• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Maestro

7 december, 2023 by Elis Holmström

Maestro
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Bradley Cooper

Efter braksuccén med sin nyversion av A Star Is Born har Bradley Cooper höjt sina regissörsambitioner till nya nivåer. På pappret är Maestro en renodlad utveckling – eller förhöjd version, av föregående film. Ännu en gång är kreativa artister i centrum, samt förhållandet mellan dem. Men denna gång är det inte tal om popstjärnor i relationskris, istället har Cooper ställt in siktet på en av de mest ansedda och respekterade amerikanska kompositörerna i modern tid, Leonard Bernstein. Och med producenter som Martin Scorsese och Steven Spielberg bakom sig är det inget tvivel om att den önskade slutdestinationen är långt bortom stratosfären.

Coopers iver och förhoppning att ta nästa steg leder till en rad nya exkursioner till tidigare outforskad mark. Bland annat väljer han att stirra sig blind på amerikanska filmklassiker. Bland annat verkar James Stewarts mest älskade filmer vara huvudsaklig inspiration, framförallt vad gäller filmens introduktion som uteslutande är fotograferad i ett utsökt svartvitt foto. Också det tempo som dialogen framförs i är så pass autentiskt och tidstypiskt för amerikansk 1950-tals film att det mycket väl skulle kunna misstas för att vara ett verk regissören Billy Wilder. Coopers tekniska färdigheter som regissör är märkbart förbättrade sedan sist, och visuellt är Maestro i samma klass som de nämnda producenternas filmer – Scorsese och Spielberg, med minutiöst vackra kostymer och klanderfria scenografier som känns autentiska ned till minsta cigarettfimp. Cooper är inte heller genant över att ta inspiration från Spielbergs breda, öppna och inbjudande – men samtidigt djupa, dramaturgi. Precis som Wilders bästa filmer är dramat och relationerna presenterade med en värme, öppenhet och bredd som påminner en amerikansk motorväg. Det är en återgång till en tid då dramatik inte bara handlade om ångest, sotsvart hopplöshet och sammanbitenhet.

Berättelsen är strukturellt enkel, den centrala relationen mellan Cooper i huvudrollen och Carey Mulligan – i rollen som Bernsteins hustru Felicia Montealegre Bernstein, har en simpel men medryckande öppenhet som engagerar. Försöket att skapa en biografisk film som känns bred och skapad för massorna måste applåderas och denna typ av publikfrieri har också visat sig vara effektivt inom genren – se bara till James Mangolds Walk The Line. Men försöket att efterlikna Spielbergs värme, kombinerat med dennes emotionella djup, blir i slutänden bara ett tappert försök. Cooper är så pass mån om det tekniska att han glömmer bort att skänka sitt berättande några betydelsefulla direktioner, något som är centralt för den publikfriande dramatik han eftersträvar. Bernsteins arbete må vara av stor vikt men det är hans komplexa – och inte helt enkla, förhållande till sin bättre hälft som är menat att vara filmens hjärta.

Även om både Cooper och Mulligan är oerhört kompetenta i sina roller saknas samma gnista och passion som den mellan Cooper och Lady Gaga i A Star Is Born. Relationen känns i flera lägen rent deterministisk och sättet förhållandet utvecklas är som bäst grovhugget. Till skillnad mot filmen om en annan celebritets hustru – Priscilla Presley, är Montealegre Bernstein en kvinna med personlighet, talang och ett liv värt att berätta på film. Detta gör att filmen faktiskt känns otillräcklig, framförallt då endast Bernstein artistiska gärning skulle kunna vara grund för ett antal dokumentärfilmer.

