Caravaggios Skugga
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Michel Placido
Det kvittar att det finnas kopplingar till flera dagsaktuella frågor som yttrandefrihet och repressiva institutioner, eller att det finns ett multum historiskt intressanta anslagspunkter. Upplevelsen som är Caravaggios Skugga kan endast beskrivas som en prövning av bibliska proportioner. Inledningsvis är det dock svårt att inte vara hoppfull, regissören Michel Placido ramar in filmen som en mix mellan en mörk thriller och Akira Kurosawas legendariska Rashomon, som låter diverse utsagor från anhöriga utgöra det huvudsakliga berättandet. Den uppbrutna och inte helt enkelspåriga strukturen skapar en spänning där precis allt ifrågasätts, det faktum att mycket av Caravaggios liv fortfarande är dunkelt och mystiskt tillåter flera berättarmässiga friheter.
Med andra ord verkar vi ha att göra med något mer än en traditionell – och stram, biografisk genomgång. Men de initialt spännande greppen visar sig snart leda till ett episkt fall. Där den uppbrutna kronologin och icke-linjära strukturen skapar spänning i inledningen och ger publiken frihet att på egen hand pussla ihop de många olika segmenten, blir greppet snart till en barlast bortom all beskrivning. Då filmen går från att vara en ren utredning beträffande sanningen och börjar utforska specifika episoder ur den kände målarens liv förvandlas allting till en kakofoni, som i bästa fall söver och i värsta fall orsakar huvudvärk. Sätter Placido väljer att hoppa mellan årtal, platser och karaktärer är utan någon som helst plan, flera exkursioner och möten med personer känns direkt överflödiga och gör ingenting för att göra personen Caravaggio intressant. Överlag är karaktärsgalleriet lika fascinerande som valfri busskur i huvudstaden, trots att skådespelet är genomgående kompetent – bortsett från Louis Garrel som verkar provspela för Greve Dracula, finns det inte en enda person som är värd att lägga på minnet. Inte ens den burduse och excentriske, men uppenbart mentalt instabile, titelpersonen är något annat än en gråsparv vars artistiska briljans endast kan förmedlas genom att övriga karaktärer ständigt påminner tittaren om den.
För att vara en film som mer än något vill lyfta upp Caravaggios konstnärsskap är den helt tandlös vad gäller att tydliggöra vad som gör dennes konst unik, förutom att motiven är ’’obscena’’ för sin tid. Det skall inte behövs en kandidatexamen i konsthistoria för att kunna greppa narrativet men först vid egna studier på internet – efter filmens slut, förtydligas Caravaggios sanna artisteri och genialitet, något filmen aldrig lyckas förmedla eller presentera.
För varje minut som går blir allting mer och mer livlöst och intetsägande. Det underliggande ropet efter yttrandefrihet lyckas inte ens motivera eller skänka någon behövlig låga till filmen, istället lufsar allting på mot en fullkomligt likgiltig final. Förvisso blir detta oerhört passande då allt har genomsyrats av ointresse och en brist på en vision. Caravaggios Skugga har ingredienser för att berätta en både fascinerande och relevant historia om såväl nutid som dåtid, men slutresultatet är totalt ointressant och till största del menlöst.