Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Us – blodig, välgjord underhållnings-skräck

by

Us
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Jordan Peele

Us är en blodig skräckfilm, välgjord på flera sätt: bildmässigt,  ljudmässigt, med skickliga skådespelare och en handling som kan tolkas på flera nivåer. Både rolig och spännande men inte någon riktig nagelbitare. Regissören hyllades Jordan Peele för sina förra film, Get Out, som också var hans regidebut och som belönades med en Oscar.

Med Get Out visade Jordan Peele att skräckfilm kan vara både provokativ och socialt medveten. Han återvänder i Us med en ny originalmardröm som han både skrivit, regisserat och producerat. Men för att vara ärlig är den inte lika helgjuten som Get Out.

Us är en blodig skräckfilm med en hel del humor och absurda scener. Den hyllas redan av amerikanska filmkritiker men den kommer inte upp på samma nivå som Get Out där Jordan Peele var tydligare i sitt samhällskritiska förhållningssätt. Us är svårare att ta till sig. Den går att tolka på flera delvis samhällstillvända sätt. Absolut. Men den går lika bra att se som ren underhållningsskräck. Det lägger jag ingen värdering i. Skräck som underhållning tycker jag är rätt meningslöst. Jordan Peele vidareutvecklar den genren. Hans bildlösningar, ljudet, dramaturgin – allt samverkar och gör en unik och originell film tillsammans.

Us utspelar sig i nutid i kuststräckan i norra Kalifornien. I huvudrollen ser vi Oscar-belönade Lupita Nyong’o som Adelaide Wilson – en kvinna som återvänder till sitt strandnära barndomshem tillsammans med sin make Gabe (Winston Duke från bland annat Black Panther) och deras två barn (Shahadi Wright Joseph och Evan Alex) för en idyllisk sommar.

Adelaide, Addy kallad, var med om ett drama när hon var liten då hon hennes föräldrar tappade bort henne på ett tivoli på en strand. Vi möter henne som vuxen då hon är gift och har två barn. Hennes familj firar semester i ett sommarhus de hyr och hennes man envisas med att de ska träffa vänner på stranden i Santa Cruz. Addy känner starkt på sig att de inte borde åka dit. Hon vill lämna sommarhuset och åka hem. Hennes man lyssnar inte på henne. Hade han lyssnat hade de sluppit uppleva en förfärlig skräckupplevelse. Det straffar sig att inte lyssna på sin fru. Fast å andra sidan hade det inte blivit någon film.

När familjen haft en rätt hemsk dag på stranden med sina vänner, familjen Tyler med bland annat skådespelerskan Elisabeth Moss som en alkoholiserad bitter kvinna, återvänder Adeleide med familj till sommarhuset. Plötsligt under kvällen försvinner elektriciteten och utanför huset i mörkret upptäcker familjen fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandra i handen. Dessa fyra siluetter visar sig vara förvridna kopior av Adeleide och hennes familj.

Att möta sig själv kan vara utmanande. I Us blir det mer än så, det blir en blodig kamp på liv och död då kopiorna, skuggorna, vill ta över.

Filmen har flera intressanta spår och det går att tolka in en hel del. Kanske rent av kritik mot dagens du-kan-allt-du-vill-förverkliga-dig-själv-budskap. Men filmen har samtidigt lite många stickspår som inte riktigt leder någonstans och inte följs upp. Us skulle kunna blivit ett mästerverk om några av stickspåren fördjupats och blodigheten dragits ned på. Men som skräckfilm, som underhållnings-skräck är den helt godkänd. Å andra sidan är konkurrens i populärkulturens skräckutbud inte någon större utmaning.

Cinema Made in Italy: Fyra dagar med Italiens bästa nya filmer

by

Italien är ett fascinerade filmland med många stora regissörer genom tiderna. Den 21-24 mars finns chansen att i Stockholm se sju av de mest framgångsrika och kritikerrosade filmerna från Italien förra året. Den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy öppnar torsdag 21 mars 2019 på Saga i Stockholm med den varma och absurda filmen Notti Magiche.

