• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Roas av hur gränslöst kreativt ego påverkar sin stackars omgivning – Bröderna Mozart på Folkteatern

27 februari, 2024 by Mats Hallberg

foton Mats Bäcker

Efter ett filmmanus av Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström

Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus lindman

Regi: Frida Röhl

Scenograf & kostymdesigner: Charlotta Nylund

Ljusdesigner: Carina Backman

Maskdesigner: Suz Åberg

Koreograf: Cecilia Milocco

Musikaliskt arrangemang och musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson

Medverkande: Magnus Krepper, Sanna Hultman, Anna Lundström, Nina Haber, Kjell Wilhelmsen, Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Andrea Edwards, Elsa Kihlberg (praktikant), Millan Baceckström (praktikant på Operaprogram), Linnea Simon (praktikant på Operaprogram), Ludvig Stynsberg (praktikant) och Jonas Egfors (praktikant på Operaprogram)

Urpremiär 24/2 2024

Spelas till och med 23/3 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg

. Kan omgående basuneras ut att scenversionen av Suzanne Ostens spelfilm från 1986 väckte mitt gillande. Det tacksamt tokroliga spektaklet klarade i Frida Röhls regi av, av att under cirka två timmar hålla intresset uppe hos mig, i motsats till exempelvis Rövarna och nu senast Ett drömspel. Bland premiärpubliken fanns minst tre kända ansikten från filmens rollista. Hade inte hunnit förbereda mig, varken sett om Bröderna Mozart eller uppdaterat mig på operan Don Giovanni. Recenserade förvisso härom året Hilda Hellwigs uppsättning av Don Juan på Göteborgs Stadsteater. Minns att jag på bio såg Bröderna Mozart veckan efter att statsminister Olof Palme hade sett den på Grand. Mindre än en halvtimme efter filmens slut begicks mordet på honom, ett dåd också mot Sverige vars såriga trauma inte läkt, särskilt inte som den största mordutredningen någonsin havererade.

Bristfälliga researchen gör att jag inte kan peka ut de mest uppseendeväckande tilläggen. Men det funkar utmärkt att bevittna kaoset en ensemble och ett operahus drabbas av, när en gränslös härskare kräver att alla ska dansa efter hans pipa och realisera dennes vansinniga idéer. En älskad Mozart-opera utan kör och orkester och kanske till och med utan libretto? En parabel i light-tappning skulle kunna vara den autofiktion som Teatern av Jenny Andreasson består av, där hennes planer på att sätta upp en feministisk tolkning av Hamlet på Dramaten kraschade. Apropå minimala förberedelser kändes Magnus Kreppers röst bekant. Men jag hade missat att just han skulle pocka på vår odelade uppmärksamhet. Till slut kom jag på vem han var han. Samme man jag träffade på Glenn Miller Café efter att jag intervjuat Lars Norén. Krepper hade vid det tillfället haft en dominerande roll i en Björn Runge-uppsättning på Studion på Göteborgs Stadsteater som blev för skrämmande för somliga berättade han.

Ämnet är som sagt tacksamt att utgå från. Metaaspekten förekommer ju ofta inom filmens värld och på teatern. Konfliktfyllda filminspelningar och repetitionsperioder skildras storartat hos till exempel Fellini, Herzog, Bob Fosse och i Birdman från 2014. Publiken av Lorca i omisskännlig regi av Suzanne Osten tillhör de exempel på överlag god scenkonst jag spontant kommer på från Göteborg under 2000-talet, jämte Sex roller söker en författare, Fullträffen Shoot – kameran går baserad på samma nobelpristagare, Påklädaren och Erik Holmströms snabbproducerade och mycket vitaliserande Don Quijote-kreationer.

Underrubriken på Folkteaterns lustiga spektakel med vassa undertoner lyder: ”en pjäs om att plåga sig själv och alla andra”. Min entusiasm blandas samtidigt med en farhåga att Hallberg/ Lindmans finurliga och medvetet plumpa (vilket en uppburen recensent klassificerade som önskvärt obekväm) bearbetning kan te sig alltför intern. Därmed utestänga teaterbesökare vilka inte bryr sig lika mycket om en regissörers excentriska infall. Folkteaterns lunga som en tummelplats för diskussioner om arbetarrörelsen är ett minne blott. Och med tanke på för samhället systemhotande problem, skulle dessa teaterlekar kunna betraktas som slöseri med resurser.

