• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Ikoniskt normbrytande söndriga konstnärssjälar kolossalt övertygande skildrade – Den sårade divan på Göteborgs Dramatiska Teater

16 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Isac Meijer

Efter en bok av Karin Johannisson

Manus: Emma Broström och Kajsa Isakson

Regi: Anna Ulén (i samarbete med ensemblen)

Koreografi: Soledad Howe (i samarbete med ensemblen)

Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn

Mask: Jessica Cederholm

Musik: Anna Von Hauswolff

Ljusdesign: William Sjöberg

Ljudddesign: Isak Eldh

I rollerna: Hanna Ullerstam, Mia Eriksson och Karin Lycke

Premiär: 14/10 2023 hos Göteborgs Dramatiska teater i Stigbergsliden

Spelas till och med 3/12

Pjäsen bygger på en uppmärksammad bok av professor Karin Johannisson (1944-2016) med samma titel vars underrubrik lyder ”om psykets estetik”. Har tyvärr inte läst, däremot hört talas om boken från 2015 som behandlar tre fallstudier. Om hur tre samtida, berömda konstnärer – Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén, Nelly Sachs – begränsas av patriarkala strukturer och lider av mental ohälsa. Med den tidens språkbruk klassificeras de i perioder som galna hysterikor, blir samtliga intagna på Beckomberga som jag exempelvis läst om i romanen Beckomberga, ode till min familj av Sara Stridsberg. Utan att veta hur det förhöll sig förmodar jag att de aldrig möttes.

I likhet med med formidabla Förfesten på Hagateatern låter emellertid manusförfattarna trion konfronteras, skenbart umgås och framför allt avbryta varandras redogörelser. Johannisson funderar på varför dessa framgångsrika målare, författare respektive poet hamnade på Sveriges största institution för sinnessjuka patienter. Otåligt stoltserande Agnes, späda och frustrerat viljestarka Sigrid samt den sköra kropp som konstituerade judinnan Nelly som diktade sig till Nobelpris i exil. Dramaturgiskt firar konceptet triumfer, gör dessa stundom oerhört intensiva gestaltningar fängslande att bevittna. Dramatiken vistas i en kombination av obehagliga överslag och skarpsinnigt kåserande andningshål. Smärtsam ångest förenas med dräpande humor och stundtals okuvlig kreativitet. Respektive konstnärskap verkar ha utgått från en manodepressiv läggning. Med tanke på deras umbäranden är verkshöjd och omfattning närmast ofattbar.

foto Isac Meijer

Med undantag för ljus- och ljudansvariga och den välkomnande producenten är samtliga i teamet kvinnor. Och om teorier kring intersektionell representation och identitetspolitik strikt tillämpas, är jag diskvalificerad från att ge min syn på helt igenom feminina, sammantaget tragiska öden. Motsvarande exkluderande tankegods uppstod för ett par år sedan inför gedigen dramatisering av Karin Boyes disharmoniska tillvaro efter vistelsen i Berlin. Skulle jag bli ende man som recenserade? Skulle jag få höra att rätt kompetens saknas?

Genus-dogmen till trots skrevs en handfull presentationer på raken av verk med arbetarlitterär inriktning författade av kvinnor för facklig tidskrift (något som inhöstade beröm från Ebba Witt-Brattström personligen). Och den lika skandalomsusade som epokgörande omfattande romanserien Fröknarna von Pahlen har lästs med behållning. Vidare relevant att nämna Amorosa av Mai Zetterling (filmatiserade också nämnda romansvit) och Anna Jörgensdotters biografiska roman Drömmen om Ester. Saknar dock diktsamling av Nelly Sachs (nyutgåva av samlade dikter kom för några år sedan), vars minnesplakett vid port på Södermalm jag sett på guidad vandring.