Notti Magiche är en svart komedi av Paolo Virzì som handlar om hur en berömd filmproducent hittas död i floden Tibern samma natt som världsmästerskapet i fotboll 1990 och tre unga och lovande manusförfattare blir huvudmisstänkta. En rolig film som med humor och både kärlek och hatkärlek tar upp den italienska filmhistorien. En hel underbar film.

Paolo Virzì, som regisserat, var Oscarsnominerad 2013 för Girighetens pris. Tre av huvudrollsinnehavarna närvarar i Stockholm under festivalen: Mauro Lamantia, Giovanni Toscano och Irene Vetere.

Cinema Made in Italy arrangerar för tredje gången. För den filmintresserade finns många tillfällen under festivalens fyra dagar att fördjupa sig i italiensk film. De sju noga utvalda filmerna får alla Sverigepremiär och de flesta visningar presenteras av regissören eller skådespelare för filmen i fråga samt avslutas med ett efterföljande samtal.

Tips om festivalen från ett pressmeddelande:
Bland långfilmsdebutanterna syns bland annat Phaim Bhuiyan, regissör och huvudrollsinnehavare i Bangla, som hade premiär på Rotterdam Filmfestival i år i Big Screen Competition. Det är en modern komedi som speglar generationsproblemen hos en muslimsk ungdom som bor i området Torpignattara i Rom. Phaim Bhuiyan kommer presentera filmen i Stockholm.

Federico Bondis film Dafne, som hade premiär på Berlins filmfestival i år i Panorama section, och vann priset Fipresci, handlar om en självmedveten ung kvinna med Downs syndrom. När Dafnes mamma plötsligt dör måste hon etablera en relation med sin pappa och de båda måste tillsammans lära sig hur man går över sina egna gränser.

Bröderna Damiano och Fabio D’Innocenzo film Boy’s Cry är en pulshöjande thriller som utspelar sig i Roms förorter. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Berlin i Panorama section 2018 och har vunnit flera priser i Frankrike. Matteo Olivetti som spelar en av huvudrollerna finns på plats under festivalen i Stockholm.

We’ll Be Young and Beautiful av Letizia Lamartire hade premiär på Venedigs filmfestival 2018 under Settimana della Critica. Med humor och musik berättar hon om relationen mellan mor och son och om den nödvändiga och smärtsamma separationen. Precis som vilken kärlekshistoria som helst. Jacopo Cullin och Benito Urgu, de två stora rollerna i The Man Who Bought the Moon av Paolo Zucca kommer att närvara under visningen i Stockholm. I filmen lovar en sardisk
fiskare månen till kvinnan han älskar. Och män från Sardinien håller alltid sina löften.

Mer om Cinema Made in Italy Stockholm: https://www.filmstaden.se/festival/italienskfilmfestival

Rosa Löften -Rosaskimrande dans som leker med kön, kropp och identitet

by

Rosa Löften
Scen: Dansens Hus
Idé & koreografi: Malin Hellkvist Sellén
Dansare: Marianne Kjærsund
Kostymdesigner: Lena Lindgren
Ljusdesigner & scenograf: Erik Westerlund
Maskdesigner: Marina Ritvall
Kompositör: Niklas Swanberg
Teknisk samordnare & tekniker: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Foto: Åse Bengtsson Helin
Producent: Anne Koutonen/Therese Terry Johnson
Produktion: Malin Hellkvist Sellén

I snart tolv år har Malin Hellkvist Sellén tillsammans med dansaren Marianne Kjærsund turnerat runt med sina Rosa löften, en dansföreställning som leker med kropp, kön och rörelse och som i en svängom dekonstruerar bugg- och foxdansens fyrtaktsmusik med mazariner, hårgelé och romantik.

In på scen äntrar dansproffset Marianne Kjærsund. I queer-gestaltning helklädd i rosa tröja och byxor och med skäggstubb och krulligt blonderat hår ser vi Mariannes persona. Karaktären känns igen från Bättre folk från 2006. Men här placeras den in i ett rosafärgat rum med löften om kärlek, närhet och ömhet. På ett framdukat bord står en smarrig mazarin-kaka vars lyster fuktar Mariannes gommar. I föreställningen fyller mazarinen en viktig funktion. Men mer om det sen.

