Manus: Winne Holzman (baserad på roman av Gregory Maguire)
Musik och sångtexter: Stephen Scgwartz
Ny översättning: Calle Norlén
Musikaliska arrangemang: Alex Lacamoire & Stephen Oremus
Orkestrering: William David Brohn
Dirigent: Björn Dobbelaere (även musikaliskt ansvarig)
Dirigenter: Joakim Hallin, Sofia Winiarski
Regi: Samuel Harjanne
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Scenografi & kostymdesign: TAKIS
Ljusdesign: Niklas Elvengren
Ljuddesign: Dennis Barkevall
Videodesign: PXLFLD
I ledande rollerna: Anna Salonen, Feline Andersson, Vera Veljovic, Ole Forsberg, Max Jansson, Sofia Mustaniemi, Oskar H Olsson, David Lundqvist
Premiär: 16/9 2023
Spelas till och med 24/4 2024 på GöteborgsOperan
Råder en hajp kring musikalen Wicked vars urpremiär ägde rum 2003 på Broadway.. Att den betraktas som ett fenomen inom en populärkulturell referensram var något som undgått mig. Blev varse detta genom att läsa på, fick det förstärkt i och med premiäraftonens elektrifierade stämning i salongen. Ignoransen kan nog kopplas till att jag saknar fallenhet för att engagera mig i Sagan om ringen. Har varken läst eposet eller sett filmen.
Förvisso ska omgående skjutas in att Wicked är något annat än en parallell fantasy-värld som enbart skildrar en existentiell kamp emellan ont och gott. Här bereds utrymme för tvivel och tolkningar som utmanar ett polariserande klimat, till skillnad från drabbande men endimensionella berättandet i Cabaret (fjolårets långkörare på GöteborgsOperan). Den kultförklarade musikalen med Tony-utmärkelser och Grammy i bagaget som erövrat publiken, baseras delvis på ett skönlitterärt verk av Gregory Maguire utgiven 1995, en bok mer explicit politisk och religiöst laddad än manuset vi beskådar.
Intrigen emanerar som bekant ur Trollkarlen från Oz, odödliggjord genom Hollywood och en tonårig Judy Garland, fast utspelas kronologiskt i ett tidigare skede. Författaren till den första berättelsen heter L. Frank Baum. Succén från 1900 kom att följas av fjorton(!) böcker som utspelas i samma miljö. Denna amerikanska arketyp om trolldom som medel i en kamp emellan onda och goda krafter har genomgått förvandlingen till andra uttrycksformer otaliga gånger. Enligt uppgift finns idag ett trettiotal filmversioner inklusive Sidney Lumets nedsablade The Wiz med Michael Jackson och Diana Ross, ett femtontal tv-versioner och lika många uppsättningar för scen. I ymniga flodvågen material urskiljs också exempelvis dataspel och serietidningar.
Som vanligt satsar denna kulturella högborg i Göteborg luxuöst på sina inkomstbringande musikaler, vilket innebär fest för såväl ögon och öron. Frikostigt slösas med spektakulära lösningar i ett rafflande musikdramatiskt berättande. Feline Anderssons luftfärd till trettonde raden åtföljd av vertikal, blixtsnabb uppstigning, blir till en lika hisnande som grandios slutkläm på första akten. Imponerande högteknologin teamet förfogar över torde utgöra landets mest avancerade. Scenografen som kunnat frossa i maffiga effekter med suverän assistans av expertis inom ljus och ljud, ansvarar dessutom för gräll kostymdesign med tonvikt på den berömda gröna färg, vars symbolik Wicked-fantaster är väl förtrogna med.
Uppsättningens överdåd imponerar. Men ärligt talat har åtskilliga andra musikaler på samma scen senaste decenniet haft intrig där jag brytt mig mer om utgången, då levt mig in i känslomässiga berg och dalbanor. Tänker spontant på uppsättningar såsom Fantomen på Operan, Oliver, Ringaren i Notre Dame, Kristina från Duvemåla och i viss mån Cabaret. En styrka med Wicked är dess skiktade innehåll, varför uppsättningen lanseras som en familjeföreställning från 8 år. Uppblossande förälskelser och konflikter driver i sedvanlig stil musikalen, udda så till vida att två unga kvinnliga ungdomar agerar i huvudrollerna. Tyvärr blir det rörigt för oss noviser. Och merparten episoder skildras fartfyllt ryckigt med enorm frenesi. Självklart existerar temposänkande fördjupningar, men regissörens förkärlek för hejdlöst och gällt schwung blir sammantaget påfrestande.