Denna otillräcklighet blir till slut hämmande för filmens narrativ. Centrala aspekter av Bernsteins liv förbises, exempelvis hans många sociala gärningar, där hand bland annat opponerade sig kraftigt mot Vietnamkriget och stod upp för medborgarrättsrörelsen. Bernsteins bisexualitet behandlas inte heller särskilt kompetent, det blir endast en berättarmässig kugge i maskineriet. Ju längre berättelsen löper desto mer uppenbar blir bristen på dramatiskt och emotionellt djup. Istället är de mer gråa perioderna och problematiska aspekterna av Bernsteins liv krampaktig presenterade. Filmens final är dessutom tårdrypande bortom all beskrivning. Det är så pass sentimentalt att det är svårt att överhuvudtaget beröras, trots starkt skådespel från framförallt Carey Mulligan. Vad som dock lyckas framhävas utan hysteriska försök att vrida om tårkanelen är Bernsteins briljans som dirigent. Genom ett par lysande sekvenser lyckas Cooper att förmedla skillnaden mellan en kompetent dirigent och en mästare som Bernstein själv. Överlag är sekvenserna då Bernsteins talang som orkesterledare framhävs fullkomligt trollbindande genom strålande skådespel från Bradley Cooper och genom Bernsteins musik som filmen lyckats säkra rättigheterna till.

Tanken att göra en bred biografi som kan appellera till massorna är beundransvärd. Det är också helt i linje med Bernsteins egen idé att göra symfonisk musik till ett medium för allt och alla. Men trots den vackra förpackningen och solida insatser från huvudrollsinnehavarna når Maestro aldrig bortom att vara kompetent men ihålig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

6 december, 2023 by Rosemari Södergren

En sommar
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Catherine Breillat

Vad är passion? Vad händer när den greppar tag i en människa? En berättelse om passion som gör att människor är beredda att skada både sig själv och föremålet för passion. En film som vrider och vänder på begreppet våldtäkt och sexuellt utnyttjande.

Anne är en medelålders kvinna och är en respekterad jurist. Hon lever med sin man Pierre och deras två adopterade tvillingdöttrar. När Pierres 17-årige son Theo fått stora problem med sin skola flyttar Theo till Anne och Pierre. Theo är en nonchalant tonåring som söker konflikt hela tiden. Till sin pappa förklarar Theo att han insett att pappan skaffat sina två adoptivdöttrar bara för att han har dåligt samvete för att han aldrig var någon bra pappa då Theo var liten.

Pierre jobbar mycket och är iväg på konferenser så det blir Anne som till stor del får ta hand om Theo. Anne och Theo hittar någon slags vänskap och har kul tillsammans och det växer snart till en flirt och de har sex tillsammans. Eftersom Theo är 17 år är det inte förbjudet att ha sex med honom men som styvmor måste det nog ändå anses som ett brott då hon ”utnyttjar” något som är beroende av henne, enligt samma regler som gör att lärare kan dömas för sexuellt utnyttjande av en elev eller en psykiatriker eller psykolog inte får ha sex med sina klienter.

Fast deras passionerade historia ligger väldigt nära våldtäkt eller sexuellt utnyttjande från andra hållet. Det vill säga Theos beteende gentemot Anne. Efter att de haft sex första gången säger Anne till Theo att det inte får hända igen. Och trots att hon säger nej så förför Theo henne igen och igen. Hon säger nej i början med ger sig sedan hän åt deras sex. Det är väldigt svårt att se för jag tänker på hur det skulle kunna hanteras i en rättegång. Hon sade nej men slutade säga nej efter en stund. Det blir en bekräftelse på myten att kvinnor säger nej fast de menar ja.

Men vad är deras relation för något? Det är knappast kärlek eftersom de försöker göra varandra illa och försöker skada varandra. Passionen förvandlas till hat. Filmen är svårt att riktigt tolka. Svårt att veta vad regissören vill säga. Även om regissören vänder på åldrarna och låter det vara en äldre kvinna som har sex med en tonårspojke så är det fortfarande mannen som är den drivande.

Regissören Catherine Breillat besökte Stockholm filmfestival i november för att motta Stockholm Visionary Award. Motiveringen till priset löd: Årets Stockholm Visionary Award tilldelas en fantastisk regissör som står för sina värderingar. En visionär som skapar stor filmkonst, bryter konventioner och belyser komplicerade ämnen. Med sin skarpa blick, mästerliga hantverk och tydliga filmspråk fängslar hon publiken.