Mozarts musik är som redan listats ut inte något huvudspår. Självklart förhåller sig den gravt egensinnige regissören (syftar på rollen Krepper vällustigt vältrar sig i) och hans peppade ensemble till det av operakonnäsörer älskade partituret. Folkteatern ”husmusiker” Joel Igor Hammad Magnusson säger att han matat in det i ett musikprogram. Med analoga syntar har elektroniska arrangemang tillverkats. Resultatet är fräckt och funktionellt om än inte unikt. Associerar de mest medryckande partierna till aningen svulstigt sound á la Pet Shop Boys. En anledning till att vi förmår fokusera på vad pågår i ett svep, är de arior som sjöngs från tre lovande studenter under utbildning i operaprogram. Utan att fullständigt äga scen utförs finfina insatser vilka resulterar i högst berättigade applåder.

En annan framgångsfaktor rör scenografin och den ytterligare fest-för-ögat dimension som utgörs av kostym, mask och koreografi. Dubbelarbetande Charlotta Nylund förtjänar att harangeras, inte minst för överdådigt fyndig scenografi. Tänker att kulisserna med tyllbullar och rokokomönster delvis alluderar på Confidencen och Drottningholmsteatern. Gradvisa inre och yttre sönderfallet exponeras fyndigt. Finns också skrämmande bilder att beskåda för den observante. Symboliken kring den så kallade Stengästen och hur detta väsen materialiseras tillför också skärpa till dramaturgin.

Vi får veta att scener kommer virvla förbi utan logik eller sammanhang, likt de nedsinglande löv som den oberäknelige Walter vill byta ut till snöflingor vars gravitation ska stanna halvvägs. Eller kommer han riva upp sitt beslut? I presentationen av dramats förutsättningar förespeglas att man bryter mot alla regelverk. Kaotiska repeterandet av Don Giovanni försvåras än mer av att scenografen (Sanna Hultman) varken drar jämt med konstnärlige diktatorn eller Operans chef (Lena B Nilsson) och dessutom behöver få sina visioner godkända av Tekniske chefen. Att mitt på scen såga upp ett hål som ska föreställa en vattenfylld grav var i den notoriske förföraren ska hamna, medför givetvis komplikationer, skrattframkallande sådana när ingreppet ses som ett arbetsmiljöproblem. Sanna Hultman, numera typecastad som frustrerat upprörd i olika positioner, gör en av sina mest köttiga och underhållande rolltolkningar på länge.

Inga tecken tyder på att uppkomna problem kan lösas. Å andra sidan inträffar ibland konstnärliga mirakel. Och männen som bearbetat Bröderna Mozart kan näppeligen skriva om filmmanuset. Publiken får helt enkelt förutsätta att en väg framåt hittats sent i processen utan att vi bevittnar kreativa öppningen.

Vad är det då för estetik den omstörtande Walter (Magnus Krepper) praktiserar? Jo detta poserande überpretto sexualiserar instrument och kroppar, vill visa livet istället för något förkonstlat, påstår att librettot måste kasseras eftersom det är uselt, menar att Don Giovanni ska reflektera Mozarts liv genom att göras som ett drömspel, önskar skapa scener med sådan närvaro att tiden tycks ha stoppat upp (vilket han häpen ser hända) och fordrar att ensemblen funderar på vad man kan åstadkomma. ”Vad gör vi med vårt konstnärskap?” Huruvida resonemangen om kulturelit och att agera enligt Stanislavskijs metod, införlivats i sceniska bearbetningen eller var med i filmmanus svävar jag i ovisshet om. Kan däremot fastslås att referensen till David Denciks yttre tillförts av duon som står för bearbetningen. Klokt att varva de många egentligen fåniga, snuskiga och infantila infallen från som det framstår kontraproduktiv kraft (pjäsens huvudroll), med stimulerande och utmanande tankegods.

Till uppsättningen har osedvanligt många nya ansikten rekryterats, vilket i detta fallet uppskattas. De tre sångarna befinner sig längst ner i hierarkin, agerar städpersonal, gör som nämnts goda insatser, Komiska begåvningen Ludvig Stynsberg förkroppsligar den stackars orkestermedlemmen med sin omhuldade kontrabas, verkar hämta näring ur Galenskaparnas mest förorättade typer. Kompenserar för tafattheten i sin funktion som skyddsombud, vilket genererar skrattsalvor. Veteranen Lena B Nilsson firar i vanlig ordning triumfer med sina snärtiga repliker och vidhängande kroppshållning som utstrålar makt alternativt förvirring.. Av de fyra som i rollistan anges vara sångare sticker Kjell Wilhelmsen (känd från Backa Teater och tv) ut mest som ömklig förfördelad varelse tillsammans med den besvikna figur Elsa Kihlberg övertygande gestaltar. Anna Lundströms spetsiga receptionist tillför en air av prosaiska bekymmer.

