläckar. Varför vissa scener spelas utanför skärm medan andra äger rum bakom publiken är för mig dolt i dunkel.
Det är ett experiment med form och uttryck som väcker intresse. Utsattheten är en tydligt tema men leken med formen kunde användts bättre för önskvärd effekt.
Samtidigt gör den närgångna kameran att vi känner mer för moder och dotter i dramat.
Med det sagt är Mommy Issues ett mångbottnat triangeldrama pepprat med spännade teman om rasism, utsatthet och medberoende. En om ni så vill Lilja Forever för teatervärlden. Och när beckmörkret sänkts sig över publiken finns fortfarande en uns hopp kvar. Det är detta, skildringen av misär som aldrig blir till pekoral och balansgången mellan kärlek och dödslängtan, som får Mommy Issues att sticka ut i mängden.
Petter Stjernstedt