Hanna Ullerstam foto Isac Meijer

I Den sårade divan förekommer ingen dekor som signalerar att Nelly (Karin Lycke), Sigrid (Mia Eriksson) samt självutnämnda divan Agnes (Hanna Ullerstam) befinner sig på Beckomberga. Heltäckningsmattan i orange, tavlan med skogsdungemotiv, vita väggarna med dörrar samt de utplacerade antika stolarna antyder istället uppväxt i högre stånds miljö, att de rörde sig i en borgerlig offentlighet. Agnes von Krusenstjerna var ju adlig. Man kan absolut anse att teamet borde vara företagsamma avseende scenografin. Å andra sidan har maskör, kostymör och koreograf lagt desto mer resurser på att spegla tre egensinniga personligheter. För dem har produktionen blivit en fröjdefull process, vilket förstås gynnat mottagarna.

foto Isac Meijer

Under halvannan timme exponeras med fabulös frenesi tre livsresor, omtumlande strapatser där destruktiva krafter förhindrar konstnärliga förmågan att blomstra. Agnes von Krusenstjerna vill prata om begångna övergrepp medan en annan av dem undrar hur ångest bäst botas. Och ändå omgärdas deras samlade gärning av ikonstatus. Att de nästan går i clinch med varandras berättelser är ett genialt grepp regissör Anna Ulén ska harangeras för. Går dessutom i vitaliserande närkamp med sina motståndare, männen med makt och män som svikit. I episoder som skaver för subjekten betonas att ”moderna kvinnor inte ska gå under”.

På ett sätt som sällan skett tidigare hos GDT används en kompositörs musik, anmärkningsvärda artisten Anna von Hauswolff vars gotiska elektroniska ljudlandskap och indierock jag utsatt mig för vid några tillfällen. Organisten och sångerskan som genomfört flera spektakulära kyrkokonserter på sistone, bidrar högst väsentligt till att accentuera de porträtterades nojor och starka frihetsbegär. Välkomponerade musiken passar perfekt för ändamålet. Och den är hörvärd i sig.

Karin Lycke foto Isac Meijer

Oerhört sammansvetsade och rutinerade aktörer spelar mot varandra, mot publiken i olika riktningar på den komprimerade gradängen och mot sina rollfigurers inre demoner och utpekade kritiker. Det rebelliska draget hos kvinnor som vägrar vara kuvade, framställs med psykologisk skärpa av sällan skådat slag. Somliga moment av psykos, eller sammanbrott framstår som otäcka. Torde vara påfrestande att tömma sig så här som skådespelare. Stämband ansträngs maximalt när vi blir varse omfattningen av tre huvudrollers plågor. Passionen i utlevelsen är exceptionell. Mitt bland verbala utläggningar lurar okontrollerad vanmakt, ett otyglat ursinne. Omsorgsfullt framtaget kroppsspråk har samma dignitet som repliker fällda med upprorisk hetta.

Ska understrykas att regissören fått till en exakt avpassad kongenial rytm, likt en turbulent färd i berg och dalbana. Tre beklagansvärda öden pendlar emellan att bete sig kaxigt eller desperat, självmedvetet sturskt eller uppgivet. Sammanbindande väsensskilda slutscenerna är magnifika. Koreografen excellerar när ensemblens kroppar tvinnas samman. Ullerstam, Eriksson och Lycke känns fullkomligt hemmastadda i sina historiska karaktärer. Åstadkommer något alldeles extra som tar publiken i besittning!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Eden – mörk, skrämmande, magisk

16 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Eden
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Andrés Ramírez Pulido
Originaltitel La jauría

En ond saga från en avlägsen plats djupt inne i den colombianska djungeln där bland annat giftiga flygfän och annat far runt men det farligaste ändå är människor. Den är mörk och skrämmande och oerhört välgjord. Unga pojkar hålls i ett fängelse-experiment långt in i djungeln där fukt tränger in och dagsljuset sällan får en chans att tränga fram. Djungelns alla ljud brummar och det känns som om jag är där, jag känner fukten.