Med bestämdhet tar Marianne en tugga av kakan. Försiktigt börjar hon att mumsa i sig hela härligheten. Så drar buggen igång. Till Sven Ingvars Leende guldbruna ögon rör Marianne på chinohäcken. På scengolvet med graciösa rörelser glider hon fram. Det är en lek både med kön, könsidentitet samt med buggkulturens binära uppdelning i manligt och kvinnligt. Historiskt har buggmannen alltid varit den som för i dansen medan kvinnan följer med. En uppdelning som på senare tid allt mera börjat att luckras upp, även om det tillhör undantagen att se en kvinna föra i dansen.

Foto: Sofia Runarsdotter

Åter till mazarinen. Malin själv förstod först inte vilken avgörande betydelse denna smakrika bakelse hade. Mazarinen är kan man säga dansbandsmusikens stora gral. En kaka vars symbolvärde är fulladdad med betydelse. I rosa Löften representerar den gemenskapen, ensamheten samt det lustfyllda i dansen.

Malins kroppspolitiska analytiska koreografi ifrågasätter samhällets dikotominer – fin och fulkultur. Högt och lågt. Här står hon över den klassiska devisen. Med en analytisk blick och med en stor dos torr humor för hon in den folkliga buggen och mazarinen i finrummet.
En hedervärd insats.

Något som vid första ögonkast (För att referera till en smått heteronormativ tv-serie – “ Gift vid första ögonkastet) kan uppfattas som en ironi, ett cyniskt ironiserande över dansbandskulturens heteronormativa tänk och enkla formspråk, visar sig tvärtom handla om en lovsång. Med Rosa Löften omfamnar Malin med viss distans den folkliga dansen där rikligt kafféintag, hårgelé och nystrukna skjortor är självklarheter. Och med Lasse Stefanz i högtalarna tar Marianne sig en svängom. Hon gestaltar pardans men är således allena. Där och då blir hen i fyrtakts-musiken både förare och följare. En slags dekonstruktion av ett binärt tänk. Och en metafor för ensamhet, ett tillstånd många människor har suttit i. Den desperata jakten efter sann kärlek går i buggens tecken. Heteronormativitet och monogami är par- och relationsstrukturer vi alla förhåller oss till.
Rosa Löften undersöker tematiken med lupp. Musiken förstärker budskapet. Det finns , hör och häpna, ett mänskligt djup i Sven Ingvars svängiga fyrtakts-musik. Mycket hjärta och smärta och starka känslosvall.

Rosa Löften badar i detaljer där mazarinen ramar in helheten. Det är det subtila och de små nyanserna i dansbygget som gör hela skillnaden. Annars är Rosa löften i sitt upplägg både repetitiv och transcendental dans. Den  liknas närmast en ritual som aldrig verkar vilja ta slut. Det är kontexten som dansen ramas in i som gör att dansföreställningen lyfter. Med knivskarp blick för det folkliga samt med torr humor klär koreografen buggkulturen i guldpolerad skrud. Löften om en rosaskimrande värld kan i Malins ögon bli till verklighet.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Den siste gentlemannen – vacker och sorglig reflektion över livet och åldrandet

by

Den siste gentlemannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 april 2019
Originaltitel The Old Man & The Gun

En vacker men samtidigt sorglig film om åldrandet, livet, döden och illusionen om att människor inte kan ändra sig. Robert Redford har själv sagt att detta är den sista film han medverkar i. Den bygger på berättelsen om en verklig person, bankrånaren Forrest Tucker.

Det går inte att undvika att se filmen som en metafor över Redfords filmkarriär. Huvudpersonen är en mycket ovanlig bankrånare, Forrest Tucker, som utför bankrån också när han är över pensionsåldern och han gör det som en gentleman, iklädd snygg kostym och med charm.

Forrest Tucker, den rollfigur Redford spelar kan ses som hyllning till en personlighet han ofta haft i filmer: en vältalig charmör med lagom synlig räv bakom örat.