Andrea Edwards, van vid att få ännu mer utrymme, bottnar fullkomligt en central biroll. Hon kliver in i handlingen med osviklig pondus i egenskap av sanningssägande Mozart himself. Tar nappatag med teamet och framför allt den oberäknelige Walter, vars mission synes vara att bryta mot normer och teaterns vedertagna konventioner. Redan i inledande scen när den coolt poserande, lätt hjulbente regissören gör entré etablerar Magnus Krepper en gestalt som för konstens skull kräver underkastelse. Inskärper i oss att Walter, som för många år sedan skilt sig från Marian (Nina Haber) inte är någon ordinär person. Karismatiska intrycket förstärks av färdigheter som illusionist. Hade glömt av att den kompetensen finns i verktygslådan. Krepper tillhör sedan Vägen ut från 1999 landets mest anlitade och främsta skådespelare vad avser tv-serier och betydande filmroller. Han känns gjuten som den stundom obehaglige domptören och bör här betraktas som en publikmagnet. Mannen med rykte om sig att vara en mästare på att skildra obehag gör aldrig något halvhjärtat, vilket framgår i Frida Röhls lyckade regi.

Foton: Mats Bäcker

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: Det finns alltid en morgondag – varm, stark, berörande och både otäck och hoppfull

26 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Det finns alltid en morgondag
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Paola Cortellesi

En skarp skildring av kvinnors liv i efterkrigstidens Italien. Huvudpersonen Delia är hemmafru med tre barn och en krävande ilsken svärfar och våldsam make att passa upp på. Förutom att hon måste passa upp på familjen sköter hon flera jobb och skaffar inkomster till familjen. Familjen måste puzzla för att få ekonomin att gå ihop, speciellt som maken tycker om att spela kort om pengar. Maken är instabil och en ständigt latent bomb som sprängs när som helst och han slår Delia. Han är så obehaglig att jag nästan vill kräkas när jag ser honom. Varför skiljer hon sig inte? Det är inte det lättaste steget i ett katolskt patriarkaliskt samhälle.

Filmen visas i svartvitt, vilket är fenomenalt och helt rätt. Det ger känslan av att vi är där, i Italien i slutet av 1940-talet.

Beskrivningen av filmen i inledningen här kan låta dyster men trots den vidriga maken finns det mycket ljus i Delias liv också. Hon har en dotter som är i tonåren och som tillhör en generation som börjar kräva rättigheter åt kvinnor. Delia har en väninna som säljer grönsaker på marknaden och som hon kan prata med om det bästa. Skildringar av grannarna som ofta sitter på gården och har koll och snackar och skvallrar och ibland bråkar är fin. Grannarna har respekt för varandra trots skvallret och finns ofta till för varandra.

Delias högsta önskan är att dottern ska få ett bättre liv än henne. När dotterns pojkvän friar är allt frid och fröjd, först. Pojkvännen, fästmannen, kommer från en av områdets mer förmögna familjer. Egentligen är pojkvännens familj inte så förtjusta i att han vill gifta sig med en fattigare flicka men eftersom han är så förälskad accepterar de förlovningen. Men Delia råkar höra ett samtal som avslöjar att dotterns blivande make inte kommer att de dottern ett liv som en fri kvinna. Delia inser att hon måste göra något, trots att det kommer att krossa Delias hjärta och göra maken ännu mer förbannad.

Det är både en spännande berättelse, varm och samtidigt otäck emellanåt. En skildring av bur livet kunde vara. Fast Delia är trots att hon inte slår mannen tillbaka rätt listig.

I början av filmen kommer ett brev till Delia. Det är ett brev vars innehåll inte avslöjas för oss tittare förrän i slutet. Det är ett viktigt brev som kan förändra saker.

En fantastisk debutfilm om kvinnor i efterkrigstidens Italien: berörande, varm, spännande och otäck och realistisk.

