Scen

One Battle After Another
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Paul Thomas Anderson

Även med de sedvanliga superlativ och himmelska hyllningar som ofta ackompanjerat filmer signerade Paul Thomas Anderson har hysterin och vördnaden inför One Battle After Another, varit i en klass för sig. En av de sista kvarvarande filmtidningarna Empire har exempelvis kategoriserat filmen som en omedelbar klassiker, liknande lovord har haglat sedan de initiala pressvisningarna.

De regissörer som idag klassas som auteurer, det bästa mediet har att erbjuda, brukar ibland göra en film som bryter mot signum och mallar. Ett sådant exempel är den mästerliga No Country For Old Men av bröderna Coen, en film som drog aningen mer åt det breda och kommersiella genom att introducera rena actionmoment, något som fick regissörerna att kategorisera filmen som deras första – och kanske enda, riktiga actionfilm. Andra regissörer som vanligtvis inte rör sig i action-territorium visar sig vara närmast geniala utövare av genren, där bland andra Sam Mendes gång på gång visat sig vara en actionregissör av första klass med Road To Perdition och senare Skyfall.

One Battle After Another är Andersons stund att försöka bredda sitt filmskapande, tona ner de mer svårsmälta elementen och fokusera lite mer på adrenalin och spektakel istället för bibliska associationer och funderingar. Detta leder till flera moment som är både egensinniga och djupt imponerande. Framförallt är Andersons jordnära och analoga estetik närmast unik för en film där eldstrider och biljakter förekommer. Hans fortsatta användande av 35 millimeters film skapar ett traditionellt men också glåmigt utseende som går som handen i handsken med filmens grymma och hopplösa dystopi. Sättet en rad sekvenser har komponerats visuellt är rafflande, framförallt genom ytterst säregna kameravinklar.

I mångt och mycket känns One Battle After Another som en mer förfinad och slipad version av den film Ari Aster ville skapa med Eddington. En cynisk, vass och svidande kritik av det moderna samhället där självupptagenhet, rasism och förakt mot främmande kulturer numera fått en central roll – inte bara i Trumps mardröms USA, utan också i andra delar av västvärlden. Men tillskillnad mot Aster, som visade upp en närmast patetisk feghet då det kom till att försöka skapa falsk ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstrationer och vitmakt-rörelser, har Anderson en helt annan klarhet och övertygelse vad gäller att fördöma och häckla rasism, farliga maktstrukturer och en militariserad polis.

Detta presenteras bäst genom Sean Penn som gör en av sina mest obehagliga men också underhållande rolltolkningar som en skrattretande svag och ynklig karriärist vars slutmål är lika ytligt som menlöst. Tillsammans med den avskalade estetiken skapas en film som ofta känns hotfull och ger genuint horribla associationer med den kollaps av demokratin som vi dagligen kan bevittna i USA. Filmens speltid på nästan tre timmar rör sig också förvånansvärt snabbt och Anderson lyckas undvika att fastna i navelskådande som varit fallet i filmer som The Master och praktfiaskot Inherent Vice.

Fler gånger känns det som om en tronarvinge till There Will Be Blood är på ingång, för här finns sekvenser och stunder som utan tvekan kan räknas till Andersons bästa, scener då komik, samhällskritik och rödglöd intensitet samverkar för något stort. Men samtidigt är filmen också full av plågsamma felskär och misstag som ständigt kväver möjligheterna till att förklaras som fantastisk. Startsträckan som pågår länge känns undermålig vad gäller att skapa någotsånär seriösa porträtt av nyckelpersonerna, framförallt den roll Teyana Taylor tilldelats känns som ett smärre skämt och en renodlad karikatyr. Leonardo DiCaprio har också bjudit på mer inspirerat och minnesvärt agerande än vad vi ser här, det är kapabelt och kompetent men långtifrån de häpnadsväckande höjder som DiCaprio erbjudit genom sin karriär.

Men mer än något annat än Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods musik i det närmaste grotesk. De vassa, ilande och obekväma slingorna som var rent magiska i There Will Be Blood är nu så utstuderat fantasilösa och påträngande att flera scener förvrids och vanställs. Detta blir än mer uppenbart i sekvenser då Greenwoods horribla oljud inte torterar dramatiken. Musiken är så pass distraherande att flera scener blir ofrivilligt komiska och ter sig som oseriösa. Nog för att Anderson alltid velat nyttja nattsvart galghumor, men resultatet vi får då Greenwoods hamrande piano ständigt invaderar blir endast genant.