Jag kan förstå den motiveringen. Filmen är absolut mycket välgjord filmiskt med duktiga skådespelare och berättelsen fångar in mig och sätter igång känslor och många tankar. Samuel Kircher som spelar Theo är bra i sin roll och har en stor utstrålning. Vi lär få se honom i fler filmer framöver. Han påminner om Timothée Chalamet som slog igenom internationellt i filmen Call Me By Your Name.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

5 december, 2023 by Elis Holmström

Yorgos Lanthimos and Emma Stone on the set of POOR THINGS. Photo by Atsushi Nishijima. Courtesy of Searchlight Pictures. © 2023 Searchlight Pictures All Rights Reserved.

Poor Things
Betyg 5
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Det är groteskt, rubbat, snuskigt … och fullkomligt oemotståndligt. Regissören Yorgos Lanthimos väljer att imitera det fiktiva bandet Spinal Tap och vrider upp volymen till 11. Resultatet blir 140 minuters obehindrad briljans. Allt leds av en självlysande Emma Stone som överglänser all konkurrens genom ett skådespel som går bortom det geniala.

Jag har ofta sagt att filmer av ytterst låg kvalitet lämnar mig mållös. Det superlativet har sällan använts – för egen räkning, då subjektet är av gränslöst hög kvalitet. Men då eftertexterna till Poor Things rullar är det det svårt att hitta ord. Den genialisk åktur, det fullkomliga vansinne som utspelar sig på duken, är mer eller mindre omöjligt att skriva ut i text.

Lanthimos är en av få regissörer idag som jobbar utan kompromisser men också utan något som helst ego. Där andra så kallade auteurer – exempelvis Wes Anderson, har en distinkt och patenterad stil, både dramaturgiskt och visuellt, är dennes filmer också sadlade med ett självgott högmod. Den personliga stilen känns inte intuitiv eller naturlig, snarare som ett forcerat hävdelsebehov som tar upp mer plats än det egentliga innehållet. Lanthimos må vara självsäker men hans vision känns fullkomligt genuin.

Detta gör att det ursinne av hysteri som angriper tittaren aldrig framstår sensationellt eller cyniskt. Poor Things är precis som mästerverket The Favourite utan några som helst hämningar. Fast denna gång går Lanthimos igenom ytterligare en barriär. De områden som nu besöks befinner sig bortom all beskrivning, både innehållsmässigt och visuellt. Där The Favourite följde vissa visuella grundregler – i och med att vara kostymdrama, är Poor Things ett potpurri av precis allt. Scenografin, som är närmast hypnotisk – med sina detaljerade viktorianska ornament, fusioneras ihop med ett bländande vackert foto som skapar en drömlik surrealism som genast drar tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk tillsammans med regissören Marc Caro, framförallt De Förlorade Barnens Stad. De fullkomligt absurda landskapen som målas upp är oförglömliga samtidigt som de förmedlar en bisarr känsla av autenticitet då städer som Paris och Lissabon porträtteras.

Men Lanthimos förstår att det inte räcker med visuella under. Utan en berättelse är det hela menlöst. Och precis som med The Favourite får vi storlaget berättande som bländar genom att kombinera kolsvart humor, sylvass dramatik och oväntat högt tempo. Dessutom lyckas Lanthimos också framhäva glödheta ämnena, som kopplingen mellan sekularisering och kvinnlig frigörelse, samtidigt som han skjuter till både komik och allvar. Berättelsen är lika förvriden och motbjudande som den är ungdomligt energisk. Tematiken är som ett vilddjur och tar sig an det mesta mellan himmel och jord. Det kan låta spretigt men Lanthimos tämjer detta vilddjur och bjuder på en show som äcklar, fascinerar och får publiken att vrida sig av skratt.

Makalöst nog slutar inte superlativen där. Poor Things är redan superb och oemotståndlig men som kronan på verket lyckas allt detta nästan överskuggas av Emma Stone. Benämning ’’en av sin generations bästa skådespelare’’, är lika tandlös och fånig som då varje gastronomisk institution i New York City påstår sig besitta stans bästa hamburgare. Denna gång lägger Oscarsvinnaren in en växel som får kollegor av alla åldrar och kön att tappa hakan. Där andra skådespelare – som medverkar i filmer med hög potential för prisceremonier och kritikerjubel, har ett utstuderat och cyniskt tillvägagångssätt visar Stone inga sådana tendenser.

