• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

21 september, 2023 by Lotta Altner

Foto: Carl Thorborg

Askungen
Musik Gioacchino Rossini
Libretto Jaqopo Ferretti efter sagan av Charles Perrault
Orkesterarrangemang Jonas Dominique
Översättning Rikard Bergqvist
Dirigent Henrik Schaefer/Gudrun Dahlkvist
Regi Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostymdesign Sofie Gynning
Koreograf Lars Bethke
Mask och peruk Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Premiär på Folkoperan den 20 september 2023

Askungen är en klassisk berättelse som skrivits på skilda vis av Charles Perraults (1600-tal), Bröderna Grimms (1800-tal) och Walt Disney (1950) med flera. Vilka karaktärer som är runt omkring Askungen varierar något men slutklämmen överensstämmer i de flesta versioner det vill säga att den som är snäll, god och vacker på något vis får en belöning i slutändan som hen förtjänar.

Kvällens föreställning skiljer sig inte från den klassiska normen kring Askungen som person även om det är en komisk opera så kallad ”opera buffa”. Det som underlättar elakheterna, livssituationen och ödena utmed berättelsens gång är ju att det burleska i de elaka, gör sig gällande mycket tydligt – med andra ord – desto dummare du är, dessto mer fånig framställs du. Kanske kan det vara receptet för väldens ondska att efterfölja?

Det första glädjeämnet i kvällens föreställning är hur musiken/musikerna för en central plats mitt på scen. Operamusik brukar ju vara (ska vara) den kraft som driver ett libretto framåt, men det är inte alltid som de fysiskt får lov att vara så avgörande i framförandena. Genom att finnas på scen gav de en mycket härlig spänning och lustfylldhet när skådespelet fick lov att ske runt omkring och med de musiker som vanligtvis annars förvisas till det s.k. orgeldiket nedanför scen.

Det gjorde föreställningen något mycket gott att den yttre skönheten, åtminstone inledningsvis och mindre än vanligt, fick lov att vara sekundärt för Askungen d.v.s. att prinsen förälskade sig i hennes personlighet först innan han kom underfund med att hon var en fröjd för ögonen också. Det blev också en rimligare balans med att styvdöttrarna, om än komiskt groteska, inte behövde vara hiskeligt fula i ett klassiskt perspektiv. Styvdöttrarna gavs dessutom möjligheten att få lov att vara duktiga i den sceniska framställningen trots äckligheterna i frossa och ego. De fick vältra sig i tydligt kroppsspråk och fantastisk skönsång på samma premisser.

Kvällens kittling från ensemblen var självklart prinsens rödhårighet, pliriga busblick och några få centimeter korthet i förhållande till Askungen. Det var härligt att se att en man inte enbart kan ta sig för bröstet med tråkiga manliga attribut som längd och pompösa muskler. Prinsen hade kunnat få vilken Askungens som helst att bli förtjust i honom.

Föreställningens förvåning var prinsens följe (3 karaktärer) som synkroniserat följde efter men ändå hade synpunkter på det som hände på scen. Ibland var de kopior av varandra, men tydligt kunde man se att deras mimik följde andra regler. De gav en känsla av, manliga dockor som gör vad som de bli tillsagda om, men saknar trots det inte ett inre liv. De blev fasta karaktärer som i den italienska komedin, commedia dell ‘arten. Det finns en trygghet och befrielse i att veta vad som komma skall i det burleska genom den konstformen.

Askungen var, som sagts, inte enbart en fröjd för ögonen. I föreställningen var hon initiativtagaren till att styra över sitt eget liv och uppvaktade prinsen på det sätt som också en kvinna kan göra, bör göra om hon har lust. Det var befriande att se att hon var en stark personlighet och inte hade låtit elakheter knäcka henne. Däremot kunde man inte låta bli att också göra henne väldigt vacker mot slutet i en känsla av fyrverkerier, vilket inte alls var nödvändigt för att just få henne att vara glimrande. Publiken uppskattade dock just detta faktum, även om det inte tilltalade mig. När ska prinssessor få lov att vara mer smarta än snygga, kan man fråga sig? Personligen hade jag också svårt för det rosa skimmer som kantade föreställningen i ett ”pussy cat”, ”she boss” eller barbie-feministiskt perspektiv. Smart kvinnlighet behöver mer ljus och ljud innan jag kan köpa det konceptet i en föreställning.

