• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Blir du ledsen om jag dör? Klumpig och nästintill skrattretande melodramatik

17 augusti, 2026 by Elis Holmström

Filmrecension Nästan Forever!

Blir du ledsen om jag dör?
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Rojda Sekersöz

Det minst sagt njugga betyget ovan berättar – som i alltför många fall, inte allt. Att ta sig an den svenska gängkriminaliteten på film har varit nästan tabu-artat. För ett tag sedan mottog vi Miseria, en film så usel att det kunde vara värt att överväga en ny betygsskala innehållandes negativa betyg. Ämnet är en politiskt het potatis som oftast destillerar till att endast bli retorik för att tävla om maximala strafflängder. De mest drabbade områdena och människorna som bor i dem blir endast till kall statistisk eller en cynisk komponent i ett politiskt argument.

Vad gäller att ge de utsatta områdena ett faktiskt ansikte och samtidigt göra det med värdighet och omtanke så lyckas regissören Rojda Sekersöz till fullo. Där andra som vill skildra förorten, eller för den delen svenska subkulturer och dess många egenheter, presenterar det hela med märkliga pretentioner – i värsta fall rent självgod exhibitionism som i den helt outhärdliga Stammisar, finns är en naturlig och uppenbart bekväm inställning till materialet men också till karaktärerna. Därför blir de olika slangtermerna samt den – avsiktligen, o-eleganta dialogen till en faktiskt tillgång i stället för ett sänke. Huvudrollsinnehavarna Peshang Rad och Rudwan Socdal har dessutom en god kemi som på ett övertygande sätt säljer in den komplexa relationen som alltid är närvarande då det gäller ”ställföreträdande” föräldrar och barn.

Så varför leder dessa uppenbara plus till en film som halkar ned till de låga och inte alls särskilt välkomna betygsnivåerna? Svaret är – tyvärr, lika enkelt som sorgesamt. Trots de goda intentionerna och de många gånger stabila agerandena blir filmen saboterad av klumpig och nästintill skrattretande melodramatik som förvandlar några nyckelscener till outhärdlig pekoral. Ett antal – på pappret, starka scener blir demolerade av påträngande musik som är så pass malplacerad att det blir plågsamt distraherande. Sekersöz hittar inte heller någon balans mellan de lättsamma delarna kontra de kolsvarta där döden står inför dörren. Det är som att se ett jättelikt pussel där individuella bitar är klanderfria men där monteringen är rent monstruös. Att filmen tar inspiration från de mest rudimentära och enkla amerikanska independent-filmer blir också alltför uppenbart då den hela tiden eftersträvar att följa i samma fotspår som den aningen bortglömda – samt överskattade, Half Nelson, där mentorn bär på minst lika mycket svårsmält emotionellt bagage som lärjungen. Det är en klassisk formula som – tyvärr, endast funkar delvis här, då allt kulminerar i att vara hopplöst sentimental. Att filmen också försöker sig på en rad onödiga visuella knep och knåp som ett foto som blandar kraftig mättnad för att senare skifta till något mer avskalat leder inte till något annat än förvirring. Sättet passerad tid förmedlas genom filmen är också i det närmaste katastrofalt. Flera sekvenser är helt beroende av att förlöpt tid förklaras effektivt gentemot tittaren, istället liknar filmens veckor och månader snarare ett par lösryckta dagar.

Mot slutet kollapsar tyvärr alla fördämningar och filmens absolut sämsta sidor tar rodret. Enligt uppgifter produceras 300 000 ton socker i sockerbruket Örtofta i Skåne, det ligger ungefär en timme från Malmö där berättelsen utspelar sig. Tyvärr lär det vara inhemsk sockerbrist det närmsta årtiondet. Slutet nyttjar nämligen varenda sockerbeta som existerar i vårt avlånga land. Att publiken ens har sina tänder kvar efter detta förblir ett mirakel. Från att ha bjudit på ett antal sansade sekvenser med faktisk emotionell häfta blir allting ett sliskigt skämt. Och om inte detta var illa nog basuneras det ut lite Arja Saijonmaa i högtalarna. Då spelar det ingen roll att filmen bjuder på en och annan god scen, just då hörs endast ett vrål efter en akut insulininjektion.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Way Out West 2026 – Saint Etienne och deras ljust svepande rytmer är en nostalgikick trots oförklarligt missöde