Orkestern består vid varje föreställning av trettiosex musiker, vilket sägs vara nästan dubbla numerären jämfört med vad som är standard för denna musikal. (Som kuriosa kan nämnas att jag känner en orkestermedlem plus några av de som anlitats extra.) Lite besviken att musiken inte hade större påverkan på mig. Lät ofta svulstigt symfoniskt. Scener med spänning och skrämmande inslag betonas kreativt genom skrynklig avantgardism. Fascinerande båge! I ett antal nummer där sångsolister har all vår uppmärksamhet, hörs oftast glättigare melodier, vilka stundtals vetter åt schlager-estetik. Musik och röster tillförde genomgående en gäll ton, volymen var maximalt vass och överväldigande. I sekvenser behövdes märkligt nog öronproppar.
Anna Salonen gör den odrägligt egocentriska Galinda (Glinda) med minst sagt frejdig fräschör, medan Feline Andersson lustfyllt gestaltar motpolen Elphaba. Duon fixar sina uppdrag med glans, agerar med emfas och visar beundransvärda röstresurser. Spår duon en ljus framtid, särskilt Andersson i sin första huvudroll går på knock. Samtidigt märks att de inte befunnit sig i blickfånget på motsvarande sätt tidigare. Den ytterst meriterade finländske regissören Harjanne borde ha instruerat sina orutinerade adapter att använda en större verktygslåda. Nu är de i vissa moment fångna i sina visioner, lider av ”jag-vill-visa-publiken-vad-jag-lärt-mig-syndromet”. Ett syndrom jag känner igen från skivdebuterande jazzsångerskor vilka nyligen examinerats.
Framför allt sånginsatserna når inte fram så ofta som de skulle kunna ha gjort, om inriktningen inte legat på att leverera hundratio procent. För att ha en rimlig chans att sikta mot Helen Sjöholm och hennes aura, måste ”less is more”-metoden praktiseras. Här har de involverade bestämt att ta varje ton in i kaklet á la Whitney Houston. För att belysa ett engagerande människoöde i en populär musikal krävs mer än en fläckfri, ivägsvepande sopranstämma. Trollkarlen i form av Ole Forsberg förmedlar begåvat ett komplext porträtt av en både maktfullkomlig och sargad personlighet. Balanserar som livstrött cyniker förnämligt huvudrollsinnehavarnas frustrerade gestikulerande och gälla utbrott. De unga kvinnorna är jätteduktiga, men hade önskat att det skulle vibrera mer om deras rolltolkningar
Av biroller förtjänar några stabila insatser att lyftas fram. Sofia Mustaniemi förändring från beroende till härsklysten häxa, i en tacksam roll som lillasyster Nessarose. Publiken har roligt åt Vera Veljovic vars intrigerande Madame Morrible är lika underhållande som charmigt lynniga Fiyero, elegant gestaltad av Max Jansson.
Ensemblen i egenskap av dansande kör håller sedvanlig högsta klass. Välslipade kollektivet är inte lika stort som i många andra musikaler, ändå understryker deras bedrifter den mäktiga tyngden i musikalens budskap. Trots att recensionen andas viss besvikelse – å ena sidan faktorer vägs mot å andra sidan brister – bör till sist största förtjänsten med Sverigepremiären betonas, utöver betagande scenografi och kontrastrik orkestermusik.
Uppsättningen fungerar som motgift till den farliga polarisering, relativisering och undvikanderapportering vi genomlider i wokekulturens namn. Transaktivisters brutala intåg inom damidrott i USA är ett sådant förödande exempel. Vad konstituerar och utlöser ondska? Vad är sken och verklighet? Bör vi kanske oftare omvärdera den som ihärdigt ägnar sig åt godhetssignalering (två av flera skräckexempel är ju Kapten Klänning och BLM-rörelsen i USA)? Hyckleri istället för påstådd altruism. Musikalen påminner om hur viktigt det är vem som styr, vilka de i maktposition egentligen gynnar. Trolldom som allegori till kärnvapen. Vårt förhållande till djur problematiseras. Rasismens fula tryne, yttrandefrihetens principer och dess i vårt samhälle grasserande avart (läs cancelkulturen) speglas. Wicked förespråkar rätten att få vara annorlunda, viljan att stötta för att någon ska kunna flyga, realisera sina drömmar.