• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Gediget drama om pionjär i jämnhöjd med romantiska snillen – Mary Shelleys värld på Göteborgs Stadsteater

26 september, 2023 by Mats Hallberg

pressfoto Ola Kjelbye

Av Sisela Lindblom (efter en idé av Kajsa Hilton-Brown och Sisela Lindblom)

Regi: Sisela Lindblom

Scenografi & kostym: Kajsa Hilton-Brown

Mask: Maria Agaton

Ljus: Max Mitle

Ljud: Dan Andersson

Koreografi: Anna-Lena Efverman

I rollerna: Marta Andersson-Larsson, Alex Jubell, Victoria Dyrstad, Dag Malmberg, Eline Höyer, Victoria Olmarker, Mattias Nordkvist, Hannah Alem Davidsson, Carina M Johansson, Anna-Lena Efverman och Johan Hafezi

Urpremiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 22/9 2023

Spelas till och med 8/11

Sisela Lindblom är författare, dramatiker och regissör. Hon arbetar sedan 2012 som dramaturg på Göteborgs Stadsteater. Kan skjuta in att ett par av hennes böcker lästs med behållning. Regissören har presterat på hög nivå i egna verk och uppsättningar såsom Stjärnan, Dom blinda, Machinal och Jeanne D Arc. Produktioner vilka recenserats här. Uppslaget att skildra Mary Shelley (1797-1851), hennes intellektuella omgivning och den romantiska eran initierades av Lindblom tillsammans med samarbetspartnern Kajsa Hilton-Brown. Blir ingen kronologisk rundmålning utan nedslag i ett händelserikt liv porträtterat genom två skådespelare. Ett mer än habilt kostymdrama om författaren berömd för att ha skrivit skräckromanen Frankenstein. I modern tid har förvisso andra verk också fått en mer marginell spridning.

Publiken ges explicit några få angivelser. Även om det skulle riskera att bli överpedagogiskt hade fler nycklar behövts. Så intresserade gör klokt i att läsa på, gärna studera romantiken, det gotiska och Mary Shelleys vittra familj och litterära omgivning. En bit på vägen kommer man genom att läsa programmet jämte att lyssna på dramaturgens introduktion (se teaterns hemsida). Tre Mary lanseras på scen. Den kavat självständiga 16-åringen ( (Marta Andersson – Larsson), en desillusionerad 50-åring som mist flera barn (Victoria Olmarker) samt hennes mamma Mary Wollstonecraft (Carina M Johansson).

Har enbart kommit i kontakt med ovan nämnda banbrytande berättelse visuellt. För fyrtio är sedan läste jag dock på universitet engelsk litteraturhistoria. Bläddrade idag i kurslitteratur betitlad An Anthology Of English Verse (Chalker/ Frykman) där dikter av både Lord Byron och Percy B Shelley ingår.

foto Ola Kjelbye

Inbjudande scenografi fokuserar dels på stram elegans i aristokratmiljö, dels på mer depraverade inslag och strapatser. Speglingarna emellan skarpa ljuskällor när det exempelvis citeras ur böcker och omslutande skuggor, vilka indikerar mörkare perioder och rent av död, präglar det rapsodiska berättandet Regissören använder sig därtill flitigt av vridscenens möjligheter.

Pjäsen lär oss en hel del om Mary Shelleys personlighet, om de skrivande personer hon var bunden till. Förvånande nog nämns dock det sf-aktiga monster-temat bara i förbigående ett par gånger jämte ett kort citat plus i en referens med skakande, ”autonoma” kroppsdelar. Vi lär istället känna Mary Shelleys föräldrar, relationen till styvmamman och uppvaktningen från en skandalös poet. Publiken möter filosofen och anarkistgrundaren William Goodwin, den respekterade författaren och feministikonen Mary Wollstonecraft talar till oss från andra sidan, Lord Byron som värd på kontinenten, det oansvariga svärmiska geniet Percy Shelley och halvsyskon och vänner till huvudpersonen vilka också gett ut böcker. Föreställningen börjar med en instruktion från Victoria Olmarker. I övrigt är man förhållandevis sparsam med blinkningar till publiken.

Efteråt slås man av tidens gång. Att vad vi bevittnar hände två århundraden tillbaka ter sig ofattbart.. Att Mary och hennes lika frihetstörstande styvsyster och poet (Vivtoria Dyrstad) tillsammans med maken och en gemensam vän tar sig till Lord Byron vid Genevesjön framstår som en ogenomtänkt expedition. Ljusår före tonårsrevoltens begär identifierats, beter sig gruppen som just trotsiga tonåringar begärligt längtande efter att få förverkliga storstilade planer.