Foto: Svante Örnberg

Om regissören som också skrivit manus och spelar huvudrollen:
Paola Cortellesi, född 1973, är skådespelare, författare och regissör och en superkändis på den italienska film- och TV-scenen. Hon har underhållit den italienska publiken i årtionden, bland mycket annat med sina uppskattade imitationer av andra artister som Britney Spears, Cher och Jennifer Lopez. Hennes karriär sträcker sig från satirisk show till seriösa teaterroller där hon även framträtt med sina egenskrivna monologer.
Det finns alltid en morgondag är hennes debut som filmregissör, där hon även skrivit manus och spelar huvudrollen.

Det finns alltid en morgondag – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Efterkrigstidens Italien, Filmkritik, Filmrecension, Paola Cortellesi

Filmrecension: Anselm – en resa genom konst och tid och rum

26 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Anselm
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Wim Wenders

En upplevelse som för in oss i en unik konstverk. En av världens främsta filmregissörer Wim Wenders bjuder in om på en vandring genom Anselm Kiefers konst, genom tid och rum. Det är vackert på sitt sätt men framför allt engagerande, inspirerande och sätter igång många reflektioner. Anselm Kiefer är en av vår tids största konstnärer. Han är mer än konstnär, han är en banbrytare som vågar utmana tystnaden. Han är en konstnär som inte ger sig utan borrar djupare in i det som många helst vill sopa under mattan. Han arbetar både med att måla och skulptera och med stora installationer. Vi får se honom arbeta i hans studio La Ribaute som är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner).

Om du känner till Anselm Kiefers konst sedan tidigare för du en fördjupad upplevelse. Om du inte kände till hans konst får du en ordentlig och enastående inblick i hans värld och konst.

Anselm Kiefer hyllades stort när hans konst visades i USA, men i hemlandet Tyskland var mottagandet ofta blandat eftersom han utmanar och lyfter upp och pekar på Tysklands mörka historia med sin konst.

Wim Wenders dokumentär är konst i sig, känner jag. Han är därför helt rätt regissör att skildra Kiefers konst. Filmen dyker ner i skulpturer, målade verk och för in oss i Anselms olika studior och vi får se när han jobbar. Det är fascinerade. En del av verken är gigantiskt stora och han använder en byggnadshiss för att kunna ta sig upp på verken. Musik och dikter som inspirerat honom och på flera sätt hör ihop med verkan läses upp och dokumentären för oss obehindrat mellan nutid och dåtid. En liten pojke, Anton Wenders (yngre släkting till Wim Wenders), gestaltar Anselm som liten, en ung man, Daniel Kiefer (son till Anselm), gestaltar honom som ung och Anselm Kiefer är med själv som äldre.

I flera verk är Anselm influerad av poeten Paul Celan, som i målningen Dein goldenes Haar, Margarete (1981) som är inspirerades av Paul Celans dikt Dödsfuga. Dikten och verket är, förstås, med i dokumentären.

Anselm Kiefers konst får tala för sig själv. Det verkar som att han helst vill ha det så. I intervjuer vi får se delar av svarar han lite svävande. Jag tycker det är en styrka att låta dokumentären bjuda in på en poetisk resa genom hans verk utan några tydliga förklaringar. Vi får inte heller veta något om hans familjeliv. För den som vill veta mer om hans familjeliv och bakgrund kan ju alltid lära på Wikipedia:
Anselm Kiefer (född 8 mars 1945) är en tysk målare och skulptör. Han studerade hos Peter Dreher och Horst Antes i slutet av 1960-talet. Hans verk innehåller material som halm, ask, lera, bly och schellack. Paul Celans dikter har spelat en roll i att utveckla Kiefers teman i tysk historia och förintelsens fasor, liksom de andliga begreppen kabbala.
I hela sitt arbete argumenterar Kiefer med det förflutna och tar upp tabu och kontroversiella frågor från nyare historia. Teman från det nazistiska styret återspeglas särskilt i hans arbete; till exempel var målningen Margarethe (olja och halm på duk) inspirerad av Celans välkända dikt ”Todesfuge” (”Dödsfuga”).
…
Kiefer har bott och arbetat i Frankrike sedan 1992. Sedan 2008 har han bott och arbetat främst i Paris. 2018 tilldelades han österrikiskt medborgarskap.
Son till en tysk konstlärare,Kiefer föddes i Donaueschingen några månader före slutet av andra världskriget. Efter att ha blivit hårt bombad, växte Kiefer upp omgiven av krigets förödelse.
…
Kiefer lämnade sin första fru och sina barn i Tyskland när han flyttade till Barjac 1992. Från 2008 bodde han i Paris, i ett stort hus i Marais-distriktet, med sin andra fru, den österrikiska fotografen Renate Graf, och deras två barn. Kiefer och Graf skilde sig 2014.[10]
2017 rankades Kiefer som en av de 1 001 rikaste individerna och familjerna i Tyskland av den månatliga affärstidningen Manager Magazin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anselm Kiefer, Filmkritik, Filmrecension, Konst, Wim Wenders

