Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Mirai, min lillasyster – flödar av fantasi

by

Mirai, min lillasyster
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Regi Mamoru Hosoda
Originaltitel: Mirai no Mirai

En vacker, söt liten berättelse som flödar av fantasi om en fyraårig pojke som blivit storebror. Den här filmen lär alla småbarnsföräldrar känna igen sig i och älska. Ett litet minus får den dock för dess bärande tema som är något pekfingeraktigt och uppfostrande.

Fyraårige Kun väntar hemma med mormor på att föräldrarna ska komma hem med familjens nya familjemedlem, hans baby-lillasyster. Det tar inte många dagar tills Kun blir både trött på och arg på att ha fått en lillasyster. Babyn får all uppmärksamhet.

Ingen har tid för honom längre, ingen tycks tycka att han är söt längre. Då upptäcker han plötligt att det händer magiska saker i trädgården. I trädgården möter han karaktärer och personer både från det förflutna och framtiden och han möter familjen hund Yoko i människogestalt. Yoko berättar att innan Kun föddes var Yoko föräldrarnas prins som fick all deras uppmärksamhet och kärlek. Sådant är livet i familjer, men kärleken är inte begränsad, den räcker till åt alla. Fast ibland känns det inte så för en liten fyraårig pojke.

Filmen är mycket vackert tecknad och blandar magi och verklighet på ett snyggt sätt och även om den på sätt och vis är lite pekfinger-aktig är den ändå inte förutsägbar. Jo delvis förutsägbar men ändå fylld av överraskningar.

Regissören Mamoru Hosoda (som tidigare skapat Wolf Children, Odjuret och hans lärling) går i mästaren Miyazakis fotspår, helt klart, fast han når inte riktigt upp på samma nivå ännu. Miyazaki är aldrig lika moralisk utan släpper fram fantasin mer. Mirai – min lillasyster sprudlar av fantasi och magi men sensmoralen att den lille fyraåringen ska lära sig och uppfostras att agera klokt när det är föräldrarna som borde öppna sina ögon drar ned filmens betyg. Det är faktiskt rätt skrämmande att dessa ändå rätt unga föräldrar har glömt så mycket om hur det var att vara barn. Och att de är så blinda för hur världen helt förändrats för Kun när babyn får all uppmärksamhet.

Filmen visas både dubbad till svenska och på originalspråket japanska. Om ni inte behöver se den dubbad på svenska för att ni har med småbarn som inte kan läsa rekommenderar jag att se den med japanskt språk. Den svenska dubbningen är lite slätstruken. Kun har väldigt få uttryckssätt: antingen andas han snabbt av rädsla och skriker eller så är han hoppitossig.

Bokrecension: Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund – fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare i serien eller inte

by

Ingen lämnas kvar
Författare Dag Öhrlund
Serie Ewert Oswald Truut (del 5)
Utgivningsdatum 2019-05-16
Förlag Lind och Co
ISBN 9789178614363

Har du läst någon av de tidigare fyra böckerna i Dag Öhrlunds deckareserie om den originelle polisen Ewert Truut då vet du ungefär vad du har att vänta dig och du lär inte bli besviken. Den här femte deckaren i Ewert Truut-serien sprudlar av skrivglädje och den är både spännande och rolig. Ewert Truut är en polis i Stockholm som börjar närma sig pensionsåldern och som är rätt negativ till nya saker och företeelser. Han vill bedriva polisarbete på traditionellt gammaldags sätt. För att inte tala om hur han vill dricka kaffe, gammalt surkaffe, ska det va. Ingen Starbucks-sojalatte.

Jag tycker Ewert Truut påminner om en hel del andra äldre sura polismän inom deckarlitteraturen men han är ändå originell för det är så tydligt att han är en mjuk person. Många av de där sura äldre poliserna i andra deckarserier skulle jag helst inte vilja möta i verkligheten. Ewert Truut skulle kanske vara rätt OK att träffa. Han gillar ju katter, exempelvis och tar väl hand om sin katt Alice Cooper.

Själva deckargåtan kretsar kring tre mord: Tre kvinnor utan synlig koppling till varandra hittas mördade med olika metoder. De har dock en koppling: alla tre har jobbat på Danderyds sjukhus. Kommissarie Ewert Truut misstänker att alla tre fallen han ha samma gärningsman trots att de mördats med tre olika metoder. Alla tre metoderna kräver en gärningsman med ovanliga kunskaper om närstrid.

