Scen

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

9 november, 2026 by Rosemari Södergren

Arne goes to Space
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november 2026
Regi Lars Vega

Den som sett trailer för filmen eller hört lite kort om handlingen blir nog lite lurad. Det är lätt att tro att det är en film om UFO, om utomjordingar. Jo det är i och för sig en film som har med en utomjording men det filmen handlar om är oss människor. Det är en varm berättelse med en del humor med framför allt fylld av kärlek till alla små människor och om de existentiella frågorna om liv och död och hur vi förändras när vi fullt ut förstår hur skört och kort livet är och att döden finns närvarande runt hörnet.

Handlingen kretsar kring två bröder som bor utanför Brobyn i Norrbotten. De två bröderna lever tillsammans och börjar komma upp i ålder och har helt klart passerat pensionsålder för ett bra tag sidan. De två bröderna Arne (Lennart Jähkel) och Stefan (Rolf Lassgård) fyller sina dagar med vedhuggning och att gnabbas med jaktlaget. Arne är en glad person och ser ofta positivt på det mesta medan den andra brodern, Stefan, är sur och arg och elak mot många, framför allt mot sin bror Arne. Ingen av dem har någon fru eller några barn. Jähkel och Lassgård är två duktiga skådespelare och det är första gången de är tillsammans i en film sedan Jägarna.

En utomjording bakom deras vedbod och hittas av Arne, som blir glad och börjar kommunicera med utomjordingen som han ger namnet Roland. Roland berättar att han är utsänd från sin värld för att studera jorden och hur människor lever på jorden. Arne tycker det är jättekul att ta hand om Roland med Stefan är inte gästvänlig alls.

Livet är dock aldrig stillastående. Saker händer och människor tvingas då att omvärdera sina beslut och förhållningssätt. Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen för till viss del har den en del överraskande vändningar och det vill jag inte förstör för den som ska se filmen.

Det finns delar av filmen som det går att reta sig på som att de två bröderna och människorna i byn framställs överdrivet löjliga – men ibland kan det vara ett sätt för att sätta fokus på hur vi människor kan bete oss. I grunden är det ändå en varm berättelse med hjärta och medkänsla för människor och våra beteenden. En varm film om det viktigaste i livet

Det är långfilmsdebut för regissören Lars Vega och jag blir förväntansfull inför hans fortsatta karriär. Arne Goes to Space är en varm film med vänlig humor om oss människor, en lovande debutfilm.

Om regissören och skådespelarna:
Lars Vega är född 1989 i Luleå och utbildad regissör på Danska filmskolan. Han har gjort flera uppmärksammade kortfilmer om livet på den svenska landsbygden, ofta med Lennart Jähkel i huvudrollen.

Rolf Lassgård är en sexfaldigt guldbaggenominerad och dubbelt Guldbaggevinnande svensk skådespelare född 1955 i Östersund. Hans genombrott kom i Min store tjocke far för vilken han Guldbaggebelönades, därefter har han gjort oräkneliga folkkära roller, inte minst huvudrollen i En man som heter Ove för vilken han belönades med sin andra Guldbagge.

Lennart Jähkel är en flerfaldig Guldbaggenominerad svensk skådespelare född 1956 i Piteå. Han bemästrar drama i lika hög grad som komedi, och har blivit en folkkär skådespelare genom roller i filmer som Jägarna och Såsom i himmelen, liksom tv-serier som Pistvakt och C/o Segemhyr.

Kiran Shah är en brittisk-kenyansk skådespelare och stuntman född 1956 som kommit att bli en branschlegend och har arbetat med världens främsta regissörer, bland andra George Lucas, James Cameron, Steven Spielberg, Peter Jackson och Ridley Scott. Som skådespelare har han medverkat i otaliga blockbusters, däribland i The Chronicles of Narnia och flera Star Wars-filmer inklusive Star Wars Episode VII: The Force Awakens. Han är också en väl anlitad stuntman, bland annat för Elijah Woods Frodo Baggins i Sagan om Ringen-filmerna. Han innehar titeln som världens kortaste stuntman i Guinness rekordbok och har belönats med en brittisk imperieorden för sitt bidrag till filmindustrin.