Skådespelare som sålt sin integritet genom utstuderat lockbete för Oscarsgalor – däribland Renée Zellwegers porträtt av Judy Garland eller Sandra Bullocks förkastliga insats i The Blind Side, framstår som lågvattenmärken då Stone drar fram som en tornado. Sättet hon blandar komik, dramatik och hämningslöst agerande är fullkomligt hypnotiserande. Det är en insats som är genuin ned till minsta fiber och som – trots kolsvarta stunder, är hoppfull vad gäller potentialen för en ung kvinna att växa och befästa sin position i samhället. Vid sin sida har Stone också två ytterligare fantastiska skådespelare, Willem Dafoe och Mark Ruffalo, som båda tillför en minst lika stor entusiasm och precision.

Allt detta flyter samman i en extatisk gryta som aldrig slutar att hänföra eller förundra. Trots en rejält tilltagen speltid på nästan 140 minuter far tiden förbi snabbare än i de flesta actionfilmer.

Poor Things är en mer eller mindre fulländad film som aldrig slutar att hänföra, de mest fundamentala aspekterna av filmskapare, berättelse, berättarteknik, visuell flärd och skådespel uppnår närmast ofelbara nivåer här. Det är svårt att inte lämna salongen i full extas. Christopher Nolan må ha iscensatt sprängningen av den första atombomb i Oppenheimer, men Poor Things smäller högre än vilken kärnreaktion som helst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Poor Things, Yorgos Lanthimos

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

3 december, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Tolvskillingsoperan
Regi Sofia Adrian Jupither
Av Bertolt Brecht i samarbete med Elisabeth Hauptmann
Efter John Gays Tiggarens opera
Musik Kurs Weill
Peruk och mask Elin Gradin, Frida Ottosson, Melanie Åberg
Koreografi Jenny Nilsson
Dramaturg Anneli Dufva
Koreografisk medkreatör Joakim Stephenson
Översättning Magnus Lindman
Kapellmästare och slagverk Sebastian Ring
Trombon och kontrabas Lisa Bodelius
Trumpet och slagverk Agnes Grahn
Piano Karin Haglund
Accordion och tramporgel Lisa Långbacka
Saxofoner, klarinetter och flöjt Axel Mårdsjö
Banjo, hawaii-gitarr, gitarr och viola Sara Niklasson
Trumpet Tobias Wiklund
Saxofoner, klarinetter, flöjt och fagott Samuel Muntlin
Kör Sigrid Anastasoglou, Siw-Marie Andersson, Uno Egler, Oscar Jupither och Amanda Oskarson
Skådespelare Danilo Bejarano, Lina Englund, Nina Fex, Electra Hallman, Rita Hjelm, Steve Kratz, Marall Nasiri, Torkel Petersson, Rebecca Plymholt, Agnes Rase, Andreas Rothlin Svensson, Joel Valois och Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 2 december 2023

Vad B Brecht skulle tycka om Dramatens uppsättning av hans verk Tolvskillingsoperan spelar egentligen ingen roll, det är vad publiken idag upplever som är viktigt. Men en sak är säker: slutet skulle han applådera. Jag ska inte avslöja hur regissör och ensemble har förändrat slutet men det är helt suveränt och säger mer än det traditonella slutet.

Tolvskillingsoperan kom 1928 i en stökig tid i Tyskland. Brecht skrev om 1700-talsoperan ”The Beggar´s Opera” av John Gay och gjorde en revy av den. Handlingen kretsar kring Tiggarkungen Jonathan Jeremiah Peachum (så bra spelad med glimten i ögonen av Andreas Rothlin Svensson) och hans dotter Polly (enastående av Marall Nasiri) som bakom ryggen på sin pappa gifter sig med gangsterkungen Mackie Kniven (wow vad bra Danilo Mejarano är i den rollen). Tiggarkungen Peachum är inte alls glad över att hans dotter gift sig med Mackie Kniven och går till polisen för att på dotterns nyblivne make bakom galler. Problemet är att polischef Tiger Brow (Torkel Petersson imponerar) är bästis med Mackie Kniven. Tiger Brow och Jackie är vapenbröder från en tid som soldater i Indien.