De unga pojkarna som är i lägre tonåren får slita hårt med att röja upp där naturen har trängt undan byggnader. Det är ett tungt och slitsamt arbete för unga kroppar och däremellan har de pauser med terapi där de ska rabbla ramsor om hur de ska förändra sina liv och bli goda, laglydiga unga män.

Eliu, som är den pojke det mesta av handlingen kretsar kring, lyckas ganska väl att passa in i ungdomsfängelset, både med det hårda arbetet och terapin. Men så kommer El Mono dit, en ung pojke som Elin begått ett mord tillsammans med. Det förflutna som Elin vill komma bort från börjar tränga sig fram. Det är tungt och det är många starka känslor som brottas inne i både Elin och de andra pojkarna.

Men det är inte bara pojkarna som har ångest inom sig. De vuxna, fångvaktarna och poliserna, döljer något. Något ligger under ytan. Något stämmer inte, det känns. Hur kan en sådan anstalt över huvudtaget existera i ett land? Hur rättslösa är de unga pojkarna? Samtidigt kommer de flesta av dem från tragiska bakgrunder med pappor som misshandlar dem. De unga pojkarna har trots sin unga ålder begått grova brott, någon har till och med mördat. Det är en film som inte ger mycket hopp. Den klär av mänskligheten och avslöjar den våldsamma sidan av människor.

Det är inte något feelgood-berättelse. Tvärtom. Men det finns ett litet hopp ändå. Den är mystisk men också socialrealistisk, den är stark och den gräver sig in djupt inom mig. Jag kan inte skaka den av mig utan den tar sig in i mina tankar och jag funderar, tänker och känner, länge efteråt.

Filmen har vunnit GRAND PRIX och SACD Award under kritikerveckan i CANNES 2022 och vann Best Cinematography på Stockholms filmfestival.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Andarnas rike – ytligt och förlöjligar människor

16 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Andarnas rike Bildtext: För programledaren Anna Lindman väntar en rejäl överraskning. Foto: Martina Iverus/SVT

Andarnas rike
Betyg 1
Premiär 12 oktober på SVT

Fler människor i Sverige tror på att det finns något utöver vårt fysiska liv utan att de tror enligt traditionella religioner som kristendom och islam. Flera undersökningar har visat detta. Sveriges Television har gett Anna Lindman, en av sina mer seriösa journalister, i uppdrag att undersöka hur det kommer sig att i världens kanske mest sekulariserade land växer ”tron” på något utanför de naturvetenskapliga förklaringarna fram. Hur har det gått? Det har tyvärr blivit en oseriös soppa av de mest ytliga delarna inom andliga rörelser i Sverige idag.

Jag förstår att den som inte känner till något av allt det som ryms inom andliga rörelser kan serien locka till förvåning och till att se ner på alla dessa människor som är engagerade i detta. Människor inom andliga rörelser förlöjligas och fokus sätts på negativa delar som ryms inom denna stora och mångsidiga rörelser.

Här ska det göras ritualer i alkemi där ritualledaren läser innantill från anteckningar på mobiltelefon (seriöst hur okunnig kan en ledare vara? Kan han inte utantill det han ska säga?) och där ska jagas bort mörka energier ur lägenheter och den som ska få uttala sig vetenskaplig är psykologiprofessor. Fakta är ju att om programledaren och dennes stab hade orkat ta sig ner lite från de allra ytligaste hade kunnat hitta att det finns forskning i USA, Storbritannien, Brasilien och Japan, till exempel, som forskar kring ämnet och där det finns mycket fascinerande och sådant som öppnar ögonen för att det kan finnas något utöver vad vi kan uppfatta med våra fem sinnen.

Häromdagen läste jag en artikel i en vetenskaplig tidskrift där en medicinsk forskare på Lunds universitet skriver att inom sjukvården och inom akademisk forskning är det näst intill förbjudet att som läkare eller annan sjukvårdspersonal berätta om upplevelser och fenomen om att livet fortsätter efter döden.
Forskaren berättar om de uppenbara försöken att undertrycka och censurera parapsykologisk forskning och de som gör det i Sverige. Det kan handla om att ta upp falska anklagelser, spärra åtkomst till tidskrifter, ta bort data och utfrysa och förfölja vetenskapsmän som är intresserade av ämnet.