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

9 november, 2026 by Mats Hallberg

Tre pjäser av Harold Pinter: Presskonferens/ Firandet/ Party Time

Regi och översättning: Mattias Nordkvist

Scenografi, kostym: Linda Wallgren

Ljud, ljus, teknik: Sebastian Revenvall och Anna Fagerberg

Mask: Jessica Cederholm

På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad

Skådespelare (filmsekvens): Aida Esmailzadeh Dawani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson

Premiär 6/11 2026 på Göteborgs Dramatiska Teater (Stigbergsliden 5 B)

Spelas till och med 24/1 2027

Finns så många trådar att börja nysta i att naturlig ingång saknas. Att premiären lämnades med ett huvud fyllt av osorterade tankar är i sig ett gott tecken. Tyder på att manus, regin, agerandet på scen och inte minst de viktiga detaljer som sammanbinder och skiljer de tre enaktarna åt bildade en scenisk kraft som golvade mig. Måste erkänna att jag inte begrep att den första scenen där Erik Åkerlind intervjuas i rollen som kategorisk kulturminister med dubiös bakgrund var en separat enhet, varför jag satt och väntade på en tredje pjäs vid fel tillfälle. Kuriöst misstag! I verkförteckningen listas den 25 minuter långa Presskonferens under rubriken sketcher/ skisser. Hade jag varit mer ambitiös skulle jag kunna ha ha läst manuset till pjäserna, eller Caretaker (Fastighetsskötaren) som jag har stående i bokhylla i min engelskspråkiga avdelning. Träffade före och efter premiären två personer vilka hade förberett sig genom att läsa pjäserna.

Min erfarenhet av Harold Pinters (1930-2008) verk inskränker sig främst till uppsättningar av Tommy Berggren, som såg Nobelpristagaren som den främste av levande dramatiker. Om jag inte missminner mig satte Göteborgs Stadsteater upp en pjäs för cirka tjugo år sedan med restaurang som fond för att skildra engelskt klassamhälle. Men den missade jag. Efter att ha blivit drabbad av Fastighetsskötaren adapterad för SVT, sågs live på troligen Stockholms Stadsteater Hemkomsten där samma trio bestående av herrarna Hirdvall, Rabaeus och Peter Andersson får sällskap av Sofi Helleday. Hirdvall hade en mästerlig fallenhet för att gestalta obehagliga huvudroller i den produktive teatermannens tidiga, kusliga pjäser. Notabelt att Hemkomsten blev sådan framgång att somliga kritiker ansåg att den var årets uppsättning 2006. Jag säger inte emot. Berggren hävdade att Pinters pjäser kan liknas vid att träda in i en mörk grotta. Menade vidare att knivskarpt förnimms våra valmöjligheter och ”svårigheter att vistas i livet”.

Förutom över trettio pjäser var Pinter därtill regissör och i blygsam skala skådespelare, skrev också en mängd filmmanus. De var baserade på berömda romaner av John Fowles. L. P Hartley och Margret Atwood. Den franske löjtnantens kvinna, Budbäraren och Mardrömmen för att nämna några av de mest uppmärksammade uppdragen. Bland det sista han torde ha gjort är manuset till Skuggspel (Sleuth) med stora namn i huvudrollerna och regi av ingen mindre än Kenneth Branagh, fast tydligen ändå en flopp.

I likhet med åtskilliga meriterade kollegor tilltog en marxistiskt förankrad aktivism under de sista decennierna. I de världar han skapar kan illdåd och sönderfall antydas, men varken islamistisk eller kommunistiskt grundad terror är orsak till begången ondska. Han blev känd för sina rasande angrepp på Bush och Blair, för krigen mot Kuwait, Irak och Afghanistan och för sitt motstånd mot kärnvapen, engagemang i PEN och för sitt häpnadsväckande förvar av Serbiens president Milosevic. Den dogmatiskt selektiva ideologi han drevs av sipprar ibland in i pjäserna.