Mackie Kniven bedriver sin verksamhet som en riktig maffia där han har både tjuvarna, rånare, mördare och prostituerade som jobbar för honom. Tiggarkungen har sin verksamhet lika organiserad. Han bestämmer var tiggarna ska tigga och hur de ska utrusta sig för att tigga.

För Brecht var två saker mycket viktiga med scenkonst. Han ville med sina revyer och pjäser vara tydlig med att det är något som berättas, något som framställs men publiken ska inte glömma att det är avstånd mellan scen och publik. Publiken ska inte dras med in i karaktärerna, det ska vara ett uppenbart för publiken att det är spelat. Publiken ska inte helt känslomässigt engagera sig i karaktärerna. Hans metod (som kallas verfremdungseffekten) står i motsats till naturalistisk eller realistisk film och teater. Det andra som var viktigt för honom var målet att publiken när de lämnar teatern ska ha insett något och vilja förändra samhället.

Brecht skulle ge högt betyg för scenlösningen som på alla sätt uppfyller hans idéer om verfremdungseffekten. På scenen finns en stor orkester och framför orkestern är bord utspridda där skådespelarna sitter och till höger finns en bar. Skådespelarna har vissa roller men de går också in i andra roller. Ibland går någon skådespelare fram närmare mot publiken och sjunger en sång eller berättar vad scenen ska handla om.

Föreställningen är nära tre timmar med paus. Första halvan, före paus, var jag lite skeptisk. Föreställningen berörde mig inte och framför tyckte jag inte att den daterad. Karaktärerna stämmer inte med vårt svenska samhälle. Tiggarkungen, vem ska han kunna jämföras med i Sverige? De EU-migranter som sitter fram butiker i till exempel Stockholm och tigger får inte själva välja var de vill sitta och tigga, enligt artiklar jag läst. De har en slags ledare som fördelar var de ska tigga. Om det är bra eller dåligt finns det diskussioner kring. Men jag tolkar inte Tiggarkungen i Tolvskillingsoperan på Dramaten som en representant för dessa mycket utsatta EU-migranter. EU-migranter tillsammans med andra hemlösa i Sverige är väl de allra mest utsatta i vårt samhälle, men jag tyckte inte att de hade någon plats bland karaktärerna i föreställningen.

Mackie Kniven är en riktig gangster. Han har både mördat och haft sex med småflickor. Det är svårt att se honom som ett offer att tycka synd om. Brechts sensmoral att den som är kriminell har inte haft något val, hen har blivit det för att hen är så fattig hungrig. Men så är det väl inte riktigt i vårt samhälle: De gängkriminella ungdomarna behöver väl inte gå hungriga. Det är annat som ligger bakom gängen, något som kanske mer går att förstå utifrån maffian i Italien. Men det är en helt annan diskussion och inte riktigt temat för Tolvskillingsoperan.

För att vara riktigt ärligt tyckte jag första halvan var tillrättalagd för en trygg, välbärgad, akademiskt kunnig publik. Till exempel fanns en stor närbild på scen från ett känt konstverk av Hieronymus Bosch och musiken kändes som om den spelades på en exklusiv bar. Var målgruppen var en kultur-utbildad övre medelklass? Sånginsatserna var av väldigt olika nivå, några av skådespelarna har fina röster, andra pratsjöng mer, vilket jag tänker i hög grad skulle fått beröm för verfremdungseffekt men själv föredrar jag mer tonsäker sång. Men något som verkligen fungerade hela tiden var samspelet mellan alla skådespelare och musiker. Det är som om det inte var en premiärkväll utan de redan hade genomfört föreställningen många gånger.