Om man slarvat och inte läst på i förväg blir det som sagt stundtals rörigt, mycket att hålla reda på. En förtjänst med uppsättningen är avgjort att man inser vilket avtryck exceptionella kvinnor gjort trots att de varit kuvade. Trots att förr saknades de rättigheter alla sekulära demokratier tar för givna idag. Tänker på den fabulösa äventyrs-reportern Ester Blenda Nordström strapatser ungefär hundra år senare, pionjären som tyvärr brände ut sig. Att jag nickar till vid två tillfällen efter paus, behöver inte bero på förvecklingarna på scen. Vill tro att det hade andra orsaker (mental stress). Blev emellertid inte lika uppfylld som jag hade föreställt mig. Lämnade Stadsteatern i ett ”jaha-tillstånd”, trodde dramat skulle fastna mer, engagera i högre utsträckning. Var det så här det skulle bli? Känslan stannade vid gediget och inte magnifikt. Har lyckligtvis ingen aning om hur kollegor ställer sig till Mary Shelleys Värld.

Victoria Olmarker, Carina M Johansson och Marie Delleskog i första hand Marys styvmor) gör aldrig något sceniskt mediokert. Dag Malmberg, ofta anlitad i film och tv-serier, framställer sin vana trogen en eftertänksam person som strävar efter orubblig kontroll, även när han brusar upp. Marys tidvis besvikne pappa går runt och docerar, alltid med optimal diktion. Mattias Nordkvist växlar rutinerat mellan lätt undergiven son och den imposante dandyn Lord Byron. Anna-Lena Efverman gestaltar flera bifigurer liksom Johan Hafezi med sina nästan övertydligt levererade repliker. Efverman har tveklöst roligaste rollen på sin lott som spjuveraktig stalker.

Med ett utseende som överensstämmer med porträtt på sprätten Percy Shelley, hugger Alex Jubell (gjorde sin praktik i Machinal) lustfyllt in i gestaltandet av dennes charmigt opålitliga karaktär. Han övertygar! Det slår gnistor om samspelet mellan Marta Andersson – Larsson och Victoria Dyrstad, i roller som styvsyskon vilka ibland i sitt släptåg har en halvsyster, rörande framställd av elegant ekiperad Eline Höyer. Uppräkningen av goda skådespelarinsatser blev kanske för uttömmande, om än ej heltäckande. Den som når fram allra klarast ända till bakersta bänkraden, är definitivt Victoria Dyrstad, har en självklar närvaro ovanlig för aktriser ur hennes generation.

Arkiverad under: Scen

Bröderna Lejonhjärta fyller 50 år och spelas för första gången på svenskt teckenspråk

25 september, 2023 by Redaktionen

På bilden från vänster: Akad Polus, Nikolai Schmidt Wisny. Fotograf Tomas Kold

Bröderna Lejonhjärta fyller 50 år och spelas för första gången på svenskt teckenspråk, berättar ett pressmeddelande:

Astrid Lindgrens älskade berättelse Bröderna Lejonhjärta fyller i år 50 år. En tidlös saga som förtrollar publik i alla åldrar och omfamnar det extraordinära. För första gången spelar nu Bröderna Lejonhjärta på svenskt teckenspråk i en samproduktion mellan Riksteatern Crea och norska Teater Manu. Premiär den 30 september i Hallunda.

Bröderna Lejonhjärta är en berättelse om kampen mellan gott och ont, om rädsla och mod, och framför allt om hopp. Uppsättningen regisseras av Mindy Drapsa, känd för sitt arbete både inom teater och film. Mindy Drapsa skapar en värld som är både magisk och förankrad i verkligheten.

– Döva barn kommer för första gången att kunna få uppleva denna klassiker på sitt eget språk. Arbetet med Bröderna Lejonhjärta är också en generell påminnelse om hur vi kan arbeta med mångfald och inkludering inom kulturen, säger Mindy Drapsa, regissör och konstnärlig ledare för Riksteatern Crea.