16 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

3

SAINT ETIENNE från London framträdde i det rektangulära tält, uppspänt på en gigantisk stålkonstruktion vars scen kallas Linné, vid 16-tiden festivalens sista dag. Hinner fram i tid och står i jämnhöjd med deras PA/ mixerbord. Uppslutningen i det halvmolniga vädret är skaplig. Vad beträffar den komponerande trion Bob Stanley, Peter Wiggs och Sarah Cracknell finns personliga minnen vilka daterar sig drygt trettio år tillbaka. Med sin blandning av trendig klubbkultur och positiva vibrationer från oförarglig 60-tals pop blev de populära intervjuobjekt för tidskriften POP (har samtliga nummer). Nyfiken genom deras lansering införskaffades andra albumet So Tough och senare en cd som bestod av gruppens samlade singlar. Har för mig att jag sett dem både på Magasinet i Göteborg (samma lokal som legendariska Errols) och på Hultsfred 1994.

Efter framgångsrika åren då förhöjd livsglädje spreds till oss tappade de en smula i kvalitet, framstod inte längre som lika relevanta. Måste medge att jag trodde att de lagt karriären på hyllan, vilket visar sig vara ett helt felaktigt påstående när man efterforskar deras historik. Borde ha kollat upp vad de haft för sig i förväg. Saint Etienne lade aldrig av. Ett dussin album har släppts plus att engagemang avsatt sig i andra projekt. I synnerhet senaste åren råder stor aktvitet i studio. Wiggs har bakgrund som DJ medan Stanley varit verksam som journalist, författare och filmproducent. Eftersom jag med mycket bristfällig insikt i deras fortsatta verksamhet trodde att de nyligen gjort comeback, blev min bedömning av en drygt trettio år äldre sångerska att hon tycktes ibland ringrostig och vid en sekvens aningen svajig i rösten.

foto Peter Birgerstam

Apropå intresset för film lades dialoger från engelska 60-tals filmer in i kompositioner under eran de kom fram. Och i den trekvart Saint Etienne har till förfogande illustreras låtarna visuellt med tjusiga filmklipp på backdrop Trion kompletteras för övrigt av två livemusiker, trummisen Loz Colbert och Joe Bennett på gitarr som i minst en melodi trakterar fiol. Vi försätts i förväntad stämning då gamla godingarna Nothing Can Stop Us och You´re In A Bad Way lagts först på repertoaren. Är definitivt nostalgi att få återuppleva dansanta drivet, sköna slingorna och den ljuva, numera mogna rösten när refränger sträcks ut. Om angivet omdöme finjusteras hamnar jag på 3+ föga förvånande.

Efter tredje låtens intro hände ett obegripligt missöde två gånger. Som om PA-ansvariga orsakade att ljudet försvann, vilket givetvis fick bandet att lämna scen och nog var nära att ge upp. Första avbrottet som lät som att strömmen kopplats bort varade i cirka fem minuter. När samma missöde inträffade igen kom till slutet skriftligt meddelande på skärmarna, om pausad konsert på grund av oförutsedda omständigheter. En del lämnade tältet. Uppehållet varade uppskattningsvis en kvart. Cracknell talade om att hon istället skulle ta sig en drink om ansvariga inte skulle fixa tekniken. När man äntligen kunde fullfölja sin show uppstod en kommunicerande välviljans atmosfär. Publiken tackades för visat tålamod. Gavs märkligt nog aldrig någon förklaring från arrangören till denna unika, avtändande incident.