För den som inte är van vid opera och som inte alltid känner sig helt hemma i den världen, skulle jag utan att tveka rekommendera Folkoperans uppsättning. Om man dessutom kan historien om just Askungen, gör det, det ännu lättare att lära sig förstå charmen med just ”opera buffa”.

Askungen Josefine Andersson
Prins Ramiro Conny Thimander
Dandini (kammartjänare) Sebastia Durán
Clorina (styvsyster) Susanna Andersson
Tisbe (styvsyster) Katija Dragojevic
Don Magnifico (styvfar) Peter Kajlinger
Alidoro Sami Yousri
Prinsens följe Joakim Larsson*, Viktor Rydén*
och Wiktor Sundqvist*
*deltar i Folkoperans talangprogram

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

21 september, 2023 by Rosemari Södergren

John Hanna som Gabriel i Taelgia. Foto: Johan Paulin.

Taelgia
Betyg 4
Premiär 22 september 2023 på SVT
Regi Jens Östberg

En spännande och mycket mänsklig tv-serie om ungdomar, poliser och familjer, framför allt syrianer i en stad där gängkriminalitet påverkar mångas vardag. En mycket mänsklig serie där det går att förstå de olika personerna och också sympatisera med dem och ha förståelse för deras val och beslut, som inte alltid är de bästa. Men det är så vi människor är.

Handlingen kretsar framför allt kring tre unga syrianer, syskonen Gabriel och Magda och en ung poliskvinna, Sibel. Gabriel är 16 år och går fordonstekniska programmet i gymnasiet och är jätteduktig på mekanik och att fixa med motorcyklar och även bilar. Hans syster Magda har precis kommit med i A-laget i stadens dam-basketlag som spelar i elitserien. Sibel har tagit jobb som polis i Södertälje och upptäcker efter ett tag att hon rekryterats för att polischeferna vill ha en syriansk polis för att kunna nå syrianer. Det är med kluvna känslor Sibel inser sin situation. Bland syrianer, till och med bland släkt och familj, ses hon som en förrädare som ställer upp på svensk polis, bland polisen misstänks hon för att inte kunna vara objektiv och för att kunna vara utsatt av påverkan från kriminella syrianer som är släkt med hennes släkt.

En styrka i serien är att ingen personlighet skildras som enbart ond eller enbart god och perfekt. Alla har olika delar inom sig och kan ta både bra och dåliga beslut.

Serien utspelas i Södertälje och en sak som känns fel och konstig är att det inte finns med en enda muslim. Serieskaparna har varit mycket noga med att vi ska se stora kors på gängledarna till exempel. Inga flickor eller kvinnor har någon form av hijab eller annan täckande klädsel. Jag har svårt att tro på att det inte finns en enda muslim i Södertälje och inte någon muslim i de kriminella gängen. Vad syftet från serieskaparna är med att fokusera på syrianer istället vet jag inte. Kriminalitet och gäng tror jag inte är begränsat till ett folkslag eller en religion.

Men ett drama, en tv-serie, behöver inte skildra verkligheten som en dokumentär, så jag måste ändå berömma serien. Den är engagerande och beskriver mänskliga relationer på ett sätt som känns äkta. Och sorgligt också. För alla människor kan ta dumma beslut som kan förstöra mycket.

Seriens styrka är att den inte förenklar människorna som påverkas av gängkriminalitet, oavsett om det är unga som dras in i situationer eller vuxna och föräldrar. Däremot känns det någon föråldrad eftersom verkligheten idag inte riktigt ser ut så som i Taelgia. Gabriel är 16 år och hans vän Marko får vi inte reda på åldern på, men han ser ut att vara minst 18, speciellt som han kör bil. Gängkriminaliteten ser inte ut likadant idag. Utvecklingen har gått skrämmande fort och idag kan gängen ledas av 25-åringar och de unga som rekryteras är flera år yngre än Gabriel.
Men seriens styrka är istället det mänskliga som lyfts fram, det som gör att vi kan känna med de olika personerna och att saker inte förenklas. Fast det är förstås en del bi-karaktärer som jag skulle vilja förstå mer vad som driver dem. Det finns ett stort hat mellan de unga mot samhället och polisen i synnerhet, vilket jag skulle vilja förstå mer av. Fast å andra sidan: det är stora frågor och inget som en enskild serieskapare ska förväntas förklara.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Gängkriminalitet, SVT, SVT Play, Taelgia