Filmrecension: The Peasants – en episk roman blir ett levande konstverk

25 februari, 2024 by Rosemari Södergren

The Peasants
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2023
Regi DK Welchman och Hugh Welchman

En episk roman av Nobelpristagaren Władysław Reymont stiger in i konstverk som skildrar livet på den polska landsbygden – litteratur och konst möts och blir en film, rent bokstavligt dessutom. Konstverk får liv och människor och djur på tavlorna börjar röra på sig och träd rör sig i vinden. Regissörsparet DK Welchman och Hugh Welchman är tidigare kända för filmen Loving Vincent som totalt hänförde Kulturbloggens recensent och gav den betyg 5 och skrev:Årets och kanske till och med årtiondets konstnärligaste film, helt enkelt ett mästerverk och en hyllning till konsten och Vincent van Gogh. Filmen är skapad av hundra konstnärer och allt i filmen, varenda filmsekvens, är oljemålningar.

The Peasants är också skapad av handmålade oljemålningar som målats över det inspelade materialet. Det är gediget och det är en stark och sorglig berättelse om hur omöjligt det var för en kvinna att vara självständig och ha konstnärliga ambitioner i en fattig by under 1800-talet i Polen. Det är utan tvekan ett imponerande filmarbete och en episk berättelse med djup i där inget är enbart svart eller vitt men där människor som springer i flock blir fruktansvärda. Skälet till att denna film inte får betyg 5 är att de animerade skådespelarna och miljöbilderna är skakiga och ansiktena ser ut som AI-genererade bilder. Ofta är det dock fantastiskt och oerhört lyckat och det känns som att konstverk får liv framför mina ögon.

Handlingen utspelas i en liten by, Lipce, i Polen under sent 1800-tal. Jagna är en ung kvinna som lever tillsammans med sin mamma. Hon är en av byns vackra unga kvinnor men hon vill inte leva efter de regler som styr. Hon vill skapa, hon vill vara kreativ och hon vill inte gifta sig av materiella skäl. Det fick dock inte utrymma för självständiga kvinnor i en sådan by.

Byns rikaste bonde Maciej Boryna, en äldre man, har blivit änkling. Omgivningen råder honom att gifta om sig, fast han egentligen inte är så intresserad. Han är ganska nöjd med att ha vuxna barn och barnbarn. Borgmästaren övertalar honom att fria till Jagna. Att fria betyder att komma med ett rent affärsförslag till Jagnas mamma. Maciej Boryna och Jagnas mamma skriver ett avtal om hur mycket mark som blir Jagnas när de gifter sig. Därmed har Jagna inget val utan måste gifta sig.

Maciej Borynaär ingen ond man. Att Jagna inte är kär i honom är inte något stort problem, egentligen. Det som ställer till det är att Jagna uppvaktas passionerat av Maciejs äldste son Antek.

Berättelsen är gripande, det tar tag i mig och jag skulle vilja träda in i konstverken, in i filmen, och prata människor tillrätta. Ge Jagna stöd. Det är fruktansvärt att se hur bybor kan lura varandra och ljuga och egga upp varandra till hat. Det är en tydlig metafor för hur hat än idag kan sätta fart och dominera en stor flock.

Berättelsens styrka är att den är mänsklig och begriplig. Med mänsklig menar jag både ur en skrämmande och ur realistisk synvinkel. Ingen är enbart god eller enbart ond, människorna drivs av olika krafter. Ibland gör människor andra illa av rädsla, ibland av bekvämlighet, det skulle kosta för mycket att bryta byns oskrivna regler.

Livet i byn är inte bara tungt och arbetsamt med patriarkala strukturer, det känns också glädje, fest och musik. Om ett samhälle enbart innebar sådant som är begränsande och grått skulle människor inte finna sig i de regler som omgärdar deras liv. Vi får också följa växlingarna mellan de fyra årstiderna. Det är mycket vackert målat, ofta har animatörerna utgått från konstverk och vi får följande med på en odyssé genom de fyra årstiderna.