Svenska Akad Polus och norska Nikolai Wisny Schmidt förkroppsligar berättelsens anda och ger liv åt bröderna, Skorpan och Jonatan. Denna hyllning till Astrid Lindgren är en samproduktion mellan Riksteatern Crea och Teater Manu. Med sju personer på scen spelas Bröderna Lejonhjärta i både Sverige och Norge.

– Bröderna Lejonhjärta påminner oss om att känna mod att stå upp för det goda i tider av oro och osäkerhet. När det är alltför lätt att känna sig som en liten ”lort”, uppmuntrar den här historien oss att våga hoppa, och hoppas, säger Mindy Drapsa.

Riksteatern Creas vision är att skapa den bästa scenkonsten på svenskt teckenspråk, med och av döva och teckenspråkiga konstnärer och kulturarbetare. Riksteatern Crea är Sveriges enda teckenspråkiga teater och är en viktig institution för att främja kulturell mångfald och inkludering.

Medverkande

Akad Polus
Nikolai Schmidt Wisny
Tommy Aldergrim
Robert Fransson
Bo Hårdell
Mette Marqvardsen
Gunilla Vestin Wallin

Konstnärligt team

Efter boken av Astrid Lindgren
Bearbetning: Alexander Mørk-Eidem
Regi: Mindy Drapsa
Scenografi: Christine Lohre
Kostym: Lars Otterstedt
Maskdesign: Linda Gonçalves
Ljusdesign: Charlie Åström
Komposition: Erik Hedin
Dramaturgi: Janne Langaas
Dramaturgi teckenspråk: Camilla Attestål

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Astrid Lindgren, Bröderna Lejonhjärta, Riksteatern

Smart manus, vidunderlig scenografi och eminent ensemble problematiserar klassisk hjältemyt – Robin Hood Forever And Ever på Backa Teater

24 september, 2023 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henriksson

Av: Hanna Nygren (idé och koncept tillsammans med Carolin Oredsson och Toni Tora Botvid)

Regi: Carolin Oredsson

Scenograf & kostymör: Toni Tora Botwid

Koreograf: Rebecca Evanne (slagsmålskoreograf: Miriam Schön Raagaard)

Kompositör: Kristina Issa

Sångtexter: Hanna Nygren (Låt oss se Kristina Issa)

Ljusdesign: Jenny W Fogelberg

Ljuddesign: Jesper Lindell

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Karin Andersson, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Anna Harling, Kristina Issa (sång tll eget ackompanjemang), Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Magnus Hulth (praktikant) och Josse Matson (praktikant)

Urpremiär: 22/9 2023 / från 10 år

Spelas till och med 7/12 i Backa Teater Lindholmen på Hisingen

Legenden om Robin Hood och hans stråtrövare omnämns första gången på 1300-talet. Under århundranden genomgår myten framställd i skrift och omsjungen i ballader kontinuerligt förändringar. I modern tid finns en flora av filmer och tv-serier att tillgå. Den ädle fredlöse rövaren vars kumpaner, enligt senare historieskrivning, bestjäl de rika för att ge deras överflöd till de fattiga gör sig ju påmind varje julafton i teverutan. På Backa Teater alluderas mycket fyndigt på den tecknade filmens klimax då små säckar med guld vinschas ner från tornet. I en mycket lyckad allåldersföreställning används litterära legenden som en utgångspunkt. Blir navet i ett äventyr med överraskande vändningar. Parallellt förs en diskussion om samhällets utformning, inklusive maktförhållanden och motstånd. Den uppfriskande anrättningen kryddas med nyskrivna sånger.

Symtomatiskt att anslaget förmedlas i sann pluralistisk anda av ett nästan uteslutande kvinnligt team i låt säga yngre medelålder, några som genom sin oberoende hållning ger publiken ”food för thought”. Hanna Nygren som skrev den underhållande fast utflippade musikalen med Bob Hund (ett favoritband), lyckas i avsevärt större utsträckning sy ihop säcken på Backa Teater. Inte utan att man undrar hur de gått till väga. Har man läst in sig, sett filmer eller intervjuat för att realisera sin vision?

I ett mångskiktade verk får 68-rörelsens dogmatism sina fiskar varma, när sagans enkla lösningar kolliderar med en komplex verklighet. Idag genomsyras tyvärr politisk debatt, mainstream-media, vårt utbildningssystem och även kulturinstitutioner av de enkla lösningar och i praktiken populism, istället för förutsättningslös problembeskrivning. När drastiskt långsiktiga åtgärder krävs genereras istället förödande polarisering.. Godhetssignalerande vars retorik ofta slår över i storslagna klichéer sätts i Robin Hood Forever And Ever under lupp. Självklart undrar man hur mellanstadieelever avkodar intrigen, vad de tar med sig.