Av en tillfällighet står sanningen plötsligt klar för honom han jagar en mycket ovanlig mördare som måste stoppas innan ännu ett offer faller. Ewerts arbete slutar med en hetsig jakt på den stekheta spanska solkusten.

Kriminalromanen får en oväntad upplösning och är spännande mot slutet. Helt klart skulle den fungera som film. Ja varför inte? En kriminalserie med Ewert Truut i centrum med sin kollega Carolina Herrera – när kommer den?

De flesta bra deckare har något att säga om samhället och det har den här också. Det finns många skarpa iakttagelser om vår samtid på gott och ont. Dessutom är det en Stockholmsskildring av bra kvalitet.

Dag Öhrlund har skrivit många romaner och deckare, både själv och tillsammans med Dan Buthler. Det syns att han har skrivglädje, hans språk flyter på och är lätt att läsa. Han är en skicklig berättare. Ingen lämnas kvar är en bra sommardeckare som fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare böckerna i serien eller inte.

Välspelat och märkligt när krisande karriärkvinna skildras – Vilse på Teater Tofta

by

foton Viktor Parkrud

Manus: Göran Parkrud

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi och ljusdesign: Beate Persdotter Löken

Kostym och mask: Heidi Saikkonen

Koreografi/ rörelseinstruktion: Sara Suneson

Ljud och scenteknik: Patrik Vörén

Spelas till och med 17/8 i Magasinet på Tofta Herrgård 15 km utanför Kungälv – föreställningens längd c:a 2 ½ timma inklusive paus

Urpremiär: 6/7 2019

Denna ambitiösa sommarteater på Västkusten, belägen i ett naturskönt odlingslandskap med havet inte långt borta 10-års jubilerar. Med sin förkärlek till Norén och Strindberg sannerligen en kontrast till farser som pågår parallellt på friluftsteatrar längs Västkusten. Spelplatsen ett loft med scen mitt i, under takbjälkar med publiken placerad tätt inpå i sektioner på kortsidorna. Man hör alla repliker utan problem, fast måste acceptera att inte alltid kunna se skådespelarnas ansikten. De två trappuppgångarna och långsidans port tas i anspråk för entréer och sortier. Utrymmet och logistiken medger högst begränsade möjligheter avseende kulisser och rekvisita. Dramatikens epicentrum i sommarens uppsättning en järnsäng med tjock madrass. I övrigt märks ett pentry, avsatsbord med laptop samt ett antal väskor och påsar.

Mitt första besök ägde rum 2017 då Jonas Gardell valts till manusförfattare. I fjol hade en av teaterns grundare – psykologutbildade dramatikern Göran Parkrud – skrivit pjäsen Törst som jag varken sett eller läst. I går hade den fristående fortsättningen premiär. Vi kastas in i underliggande konflikter mellan två systrar, vars orsaker nog kan förklaras av vad som hände lillasyster Cecilia i Törst. I uppföljaren har hon (Lisa Parkrud) i båda akterna en längre uppgörelsescen med sin extroverta, tämligen bittra storasyster (Susanna Helldén).

Fristående fortsättningen kretsar kring den fem år äldre systern Tove vars liv hamnat i ett ansträngt läge. Sommarlovet tillbringar hon i en primitiv stuga utrustad med potta. Stugan hon får bo i ägs av det kollektiv systern tillhör, vilka kallas hippiesekt av utseendefixerade rektorn Tove. Ljusa sommarmånader ska ge andrum och förlustelser, men också utrymme för nödvändigt skolarbete eftersom hon har över fyrahundra oöppnade jobbmejl. Det är tanken, vilket innebär att besök av såväl biträdande rektor som den gifte älskaren är inplanerade.

Ytterligare en person, en busschaufför som anmält skolan hans son går i till Skolinspektionen, knackar på oannonserat, blir första gången bryskt avvisad. Lars Magnus Larsson (som jag sett i ett otal roller under många år på Folkteatern) gestaltar finkänsligt en frustrerad, brydd busschaufför med ett förflutet i musikbranschen, en figur som visar sig vara mer än en engagerad pappa till sonen Gunnar. Övertygar med sitt vankelmod! Vilse utspelas i nutid i samma område som spelplatsen.

