• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik online: Bortbytingen på Dramaten Play

15 februari, 2021 by Achillea Dahl

Bortbytingen
Visas på Dramaten Play

Suggestiv musik. En ensam ring i bakre mitten. Mörker. Dimma. Ljus. Så börjar Sara Bergmark Elfgrens uppsättning av ”Bortbytingen” baserat på en saga av Selma Lagerlöf. En son som heter Johan, ett bedårande, älskat gullebarn har blivit utbytt mot ett hiskeligt, oönskat troll. En varelse som hukat gömmer sig under bordet och äter råttor och maskar, fortfarande omhändertaget av familjen vars barn försvunnit. De tar hand om trollet i hopp om att det kanske ger dem deras son åter. Fadern och modern är slitna och slutna, trötta och nötta. Far i huset är övertygad om att trollet är ont ”en natt dödar han oss alla” medan modern försöker förbarma sig över det lilla trolltyget som kommit in i deras liv.

Trollet själv har inte sagt ett ord till dem. Istället pratar han med Mylingen. En ung flicka vars vålnad stannat kvar på jorden, som väntar på ett namn så att hon kan bli fri. Hon spelas av Maia Hansson Bergqvist som osaligt rör sig längs bak på scenen och fnittrigt lägger in små gliringar med en träffsäker komisk touch. Tillsammans försöker de reda ut vad människorna egentligen vill och hur de ska få det de själva vill ha; Mylingen ett namn, Trollet en tillhörighet.

Pjäsen har vackra inslag av folkmusik som trollbinder (hehe), en stillsam dimridå som regelbundet letar sig upp på scenen tillsammans med den ensamma ringen som mer och mer blir som en portal mellan detta nu och det efter, mellan mörkret och ljuset, livet och döden. Effektfullt blandas eld, rök, dimma, aska, en mörk sjö och en slocknande himmel. Det skapar en mystisk, magisk känsla som hör den mytomspunne sagan till och man sugs in i scenografin lika mycket som i historien. Rasmus Luthander är otrolig i sin tolkning som trollet. Hans brutna kroppsspråk med de uppspärrade, glansiga ögonen gör honom både obehaglig men också sårbar. Hans haltande gång, de slängiga armarna som försöker mjukna i sin stelhet, huvudet hela tiden lite på sned, den spruckna rösten. Maria Salomaa lämnar också ett starkt intryck i sitt lidelsefulla uttryck i rollen som modern, hela tiden slitandes mellan att älska trollet och hata det.

Det blir en spännande balansgång mellan att tolka pjäsen bokstavligen: sagan om ett barn som blir utbytt till ett troll eller gräva ner sig i den metaforiska liknelsen mellan att vara oönskad, inte tillhöra normen, vara någon som ingen vill ha. Att bli född med ett hinder, utanpå eller inuti, som inte är önskvärt i ett samhälle där vi ska vara stöpta i samma form. Att konkret tänka på vad det gör med omgivningen och hur det återspeglas på individen. Då kommer det istället att handla om hur långt man är beredd att gå för att bli sedd som alla andra. Hur mycket man är villig att ändra på sig för att passa in. Något som kan anses vara nödvändigt för överlevnads skull men hur blir det för personen i fråga som inte får vara som den är utan måste spela en roll som någon annan, som ett ”bedårande, älskat gullebarn”, det barnet som inte har en svans eller några tillkortakommanden.

Så många vackra troll det finns på vår planet som är värda att bli älskade precis som de är. Som inte är hiskeliga, en börda eller annorlunda utan är helt perfekta i sin egen imperfektion. Vi ska sluta försöka skapa en armé av identiska själar som alla ska se ut likadant, gå likadant, låta likadant. Att begränsa sig själv och andra är inte önskvärt. Vilket blir påtagligt i pjäsen när längtan efter omgivningens godkännande går för långt. Det är en smärtsam verklighet att vi kan göra så mycket ont mot oss själva. Det, om något, blir till sten när det förs ut i solen. Ändå händer det. Vi förändrar oss, förvandlar oss. För att bli accepterad klipper man av sig svansen. För att bli omtyckt klipper man av sig svansen. För att bli älskad klipper man av sig svansen.

Foto: Jenny Baumgartner

…

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: The Lunchbox – en underbar indisk fel

14 februari, 2021 by Rosemari Södergren

The Lunchbox
Betyg 4
Visas på Drakenfilm
Regi Ritesh Batra
2013
Indien

En underbar berättelse om två ensamma människor som förenas genom att matlåda som hamnar fel i den indiska staden Mumbai. Tusentals matlådor leveras dagligen i Mumbai och lådorna hamnar nästan aldrig fel. Det är svårt att tro på när man ser matlådorna färdas runt i staden, ibland med cykelbud, ibland med tåg. Matlådorna kommer från hemmen där fruar och flickvänner gör matlådor år sina män eller från restauranger. I Mumbai finns 5.000 så kallade dabbawalas, som levererar 170.000 lunchlådor varje dag. Endast en på miljonen kommer på avvägar, sägs det.