Fäster mig efter återstarten vid snyggt svepande beat och break från trumslagare i tämligen färska singeln Take Me To The Pilot, skriven tillsammans med Paul Hartnoll i Orbital. Uppstod förstås extra jubel när detta behagliga tog slut. Singeln Like A Motorway från 1994 svänger småputtrigt, vilket varit deras adelsmärke och då ibland tryfferat med hårdare beat anpassat för ben och höfter. Oftast komponeras i dur. Medvetna om att vi önskar hits görs Spring från debuten, fast också första singeln från senaste albumet. Den radikala omdaningen av Only Love Can Break Your Heart illustreras bakom dem med en långhårig yngling, kompositören Neil Young så klart. Kan passa på att tala att jag äger maxisingeln på vinyl. Att beskåda vad som hände på deras backdrop var konserten igenom underhållande.

Gillade soundet och framtoningen överlag, men hade trott att jag skulle känna mer. Antydan till stark vällust fanns, men den slog bara ut i full blom glimtvis. Saint Etienne är kända för en sval och proffsigt polerad image. Kan emellertid också skapa minimalistiskt groove vilket lyckligtvis sker ett par gånger. Som jag föreställt mig levereras en framflytande final i optimismens tecken. Cracknell som ändå fixar sin uppgift tillfredsställande sjunger He´s On The Phone och Tonight om min något ofullständiga info stämmer. Det tekniska missödet torde rimligen ha påverkat Saint Etienne negativt och de kunde gott ha fått spela en stund till.

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Scen Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Teaterkritik: Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård – En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp

16 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård

Höga visan
Premiär 14 augusti 2026
Skådespelare Enbart Lotti Törnros (monolog).
Upphovskvinna Hanna Nygårds.
Teatergruppen Hög produktion.
Scen: Benhuset, Katarina kyrkogård i Stockholm

Höga visan i Gamla testamentet är en poetisk och vacker text om evig kärlek. Den har som de flesta bibliska texter tolkats på flera olika sätt, ibland symboliskt och ibland bokstavstroget. Inom judendomen tolkas den ofta som Guds kärlek till Israel och inom kristendomen som kärleken mellan Kristus och kyrkan. Hanna Nygårds och Lotti Törnros tolkning är dock mindre symbolisk och mer bokstavstrogen. Det är tvåsamhetens kärlek som är i centrum och framför allt, enligt Lottis monolog, kärlekens baksida eller pris: sorg och förtvivlan. En kärlek som ofta är självupptagen och drivs av en längtan efter någon utomstående som förväntas rädda mig och fylla mina känslor av inre tomrum. En förälskelse där den andre till en början upplevs som i det närmaste perfekt, som den enda rätta. En illusion som tenderar att övergå i besvikelser när sprickorna i fasaden visar sig. Något som Lotti spelar upp på scenen på alla möjliga sätt.

Pjäsen handlar om den övergivnas besvikelser och inre och yttre kamp mellan förtvivlan och strimmor av hopp. En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp: sorg, förtvivlan, ilska, anklagelse och hat. Du har förstört mitt liv. Du lovade att vi alltid skulle vara ihop. Du sa att jag var din största och eviga kärlek. Vi skulle vara öppna mot varandra och ta upp allt det som skavde. Du din lögnare. Men också minne av vackra kärleksfulla stunder. Och naturligtvis, meningslösa försök att skriva om historien. Varför vågade jag inte se det som var på gång? Vi slutade ju att intressera oss för varandra för länge sedan. Varför kysstes jag inte oftare. Varför sa eller gjorde jag så och inte så? Men mitt i alla förtvivlan visar sig också, visserligen ansträngt, men ändå strimmor av hopp: jag klara mig själv, jag ska ta hand om mig själv, det som har hänt är inte så allvarligt egentligen.

Till slut finns det ingen kraft kvar för allt meningslöst ältande. Det illustreras av en kruka med en liten ekplanta som Lotti en gång gav sin älskade som bevis på den eviga kärlek som de lovade varandra när förälskelsen blommade. Plantan var en symbol för drömmarna om att ha träffat den rätta som kan tillfredsställa de flesta behov. Nu visar den en väg ut ur den destruktiva rundgången av känslor och tänder ett hopp om något nytt. Tillsammans med publiken planterar Lotti om ekplantan ute på Katarina kyrkans kyrkogård. Men en fråga som dröjer sig kvar är om det som planteras om är samma gamla ekplanta och samma självupptagna drömmar om tvåsamhet som räddning. Eller har det hänt något med Lotti. Har hon fått syn på sin egen roll i det som har hänt. Eller är det samma gamla planta och samma drömmar som planteras om med risk för upprepningstvång i nya förälskelser, besvikelser, tystnad och kanske nya uppbrott.