Finns inget att anmärka på i hur skådespelarna tar sig an sina roller, tvärtom. I centrum strålar Susanna Helldén (tillika nedproducent) i en nervig tolkning, av en snärjd individ på väg att tappa DET. Hon är så taggig och uppumpad med bristande självinsikt att det blir hjärtskärande. Hon lider av “skjuta-upp-mödosamma- aktiviteter- sjukan” (samma s.k prokrastinering er recensent ibland drabbas av) och utebliven impulskontroll, brister som jag inte får att gå ihop med Toves ansvarskrävande syssla. Malin Molin imponerar stort som både uppfordrande och ömsint. Vi förstår att passionen för tango ger efterlängtat utlopp, för att kunna upprätthålla en strikt effektiv fasad i yrkeslivet som biträdande rektor. Ett synnerligen naturligt agerande!

När jag för andra gången ser Lisa Parkrud på denna vibrerande scen, slås jag av vilken expert hon är på att ringa in ängsliga, välmenande personer, som vill tro att uppkomna fel fixas med nybakade bullar. Jakob Tamm gör en uppseendeväckande solid karaktär, som älskare utrustad med både attraktion och hjärna. Den långe tolvåringen Charlie Parkrud (alternerar med Jack Hedström) har begåvat tillägnat sig det monotona tonfall som symboliserar autistiskt beteende, förutom besattheten för vissa fenomen. I hans fall krabbor.

En psykologiskt inriktad berättelse tar sinnrikt fasta på våra egenheter. Bärande tematik: konsekvenser av beteenden jämte vår önskan om bekräftelse/ uppskattning och social status. Fler än en vändpunkt ackompanjerar det omtumlande skeendet. Färske regissören Strandberg -tillhör sedan länge fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater- har fått till en laddad uppsättning, präglad av uppslitande friktioner och nervarvade försoningsmöten. Hon behärskar tveklöst att variera såväl tempo som intensitet och att synka rappa dialoger.

Men vissa invändningar mot manus är ofrånkomliga. Det är rörigt, ibland uppstår tendenser till fars. Emellanåt kryddas med frapperande vulgaritet. Och som framskymtat finns en övergripande trovärdighetsaspekt angående kompetensen hos rektor. Visserligen har Parkrud planterat ett antal skrattframkallande frön genom dessa “tilltag” . Anser dock att Vilse några gånger tappar i densitet, ter sig ojämn när den begagnar sig av en Norénsk svart humor. Trots nämnda reservationer finns tillräckligt mycket att utvinna, för att årets kulturella sommarsatsning i södra Bihuslän förtjänar att rekommenderas.

Kanske på grund av att scenen inte medger avancerade scenografiska lösningar, kryddas uppsättningen av mycket musik, ett tacksamt uttrycksmedel för att skifta stämning och ge publiken chans att smälta vad de sett. Argentinsk tango i Piazzollas anda förekommer flera gånger. Vidare hörs Nina Simone, Dexy Midnight Runners, covers på Bob Dylan och the Boss med flera. Avgjort starkaste upplevelsen levereras emellertid av Susanna Helldén på fiol, när hon för pjäsens yngste deltagare framför psalmen En vänlig grönskas rika dräkt (melodin identifierad av mitt 86-åriga sällskap).

OBS Tre gånger under spelperioden anordnas efter föreställningen vad som kallas Samtal i sommarnatten.

Foton Viktor Parkrud

Casino och spel i filmens värld

by

Vad är det som är så fascinerande med casinovärlden och allt som hör där till? Du har säkert hört frasen “what happens i Vegas stays in Vegas”. Är det kanske det faktum att casino är tänkt att vara en fantasivärld fylld med roliga distraktioner och underhållning. Ett sätt att fly verkligheten och samtidigt ha chansen att blir rik, är det inte vad vi alla drömmer om?

Det är tacksamt att göra film som är baserad på spel och casinoindustrin, men ofta får dessa filmer en mörk tvist. Det finns nämligen många gånger kopplingar till maffian och deras verksamhet på olika sätt. Casino och spel handlar om pengar, och där pengar finns hittar vi också de kriminella som vill ha sin del av kakan på olika sätt. Ibland får vi också känslan av att vissa casino/spel-verksamheter inte går helt regelrätt till.