Det blir aldrig någon bred triumf där finsmakare och de breda massorna kan njuta av ett fläckfritt mästerverk signerat Paul Thomas Anderson, men det politiska modet samt det många gånger om snillrika hantverket gör det värt att uthärda de många felen.

Relay
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi David Mackenzie

Märkligt nog – sett till det chockartat låga betyget ovan, finns det ovanligt mycket goda saker att säga om Relay. Regissören David Mackenzie verkade efter Starred Up och Hell Or High Water på väg att nå ofattbara höjder som en stigande stjärna på filmhimmelen. Sedan följde ett antal ointressanta och bortglömda projekt, som Netflix-filmen Outlaw King och ett par bleka miniserier. Relay hade premiär redan 2024 på Toronto filmfestival förra hösten, men den årslänga väntan bleknar då filmens manuskript påstås ha legat i träda sedan 2019, och ständigt rankats högt på den så kallade Black List, en sorts sammanställning av populära manus som ännu inte fått äran att bli film.

Och nog finns här element som är värda att lyftas. För tillskillnad mot mer traditionella thrillers, som gärna lutar sig på action, vill Mackenzie istället kanalisera Francis Ford Coppolas, aningen förbisedda – men snillrika, Avlyssningen, där spionagets planering och långsamma procedurer blev minst lika spännande som en tickande bomb. I Relay finns samma typ av spänningsmoment där falska dokument, förklädnader och snillrikt logistiskt trixande blir minst lika nervpirrande som biljakter eller skottlossningar. Utöver det har Lily James också skärpt till sig vad gäller sin scennärvaro och bjuder på avsevärt mer pondus och inlevelse än brukligt, något som är av stor betydelse då hennes motspelare Riz Ahmed ofta förblir tyst och endast uttrycker sig med subtil ansiktsmimik gentemot publiken. Ingenting är särskilt extraordinärt men full dugligt – även underhållande, det är svårt att se hur saker och ting kan gå från solitt till fullkomligt haveri.

Men de positiva aspekterna spelar ingen som helst roll då filmen – i sitt slutgiltiga skede får för sig att den stabila uppbyggnaden är inte är vatten värd. Det som sker i den ’’stora finalen’’ går bortom sunt förnuft och god smak. Då verkar Mackenzie tro att det är bättre att vara ökänd än okänd, vad som spelas upp framför den ont anande publiken är en sorts artistisk avrättning där Mackenzie och manusförfattaren Justin Piasecki tvångsmatar sitt alster med cyanidkapslar. Ett dåligt avslut är sällan förödande nog att helt dränera från annars dugliga kvalitéer, men detta kan jämställas med en flygresa där allt går bra fram till landningen då planet störtdyker och möter ett hemskt, hemskt öde. Då spelar det ingen roll att maten och servicen varit av god kvalitet, detta är ett form av självsabotage som lämnar en fullkomligt mållös. Från att bygga sina scener minutiöst och noggrant börjar filmen också kasta sig mellan händelser och skeenden vilket skapar onödig förvirring. Det hela framstår mer och mer ofärdigt, närmast improviserat. Någonstans här blir det förståeligt varför manuskriptet legat undanstoppat och bortglömt i åratal, något – som med tanke på slutresultatet, borde fått fortsätta vara fallet och därmed förskona publikens sinnesfrid. Justin Piaseckis erfarenhet är lika obefintlig som närvaron av positiva superlativ gällande filmens avslutning. Piaseckis stora merit är att ha varit inblandad i författandet av det ’’grandiosa mästerverket’’ The Expendables 4…

Att Piasecki inte är någon arvtagare till Harold Pinter må vara en sak, men att David Mackenzie verkar ha satt på sig skygglappar och hypnotiserat sig själv till att tro att detta kan passera för något annat än en förolämpning av den allmänna intelligensen skapar historiskt huvudbry. För någonstans slutar det vara ett misstag och blir istället till en sorts allmän förnedring för alla inblandade och för publiken där kreatörerna utgår från att de skapar film för lyktstolpar utan kognitiva förmågor.

Relay är närmast historisk för hur en helt funktionell film kan förvandlas till en legendarisk katastrof, allt självförvållat och så pass inkompetent att alla involverade borde tvingas till att att ekonomiskt ersätta alla som tvingas uppleva detta kompletta hån.