Främsta skälet till verkens bäring är dock otvetydigt en obehaglig aura, vars densitet förvisso lättas upp av svart drastisk humor. Pinter avslöjar skoningslöst hur maktmänniskor agerar, det sociala spelet där elakheter och andra negativa egenskaper styr. Är snarast en underdrift att benämna hans estetik psykologiskt inträngande. Regissör Mattias Nordkvist (länge varit anställd hos Göteborgs Stadsteater och blev ett ansikte för tv-publiken genom storsatsningen Vår tid är nu) som tidigare satt upp Barnen hos GDT, fängslas av hur Pinter lyckas göra det skrämmande komiskt och vice versa. Dras till det absurda, hur pinsamheter blottläggs och leken med språkets valörer.

Det är ytterst sällsynt att rollfigurer betraktas med värme eller att en humanistisk människosyn sprids i Pinters pjäser. Individerna i de tre pjäser som ryms i ett tidsspann på cirka halvannan timme är i varierande grad osympatiska och egocentriska, även om kvinnorna kommer lindrigare undan. Persongalleriet i Firandet respektive Party Time är så pass grovt karikerat att jag som åhör och betraktar vad de tar sig för, uppfattar att dramatikern visar oss en skrattspegel, en svärta som svärta får publiken att dras in i en välbärgad elits hämningslösa aktioner, vars beteenden får tjäna som avskräckande exempel. Uppsättningen är i högsta grad tänkvärd, regisserad med en otrolig precision, slugt hantverkskunnande och förkroppsligas knivskarpt av en enastående ensemble. Men bortsett från den lika dominante som labile man som firar bröllopsdag (Carl-Marcus Wickström) blir jag inte berörd i den utsträckning jag nog hade föreställt mig. Ett avstånd till scenen belägen bara meter framför mig etableras, vilket troligen ingår i dramatikerns iskalla, cyniska attityd.

Hög tid att avslöja vilka miljöer och figurer som skärskådas. Vad händer och vad kretsar avgörande replikväxlingar kring? Vill skjuta in (för övrigt parafras på en servitörs återkommande komiska fras, vars förfrågan skänker oss Pinters sinne för torr humor, i form av en stackars fåfäng mytomans hävdelsebehov) att aktris ur ensemblen talat om att hon denna gång genomgick sin kanske mest stimulerande repetitionstid någonsin. Mer om hur skickliga skådespelare lockats att till fullo ta ut svängarna följer längre fram i texten. Föreställer mig att de överträffat vad regissören förutsåg. Man får ofta höra att skådespelare njuter extra mycket av att porträttera osympatiska varelser, att kämpa med att låta betraktarna ändå förstå dem.

Teaterns producent hälsar välkommen och ger oss förutsättningarna. Berättar att ofarlig rök förekommer. I den kortis som vänjer publiken vid engelsmannens estetik, han som klär av figurer vilka kunnat sko sig på klassamhället; utfrågas landets Kulturminister. Han spelas sittande på ett bord vid scenkanten med enorm auktoritet av Erik Åkerlind. Batteriet av kärnfulla frågor från pressen förmedlas via Hanna Ullerstam. Denne minister ger svar på tal om sådant som mångfald och anser att hans bakgrund som chef för Säkerhetspolisen kvalificerar honom för uppdraget.

Släckt ljus markerar att nästa enaktare vankas. Två gifta par ägnar sig åt hedonistiska utsvävningar i VIP-rum på en topprankad Michelin-stjärnkrog. Visar sig efterhand att kvinnorna är fnittriga och självmedvetna systrar medan deras respektive är bröder. Är den yngre och kusligt labile brodern och hans fru (Hanna Ullerstam) som firar bröllopsdag, Storebror (Erik Åkerlind) gift med systern (Malin Morgan) uppträder som kvartettens behärskade nav. Under rusets inverkan uppstår en spiral av vulgariteter och spontana situationer, vilka riskerar att spränga ramarna för civiliserat umgänge. Paren i Firandet är klädda i vitt medan slipsklädde servitören ( K G Malm) och lyxkrogens ägare är ekiperade i svart. Kan tänka mig att publik utan vana vid Pinters repliker baxnar av alla slippriga kommentarer, hur grova i mun uppkomlingarna och deras chica damer är. Männen har tydligen blivit förmögna tack vare konsultverksamhet och en av systrarna har varit sekreterare, som bakom arkivskåp behövt släppa till. De unga kvinnorna har varandra och ett ekonomiskt oberoende, men dessa erövringar möts av föga respekt från makarna. I drastiska scener lyser godhet med sin frånvaro, på bekostnad av positionering och beteenden som inför andra skulle varit pinsamma. Ett yttre perspektiv på upptrissade eskapader ges valhänt och lätt chockat av duon som representerar det topprankade etablissemanget, vars ägare mot bättre vetande påstår att han har gäster ur olika samhällsklasser.