Det finns dock gott om filmer som är baserade på spel såsom poker eller blackjack detta med eller utan omsättningskrav och i denna artikel ska vi gå igenom några av de spelrelaterade filmer som har blivit kända och uppskattade. Här finner du mer information om omsättningskrav.

“21”
Du har säkert hört talas om de som är experter på att räkna kort. Det är något du kan göra i en del kortspel för att lättare kunna anpassa dina satsningar efter vilka kort som troligen kan dyka upp. Om du blir riktigt duktig på detta kan du också bli riktigt rik! Just av den anledningen förbjöds korträkning under en tid i exempelvis USA. Idag är det lite olika var det är lagligt och inte. Men du vill nog inte bli påkommen med detta under ditt casinobesök ändå, då de flesta casinon är emot detta.

Det finns också en film på temat blackjack och korträkning, och rollerna spelas av några av USA:s största skådespelare; Kevin Spacey, Kate Bosworth, Laurence Fishburn and others. Namnet på filmen är inte helt oväntat ”21”. 21 är den siffra som du vill hinna först till i spelet blackjack, och kallas därför ibland även för 21.

I den här filmen blir ett gäng MIT-studenter i USA upplärda av sin professor hur de ska räkna kort. Studenterna tar detta ett steg vidare och tar casino efter casino med storm, tills de en dag blir påkomna.

“Fear and Loathing in Las Vegas”
Av någon anledning blir ofta Las Vegas målet för roadtrips i amerikanska filmer. Så är även fallet i kultfilmen från 90-talet med Johnny Depp och Benicio del Toro, Fear and Loathing in Las Vegas. Denna klassiker blev från början ingen riktig hit publikmässigt, men så här några decennier senare kan vi konstatera att filmen satt sina spår hos folket.
Las Vegas blir ofta målet i filmer på grund av att det är möjligheternas plats. Du åker dit för att söka lyckan. Men du måste först ta dig genom öknen och in i delstaten Nevada. I Fear and Loathing in Las Vegas tas vi med på en psykadelisk upplevelse genom dessa två huvudpersoners ögon. Den ena galna händelsen efter den andra passerar, men målet är hela tiden Las Vegas.

“Casino”
År 1995 släpptes filmen ”Casino” i USA med Robert de Niro, Joe Pesci och Sharon Stone i huvudrollerna. Den filmen har kommit att bli en riktig klassiker sedan dess. Här får vi dessutom smaka på det vi nämnde i introduktionen, filmen handlar nämligen om två maffiabossar som slåss om ett casino-imperium.

Det är mycket som händer på ett casino, människor som har roligt, folk som är fulla, tveksamma affärer som äger rum, fusk och korruption. Allt kan hända på ett casino. Och därför passar detta tema så bra in i filmens värld där du vill ha rörelse och spännande karaktärer.

I Sverige är landbaserade casinon inte så stort, men där emot är online casinos desto mer populärt! Det har dock skett stora förändringar på den svenska spelmarknaden, och nya lagar har införts från januari 2019 för att städa upp på den marknaden. Kanske inte lika spännande som korruption och skandaler på film, men tryggare för dig som spelar! Vi ser dock med spänning fram emot nästa blockbuster som kommer att spela an på spelvärlden. Men kanske blir det inte casino som tema denna gång utan något annat, som exempelvis e-sport? E-sporten har verkligen tagit världen med storm de senaste åren, och de som spelar aktivt och tävlar kan bli miljonärer idag. Kanske pågår det maktspel bakom stängda dörrar även i den världen, vem vet?

Latitud 57 – En ambitiös stadsfest

by

Oskarshamn bjuder på strålande väder och mängder av festglada människor. När vi anländer är festfolket medelålders och när vi lämnar har publiken blivit synbart yngre. Olika artister drar olika publik. Det är så en bra stadsfest ska vara och Latitud 57 är en riktigt bra stadsfest, med en bra mix av uppträdande band och med riktigt vassa höjdpunkter.