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

21 september, 2023 by Redaktionen

Milad Alami (i mitten) tillsammans med skådespelarna Marall Nasiri och Ardalan Esmaili. Foto: Per Perstrand, Svenska Filminstitutet

Vid en pressträff i Filmhuset i Stockholm den 21 september avslöjades att Milad Alamis film Motståndaren är Sveriges bidrag till en Oscar för Bästa internationella film (Best International Feature Film) 2023.

Ett pressmeddelande berättar:
I Motståndaren möter vi brottaren Iman, som tvingas lämna Iran med sin familj när ett förkrossande rykte sprids om honom. Trots den osäkra tillvaron på asylboendet lyckas Iman och hans fru Maryam skapa en trygg punkt för sina döttrar, men har de verkligen undkommit hotet från hemlandet? En mörk hemlighet riskerar att trasa sönder familjen – och tvingar Iman att konfrontera sitt förflutna. I huvudrollen ser vi den amerikansk-iranske skådespelaren Payman Maadi och i övriga roller Marall Nasiri, Björn Elgerd, Ardalan Esmaili och Arvin Kananian.

Motståndaren – som fick sin världspremiär på Berlins filmfestival tidigare i år, och är nominerad till Nordiska rådets filmpris – har nu utsetts till Sveriges bidrag till en Oscar för Bästa internationella film.

– Vi är jättestolta och hedrade över att i år vara det svenska bidraget till Oscars! Jag är personligen extra stolt för våra fantastiska skådespelare och vårt team, säger Milad Alami.

– Milad Alamis film innehåller så mycket som definierar vad som utgör ett starkt drama skildrat på film. Det personliga ödet, den aktuella politiska tematiken, placeringen av historien i ett sammanhang som gör att dessa blir så mycket tydligare. Detta parat med utmärkt skådespeleri och stilsäkert och effektivt berättande gör Motståndaren till en mycket värdig Oscarskandidat, säger Petter Mattsson, chef för Internationella enheten på Filminstitutet och ordförande i den svenska Oscarskommittéen.

Milad Alami gjorde flera uppmärksammande kortfilmer innan han långfilmsdebuterade med danska Charmören (2017), som hade världspremiär på filmfestivalen i San Sebastián och som sedan dess visades och prisades på flera internationella festivaler, bland andra i Chicago, Lübeck och Palm Springs. På senare tid har han regisserat tv-serier som When the Dust Settles och Follow the Money och kommande Bullshit. Motståndaren är hans andra långfilm, och hans första svenska.

Filmen är skriven av Milad Alami och producerad av Annika Rogell, Tangy, i samproduktion med Film i Väst, Filmpool Nord, SVT och norska Ape & Björn, och med stöd från Filminstitutet, tidigare långfilmskonsulent Madeleine Ekman.

Motståndaren hade svensk biopremiär 31 mars, distribuerad av TriArt Film, och finns nu att strömma.

Den 21 december annonseras vilka filmer som kommit med på Oscars shortlist, och den 23 januari tillkännages nomineringarna. Den 96:e upplagan av Oscarsgalan kommer att hållas i Los Angeles den 10 mars 2024.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

20 september, 2023 by Elis Holmström

Past Lives
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Celine Song

Uppfattningen att dramatiska produktioner – med romantiska undertoner, tenderar att dra åt det lågmälda och försiktiga hållet är en sanning med kraftig modifikation. Ett antal dramatiska produktioner, oavsett om de är kritikerfavoriter eller ej, vältrar sig i ett fyrverkeri av känslomässiga vulkanutbrott och tårdrypande skådespel som på det mest cyniska sätt avser att manipulera publiken. Den ökända Oscarsjuryn är särskilt svag och förförd av dessa typer av ansatser. En rad regissörer med försmak för det onödigt dramatiska, skulle därför behöva gå kurs hos Past Lives-regissören Celine Song.