Lotti Törnros monolog är mycket trovärdig vilket gör att man kan känna igen sig i och kanske lära sig något av det som utspelas på scenen. Hennes verbala tal, kroppsspråk och rörelser på scenen uttrycker besvikelsens och sorgens känslor på ett imponerande sätt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Benhuset, Höga visan, Katarina kyrkans kyrkogård, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Familjemusikalen Mrs. Doubtfire får nordisk premiär på Östgötateatern

16 augusti, 2026 by Redaktionen

Familjemusikalen Mrs. Doubtfire får nordisk premiär på Östgötateatern!

Familjemusikalen Mrs. Doubtfire får nordisk premiär på Östgötateatern, berättar ett pressmeddelande:

Östgötateatern är stolta över att ge nordisk premiär för den hyllade Broadwaymusikalen Mrs. Doubtfire. Hösten 2026 får publiken möta den älskade berättelsen om Daniel Hillard och hans alter ego Mrs. Doubtfire – i en varm och fartfylld familjemusikal fylld av humor, hjärta och igenkänning.

– Vi är otroligt stolta att få ge Östgötateaterns publik denna fantastiska musikal som på ett utmärkt sätt blandar humor med en berörande historia. Jag är helt övertygad om att publiken i alla åldrar får med sig såväl ett gott skratt som en skvätt tårar från teatern efter denna föreställning, säger teaterchef Kristoffer Berglund.

Musikalen bygger på den filmen med samma namn från 1993 med Robin Williams och Sally Field i huvudrollerna.

Vi får följa Daniel Hillard – en nyskild och arbetslös skådespelare, som i ett desperat försök att få vara nära sina barn kliver in i rollen som den äldre, kvinnliga hushållerskan Mrs. Doubtfire. När han lyckas få jobb hos sin exfru Miranda inleds ett dubbelliv fyllt av skratt, känslor och kaotiska förvecklingar.

Med högt tempo, medryckande musik och massor av humor kastas vi mellan Mrs. Doubtfires vilda upptåg och Daniels utmaningar. Men bakom förklädnaden döljer sig också en djupare berättelse – om föräldraskap, identitet och kärleken till familjen, oavsett hur den ser ut.

Spelperiod
Nordisk premiär: lördag 5 september kl 15.00, Östgötateatern i Linköping
Linköping: 5 september–24 oktober 2026
Norrköping: 7 november–31 december 2026

Medverkande skådespelare
Peter Jansson, Karin Oscarsson, Eric Hallengren, Moa Eklöf, Camilo Ge Bresky, Rachelle Larsson, Marika Strand, Sven Angleflod, Vide Wilson Levahn, Julian Blomqvist Vilenius, Alexander Sherwood, Gustav Kvale, Hjalmar Freij, Astrid Skogh, Thalia SpyrouKambanou, Julie Marlow, Sara Östberg Diakité, Hanna Ulvan, Elin Malmborg, Martin Henriksson-Urech, Emma Wihlborg

Orkester
Kristin Stenerhag, Tomas Nordebrink, Niclas Lindblom, Alexander Walldén, Marcus Österlund, Ella Björkdahl, Michael Lindholm, Johan Nilsson, Magnus Jacobson, Magnus Fritz, Fredrik Ingå.