Det finns ju mycket mer att ta upp än det extremt ytliga som SVT gör i Andarnas rike. Ok, serien är på ett sätt snäppet bättre än det genom-kommersiella programmet Det okända på TV4 som skulle få betyg 0 om jag recenserade. Fast å andra sidan är det knappast någon som tar Det okända på allvar utan publiken ser det väl mest som ett underhållningsprogram som kittlar skräck och rädslor, som skräckfilmer gör. Andarnas rike signalerar att det ska vara en seriös undersökning. Serien tar inte upp andliga rörelser med utgångspunkten att förstå eller hitta vad det går ut på. Där finns ingen ambition att röda vid de existentiella frågorna som alla människor har. Hur kan de annars ha lyckats skrapa ihop ett sådant virrvarr av okunnighet?

Men problemet att tv-serien fuskar förbi de djupgående frågorna är inte det seriens ända problem. Det här ihopklippta väldigt hattigt och inget följs upp ordentligt. Serien verkar ha som främsta mål att förlöjliga människor inom andliga rörelser. Ett faktum är att många människor som söker sig till detta bär på en sorg och har förlorat någon närstående, kanske förlorat ett barn. Då bör dessa människor behandlas med medkänsla och seriöst försök att lyssna.

Här har jag skrivit om tv-serien utifrån upplevelsen från en som är engagerad i andliga rörelser.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Andarnas rike, Andlighet, Anna Lindman, Recension av tv-serie, Sveriges Televion, SVT

Teaterkritik: The World is Full of Married Men – imponerande dockteknik och skådespelarinsatser

16 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

The world is full of Married Men
Regi, översättning, dockmakeri Erik Holmström
Scenografi, kostym, dockkostym Maja Kall
Mask dockmask Siv Nyholm
Livevideo Oskar Steen
Dramaturgi Amanda Fromell
Ljus Olivia Grefve
Medverkande Erik Olsson, Kajsa Ericsson
Nypremiär 14 oktober 2023 (urpremiär 2021) på Intiman i Malmö

Förställningen The World is Full of Married Men har i och med nypremiären på Intiman i Malmö fått en större scen. I ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Malmö Dockteater gjorde den välbearbetade föreställningen i Holmströms regi succé redan 2021. Den bygger på Jackie Collins skandalomsusade debutroman med samma namn från 1968. Miljöerna utspelas i ett frigjort London under 1960-talet.

Romanen som ansågs göra personer ”perversa” (Wikipedia) förbjöds i Sydafrika och i Australien. Senare hamnade den i genren ”tantsnusk”, vilket nog förklarar varför även Intiman ger rekommendationen från 15 år och uppåt. I förhandsvideos syns glimtar från små lyx-dock-miljöer med vita ombyggda barbies som agerar i hotellsängar med tillhörande extravagans. Hintar ges om att green-sceeen möjliggör att skådespelare och dockor blandas. DN:s recensent Lindqvist imponerades vid urpremiären av det skickliga skådespeleriet samt av att ”död materia kan bli så uttrycksfull”. Förväntningarna är således på topp …

Jag sätter mig i den anrika gamla motiv-vävda teaterstolen i teaterlokalen som faktiskt också användes på 60-talet. Framför mig på scenen står ett tiotal dock-skåp infattade i grönt placerade i en halvcirkel i bakre fonden. Bredvid mig finns unga vuxna i kreativa bohemiska kläder men även andra teatergäster som nog själva nog var lika unga som karaktärerna i pjäsen på 60-talet. En stor skärm med bokens titel i slängiga bokstäver hänger över scenen som en inbjudan till ett drive-in-hotell i USA.

