Maestro
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Bradley Cooper
Efter braksuccén med sin nyversion av A Star Is Born har Bradley Cooper höjt sina regissörsambitioner till nya nivåer. På pappret är Maestro en renodlad utveckling – eller förhöjd version, av föregående film. Ännu en gång är kreativa artister i centrum, samt förhållandet mellan dem. Men denna gång är det inte tal om popstjärnor i relationskris, istället har Cooper ställt in siktet på en av de mest ansedda och respekterade amerikanska kompositörerna i modern tid, Leonard Bernstein. Och med producenter som Martin Scorsese och Steven Spielberg bakom sig är det inget tvivel om att den önskade slutdestinationen är långt bortom stratosfären.
Coopers iver och förhoppning att ta nästa steg leder till en rad nya exkursioner till tidigare outforskad mark. Bland annat väljer han att stirra sig blind på amerikanska filmklassiker. Bland annat verkar James Stewarts mest älskade filmer vara huvudsaklig inspiration, framförallt vad gäller filmens introduktion som uteslutande är fotograferad i ett utsökt svartvitt foto. Också det tempo som dialogen framförs i är så pass autentiskt och tidstypiskt för amerikansk 1950-tals film att det mycket väl skulle kunna misstas för att vara ett verk regissören Billy Wilder. Coopers tekniska färdigheter som regissör är märkbart förbättrade sedan sist, och visuellt är Maestro i samma klass som de nämnda producenternas filmer – Scorsese och Spielberg, med minutiöst vackra kostymer och klanderfria scenografier som känns autentiska ned till minsta cigarettfimp. Cooper är inte heller genant över att ta inspiration från Spielbergs breda, öppna och inbjudande – men samtidigt djupa, dramaturgi. Precis som Wilders bästa filmer är dramat och relationerna presenterade med en värme, öppenhet och bredd som påminner en amerikansk motorväg. Det är en återgång till en tid då dramatik inte bara handlade om ångest, sotsvart hopplöshet och sammanbitenhet.
Berättelsen är strukturellt enkel, den centrala relationen mellan Cooper i huvudrollen och Carey Mulligan – i rollen som Bernsteins hustru Felicia Montealegre Bernstein, har en simpel men medryckande öppenhet som engagerar. Försöket att skapa en biografisk film som känns bred och skapad för massorna måste applåderas och denna typ av publikfrieri har också visat sig vara effektivt inom genren – se bara till James Mangolds Walk The Line. Men försöket att efterlikna Spielbergs värme, kombinerat med dennes emotionella djup, blir i slutänden bara ett tappert försök. Cooper är så pass mån om det tekniska att han glömmer bort att skänka sitt berättande några betydelsefulla direktioner, något som är centralt för den publikfriande dramatik han eftersträvar. Bernsteins arbete må vara av stor vikt men det är hans komplexa – och inte helt enkla, förhållande till sin bättre hälft som är menat att vara filmens hjärta.
Även om både Cooper och Mulligan är oerhört kompetenta i sina roller saknas samma gnista och passion som den mellan Cooper och Lady Gaga i A Star Is Born. Relationen känns i flera lägen rent deterministisk och sättet förhållandet utvecklas är som bäst grovhugget. Till skillnad mot filmen om en annan celebritets hustru – Priscilla Presley, är Montealegre Bernstein en kvinna med personlighet, talang och ett liv värt att berätta på film. Detta gör att filmen faktiskt känns otillräcklig, framförallt då endast Bernstein artistiska gärning skulle kunna vara grund för ett antal dokumentärfilmer.
Denna otillräcklighet blir till slut hämmande för filmens narrativ. Centrala aspekter av Bernsteins liv förbises, exempelvis hans många sociala gärningar, där hand bland annat opponerade sig kraftigt mot Vietnamkriget och stod upp för medborgarrättsrörelsen. Bernsteins bisexualitet behandlas inte heller särskilt kompetent, det blir endast en berättarmässig kugge i maskineriet. Ju längre berättelsen löper desto mer uppenbar blir bristen på dramatiskt och emotionellt djup. Istället är de mer gråa perioderna och problematiska aspekterna av Bernsteins liv krampaktig presenterade. Filmens final är dessutom tårdrypande bortom all beskrivning. Det är så pass sentimentalt att det är svårt att överhuvudtaget beröras, trots starkt skådespel från framförallt Carey Mulligan. Vad som dock lyckas framhävas utan hysteriska försök att vrida om tårkanelen är Bernsteins briljans som dirigent. Genom ett par lysande sekvenser lyckas Cooper att förmedla skillnaden mellan en kompetent dirigent och en mästare som Bernstein själv. Överlag är sekvenserna då Bernsteins talang som orkesterledare framhävs fullkomligt trollbindande genom strålande skådespel från Bradley Cooper och genom Bernsteins musik som filmen lyckats säkra rättigheterna till.
Tanken att göra en bred biografi som kan appellera till massorna är beundransvärd. Det är också helt i linje med Bernsteins egen idé att göra symfonisk musik till ett medium för allt och alla. Men trots den vackra förpackningen och solida insatser från huvudrollsinnehavarna når Maestro aldrig bortom att vara kompetent men ihålig.