Past Lives är antitesten till allt som kan kategoriseras som högljutt eller framfusigt. Detta är en studie i lugn och återhållsamhet. Samtidigt som varken filmen eller dess karaktärer höjer sina röster över normal samtalston finns det inget tillknäppt eller högtravande över presentationen. Personerna är inte svarta lådor som måste dechiffreras eller tolkas genom diagram. Celine Song besitter en fantastisk personregi vilket gör den mycket kompetenta ensemblen både intressant och sympatisk. Trots att lite sägs råder det ingen ambivalens vad karaktärerna står eller avser. Att kunna berätta subtilt och tydligt är sannerligen ingen enkel uppgift, men en som uppfylls till fullo här. Det finns också en vilja att låta väst möta öst, både i narrativet men också i dramatiseringen. Tidigare möten mellan den östasiatiska filmkonsten och den västerländska har inte alltid varit ett lyckligt äktenskap. Se bara till den katastrofala The Great Wall där regissören Zhang Yimou fick se sina Hollywood-aspirationer gå upp i rök. Men Song har hittat ett sätt att ta det bästa från den amerikanska independentfilmen och föra det samman med den subtila dramatik som kan hittas i Wong Kar-wais bästa filmer.

Den finstämda romantiken från In The Mood For Love är den primära inspirationskällan, Song vägrar att låta Past Lives bli det minsta sentimental eller fysiskt erotisk. Sättet det platoniska förhållandet skildras på är båda moget och oerhört professionellt, genom prestigelöst skådespel från Greta Lee och Teo Yoo skapas en sällsynt magnetism som gör de mesta alldagliga händelser till fascinerande hållplatser på en förvånansvärt medryckande resa. Filmen är också estetisk tilltalande med ett mycket stilfullt foto som fångar Manhattan på ett oerhört naturtroget och alldagligt sätt, där distrikt som sällan får uppmärksamhet på film nu får stå i centrum.

Även om det vilar ett vemod över filmen finns det också en oerhörd värme som gör det svårt att slita sig. Då allting väl är slut är det svårt att inte fråga sig om Song skulle vara villig att producera en uppföljare. Så pass fascinerande är de två livsödena och karaktärerna vi fått möta.

Dock finns det invändningar som omöjliggör ett perfekt betyg. I och med att Celine Song väljer ett så mjukt handlag saknas det utmärkande moment som kan lyfta filmen från mycket bra till genial. Allting befinner sig på en spikrak bana som inte avviker eller tar några risker. Att implementera några – överdrivna, dramatiska skeenden hade varit ett svek mot hela filmens etos, samtidigt är filmen så pass lågmäld att den inte har möjlighet att gå hela vägen in i själen. Det finns också tillfällen då dialogen inte är fullt trovärdig, det gäller speciellt i scenerna mellan Greta Lee och John Magaro. Även om dessa sekvenser är välspelade är de inte skrivna med samma omsorg som dialogerna mellan Lee och Yoo.

Men Past Lives är en imponerande demonstration i konsten att vara återhållsam och oerhört empatisk. Trots det låga tonläget är detta en av årets mest medryckande filmupplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Past Lives

Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

19 september, 2023 by Mats Hallberg

pressfoton Lennart Sjöberg

Manus: Winne Holzman (baserad på roman av Gregory Maguire)

Musik och sångtexter: Stephen Scgwartz

Ny översättning: Calle Norlén

Musikaliska arrangemang: Alex Lacamoire & Stephen Oremus

Orkestrering: William David Brohn

Dirigent: Björn Dobbelaere (även musikaliskt ansvarig)

Dirigenter: Joakim Hallin, Sofia Winiarski

Regi: Samuel Harjanne

Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson

Scenografi & kostymdesign: TAKIS

Ljusdesign: Niklas Elvengren

Ljuddesign: Dennis Barkevall

Videodesign: PXLFLD

I ledande rollerna: Anna Salonen, Feline Andersson, Vera Veljovic, Ole Forsberg, Max Jansson, Sofia Mustaniemi, Oskar H Olsson, David Lundqvist