Ska nämnas att både Firandet och Party Time fungerar som slutna Eldorado-liknande miljöer. Utanför pågår diffust någon form av oroligheter. Taxibilar fick ta sig genom vägspärrar. Persongalleriet är ett annat i Party Time fast sociala skiktet motsvarande. Symboliken är så tät att det kan vara värt att se om Pinter x 3. Här verkar vi kika in på en exklusiv tennis- eller golfklubb. Bekväma tillvaron skulle också kunna syfta på ordenssällskap och överhuvudtaget förekomsten av attraktiva klubbar med speciella medlemskrav. Carl-Markus Wickströms gestaltar en välbeställd snubbe som siktar ännu högre. Han och hans åhörare suktar efter ett paradis med drinkar i poolen och varma handdukar. Och K G Malm i sin nya roll bryter in när ensemblen sitter uppradad på en bordsskiva, lägger ut texten om en sammanslutning som ska vila på moralisk grund. Pjäsen innehåller också en mystisk, otäck dimension som det är tabu att samtala om. En sorg som inte tål dagsljus.

Scenografin är sparsmakat ändamålsenligt. Utan att möda lagts ner på att visa oss lyxiga miljöer förmedlas ändå den aspekten snyggt. Ljussättningen är magisk och föreställningen med sina skiftande faser har en aura omkring sig. Otroligt expressiv, koreografi med vidhängande kroppsspråk bidrar också till att publiken naglas fast. Regin har fogat samman delvis korrelerande verk till en magnifik helhet. Mattias Nordkvist ska sannerligen kreddas för hur han brutit ny mark, sett till att duktiga ensemblen osäkrar vårt seende och vår varseblivning på ett kittlande vis. Vi kastas mellan crescendon av hot och livsberusning då det dansas och röks på, till förklarande resonemang och lustiga och emellanåt listiga monologer. Sanningen glider undan och samhället är i upplösning enligt innehållsdeklaration på hemsidan.

Antar att just denna ensemble inte existerat tidigare. K G Malm är mest bekant som visartist, underfundig berättare och medlem i Idiotteatern. Oskar Lundblad spelar personer som aldrig höjer rösten utan bibehåller kontrollen. Han bestämde sig förhållandevis sent i livet att han ville ägna sig åt skådespeleri. Malin Morgan har jag förmodligen recenserat ett tiotal gånger på Folkteatern och hon spelade mot Lars Andersson i film av Petra Revenue visad på Hagabion. Hon är formidabel, ett epitet också Carl-Markus Wickström förtjänar. Han agerar ombytlig natur, pendlar från försåtligt kärvänlig till dominant medveten om sin aggressiva läggning. Återstår att berömma två trotjänare hos GDT. Hanna Ullerstam porträtterar snillrikt kvinnor som både är stolta och sköra, ytliga och djupa, tillfredsställda och frustrerade. I Presskonferens och Firandet har Erik Åkerlind instruerad av Nordkvist mejslat fram vidunderliga porträtt av maktmänniskor för vilka rätt framtoning är allt. Ett självförtroende som skyler över eventuell oro och som noterar omgivningens reaktioner. Hans karismatiska gestaltande är definitivt i paritet med det allra bästa han åstadkommit på denna intima scen.