Efter paus tog det fart och föreställningen växte. Plötsligt spelade det ingen roll för mig hur bra eller inte bra någon sjöng. Humorn blev träffsäker och jag kunde absolut se paralleller till vår tid och vårt samhälle.

På Dramatens hemsida står det:
Tolvskillingsoperan är skitig och svängig satir om människans förmåga att anpassa sig i en cynisk och orättvis värld.

Det är bra uttryckt. Och med det oväntade slutet kan vi konstatera att rånarna i dagens värld lyckas mycket bättre än någonsin tidigare. Och Brecht skulle både applådera föreställningen och gråta över vår värld. Det satt, mitt i prick.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Brecht, Dramaten, Teaterkritik, Tolvskillingsoperan, Verfremdungseffekt

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

3 december, 2023 by Mats Hallberg

pressbilder Ola Kjelbye

Av Klas Abrahamsson

Regi: Ragna Wei

Scenografi: Helga Bumsch

Kostym: Maja Mirkovic

Maskör: Gunnar Lundgren

Ljus och video: Iilkia Häikiö

Ljud: Tova Östman

Koreografi: Lidia Wos

Musiker: Dan Evmark (kapellmästare), Karolina Almgren, Adam Ross och Arvid Jullander

Skådespelare: Karin de Frumerie, Eline Höyer, Carina M Johansson, Hannah Alem Davidsson, Emil Ljungestig, Sven Boräng, Johan Hafezi och Askan Ghods.

Premiär 1/12 2023 på Stora scen

Spelas till och med 10/2 2024

Samlade på mig så många intryck att det blir komplicerat att sortera dem i rätt ordning. Hintade på facebook om att Monicas vals som hade urpremiär i Malmö för fem år sedan, innebar ett känslorus vars intensitet uppenbarade sig i omgångar på ett sätt jag var oförberedd på. Och det är en sällsynt ynnest att kunna ge sig hän, få svepas med av ett öde genom rapsodiskt viktiga nedslag i ett märkvärdigt liv. Redan tidigt i våras träffade jag genom gemensam bekant kapellmästaren efter konsert i Kungsbacka, varvid han berättade om kommande engagemang. Kände till Dan Evmarks förmåga sedan tidigare, fast i ärlighetens namn utan att ingående ha lyssnat på den genrefria klaviaturspelaren, arrangören och pedagogen. Därför kan insatsen mot bakgrund av vad han uträttar här, betraktas som ett sentida genombrott efter decennier i musikens tjänst. Hela 23 låtar insjungna av Monica Zetterlund, varav några framförs fler än en gång och somliga i utdrag, har arrangerats för jazzkvartett. Med inspirationen hämtad från stilbildande Bill Evans firas triumfer med exceptionell tajming och pausering.

Till sitt förfogande har Evmark tre eminenta instrumentalister ur en yngre generation vilka jag vid upprepade tillfällen recenserat i positiva ordalag. Rytmsektionen består av de goda vännerna Adam Ross på trummor och lika aktive Arvid Jullander på kontrabas, vilka jag hört tillsammans och var för sig vid ett oräkneligt antal tillfällen inklusive ett flertal skivinspelningar. De bevisar med emfas varför de kunnat etablera sig, vara i ropet på den svenska jazzscenen. Därtill fraseras melodier elegant av Karolina Almgren på saxofoner, en musiker jag hört live förmodligen tvåsiffrigt antal gånger plus att flera av hennes (inklusive Sisters of Invention) skivor recenserats. Har aldrig förr sett henne traktera alt- och tenorsaxofon i lika stor utsträckning och i en sekvens glänser Almgren spatserandes längs scenkanten. Måste kännas extraordinärt för improvisationsmusiker att få tillgång till generöst med repetitionstid, för att klokt foga samman musiken med dramasekvenser. Regissören har hittat en vettig balans i ett berättande som överraskande nog inte sker rakt av kronologiskt.

