
How to Save a Dead Friend
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Marusya Syroechkovskaya
En mörk skildring av drogers fruktansvärda nedbrytande makt och ett unikt tidsdokument från förorter i Moskva mellan 2005 och 2017. Marusya Syroechkovskaya är 15 år i filmens början och hon är deprimerad och säker på att hon ska dö innan hon fyller 16. Då möter hon Kimi som får henne att leva upp och hon hittar en anledning att leva. De blir först nära vänner och sedan växer kärleken och de gifter sig. Kimi är charmig, rolig och mjuk. Men det finns ett stort varningstecken kring honom och deras relation. Han använder droger, alla droger det går att tänka sig. Båda två, Kimi och Marusya, nyttjar droger ofta och mycket. Flera av deras vänner dör i överdoser.
Kimi och Marusya är båda förälskade i grunge-musik och gillar Joy Division. Det är fascinerande att se hur denna musikkultur frodades i Ryssland också, men enormt skrämmande att se hur fritt drogmissbruket härjar.
Varningstecknen finns där men i början är det mest fest och glädje. Några år efter att de gift sig har de planerat en grillfest med vänner och kört till ett mysigt ställe tillsammans med allt för grillfesten. Då stjäl Kimi bilen och drar iväg för att skaffa droger. Då inser Marusya att hur mycket han än älskar henne så älskar han ändå drogerna mer.
Det är sorgligt att se hur Kimi obönhörligt förstörs av drogerna, både fysiskt och mentalt. När de två träffades var han fräsch och söt men efter några år börjar han se ut som sliten man och hans hår förlorar sin glans och han ser grå ut. Han utstrålar missmod och ser ut att vara äldre än han är. Han har alla de beteenden som missbrukare har. Han ljuger och luras och kan göra vad som helst för att få droger.
Marusya tar tag i sitt liv och lämnar Kimi ett tag. Hon vaknar till och förstår att livet med missbruket inte är något vettigt liv. Det är självklart svårt för henne att skiljas och lämna Kimi men jag lider ännu mer med hans mamma som har två söner med svåra missbruk. Kimis äldre bror är också missbrukare. Att leva med missbrukare är ett tungt liv.
Marusya har dokumenterat deras liv tillsammans under tolv år. Vi får följa dem på rockklubbar, ute på stadens gator, i deras lägenhet, på fester med vänner och till slut också på begravningen. Allt är filmat med en handhållen digital kamera. Det är en djupt berörande berättelse och det är svårt att se ibland, det gör ont i hjärtat.
Marusya har dokumenterat deras liv tillsammans och på så sätt sparat hans minne för eftervärlden. Dokumentären är förstås höst personlig men ändå inte privat, vilket gör att den fungerar. Det är mycket svårt att förlora en nära anhörig i droger. Den skildrar detta svåra medberoende som en liv med en missbrukare innebär, att både älska någon och samtidigt hela tiden vara rädd att förlora denne. Att hoppas på förändring och samtidigt bli sviken om och om igen. Samtidigt läcker det in tidsdokument från ett Ryssland i förändring, ett Ryssland med våldsam militär och polis. Ett Ryssland där många unga vill leva som i västvärlden. En dokumentär som berör och som berättar både om nationen Ryssland och om livet med en missbrukare. Enastående dokumentär som inte går att skaka av sig, som dröjer sig kvar inom mig länge.
Fakta om filmens regissör och fotograf:
Filmmakaren heter Marusya Syroechkovskaya och föddes 1989 i Moskva. År 2022 flydde hon från Ryssland och bor nu i Israel, även om hon spenderar en stor de av sin tid på resande fot.
Om filmen:
How to Save a Dead Friend är en svensk/norsk/fransk/tysk samproduktion som visats på ett stort antal filmfestivaler och biografer världen över. Den har hyllats och mottagit flera priser, bland annat på Tempo Dokumentärfestival där den 2023 vann priset Tempo Documentary Award.


Golda Mabovitz föddes 1898 i Kiev under fattiga förhållanden, och familjen emigrerade till USA 1906. Golda växte upp i Wisconsin och gifte sig 1917 med Morris Meyerson. Makarna flyttade till brittiska Palestinamandatet och fick sedermera två barn. 1928 började Golda arbeta för fackföreningen Histadrut. Tjugo år senare var hon en av de tjugofyra som skrev under Israels självständighetsförklaring, och 1949 valdes hon in i Knesset för partiet Mapai. Fram till 1956 var hon Israels arbetsmarknadsminister, varefter hon utsågs till utrikesminister och bytte efternamn till hebreiskans meir, ”gör ljus”. Efter premiärminister Eshkols död 1969 blev hon hans efterträdare och satt på posten till 1974. Hon fick epitetet järnladyn och David Ben-Gurion beskrev henne som den ende mannen i kabinettet. Golda Meir är den hittills enda kvinnliga israeliska premiärministern och var den tredje kvinnliga premiärministern i världen. Hon avled 1978; trots att hon inte ville bli föremål för minnesplatser finns ett torg i New York samt en gångbro i Berlin som bär hennes namn.

Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.