Pressfoton Ellika Henrikson

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

7 november, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Ninja Hanna

Caligula
Av Albert Camus
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Sofie Gynning
Komposition och ljud Daniel Fogh
Video Annie Tådne
Mask Frida Ullander
Medverkande Marcus Vögeli, Sandra Huldt, Pablo Leiva Wenger, Ann-Sofie Rase, Andreas Kundler, Yngve Dahlberg, Per Sandberg, Emil Hedayat, Rebecka Harper, Karin Foladi och Kalle Einarsson
Premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sällan har jag sett maktfullkomlighet och storhetsvansinne skildras så raffinerat otäckt som i Caligula på Kulturhuset Stadsteatern. Marcus Vögeli är lysande i titelrollen som den forne kejsaren i romarriket. Han backas också effektivt upp av en lyhörd och samspelt övrig ensemble. Caligulas skräckvälde får det att gå rysningar genom publiken.

Albert Camus text ställer intelligenta frågor och borrar i begrepp som livets värde, strävan efter det orimliga och bottenlös sorg som får allt att verka meningslöst. Samt det eviga spörsmålet om hur ett monster skapas. Det kan låta tungt, men faktum är att det inte känns så. Utan som en dramatisk kraftmätning mellan olika sätt att se på tillvaron.

Caligulas samtal med de två människor i sin närhet som han faktiskt lyssnar på litteraturprofessorn Cherea– väl tolkad av Yngve Dahlberg – och den unge känslige Scipio (Kalle Einarsson) berör. De båda försöker få honom att inse att det går att finna glädje, hopp och trygghet i livet. Men Caligula hävdar att han inte kan föreställa sig som lycklig. Han känner bara förakt för allt och tomhet sedan hans älskade syster, som han behandlat som sin maka, dött.

Hur tydligt Drusillas bortgång styr Caligulas skräckregim visar den vackert blåskimrande ridåns bild av hur aska faller ner och rågar en urna. Caligula ändrar i sin andra period som kejsare helt sitt sätt att styra riket, förklarar att han ska stöpa om hela statsväsendet och utfärdar galna order som att förstöra spannmål för att skapa svält.

Caligulas blick är ytterst obehaglig och ibland närmast glasartat inåtvänd. Han är totalt oförutsägbar och kräver absolut lydnad av sina medarbetare. Närmast som en absurd lek låter han döda deras släktingar eller dödar dem själva snabbt och bestialiskt om andan faller på. I en rysansvärd scen våldtar han en ung havande kvinna medan hennes man och det övriga sällskapet tvingas sitta stumma och likt paralyserade bevittna det som sker.

Som betoning av det orimliga eller kalla det vansinniga i sitt sinne begär Caligula den forne slaven i hans tjänst Helicon – i stram och stolt gestaltning av Pablo Leiva Wenger – att ta ned månen. Denne svarar ödmjukt varmhjärtat på Caligulas återkommande fråga att han jobbar på det.

Regin av Viktor Tjerneld är smart och fyndig och tempot febrigt förvirrat som om allt egentligen är en mardröm vi får ta del av. Det känns dessutom hela tiden som föreställningen är i rörelse. Ibland svänger den vilt och crazy och musiken dånar. Ibland stillnar den för en stund av möjlig insikt och omvändelse för denne kejsare som helt mist sitt omdöme och sin medmänsklighet.

Även scenografin av Christian Albrechtsen bjuder på branta kast. Kritvitt, stram med romerska kolonner och så plötsligt galet kitschig och färgsprakande gräddgul och rosa i andra akten när en upphöjd maskerad Caligula talar till folket som vore han en gudagestalt. Scipio utbrister i vredesmod: ”Du har blodat ned jorden, ska du nu smutsa ned himlen också!”

I hemlighet talar Caligulas medarbetare om att de måste störta tyrannen och rustar sig med vapen. Men när är det rätt läge och vågar de verkligen och vad blir straffet om komplotten misslyckas? Helicon har snappat upp planerna och varnar enträget Caligula som dock verkar närmast oberörd av hotet. Det förklarar också slutet som på ett vis känns helt följdenligt och samtidigt väldigt brutalt.

En invändning mot föreställningen är att det förekommer så hög musik/höga ljud att man tvingas hålla för öronen. Att det inte varnas för den utan bara för blinkande ljus och rök är anmärkningsvärt. Det vore önskvärt att teatrar hade en ljudkoordinator som reglerar volymen som tenderar att bli allt starkare och därmed störande nuförtiden.