Hög tid att avslöja mitt förhållande till Monica Zetterlunds karriär. Äger sex skivor och ikoniska Waltz For Debby finns på kassett. Förstås sett den biopic som renderade Edda Magnason en Guldbagge, har Klas Gustafsons biografi, läst den mångsidiga kvinnans memoarer och Tom Alandhs upplysande dokumentär finns på näthinnan. Såg henne live i Göteborgs Konserthus med Lars Bagge trio troligen sent 80-tal. Och Jan Troells Utvandrarna/ Nybyggarna var omvälvande filmupplevelser i tonåren.

Märker när jag sätter in henne i en kontext att rösten ofta stockar sig. Främsta förtjänsten med uppsättningen av Monicas vals är att man inser hennes avgörande magnitud, konstnärskapets enorma räckvidd. Trots att hon enbart tolkade andras material gjorde hon det på sitt eget alldeles unika vis, vilket framgår i Ragna Weis uppsättning med önskvärd tydlighet. I en av nyckelscenerna efter den omskakande resan till USA (där rasismens fula tryne uppenbarade sig) som landar i besvikelse, uppmanas Monica Z att hitta sin röst, istället för att försöka kopiera Ella, Sarah och Billie. Resten är som det brukar heta historia, en fabulös sådan även om livet definitivt inte var en dans på rosor.

Manus kretsar i krönikans form kring självtvivel, tillkortakommanden, missbruk, tilltagande ryggproblem och rädslan för och på äldre dar dragningen till en tillvaro i ensamhet ”utan karlar”. Tyngande faktorer vilka kombineras med glädjen i att framföra intelligenta texter och strimmor av stolthet. Med tanke på omtalad ömhudad bitterhet är det ofattbart vad hon förmådde uträtta. Inte bara under konserter och i studio utan också på revyscener, framför filmkameran och under teve-inspelningar. Var fick hon kraften ifrån? Vad drev henne att i perioder jobba så intensivt och missköta hälsan. Dåliga samvetet för att ha försummat omvårdnaden av dottern. Relationen till det oansenliga ursprunget i Värmland och pappans dansorkester. Bli upptäckt av Knut Järnberg, via dansk storbandsledare och en otålig Topsy Lindblom på Nalen. Kontakterna med 60-talets främsta textförfattare. Detta manifesteras som betydelsefulla anekdoter, skildras underhållande och framför allt kommenteras insiktsfullt.

Föreställningen inleds och avslutas med musik ur det legendariska samarbetet med Bill Evans och hans trio 1964. Man tar avstamp i den milstolpen i internationell vokaljazz, när dramaturgin kring Zetterlunds trassliga privatliv och samtidigt framgångsrika karriärkurva glimtvis återges. Greppet fungerar fint! Sinnrikt belyses hur omaka personer möts i konsten, varvid oförklarlig magi uppstår. Kan samtidigt tycka att fokus delvis skymmer sikten. Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphson med arr av Lars Bagge är en helgjuten skiva som helt försummas, vilket också gäller tolkningarna av Lars Gullin och standards från 1978 med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra, världens på den tiden ledande storband som i min närvaro invigde Nef samma år. Med utstuderat rörelsemönster porträtterar Emil Ljungestig smart pianogeniet. Bortsett från Karin de Frumerie har den inte särskilt stora ensemblen många biroller att hålla reda på. Somliga ur persongalleriet introduceras medan andra obemärkt swishar förbi. Förfarandet fungerar även om upplägget inte är idealiskt.

Karin de Frumerie framställer den folkkära artisten trovärdigt genom perfekt inövad dialekt, jämte koreografi och tonfall som betonar en föränderlig attityd. Märkligt nog trippelexponeras hon som av Tage Danielsson kallades ”ett lingonris i ett cocktailglas”. Eline Höyer representerar den unga Monica medan Carina M Johansson är den moget tillbakablickande upplagan, vilket bidrar till välgörande nyanser. Uppsättningen bjuder på mer av liknande kreativa inslag, till och med dråpliga sådana. Ella Fitzgerald, förebilden utom räckhåll, dubbelexponeras av just Carina M Johansson och Hannah Alem Davidsson.