Premiär: 16/9 2023

Spelas till och med 24/4 2024 på GöteborgsOperan

Råder en hajp kring musikalen Wicked vars urpremiär ägde rum 2003 på Broadway.. Att den betraktas som ett fenomen inom en populärkulturell referensram var något som undgått mig. Blev varse detta genom att läsa på, fick det förstärkt i och med premiäraftonens elektrifierade stämning i salongen. Ignoransen kan nog kopplas till att jag saknar fallenhet för att engagera mig i Sagan om ringen. Har varken läst eposet eller sett filmen.

Förvisso ska omgående skjutas in att Wicked är något annat än en parallell fantasy-värld som enbart skildrar en existentiell kamp emellan ont och gott. Här bereds utrymme för tvivel och tolkningar som utmanar ett polariserande klimat, till skillnad från drabbande men endimensionella berättandet i Cabaret (fjolårets långkörare på GöteborgsOperan). Den kultförklarade musikalen med Tony-utmärkelser och Grammy i bagaget som erövrat publiken, baseras delvis på ett skönlitterärt verk av Gregory Maguire utgiven 1995, en bok mer explicit politisk och religiöst laddad än manuset vi beskådar.

Intrigen emanerar som bekant ur Trollkarlen från Oz, odödliggjord genom Hollywood och en tonårig Judy Garland, fast utspelas kronologiskt i ett tidigare skede. Författaren till den första berättelsen heter L. Frank Baum. Succén från 1900 kom att följas av fjorton(!) böcker som utspelas i samma miljö. Denna amerikanska arketyp om trolldom som medel i en kamp emellan onda och goda krafter har genomgått förvandlingen till andra uttrycksformer otaliga gånger. Enligt uppgift finns idag ett trettiotal filmversioner inklusive Sidney Lumets nedsablade The Wiz med Michael Jackson och Diana Ross, ett femtontal tv-versioner och lika många uppsättningar för scen. I ymniga flodvågen material urskiljs också exempelvis dataspel och serietidningar.

Som vanligt satsar denna kulturella högborg i Göteborg luxuöst på sina inkomstbringande musikaler, vilket innebär fest för såväl ögon och öron. Frikostigt slösas med spektakulära lösningar i ett rafflande musikdramatiskt berättande. Feline Anderssons luftfärd till trettonde raden åtföljd av vertikal, blixtsnabb uppstigning, blir till en lika hisnande som grandios slutkläm på första akten. Imponerande högteknologin teamet förfogar över torde utgöra landets mest avancerade. Scenografen som kunnat frossa i maffiga effekter med suverän assistans av expertis inom ljus och ljud, ansvarar dessutom för gräll kostymdesign med tonvikt på den berömda gröna färg, vars symbolik Wicked-fantaster är väl förtrogna med.

Uppsättningens överdåd imponerar. Men ärligt talat har åtskilliga andra musikaler på samma scen senaste decenniet haft intrig där jag brytt mig mer om utgången, då levt mig in i känslomässiga berg och dalbanor. Tänker spontant på uppsättningar såsom Fantomen på Operan, Oliver, Ringaren i Notre Dame, Kristina från Duvemåla och i viss mån Cabaret. En styrka med Wicked är dess skiktade innehåll, varför uppsättningen lanseras som en familjeföreställning från 8 år. Uppblossande förälskelser och konflikter driver i sedvanlig stil musikalen, udda så till vida att två unga kvinnliga ungdomar agerar i huvudrollerna. Tyvärr blir det rörigt för oss noviser. Och merparten episoder skildras fartfyllt ryckigt med enorm frenesi. Självklart existerar temposänkande fördjupningar, men regissörens förkärlek för hejdlöst och gällt schwung blir sammantaget påfrestande.