Storyn vi tar del av har ett klart vuxenperspektiv och vi lär känna en samling personer i reklambranschen. Så gott som alla beskrivs med tonvikten utifrån främst sina lustar – hur de lyckas få eller längta efter sex. Tantsnusk blir bara förnamnet när dockornas materiella tekniska lösningar och ljudeffekter konkretiserar, och ett mycket skickligt skådespeleri levandegör, vad de har för sig.

Vi lär känna paret David Cooper som arbetar på en reklambyrå och frun Linda Cooper som har två barn gemensamt. Han vänstrar, hon vänstrar. I slutet av pjäsen har båda skilt sig och startat om med nya parters. Vi blir också bekanta med Paret Grossman. Den unga smäckert läckra frun Lori Grossman dansar loss i en scen på ett party som blir som en sinnebild för tidsandan: ”släpp loss- känn din kropp – njut medan du kan!”. Med stegrande oro tar vi under kvällen också del av de strapatser den blonderade fotomodellen Claudia Parker – med klingande skånska – tar sig igenom. Vi hör henne frigjort skratta åt de ärligare friarna, och anamma de vidlyftiga och farliga. Vi följer hennes försök att sängvägen göra karriär.

Levande party-miljöer och blänkande sidenlakan och glitter i hotellrum kommer nära oss på bildskärmen. Kameraarbetet och det docktekniska över lag är imponerande. Såväl det dekadenta, det hippiecharmiga som de välhållna hemtrevliga sovrummen i villorna blir träffsäkra i den välgjorda scenografin.

Scenarbetarnas närvaro – och den tekniska öppna lösningen — ökar upplevelsen av det som sker framför våra ögon – men jag försöker koncentrera mig på handlingen. Jag försöker tänka bort allt det komiska, de tekniska detaljerna som får oss alla att skratta. Summan blir att trots detta tillspetsade och den satiriska udden – blir dockornas karaktärer förvånansvärt trovärdiga. Musiken kastar oss bak i tiden och vi förflyttas och värms av den tidens unga vuxna. De som ville bryta sig loss från de konventioner och borgerliga ideal som rådde då.

Det blir på ett sätt som en antropologisk studie som levandegjorts framför mina ögon. Är detta människosläktets olika ansikten? Jag stannar vid de rädda sökande ögonen den lite utsatte mannen hade – han som misslyckades både med sitt äktenskap och med sin sexbomb till älskarinna. Bakvägen fångas han in i en ny relation, oklart om det var vad han önskade. Nog väcks frågor av Collins manus som räcker långt än i dag, och Malmö Dockteater har sannerligen tagit på sig uppgiften att förmedla dem.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Försök # 1 på Göteborgs Stadsteater – Enastående bedrift dissekerar egna hantverket

16 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Koncept, text & regi: Iggy Malmborg

Koreografi: Beck Heiberg

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson

Medverkande: Jesper Säderblom

Urpremiär: 13/10 2023 på Lilla scen

Spelas 2/12 (som del i trilogi)

80-talisten Iggy Malmborg är skådespelare i botten, förekommit i en rad filmer och teve-serier. Utan min vetskap har han turnerat i Europa sedan tretton år tillbaka i eget namn. Agerar på senare tid mer sällan själv på scen. Ägnar sig istället åt att bland annat regissera regelbundet på en ledande teater i Berlin. Under hösten gästar Malmborg bördig från Malmö Göteborgs Stadsteater i monolog som framförs på engelska. Han har hyllats för en estetik som gör det komplexa konkret. Tredelade sviten Försök introducerades under Stadsteaterns presentation av spelåret, med komisk precision av Victoria Olmarker och en stumfilmagerande Jesper Söderblom. Han skulle lösa en komplicerad uppgift, nämligen att på kommando fälla en tår. Den scenen finns inkorporerad i Försök # 1 där tillvägagångssätt grundligt förklaras.