Uppräknade aktörer har mycket att stå i, demonstrerar förtjänstfullt att de under sin utbildning lärt sig att sjunga. Deras stämmor påvisar vilket intryck Monica Z och hennes kollegor gjorde . Sångerna görs sammantaget rättvisa. Man mer än anar i tolkningar från främst De Frumerie och Höyer, vad som musikaliskt gjorde vår främsta någonsin lockande att samarbeta med för internationella stjärnor. Men i likhet med Driving Miles saknas ett element av fenomenal spetskompetens. Finns ju en anledning till att skådespelarna vant gestaltar rollfigurer och inte uppträder på jazzfestivaler.

Jag som recenserat åtskilliga talanger i JAZZ/ Orkesterjournalen kan identifiera en skillnad, även om den kan vara subtil. Ett annat alternativ om rättighetsskäl möjliggjorde skulle kunna vara att spela upp några takter från originalen. Kan tyckas att jag hänger upp mig för mycket på hur produktionen sett till att den unika, direkt urskiljbara rösten förmedlas. Ingen skugga ska falla över solister och ensemblen, tvärtom. Vill skjuta in en upplevelse från Jazzfestivalen i Stockholm för att belysa dilemmat. När några av Sveriges ledande jazzokalister 2018 tillsammans med namnkunnigt storband hyllade vår ojämförliga leading lady applåderades inte efter extranummer. Istället för att nå publiken var det som om en hinna hade uppstått.

Kostymavdelningen jämte maskör och perukmakare ska harangeras. Yrkeskunskapen speglas föredömligt i hur de väljer att framställa huvudrollsinnehavaren och alla av vikt som bidrog till att forma hennes cv och privatliv. Somliga så som Miles Davis och Marlon Brando dyker komiskt upp närmast som staffagefigurer medan vi får väsentliga repliker och scener som gestaltar avgörande möten med bland andra nämnda Topsy, motvillige producenten till den ikoniska inspelningen som ägde rum under fyra(!) timmar,, Birgitta Andersson, Sonya Hedenbratt, alkoholiserade komediennen Catrin Westerlund, Beppe Wolgers, Jan Troell och förstås Tage Danielsson. Johan Hafezi, Ashkan Gods och Carina M Johansson är några medverkande som lyckas förträffligt i ta fram särdrag, förmedla en överensstämmelse med de som blixtbelyses.

Ljussättningen tillhör också uppsättningens odiskutabla plusfaktorer. Och scenografiskt lanseras en fest för ögonen med gigantiska bågar för ensemblen att träda in igenom, träd i fonden för att illustrera nordiskt vemod i folkvisetappning, sminkloge och hemmiljö med små medel. Vridscenen överutnyttjas, är så ofta i drift att någon jämförde med hur skivor snurrar på skivspelare. Greppet kan också referera till uppsättningens dramaturgiska båge, magin i den höjdpunkt Monica Z så ofta återkom till. Däremot kan frågetecken sättas kring ljudåtergivningen i repliker, eftersom hörbarheten inte alltid var på topp. Här finns förbättringspotential.

Värt att understryka att det var länge sedan jag berördes lika starkt av scenkonst, scenkonst draperad som musikteater. Scener bränner till och går direkt till hjärtat. Ryser av rörelse minst en handfull gånger. Teamet på och bakom scen har sannerligen förmått ta fram essensen och bråddjupen i den historia som berättas i ord och ton. Självklart underlättar tillgodogörandet om man är insatt, specialintresserad som undertecknad. Fast också för mig hade vissa namn i persongalleriet behövt presenterats. Men poängen är att här finns alla förutsättningar på plats för att publiken ska ta till sig vidden av Monica Zetterlunds fullkomligt unika lyskraft och förmåga, vilket också inträffar. Efter paus uppstod ett antal magiska Monica-moments. Att en skribent påstod att han blev underhållen istället för drabbad ter sig fullkomligt obegripligt. Svärtan finns ju som en underström i lika hög grad som lusten att sjunga, roa och beröra som skådespelare. Monicas vals är en rikhaltig uppsättning jag gärna återvänder till.

PRESSFOTON Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 265
  • Sida 266
  • Sida 267
  • Sida 268
  • Sida 269
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in