Om man uppskattar den hurtiga komik som ibland breds över spelstilen och dialogen är givetvis en läggningsfråga. Flera gånger skrattar delar av publiken glatt. Själv tycker jag att den stör.

En klar fördel är att regissören inte fallit för idén att modernisera dramat. Han litar klokt nog på publikens förmåga att tänka fritt och dra paralleller till dagens tyranner som blodar ned jorden, förföljer och dödar människor, utfärdar galna order och tror sig vara Gud.

Totalt sett är Caligula en mycket sevärd föreställning, främst för Marcus Vögelis strålande gestaltning av titelrollen. Men också för att det är en text som griper tag och skakar om och en iscensättning som hela tiden överraskar.

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

7 november, 2026 by Rosemari Södergren

Sjung för mig Arja
Betyg 5
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Marko Tall

Ett mångsidigt och ärligt porträtt av en av de stora artisterna från vårt grannland Finland och samtidigt, som alla riktigt, riktigt mästerliga dokumentären, en film som berättar om något vi alla kan relatera till och engagera oss i. Vi för följa den underbara sångerskan och artisten Arja Saijonmaa och hennes karriär och samarbeten och vi får också se hur omgivningen och människorna förutfattade föreställningar kan göra att de vill låsa in henne liksom de vill packa in alla människor i förbestämda fack.

Vi får följa med på en resa genom Arja Saionmaas liv och karriär med henne som guide och många privata videor och arkivfilmer och starka sånger med hennes fantastiska klockrena berörande röst.

För mig och många var nog den första bekantskapen med Arja Saijonmaa när hon sjung sånger av Mikis Theodorakis. Under juntatiden (1967–1974) då Grekland styrdes av en militärdiktatur blev kompositören och musikern Mikis Theodorakis fängslad och torterad i Grekland. Många kända musiker och artister uppmärksammande detta och drev en internationell kampanj som ledde till att han släpptes fri och levde i exil i många år. Efter att han kunnat återvända till Grekland, satt han flera perioder i Greklands parlament.

Arja Saijonmaa sjöng hans sånger och turnerade världen tillsammans med honom. Arja Saijonmaa blev en välkänd symbol för kampen för frihet och för musikens kraft. Men hon har gjort så mycket mer, förstås. Hon har sjungit sånger av chilenska musiker som kämpade för demokrati i sitt land och 1987 hon blev Arja Saijonmaa FN-ambassadör vid UNHCR. Hon är dock inte vara en vänsteraktivist eller kämpa för frihet och demokrati. Hon har deltagit i Melodifestivalen, både som artist och programledare och 2000 skrev hon boken Sauna om den finska bastutraditionen.

I slutet av 1980-talet fick Arja Saijonmaa stark kritik från en del då hon spelade den svenska operasångerska Zarah Leander i en SäffleOperans musikal Stjärnfall. Zarah Leander har från en del håll beskyllt för att ha varit nazist och för att hon inte var kritisk mot Hitler. Bland annat fick Arja Saijonmaa kritik av Ingrid Segerstedt Wiberg som menade att det var fel att framställa Zarah Leander och hennes tyska period kan framställas på det sätt som musikalen gjorde. I Sjung för mig Arja tar det upp debatten och Arja Saijonmaa menar att Zarah Leander kan vara en symbol för och en varning för andra att vara mer uppmärksamma och observanta. I en debatt säger Ingrid Segerstedt Wiberg att Zarah Leander i hög grad visste vad nazismen var. Jag tänker att Ingrid Segerstedt Wiberg missar tanker med kulturens frihet. Litteratur eller film eller scenkonst behöver inte vara en noga beskrivning av verkligheten. Kultur kan skildra något mer symboliskt som kan gälla för flera än den som är huvudpersonen. Jag såg inte musikalen på SäffleOperan och kan inte avgöra hur Zarah Leander skildrades men det är väl rätt uppenbart att det inte kan finnas krav på att en musikal ska vara exakt redovisning av de verkliga förhållandena.