Publiken bjuds på många skratt, beroende på målgrupp skrattas det antagligen åt olika situationer. Blir roligt redan i öppningsscenen när godhjärtade outlaws försöker optimera sättet att lansera sig, pitcha sin affärsmodell. ”Vi rånar med stil!” Robin Hood och hans drabanter inte är några muntra män, även om de försöker gaska upp sig och hålla samman slits de isär. Att de inte gör skäl för epitet ”muntra män” påpekas också flitigt av kvinnorna i gänget. Sekvenser som antingen kan te sig lite läskiga eller dråpliga och sorgliga finns förstås i detta intelligenta manus. Med pilbågar som vapen rånas två förmodade välbärgade joggare, två kvinnor som reagerar med vrede snarare än rädsla. Duon organiserar en motståndsrörelse, vars kamp efter att trädavverkning upptäckts, övergår till att kämpa för den rödmålade Sherwood-skogen. Allianser och konflikter driver berättelsen, till och med fighting-scener förekommer (utan att skildras explicit brutalt).

Så väl kostymdesign som scenografi har avsevärda kvalitéer, tillför en fantasieggande dimension. Rövarna kamperar i en rymlig koja i fonden strax under taket. Den exceptionella takhöjden utnyttjas föredömligt. Flera gånger kommer skådespelarna tätt inpå publiken, rusar upp i läktarens trappor. På gradängens platå finns nämligen ett korvstånd. Här sköter en fryntlig figur ruljangsen spelad med komisk bravur av Kjell Wilhelmsen på bred göteborgska.

Pjäsen utspelas under cirka 75 minuter. Fast den fylls av nerv, substans och skoj, är det rimligt att anta att vissa utläggningar går över huvudet på eleverna. Men lyckligtvis förekommer inga längre uppstannande episoder, passager vilka kan misstänkas få dem att tycka att det annars så fartfyllda berättandet går på tomgång.

Ulf Rönnerstrand har senaste åren blommat ut till en karaktärsskådespelare av rang. Intonationen i repliker, tajmingen och förmågan att finstilt uttrycka sårbarhet och tvivel gör honom till en idealisk huvudrollsinnehavare. Robin Hoods sidekick gestaltas med charmfull frenesi av Magnus Hulth, genom att nutida digitala uppfinningar barnen är förtrogna med, finurligt vävs in. Marion, mer missnöjd än tindrande, förkroppsligas fascinerande av veteranen Emelie Strömberg, en av rebellerna som minst en gång kallar till krismöte och dessutom får ett sammanbrott.. Karin Andersson och Anna Harlings rollfigurer turas om att ifrågasätta sin ideologi. Ingjuta hopp och förhålla sig till ny verklighet. Folket representerat av rånoffren vi lider med , får anledning att flytta fokus, begrundar svåröverblickbara konsekvenser, De framställs med auktoritet av Josse Matsson i par med Eleftheria Gerofoka. Scenerna pendlar emellan gemensam jädrar anamma-inställning och en uppgivenhet inför det omöjliga i att lösa all världens problem. Vikten av att försöka göra skillnad poängteras!

Mest att bestyra har Kjell Wilhelmsen. Briljerar som jovialisk gatuköksföreständare av den gamla stammen, med sitt begränsade utbud. Dyker därtill upp som Broder Tuck jobbandes på Skatteverket, vilket inte är helt friktionsfritt. Påminner om tidvis uppblossande diskussion om svikna ideal. Vidare förklarar han i egenskap av skogsavverkare vem/ vilka som bestämmer. Vilka äger våra tillgångar, (fondsparare etc.)? Texten läggs ut om utsugare på ett sätt som ekar av lika delar träffsäkra iakttagelser som naiv marxistisk historieskrivning.

Vuxna kan roas av en ständigt pågående ironisk hållning, medan barnen antagligen följer med mer direkt i handlingen, fattar sympati för olika varelser, tar ställning. Ett huvudstråk angeläget för all publik rör detta med att engagera sig och bilda gräsrotsrörelser. Indirekt finns Greta-generationen och militanta miljöaktivister med i form av trädkramare. Frågan om medborgargarden och samhällets tillkortakommande mot våldsbrott poppar upp, hamnar därefter i periferin. Pjäsen är så sensationellt smart och utmärkt framförd, att man skulle vilja återvända,. tillgodogöra sig fler infallsvinklar.