En av dessa matlådor hamnar fel. Den unga medelklasskvinnan, hemmafrun Ila, har lagat en specialrätt till sin man med hjälp av råd av en grannfru. Maten som hon lagat ska få mannen att bli mer uppmärksam mot henne. Ila känner sig inte sedd av sin man. Mannen jobbar mycket övertid och hemma är han mest engagerad i sin mobiltelefon. Denna speciallagade maträtt hamnar dock fel.

Av misstag hamnar lunchen hos änklingen Saajan som snart ska gå i pension. Han jobbar med bokföring på ett företag. Det är intressant att få en inblick i detta indiska arbetsliv där dessa tjänstemännen sitter i långa rader i en stor sal. Här kan vi verkligen tala om öppna kontorslandskap.

När Ila förstår att lunchlådan aldrig nådde hennes nonchalanta och ointresserade make skickar hon med ett litet brev till den okände mottagaren av lunchen. Saajan svarar och de två börjar kommunicera via brev i lunchlådan.

Det är en underbar berättelse om människors ensamhet och längtan, om relationer och om livet i en indiska storstad med ett samhällssystem med stora sociala skillnader. Och jag blir så sugen på indisk mat.

Filmen skildrar det indiska samhället men tankar som filmer väcker är universella, om människan existentiella frågor. Filmen är från 2013 och gjorde succé på filmfestivalen i Cannes, där den vann Kritikerveckans publikpris 2013. Att filmen har åtta år på nacken spelar ingen roll. Dess innehåll är evigt aktuellt.

De två huvudkaraktärerna spelas av två mycket duktiga indiska skådespelare. Nimrat Kaur som spelar Ila har bland annat varit med i flera säsonger av tv-serien Homeland. Irrfan Khan som spelas Saajan Fernandes har varit med i Slumdog Millionaire och Jurassic World.

Jag tycker filmen är helt underbar och om du inte redan har streamingtjänsten Drakenfilm är det värt att prenumera på den för att se filmen. Det finns mycket bra på Drakenfilm, för övrigt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: News of the World – handlar om berättelsers makt att förändra människor

12 februari, 2021 by Rosemari Södergren

News of the World
Betyg 3
Premiär på Netflix 10 februari 2021
Regi Paul Greengrass

En ganska ovanlig film för att utspelas i Vilda Västern-miljö. Kanske är den inte helt överraskande, egentligen är den ganska förutsägbar men jag tycker ändå att den har en hel del att säga.

Handlingen utspelar sig i Vilda Västern-miljöer i sydstaterna som precis nyligen förlorat kriget mot nordstaterna. Slaveri är förbjudet och nordstaternas soldater försöker hålla ordning på folket i sydstaterna. Tom Hanks spelar den ärrade kaptenen Kidd som har jobbiga minnen efter att mer eller mindre känt sig tvingad att delta i kriget och nu drar han sig för att bege sig hem. Istället för att ta sig hem till sin fru reser han runt och läser upp nyheter på barer och andra samlingsplatser. Att han bär på något tungt, en sorg som tynger honom, demoner som plågar honom i hans inre, det förstår vi.

Han är en tidig version av nyhetsuppläsare. Han gör det med engagemang och med en hel del skådespelartalanger får han liv i nyheterna. Det är en central och bärande del i filmen som handlar om hur viktigt det är både med nyheter och berättelser – och vilken makt det finns i kultur.

Ute i vildmarken hittar han en förvildad flicka (spelas mycket bra av Helena Zengel) i närheten av en rånad diligens. Flickan är blond men talar indianernas språk Kiowa. Bland resterna av diligensen hittar Kapten Kidd papper som visar att flickan heter Johanna och är av tysk härstamning. Hennes familj, tyska nybyggare, har dödats i sammanstötningar mellan vita nybyggare och indianer och hon har levt i minst fem år med indianer. Kapten Kidd tar på sig uppgiften att föra henne till hennes släktingar, en uppgift som inte är helt lätt då hon är mer indian än väluppfostrad vit flicka. De är två udda karaktärer som bär på sina tunga minnen men samtidigt kan se förbi de fördomar många har, två individer som kan se mer än till den egna kulturen. Ett starkt band växer fram mellan dem.

I ett ganska långsamt tempo får vi följa Kapten Kidd och Johanna färdas längs vildmark och stanna till i små orter för att göra nyhetsläsningar.

Det är inte mycket pangpang i filmen för att utspelas i Vilda västern, vilket gör filmen mer mänsklig än många traditionella pangpang-filmer. Tom Hanks gör en hygglig och anständig människa och det är dessa roller han gör bäst. Utan att vara ironisk tycker jag det är en söt film med ett vänligt budskap.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Penguin Bloom

11 februari, 2021 by Birgitta Komaki

Penguin Bloom
Betyg 3
Svensk premiär 12 februari 2021
Regi Glendyn Ivin

En solig semesterdag i Thailand händer det som inte får hända.