Denna dokumentär låter oss komma nära Arja Saijonmaa och det är mycket bra musik med förstås och samtidigt en skildring av olika tidsperioder och en film om vad tiden gör med oss. Vi får se scener där hon och Mikis uppträder tillsammans både när de var unga och när de är långt över pensionsåldern och Mikis sitter i rullstol och hans kritvita hår är som en vild gloria runt hans huvud. Vi får Arja Saijonmaa i olika åldrar, som liten flicka, rebellisk tonåring, mogen kvinna och äldre dam i en helt makalös, hänförande varm dokumentär som fyllde mig med glädje.

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

6 november, 2026 by Mats Hallberg

vecka 45 2-6/11 2026

Göteborgs Stadsteater (Lunchteatern)

Man bör vara restriktiv med att använda succé i texter för att inte urholka substantivets värde. Det samma gäller det lite klyschiga omdömet ”världsklass”. Erkänner att nyss publicerade recensioner på Bobo Stenson trio live och senaste skivsläpp med Peter Asplund hade anstrykning av dylika hyllningar. Ordet förekom. Och senaste gången jag kände mig föranledd att skriva succé skedde efter att jag varit på Fasching under förra månadens Jazzfestival. Då framfördes funkigt krängande ethio-jazz med Langendorf United. Efter att idag bevittnat och inte minst åhört veckans Lunchteater är det befogat att kalla föreställningen vid dess rätta namn. I samtrimmade teamets senaste ”show” om Evert Taube (1915-1976) och hans visskatt utlovas äventyr, romantik och rungande allsång. Löften firma Anthin & Bagge infriar. Den med mig jämnårige Bagge tituleras bland annat hedersdoktor, visforskare, trubadur och Kenny Rogers look – a – like, medan den yngre litteraturvetaren Anthin presenteras som Taube-expert. På sitt cv har han flera böcker som fanns till försäljning inklusive doktorsavhandling. Föga förvånande att skribenten anlitas som föreläsare och historieberättare.

Två upplysningar är på sin plats innan blicken riktas mot föreställningen döpt till Så länge skutan kan gå. Har här skrivit minst två gånger tidigare om av duon gemensamt projekt. Rörde sig då om presentation i ord och ton av En ny svensk visbok utgiven av Svenska Akademien , en utgåva Anthin & Bagge var huvudredaktörer för. Redogjorde för lanseringarna som ägde rum på Aftonstjärnan och i andra hand på Lunchteatern. Vill också nämna att jag träffat pedagogen, Bellman-tolkaren och interpreten Bagge med ojämna mellanrum, beroende på intresse och att vi samtidigt gick i samma skolor på högstadiet och gymnasiet. Skulle jag reagerat med besvikelse på Så länge skutan kan gå, hade jag givetvis avstått från att ödsla energi på en beskrivande och bedömande text. Nu visar det sig istället att de har den mogna publiken i sin hand trots tillfälligt mankemang med ljudet. Bortsett från störningen som snabbt åtgärdades var akustiken superb under den timme plus extranummer föreställningen pågick.

Måste vara tacksamt att sammanställa program om vår nationalklenod från 1900-talet, särskilt när ämnet behärskas fullkomligt. Möjligen samtidigt en utmaning eftersom det finns så många sidor att ta upp och folk vill höra sina favoriter Duons växelbruk mellan ord och ton, ibland sammanvävt med effektfullt agerande med diverse attribut, fungerar förträffligt. De har gjort en mängd föreställningar med liknande upplägg, också på båt längs kusten i Bohuslän. Anthin minns jag också som guide när Timo Nieminen sjöng Taube på Liseberg på vad som hette Taube-scenen och med åskådliga utställningen alldeles bredvid. Och Bagge var en slags ciceron härförleden när SVT skildrade användningsområden för svenska visan genom historien. Evert Taube fanns förstås representerad.