Musiken präglar, förstärker känslorna som uppstår.. Dels syntetiska klangerna som hörs i högtalarna, dels ödsligt framtonade sånger draperade i moll framförda av Kristina Issa (också skådespelare i synt-androgyn mundering) till eget ackompanjemang på key-tar och harpa. Hon har skrivit all musik plus texten till Låt oss se. Övriga texter kommer från Hanna Nygren. Mysig popdänga av Wham förekommer också. Ett sceniskt verk riktat till en ung publik lyder under en ofrånkomlig dramaturgi. Vill därför hinta om att slutet är extra minnesvärt, innehåller en lysande refräng om att leta efter vad som kan få oss att växa.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Vegetarianen – visuellt mästerverk men hemsk, mörk och utan hopp

24 september, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Vegetarianen
Av Han Kang
Översättning Eva Johansson
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Beata Gårdeler
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Video Fredrik Wentzel
Ljus Erik Berglund
Ljud Robin Auoja
Peruk och maks Thea Holmberg Kristensen, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Lotta Tejle, Mats Blomgren, Erik Svedberg-Zelman och Dylan Kjellin/Konstantin Demirel som pojken
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 23 september 2023

Vegetarianen är en hemsk berättelse. Den är mörk och dyster och utan hopp, ger inga svar eller förslag på lösningar. Boken av Han Kan som föreställningen bygger bara är skrämmande. Föreställningen tar ett stor kliv till in i mörkret och fick mig att må illa. Men ensemblen och alla i föreställningens team gör ett superskicklig arbete. Skådespelarna är så skickliga och jag är på djupet imponerad av hur bland annat Karin Franz Körlof och Rebecka Hemse tar sig genom dessa utmanande scener. Det är enastående insatser av skådespelarna. Av samtliga. Scenografin med murar på sidorna och väggar med plast mellan människorna stryker under hur ensamma människorna är, att där finns ingen äkta kommunikation mellan dem, de är alla var och en ensamma och kan inte öppna sig för varandra. Filmat material av den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel (från filmer som Triangle of Sadness, The Square och Turist) förstärker handlingen.


I centrum för berättelsen står en ung kvinna som plötsligt slutar att äta kött. Ingen förstår varför och hennes enda förklaring är att hon hade en dröm. Alla i omgivningen blir oerhört provocerade av hennes val och ingenstans är det någon som erbjuder henne något vegetariskt att äta. Det är skrämmande skildring av strukturer i samhället där inget oliktänkande accepteras. Det finns flera olika tolkningar av hennes beslut. Det är en skildring av maktstrukturer, socialt tvång och ofrihet. Hennes vägran att äta kött är dock bara början på hennes väg bort från tillhörigheten med andra människor. Hon vägrar äta och hon vill bara vara ett träd, hon vill ingå i naturen och slutar prata.

Det visuella är så perfekt med alla delar, ljud, ljus, scenografi, filmklipp. att det gör föreställningen näst intill outhärdlig. Boken är också hemsk men den är upp till oss själva att se bilderna i vårt inre. Nu ser vi misshandeln, övergreppen och den totala övergivenheten och missförstånden på scen. Det är kompromisslöst genomfört och det gör ont att se.

Jag har väldigt svårt att ta till mig vad föreställningen vill säga eller att se att den är aktuell i vårt samhälle. Kultur både får och ska provocera – men att förmedla ett budskap att bli vegetarian för med sig risk att bli anorektiker, det känns väldigt konstigt. Eller att visa att den som blir svårt sjuk i anorexia har en grym pappa som plågar djur? Om jag hade haft ett barn som var sjuk i anorexia skulle jag bli fruktansvärt ledsen om jag såg denna föreställning.
Har vi inte kommit längre än så? Måste den som fått ett barn som har anorexia skuldbeläggas ännu mer?

Föreställningen är ett visuellt mästerverk men handlingen förmedlar ett budskap som gör ont och får mig att må illa. Den är mörk, hemsk och ger inget hopp.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik, Vegetarianen

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

23 september, 2023 by Rosemari Södergren

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan  se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän  på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Byline: Konstab

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Byline: Konstab

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Byline: Konstab

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Ingmar Bergman, KonstAB, Såsom i en spegel, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 285
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in