Past Lives
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Celine Song
Uppfattningen att dramatiska produktioner – med romantiska undertoner, tenderar att dra åt det lågmälda och försiktiga hållet är en sanning med kraftig modifikation. Ett antal dramatiska produktioner, oavsett om de är kritikerfavoriter eller ej, vältrar sig i ett fyrverkeri av känslomässiga vulkanutbrott och tårdrypande skådespel som på det mest cyniska sätt avser att manipulera publiken. Den ökända Oscarsjuryn är särskilt svag och förförd av dessa typer av ansatser. En rad regissörer med försmak för det onödigt dramatiska, skulle därför behöva gå kurs hos Past Lives-regissören Celine Song.
Past Lives är antitesten till allt som kan kategoriseras som högljutt eller framfusigt. Detta är en studie i lugn och återhållsamhet. Samtidigt som varken filmen eller dess karaktärer höjer sina röster över normal samtalston finns det inget tillknäppt eller högtravande över presentationen. Personerna är inte svarta lådor som måste dechiffreras eller tolkas genom diagram. Celine Song besitter en fantastisk personregi vilket gör den mycket kompetenta ensemblen både intressant och sympatisk. Trots att lite sägs råder det ingen ambivalens vad karaktärerna står eller avser. Att kunna berätta subtilt och tydligt är sannerligen ingen enkel uppgift, men en som uppfylls till fullo här. Det finns också en vilja att låta väst möta öst, både i narrativet men också i dramatiseringen. Tidigare möten mellan den östasiatiska filmkonsten och den västerländska har inte alltid varit ett lyckligt äktenskap. Se bara till den katastrofala The Great Wall där regissören Zhang Yimou fick se sina Hollywood-aspirationer gå upp i rök. Men Song har hittat ett sätt att ta det bästa från den amerikanska independentfilmen och föra det samman med den subtila dramatik som kan hittas i Wong Kar-wais bästa filmer.
Den finstämda romantiken från In The Mood For Love är den primära inspirationskällan, Song vägrar att låta Past Lives bli det minsta sentimental eller fysiskt erotisk. Sättet det platoniska förhållandet skildras på är båda moget och oerhört professionellt, genom prestigelöst skådespel från Greta Lee och Teo Yoo skapas en sällsynt magnetism som gör de mesta alldagliga händelser till fascinerande hållplatser på en förvånansvärt medryckande resa. Filmen är också estetisk tilltalande med ett mycket stilfullt foto som fångar Manhattan på ett oerhört naturtroget och alldagligt sätt, där distrikt som sällan får uppmärksamhet på film nu får stå i centrum.
Även om det vilar ett vemod över filmen finns det också en oerhörd värme som gör det svårt att slita sig. Då allting väl är slut är det svårt att inte fråga sig om Song skulle vara villig att producera en uppföljare. Så pass fascinerande är de två livsödena och karaktärerna vi fått möta.
Dock finns det invändningar som omöjliggör ett perfekt betyg. I och med att Celine Song väljer ett så mjukt handlag saknas det utmärkande moment som kan lyfta filmen från mycket bra till genial. Allting befinner sig på en spikrak bana som inte avviker eller tar några risker. Att implementera några – överdrivna, dramatiska skeenden hade varit ett svek mot hela filmens etos, samtidigt är filmen så pass lågmäld att den inte har möjlighet att gå hela vägen in i själen. Det finns också tillfällen då dialogen inte är fullt trovärdig, det gäller speciellt i scenerna mellan Greta Lee och John Magaro. Även om dessa sekvenser är välspelade är de inte skrivna med samma omsorg som dialogerna mellan Lee och Yoo.
Men Past Lives är en imponerande demonstration i konsten att vara återhållsam och oerhört empatisk. Trots det låga tonläget är detta en av årets mest medryckande filmupplevelser.