
Av Sisela Lindblom (efter en idé av Kajsa Hilton-Brown och Sisela Lindblom)
Regi: Sisela Lindblom
Scenografi & kostym: Kajsa Hilton-Brown
Mask: Maria Agaton
Ljus: Max Mitle
Ljud: Dan Andersson
Koreografi: Anna-Lena Efverman
I rollerna: Marta Andersson-Larsson, Alex Jubell, Victoria Dyrstad, Dag Malmberg, Eline Höyer, Victoria Olmarker, Mattias Nordkvist, Hannah Alem Davidsson, Carina M Johansson, Anna-Lena Efverman och Johan Hafezi
Urpremiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 22/9 2023
Spelas till och med 8/11
Sisela Lindblom är författare, dramatiker och regissör. Hon arbetar sedan 2012 som dramaturg på Göteborgs Stadsteater. Kan skjuta in att ett par av hennes böcker lästs med behållning. Regissören har presterat på hög nivå i egna verk och uppsättningar såsom Stjärnan, Dom blinda, Machinal och Jeanne D Arc. Produktioner vilka recenserats här. Uppslaget att skildra Mary Shelley (1797-1851), hennes intellektuella omgivning och den romantiska eran initierades av Lindblom tillsammans med samarbetspartnern Kajsa Hilton-Brown. Blir ingen kronologisk rundmålning utan nedslag i ett händelserikt liv porträtterat genom två skådespelare. Ett mer än habilt kostymdrama om författaren berömd för att ha skrivit skräckromanen Frankenstein. I modern tid har förvisso andra verk också fått en mer marginell spridning.
Publiken ges explicit några få angivelser. Även om det skulle riskera att bli överpedagogiskt hade fler nycklar behövts. Så intresserade gör klokt i att läsa på, gärna studera romantiken, det gotiska och Mary Shelleys vittra familj och litterära omgivning. En bit på vägen kommer man genom att läsa programmet jämte att lyssna på dramaturgens introduktion (se teaterns hemsida). Tre Mary lanseras på scen. Den kavat självständiga 16-åringen ( (Marta Andersson – Larsson), en desillusionerad 50-åring som mist flera barn (Victoria Olmarker) samt hennes mamma Mary Wollstonecraft (Carina M Johansson).
Har enbart kommit i kontakt med ovan nämnda banbrytande berättelse visuellt. För fyrtio är sedan läste jag dock på universitet engelsk litteraturhistoria. Bläddrade idag i kurslitteratur betitlad An Anthology Of English Verse (Chalker/ Frykman) där dikter av både Lord Byron och Percy B Shelley ingår.

Inbjudande scenografi fokuserar dels på stram elegans i aristokratmiljö, dels på mer depraverade inslag och strapatser. Speglingarna emellan skarpa ljuskällor när det exempelvis citeras ur böcker och omslutande skuggor, vilka indikerar mörkare perioder och rent av död, präglar det rapsodiska berättandet Regissören använder sig därtill flitigt av vridscenens möjligheter.
Pjäsen lär oss en hel del om Mary Shelleys personlighet, om de skrivande personer hon var bunden till. Förvånande nog nämns dock det sf-aktiga monster-temat bara i förbigående ett par gånger jämte ett kort citat plus i en referens med skakande, ”autonoma” kroppsdelar. Vi lär istället känna Mary Shelleys föräldrar, relationen till styvmamman och uppvaktningen från en skandalös poet. Publiken möter filosofen och anarkistgrundaren William Goodwin, den respekterade författaren och feministikonen Mary Wollstonecraft talar till oss från andra sidan, Lord Byron som värd på kontinenten, det oansvariga svärmiska geniet Percy Shelley och halvsyskon och vänner till huvudpersonen vilka också gett ut böcker. Föreställningen börjar med en instruktion från Victoria Olmarker. I övrigt är man förhållandevis sparsam med blinkningar till publiken.
Efteråt slås man av tidens gång. Att vad vi bevittnar hände två århundraden tillbaka ter sig ofattbart.. Att Mary och hennes lika frihetstörstande styvsyster och poet (Vivtoria Dyrstad) tillsammans med maken och en gemensam vän tar sig till Lord Byron vid Genevesjön framstår som en ogenomtänkt expedition. Ljusår före tonårsrevoltens begär identifierats, beter sig gruppen som just trotsiga tonåringar begärligt längtande efter att få förverkliga storstilade planer.

Om man slarvat och inte läst på i förväg blir det som sagt stundtals rörigt, mycket att hålla reda på. En förtjänst med uppsättningen är avgjort att man inser vilket avtryck exceptionella kvinnor gjort trots att de varit kuvade. Trots att förr saknades de rättigheter alla sekulära demokratier tar för givna idag. Tänker på den fabulösa äventyrs-reportern Ester Blenda Nordström strapatser ungefär hundra år senare, pionjären som tyvärr brände ut sig. Att jag nickar till vid två tillfällen efter paus, behöver inte bero på förvecklingarna på scen. Vill tro att det hade andra orsaker (mental stress). Blev emellertid inte lika uppfylld som jag hade föreställt mig. Lämnade Stadsteatern i ett ”jaha-tillstånd”, trodde dramat skulle fastna mer, engagera i högre utsträckning. Var det så här det skulle bli? Känslan stannade vid gediget och inte magnifikt. Har lyckligtvis ingen aning om hur kollegor ställer sig till Mary Shelleys Värld.
Victoria Olmarker, Carina M Johansson och Marie Delleskog i första hand Marys styvmor) gör aldrig något sceniskt mediokert. Dag Malmberg, ofta anlitad i film och tv-serier, framställer sin vana trogen en eftertänksam person som strävar efter orubblig kontroll, även när han brusar upp. Marys tidvis besvikne pappa går runt och docerar, alltid med optimal diktion. Mattias Nordkvist växlar rutinerat mellan lätt undergiven son och den imposante dandyn Lord Byron. Anna-Lena Efverman gestaltar flera bifigurer liksom Johan Hafezi med sina nästan övertydligt levererade repliker. Efverman har tveklöst roligaste rollen på sin lott som spjuveraktig stalker.

Med ett utseende som överensstämmer med porträtt på sprätten Percy Shelley, hugger Alex Jubell (gjorde sin praktik i Machinal) lustfyllt in i gestaltandet av dennes charmigt opålitliga karaktär. Han övertygar! Det slår gnistor om samspelet mellan Marta Andersson – Larsson och Victoria Dyrstad, i roller som styvsyskon vilka ibland i sitt släptåg har en halvsyster, rörande framställd av elegant ekiperad Eline Höyer. Uppräkningen av goda skådespelarinsatser blev kanske för uttömmande, om än ej heltäckande. Den som når fram allra klarast ända till bakersta bänkraden, är definitivt Victoria Dyrstad, har en självklar närvaro ovanlig för aktriser ur hennes generation.