Inspelad musik, musiker:
Åse-Maria Bygland Larsen, Henrik Westerberg, Lars Hedlund, Pelle Anelid

Konstnärligt team
Regi och koreografi: Anna Ståhl
Scenografi: Marcus Englesson
Kostymdesign: Annsofi Östbergh Nyberg
Ljusdesign: Per Hörding
Ljuddesign: Michael Andersson
Musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Kristin Stenerhag
Peruk- och maskdesign: Anna Stålfelt
Översättning: Calle Norlén

Arkiverad under: Musikal, Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Linköping, Mrs Doubtfire, Östgötateatern

Filmrecension: The Invite – briljant

15 augusti, 2026 by Linou Gertz

Filmrecension The Invite

The Invite
Regi Olivia Wilde
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 21 augusti 2026
Betyg 4

Efter de vitt skilda Booksmart och Don’t Worry Darling (som jag fortfarande håller som hennes bästa) är skådespelaren Olivia Wilde återigen aktuell med en ny film som regissör – men också som en av huvudrollerna. Det är en liten ensemble, till en början hon (Angela) och Seth Rogen som spelar hennes man Joe, om fyra personer som senare byggs på med deras grannar som bjuds in på middag då de vill visa upp sin nyrenoverade lägenhet som tydligen varit lång och högljudd. För att sträcka fram en fredskvist bjuder de in dem till en liten soaré men kvällen utvecklar sig inte riktigt som de tänkt sig. Brutal ärlighet och snabba frågestunder om varandra sänker snabbt stämningen och bygger en bubbla av osäkerhet och en berg och dalbana av känslor.

Det snabba tempot i dialogen, träffsäkra blickar från främst Olivia själv som talar mer genom sina ansiktsuttryck snarare än ord (även om de också avfyras likt ett maskingevär emellanåt) och allas olika personligheter skapar en enorm humoristisk pärla som är svår att värja sig emot. Biosalongen exploderar ofta av skratt och det är tydligt att detta är en dramakomedi som gör sig bäst på bio med stor publik. Känslan är lite klassisk Woody Allen blandad med Bergmans Scener ur ett äktenskap där mixen kastas in i ett modern setting som bland annat blir talande om när det kommer fram att den stora fina lägenheten är ärvd från Joes föräldrar och ingenting de kunnat ha råd med själva – ett tecken i tiden på hur kapitalistisk spelplan fullständigt förstört den amerikanska bomarknaden med skenande priser som lämnat många med flertalet inneboende i allt trängre boutrymmen och det främsta sättet att få en bra lägenhet genom är arv och därmed en hel del tur.

Manuset, skrivet av Will McCormack och skådespelaren/författaren Rashida Jones, är briljant och det märks att i alla fall Rashida har bred erfarenhet av såväl drama men kanske främst komedi. Det sicksackas friskt mellan de mer komiska delarna som ibland mynnar ut i rena bråk och en del kanske bara andra oväntade lugnare delar. Men allt som oftast tillbaka till det mer öppna varma och skrattretande som ändå är ryggmärgen filmen vilar på. Grannarna, spelade av Edward Norton och Penélope Cruz, har själva varit högljudda (men av helt andra anledningar) och det finns alltid saker som en av grupperna vet men inte den andra eller publiken – ett briljant upplägg för lögner, undanflykter och bortförklaringar som sedan alltid kommer tillbaka för att skära dem som ett svärd i magarna. För det mesta ligger passande musik i bakgrunden och bygger på den aktuella stämningen, men när det ska bli ledsamt slår det tyvärr över och blir mest manipulativt tear-jerkande och hade nog helst fått bära sig självt utan att musiken ska berätta för oss hur vi ska känna i stunden. Men det blir också ett undantag som bekräftar regeln och ingenting som förstör helheten speciellt.

Ingenting varar för evigt, inte ens personliga relationer som byggs upp till att väldigt raskt kanske bli någonting mer, och när allting kraschar byts skratten snabbt ut till allvarsam tystnad – såväl på duken som i salongen. Filmen har oss i sitt järngrepp och det är inte ofta en film lyckas agera dirigent och publiken så villigt spelar med som vi vore dess band. Crescendot är inte alls vad en förväntar sig, liksom väldigt lite i filmen är – vilket ger en känsla av egensinnighet och stark personlighet – och trots det enkla upplägget känns det inte som du redan har sett denna filmen hundra gånger innan. Därmed kommer slutet lite som en chock både för huvudparet men också oss utanför.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in