Malmborg introducerar själv sin uppsättning på urpremiären. Berättar i intervju att hans trilogi kretsar kring teaterns maskineri. Dels skådespeleriet som hantverk, dels hur en uppsättning är konstruerad. Underrubriken lyder: ”Skådespelarens dilemman – tre mikropjäser”. Att repetitionstiden avsiktligt begränsats blir till en extra utmanande förutsättning, för upphovsmannen och hans förlängda armar på scenen. Därav titeln på projektet. Man kastar sig ut, exemplifierar teser i ett intimt samspel skådespelare – idégivare/ manusförfattare. Inledande delen fokuserar obönhörligt på upprepning, att en aktör bunden till tiljan måste kunna få ur sig identisk leverans föreställning efter föreställning utan synbar slentrian. En avgörande skillnad mot filminspelningar där tagningar tas om, bara tills regissören blir nöjd. Upprepningens ”gissel” påminner om vardagens rutiner och behov. Utfallet i form av monolog kan enligt Malmborg, rymma både ett skrattekande eko och vara utgångspunkt för kritiskt tänkande.

foto Ola Kjelbye

Monologen pågår i omkring en timme. Bortsett från den plaststol Jesper Söderblom i omgångar sitter på är scenen kal. Hans bylsiga kläder med uppkavlade byxben och grova skor ska förmodligen uppfattas som praktiska, för någon som ska delge publiken sanningar om skådespeleriets hemligheter. Söderblom som också synts på vita duken och i tv-rutan har ingått i Stadsteaterns ensemble sedan 2016, vilket jag kunnat glädjas åt ett otal gånger. 2019 höll han oss i ett järngrepp ensam på samma scen i en uppfordrande modern klassiker. Syftar på Pär Lagerkvists Dvärgen.

Nu använder han sig av sin egen erfarenhet, sin kropp och hänvisar till sin uppdragsgivare. Vänder med enorm nerv in och ut på verktygslådan för att visa hur agnarna skiljs från vetet, blottlägger vad som manifesterar ett äkta uttryck. Inlagda konstpauserna är på gränsen till extrema, tillhör de ingredienser som kan förefalla nördigt interna, skickar blinkningar till alla som försökt att äga ett scenrum. Det specifika med den expressiva monologen är att den övertydligt aviserar vad som ska ske, kommenterar vad som utförts och avslöjar beprövade tekniker. Och i manus finns finurligt instoppat passusar som relaterar till yrkesmannen privatliv och hang ups.

foto Ola Kjelbye

Malmborg röjer i sin introduktion på plats, vilken logik som i en anda av dekonstruktion driver monologen framåt. Rör sig om att realisera filosofin om att framställa komplex materia på ett konkret sätt. Samma skeende, rörelsemönster och skärpa i betoningar (några få knappt märkbara skillnader kunde förnimmas ) upprepas likt två halvlekar i fotboll med identiskt utseende.

Drog på förhand parallell till Erik Holmströms mycket lyckade och hastigt framtagna, dramaturgiska varianter på Don Quijote med ideliga kopplingar till samtiden, en lekfull teater-fest under pandemin på Folkteatern. Konstaterar att jämförelsen haltar då Försök # 1 utvärderar vari en gestaltande yrkespersons knep består, hur kreera en tyngd och karisma som kommer i närheten av den ouppnåelige Ernst Hugo? Metaaspekten roar på ett högst underfundigt sätt, känns exklusiv. Man blir innesluten i en process, tilltalad.

Kunde skönja ett självironiskt drag, samtidigt som Söderblom definitivt verkade medveten om sin aura. Eller var det bara en pose han instruerats till? Har skrivit det förr och upprepar(!) att Jesper Söderblom är den främste karaktärsskådespelaren på Västkusten. Uträttade som solitär utförare av Iggy Malmborgs vision (kompletterad med egna tillägg) en makalös prestation! En teaterproducent ansåg uppsättningen alltför nördig för att bredare kunna nå ut. Kan förstå argumentet, fast för egen del blev jag förtjust. Fick mersmak för projektet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 278
  • Sida 279
  • Sida 280
  • Sida 281
  • Sida 282
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in