Lisa Miskovsky har haft ett längre uppehåll för att vara mer med sina barn. Det är sex år sedan hon släppte nytt material men i år var det dags. Nya låten “Home” släpptes tidigare i vår och nu är hon ute på turné. Hon besöker Latitud 57 och spelar tidigt på den soliga fredagskvällen. En vältalig publik har sökt sig till den stora scenen och välkomnar där Miskovsy tillbaka till livepubliken. Precis som för sex år sedan, är det “Lady Stardust” och “Driving one of your cars” som får publiken att gunga med som intensivast. Det är ingen tvekan om att Lisa Miskovsky har en plats i publikens hjärtan.

Foto: Maria Laakso Åman

Festivalen fortsätter sedan med något av det roligaste, och sjukaste, jag sett. Helt underbara Louisiana Avenue intar scenen och bjuder på en makalöst ösig föreställning med rötterna djupt nere i Mississippideltat. Det här är ett band som har kul på scen och de sprider en glädje som fortplantar sig ut bland publiken. Unga och gamla dansar frigjort och modigt, mycket tack vare att bandet bjuder storslaget på sig själv. Avslutningen med en publiksurfande sångare, sittande i en gigantisk gummianka, är bisarrt och hur kul som helst. Att bandet dessutom satsar på att vara inkluderande genom att ha med en teckenspråksartist, är ytterligare ett plus i min bok.

Som sångaren och karnevalsgeneralen Pär Stenhammar betonar, kan man göra vad man vill om man bara vågar utmana sig själv. När han jobbade som project manager bestämde han sig för att en dag stå på scen i pimpade skidglasögon och kaptensmössa och ge folk glädjechocker istället. Där är han nu, backad av ett åttamannaband med en ljuvlig blåssektion och ett komp som pumpar på i en underbar mix av blues, jazz och skitiga New Orleans-toner. Maxat!

Kvällens huvudperson är givetvis Ulf Lundell som efter sin turnépremiär förra veckan, har påbörjat en rejäl sommarturné som inte avslutas förrän den 24 augusti på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Om första spelningen i lördags, var en gedigen föreställning på nästan tre timmar, är kvällens konsert en traditionell festivalspelning på tajta 90 minuter.

Det innebar att 9 låtar ströks från premiären, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Visserligen älskar jag en maximal Lundell-konsert men allt har sin tid och var sak har sin plats. Med avsevärt kortare mellansnack och låt på låt i ett välplanerat set blir det en spelning som håller ett rasande skönt tempo hela vägen.

Bandet lyser av stora breda leenden och spelglädje. Om förra veckan möjligen bar på lite spända premiärnerver, var allt sådan som bortblåst i Oskarshamn. Det kändes som om den här konserten sammanfattar Lundells vision om den här turnén. Den är tydligt politisk i låtval och mellansnack, men också en glädjeinjektion av lycka och kärlek. När solen går i moln rekommenderar Ulf att stora scenen “till nästa gång”, vänds ut mot havet istället. För att inte störa befolkningen inne i stan allt för mycket, men kanske minst lika mycket för att slippa solen i ögonen och det mankemang sådant kan orsaka. Som att inte se textmonitorn tydligt till exempel. Det gjorde att texten tappades bort en och annan gång. Det gjorde dock inget, gav bara lite extra mänsklighet till grytan.

“Till nästa gång” låter nästan som ett löfte, även om jag förstås inte skulle ta gift på det. Men det kan alltså finnas en nästa gång för Ulf Lundell i Oskarshamn. För den som saknade extranummer, och där till hörande, långdraget inklappande, kan väl en konsert till ett annat år vara extranummer nog?

Av de stadsfester jag besökt måste jag säga att Latitud 57 är en av de allra bästa. Bra planerat festivalområde, ambitiöst artistutbud och en väldigt bra publik. Hit vill jag också komma tillbaka.

Daniel Lemma och hans band Hot this year, tog vid efter Lundell. Det bjöds skönt svängande roots rock med tydliga vinkar till blues, reggae och soul. Tyvärr strulade tekniken påtagligt inledningsvis men artisterna på scen hade stort tålamod med väntetiden, vilket gjorde att publiken också tog det hela med stort lugn.

Fredagsfesten avslutades med Hardcore Superstar och The Quill men då hade vi dessvärre tvingats åka hemåt på grund av omständigheter. Det råder dock inget tvivel om att även dessa två suveräna band gjorde sitt yttersta för att ro hem den första festivaldagen i topp.