När mamma Sam störtar från en utsiktsplats och blir förlamad från bröstet och nedåt blir hela familjens liv förändrat. För en livlig tre-barnsfamilj blir det en prövning och för Sam leder det till en depression. En depression som får henne att vilja stanna i sängen och bara försvinna. Hon sörjer den mamma hon har varit och känner att hon inget kan göra. Det är först när sonen hittar en skadad fågel som han tar hem som något händer. Det blir början på en själslig läkningsprocess kantad av mycket ilska
och bitterhet. Filmen är gjord efter en bok av Cameron Bloom och Bradley Trevor Greive.

Historien om Sam visar hur snabbt livet kan gå i bitar och vad skör verkligheten är. Ändå är det en film som inger hopp.
Att en läkningsprocess alltid är möjlig och att livet kan bli bra även om det aldrig blir samma liv. Den visar att alla är viktiga och att andra saker kanske är viktigare än de man tror. Att Sam som alltid varit den sportiga pojkmamman och kunnat delta i alla aktiviteter är viktig bara genom att finnas där. Liksom den hittade fågeln Penguin kommer att betyda mycket för Sam,
betyder hon mycket i sin familj. Liksom Penguin så småningom blir bra och söker sig ut blir också Sam trygg och hittar ett liv även ute i samhället och utanför familjen.

Naomi Watts i rollen som Sam utstrålar mer styrka än självömkan. Hennes relation till äldsta sonen Noah är rörande när hon inser vad han tänker. Noah spelad av Griffin Murray-Johnston är den eftertänksamma och känsliga som istället för att tala mest iakttar. Med en tapper make Andrew Lincoln som bland ilsknar till, en opsykologisk mamma Jacki Weaver och en tuff tränare Rachel House blir hon så småningom en duktig idrottskvinna och återtar sin roll som mamma i familjen.

Boken med den sanna historien har blivit en bästsäljare och filmen har blivit en berörande film utan att vara tårdrypande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Relic

11 februari, 2021 by Rosemari Södergren

RELIC movie poster
CR: IFC Films

Relic
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 februari 2021 och på streaming 31 mars
Regi Natalie Erika James
Medverkande Emily Mortimer, Robyn Nevin, Bella Heathcote m fl
Censur 15 år

Skräck, thriller, psykologisk djupdykning, drama – Relic tillhör en lyckad grupp av filmer som inte helt följer en genre och denna sammanblandning fungerar perfekt. Internationellt har Relic blivit både en publik- och kritikerframgång och har jämförts med succéer som ”The Babadook” och ”Hereditary”.

Fotot är värt att berömmas i eget stycke. Det är både snyggt, fascinerande och skrämmande men dessutom tillför fotot och hur bilder klippts samman en egen historia som fördjupar och ger fler dimensioner åt denna skräck- och spänningshistoria med överraskande moment.

I korthet kan handlingen beskrivas i de tre meningar ur pressinbjudan: Den sinnesförvirrade änkan Edna rapporteras försvunnen från sitt förfallna hem. Hennes dotter och barnbarn beger sig till huset för att ta reda på vad som hänt. När Edna plötsligt dyker upp igen är hon sig inte lik. Men än värre – hon är inte ensam.

Filmen kan tolkas och ses på flera sätt. En skrämmande thriller att bli rädd av – ja det är ett sätt att se den. Men den är mer än så. Kanske handlar den om vad som händer när människor blir dementa. Vad händer när någon blir mentalt svårt sjuk? Kanske handlar den om mor och dotter-relationer.

På ett sätt är det ett psykologiskt drama. Skräcken kan ses som metafor och filmen är fylld av symbolik.

Det finns många sätt att se filmen på och den talar också på flera sätt. Skådespelarna och deras uttryck och spel är ett av filmens instrument. Foto och ljud är andra instrument som talar till mig som tittare. Det är en fascinerande film, en stark film, en berörande film, en spännande och skrämmande och läskig film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 1631
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: Quo Vadis, Aida – Utan tvekan en av de starkaste filmerna som skapats under 2000-talet

Quo Vadis, Aida Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Quo Vadis, Aida – Utan tvekan en av de starkaste filmerna som skapats under 2000-talet

Bokrecension: Pojken från skogen av Harlan Coben – några kvällars underhållning i alla fall

Pojken från skogen Författare Harlan … Läs mer om Bokrecension: Pojken från skogen av Harlan Coben – några kvällars underhållning i alla fall

Filmrecension: Slalom – angelägen och konstnärligt välgjord

Slalom Betyg 4 Svensk biopremiär 5 mars … Läs mer om Filmrecension: Slalom – angelägen och konstnärligt välgjord

Åre Sessions satsar digitalt – Molly Sandén, Fricky, Jesper Tjäder m.fl bland de medverkande

I väntan på att åter kunna arrangera en … Läs mer om Åre Sessions satsar digitalt – Molly Sandén, Fricky, Jesper Tjäder m.fl bland de medverkande

Lyssna: Wolf Alice – The Last Man on Earth

Wolf Alice, från Storbritannien, vinnare … Läs mer om Lyssna: Wolf Alice – The Last Man on Earth

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in