I filmens början får vi se när Forrest som äldre man av en slump möter en äldre dam, Jewel, Sissy Spacek. De två får en fin, lugn relation där de kan samtala om livets gång. Samtidigt är Forrest ledare för en tremanna-liga som rånar banker, alla tre i ligan är äldre herrar, definitivt pensionsmässiga. Ett stort plus får filmen för Forrests två kumpaner: Waller (Tom Waits) och Teddy (Danny Glover). Underbara kumpaner.

Ligan är charmig och flera av de som blivit rånade beskriver Forrest som en riktig gentleman med ett fint leende.

Filmbolaget berättar i ett pressmeddelande.
Intrigen i Den siste gentlemannen kan låta lite som en skröna, men Forrest Tucker är hämtad ur verkligheten, liksom hans många besök på diverse bankkontor samt i finkan. “Jag har suttit i fängelset hela livet, utom de gånger jag rymde. Arton gånger lyckades jag, tolv gånger inte” har Tucker själv berättat. Regissören och manusförfattaren David Lowery har baserat sitt filmmanus på David Granns artikel om Tucker i The New Yorker från 2003, skriven året innan gentlemannarånaren avled 83 år gammal. Lowery är tidigare känd för A Ghost Story, där Casey Affleck också medverkad.

Filmens stora behållning för mig är framför allt samtalen mellan Forrest och Jewel och deras reflektioner över livet, om att åldras. Det är skönt att se en film om äldre människor som inte är dementa och senila utan att de är som vem som helst, bara lite stelare i rörelserna.

Filmens akilleshäl är just att den bygger på verkliga händelser. Få filmer lyfter i dramaturgin när filmskaparen måste ta hänsyn till de verkliga händelserna. Också denna annars mycket vackra och välgjorda film dras ned något av detta.
Ett minus får filmen också för att den en bra bit i i filmen är lite rörig med tidslinjen. Först ser vi Forrest möta Jewel utan att vi vet vilket tidsepok det är. Sedan får vi se när Forrest och hans kumpaner rånar en bank 1981. Är mötet med Jewel långt senare eller samtidigt?
Utan dessa två minus hade filmen fått mycket högre betyg, men den är en stark trea. Det är en film med flera bottnar, en vacker film, en melakolisk betraktelse över livets gång och åldrandet och varmt komisk emellanåt.

Robert Redford fyller 83 senare i år och om det här är hans sista film så tar han adjö som skådespelare med fanan i topp. Han är enastående, ja helt underbar och precis så charmig som han kan vara och med flera bottnar i vad han förmedlar.

Filmrecension: Lucky One

by

Lucky One
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2019
Regi Mia Engberg

Lucky One är en mycket ovanlig film. Ett intressant konstnärligt närmande till filmkonsten. Istället för bilder som flyter förbi är filmen en muntlig historia där publiken får leva sig in i berättelsen vägledda av dialogen. Ofta är filmduken svart och bilderna skapas i åskådarens huvud.

Det är intressant och fantasieggande. Min första tanke är att det är som ett stycke radioteater men den ändras snart. Vi hör dialogen, vi hör bilar som startar eller handgemäng men bilderna som visas är utemiljöer eller interiörer utan personer. Ibland skymtar människor förbi i någon enstaka suddig scen.
Vincent som är huvudperson arbetar på nätterna i den undre världen. Van vid våld och misshandel konfronteras han med andra känslor när han skall ta hand om sin tonåriga dotter.
Filmen är mycket poetisk och den visar att alla människor har flera sidor. Ingen är bara ond eller bara god.

Som experiment är det en spännande film, där åskådaren skapar filmen själv. Det är som att lyssna på en konsert där musiken trollar fram berättelsen.
Nu är filmen endast 75 minuter lång och det är lagom. En längre film hade blivit för mycket. Förutsättningen var också att det var få personer som var inblandade och det gjorde att personerna var lätta att sätta sig in i.

En film som är befriande enkel och suggestiv. Samtidigt som den är spännande är det befriande vilsamt att se en film där bilderna inte bara flödar.
En film som bara är. Skapad av Mia Engberg som också gjorde filmen Belleville Baby.