Orkestern består vid varje föreställning av trettiosex musiker, vilket sägs vara nästan dubbla numerären jämfört med vad som är standard för denna musikal. (Som kuriosa kan nämnas att jag känner en orkestermedlem plus några av de som anlitats extra.) Lite besviken att musiken inte hade större påverkan på mig. Lät ofta svulstigt symfoniskt. Scener med spänning och skrämmande inslag betonas kreativt genom skrynklig avantgardism. Fascinerande båge! I ett antal nummer där sångsolister har all vår uppmärksamhet, hörs oftast glättigare melodier, vilka stundtals vetter åt schlager-estetik. Musik och röster tillförde genomgående en gäll ton, volymen var maximalt vass och överväldigande. I sekvenser behövdes märkligt nog öronproppar.

Anna Salonen gör den odrägligt egocentriska Galinda (Glinda) med minst sagt frejdig fräschör, medan Feline Andersson lustfyllt gestaltar motpolen Elphaba. Duon fixar sina uppdrag med glans, agerar med emfas och visar beundransvärda röstresurser. Spår duon en ljus framtid, särskilt Andersson i sin första huvudroll går på knock. Samtidigt märks att de inte befunnit sig i blickfånget på motsvarande sätt tidigare. Den ytterst meriterade finländske regissören Harjanne borde ha instruerat sina orutinerade adapter att använda en större verktygslåda. Nu är de i vissa moment fångna i sina visioner, lider av ”jag-vill-visa-publiken-vad-jag-lärt-mig-syndromet”. Ett syndrom jag känner igen från skivdebuterande jazzsångerskor vilka nyligen examinerats.

Framför allt sånginsatserna når inte fram så ofta som de skulle kunna ha gjort, om inriktningen inte legat på att leverera hundratio procent. För att ha en rimlig chans att sikta mot Helen Sjöholm och hennes aura, måste ”less is more”-metoden praktiseras. Här har de involverade bestämt att ta varje ton in i kaklet á la Whitney Houston. För att belysa ett engagerande människoöde i en populär musikal krävs mer än en fläckfri, ivägsvepande sopranstämma. Trollkarlen i form av Ole Forsberg förmedlar begåvat ett komplext porträtt av en både maktfullkomlig och sargad personlighet. Balanserar som livstrött cyniker förnämligt huvudrollsinnehavarnas frustrerade gestikulerande och gälla utbrott. De unga kvinnorna är jätteduktiga, men hade önskat att det skulle vibrera mer om deras rolltolkningar

Av biroller förtjänar några stabila insatser att lyftas fram. Sofia Mustaniemi förändring från beroende till härsklysten häxa, i en tacksam roll som lillasyster Nessarose. Publiken har roligt åt Vera Veljovic vars intrigerande Madame Morrible är lika underhållande som charmigt lynniga Fiyero, elegant gestaltad av Max Jansson.

Ensemblen i egenskap av dansande kör håller sedvanlig högsta klass. Välslipade kollektivet är inte lika stort som i många andra musikaler, ändå understryker deras bedrifter den mäktiga tyngden i musikalens budskap. Trots att recensionen andas viss besvikelse – å ena sidan faktorer vägs mot å andra sidan brister – bör till sist största förtjänsten med Sverigepremiären betonas, utöver betagande scenografi och kontrastrik orkestermusik.

Uppsättningen fungerar som motgift till den farliga polarisering, relativisering och undvikanderapportering vi genomlider i wokekulturens namn. Transaktivisters brutala intåg inom damidrott i USA är ett sådant förödande exempel. Vad konstituerar och utlöser ondska? Vad är sken och verklighet? Bör vi kanske oftare omvärdera den som ihärdigt ägnar sig åt godhetssignalering (två av flera skräckexempel är ju Kapten Klänning och BLM-rörelsen i USA)? Hyckleri istället för påstådd altruism. Musikalen påminner om hur viktigt det är vem som styr, vilka de i maktposition egentligen gynnar. Trolldom som allegori till kärnvapen. Vårt förhållande till djur problematiseras. Rasismens fula tryne, yttrandefrihetens principer och dess i vårt samhälle grasserande avart (läs cancelkulturen) speglas. Wicked förespråkar rätten att få vara annorlunda, viljan att stötta för att någon ska kunna flyga, realisera sina drömmar.

Arkiverad under: Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in