David säger till förväntansfull publik efter att de presenteras av Lunchteaterns konstnärliga ledare, att de är väldigt taggade och har värmt upp två gånger tidigare i veckan. Akustiken är som nämnts exceptionellt bra. Vår expert talar om att de ämnar spegla några olika aspekter. Till exempel historieberättaren, folkbildaren och lyrikern förtjust i att dikta fram serenader om kärlek. Man börjar i Argentina på platser som också David säger sig ha besökt. Första sången Bagge framför till eget komp blir den mustiga Balladen om Ernst Georg Johansson. I och med att vi är på Lunchteater passar det att han brer på som han gör. Texten framhävs utrerad med darrande stämma, ett stilistiskt manér som delvis imiterar originalet. Texterna går fram med besked. Ska tilläggas att det finns en charmig elegans och noggrannhet, i tolkningar av ett orakel som alltid är aktuell. Var inte många år sedan SVT visade Jane Magnussons omtalade dokumentär i tre delar och när jag recenserade Augustifamiljens tribut till Sven-Bertil, förekom självfallet ett knippe av faderns älskade visor. Minns med glädje just Sven-Bertils fantastiska framförande av dem som åtskilliga år satte punkt för Göteborgs Kulturkalas. För inte så länge sedan införskaffades begagnad Cornelis sjunger Taube på vinyl och jag har läst Mikael Timms omfattande biografi.

På backdroppen visas bilder på den det handlar om. Publiken får dessutom hjälp på traven genom att texterna visas när det vankas allsång. Dessa inslag som ytterligare höjer stämningen infaller i exempelvis Fritiof och Carmencita i eldig könsuppdelad tangotappning, Sprudlar också om Oxdragarsång med anstrykning av samba, vår enligt David inofficiella nationalsång Calle Schewens vals och vi berörs av tonen och orden i Så länge skutan kan gå, vars verser gör ett starkt intryck på mig i och med personlig koppling. Sam Vesterberg sjöng den nämligen på pappas begravning. Ibland används rekvisita, framför allt olika huvudbonader. Ska poängteras att publiken sittandes vid långbord sjöng alldeles utomordentligt. Entusiaster som sannerligen var med på noterna, inställda på att glädja sig åt allsång.

David inramar porträtterandet av Taube genom att citera Beppe Wolgers och i slutet av programmet Anders Österling (poet och ständig sekreterare i Svenska Akademien). Väl valda karaktäriseringar! Vi får en underhållande version av Karl Alfred och Ellinor där David byter blixtsnabbt emellan tre roller. Rutinerade interpreten Martin skänker oss kontrastens behag. Tar oss från ovan nämnda lustifikation till innerliga Så skimrande var aldrig havet hudlöst med extraordinär frasering. Till publikens inlärda taktfasta komp rappar David i Kinesiska muren. Återigen effektfull och kul kontrast!

I Taubes anda levereras åtminstone en visa som inte är allom bekant. Syftar på en raritet tonsatt av Martin Bagge vars titel lyder Därute så tyst, en poetisk pärla med harmonik liknande Dans på Sunnanö. David rekommenderar skönlitterära verken till den som närmare vill utforska denne gigants gärning, han som ursprungligen ämnade utbilda sig till (bild) konstnär och ville bli erkänd som författare. Vår guide lyfter också fram ymniga flödet av brev till makan Astri, vilka inte sällan påminner om noveller. Faller sig naturligt med ett extranummer med tanke på responsen. Blir en fin tonsättning av Martin Bagge av Visa till våren, funnen i arkivet på UB (samlingarna på Göteborgs universitet ett par stenkast från Stadsteatern). Ungefär detta hände på Lunchteatern denna vecka vilket gjorde samtliga närvarande påfyllda med livsglädje. Efteråt kunde intressera köpa böcker och skivor av herrarna.

OBS Under första skrivpasset lyssnades med stor behållning på en cd som Martin Bagge sålde. Titeln är Taube – där glädjen, där sången får vingar med honom själv som solist och ibland arrangör på fjorton spår. Vidare medverkar Jönköpings Sinfonietta, Gunnar Erikssons kvartett (Gunnar Eriksson melodika/ Toivo Wiskari nyckelharpa/ Mats Eriksson gitarr/ Magnus Bergström) kontrabas, My Engström-Renman, Tomas von Brömssen, Eva Jarnedal. Skivan med all text & musik av Evert Taube gavs ut på Nilento 2017.

Scen

Footer

Om oss