Jagnas situation skulle utspelas i de flesta europeiska länder under 1800-talet – procentuellt sett bodde många fler på landsbygd än i städer under den tiden än idag. Patriarkala strukturer fanns också i städer på den tiden men var nog ännu mer utpräglade i byar.

Filmen är vacker men också mycket sorglig och ändå bubblar lite hopp under utan. En episk romanserie blir ett levande konstverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad, Filmkritik, Filmrecension, Konst, Nobelpristagare, Polen

Filmrecension: Dune Part Two – en förstklassig science fiction

24 februari, 2024 by Elis Holmström

Dune Part Two
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2024
Regi Denis Villeneuve

Där satt den! Denis Villeneuve lyckas äntligen tillföra en länge saknad lekfullhet som regissör. Uppföljaren till Dune är bättre på precis alla sätt och vis, det är tveklöst Villeneuves bästa film hittills.

Denis Villeneuve har länge varit oerhört skicklig vad gäller att presentera visuellt slående filmer, det kan dock ha att göra med att flera projekt har skett i samarbete med den eminente och helt gränslöst skicklige Roger Deakins, som kan kategoriseras som en av historiens bästa filmfotografer. Men även projekten utan Deakins har varit en njutning att beskåda. Dock har Villeneuve, i alla fall för egen del, aldrig kunnat leva upp till samma höga nivå vad gäller det narrativa eller emotionella. Filmer som Arrival och Blade Runner 2049 har känts som rena uppvisningar i trasigt berättade, dessutom har Villeneuve alltid haft en viss kyla och brist på passion i sina projekt, något som gjort att det känts omöjligt att fullt omfamna dem. Men ibland visar det sig regissörer kan nå ny potential, kraft och inspiration genom att knäppa upp skjortan, slänga iväg slipsen och sluta med att bibehålla ett sken av svårmod och pseudo-intellektualism.

Precis som när Sam Mendes fick göra actionfilm med Road To Perdition och sedan den mästerliga James Bond-filmen Skyfall, visade det sig att det fanns ytterligare en dimension till dennes filmskapande. Allt som krävdes var ett projekt som tillät en aningen mer lättsam hållning som Dune Part Two för Villeneuve. I en rad uttalanden har Denis Villeneuve talat om hur Dune Part Two är en avsevärt bättre film än den första. Och det är sannerligen inget ihåligt pr-snack. Den första filmen kändes som ett första steg, en prototyp för något större, mer intensivt och framförallt engagerande.

Likt de bästa av uppföljare åtgärdas bristerna, det som var ett lovande embryo blomstrar upp och blir en storslagen science fiction upplevelse. Uppföljare av hög kaliber tillåter också karaktärerna, och sina skådespelare, att växa. Även detta är märkbart, framförallt hos huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet som under åren utvecklat en fantastisk scennärvaro där han blandar ungdomlighet med glödande intensitet.

Part Two har också mer spring i benen och ter sig lösare och ledigare. Borta är tvivlet och oron för att adaptera en av de mest inflytelserika science fiction romanerna någonsin. Nu verkar samtliga inblandade njuta och det är nästan rörande hur Villeneuve denna gång vågar bejaka sin inre nörd. De pojkaktiga inslagen presenteras denna gång med en behövlig glädje och barnslig entusiasm. Framförallt så tillåter sig Villeneuve att implementera hyllningar till en rad filmklassiker, exempelvis Apocalypse Now, som om den hade stylats i en förstklassig science fiction-svid. Detta leder till ett antal otroligt välgjorda actionscener som måhända inte briljerar i sin stridskoreografi, men som istället hänför med sin otroliga skala. Ännu en gång är det rymdskepp i samma storleksordning som ett tiotal IKEA-varuhus och en fascinerande – men samtidigt obehaglig, insekts-liknande design som genomsyrar allt. Istället för att kännas som en renodlad actionfilm blir det hela snarare ett gammeldags äventyr där miljöerna spelar en oerhört viktig roll. Precis som Christopher Nolans förmåga att transportera publiken till de mesta fantastiska platser och få dem att framstå trovärdiga – genom en märklig taktil kvalité, lyckas Villeneuve göra detsamma med sin uppföljare.

Precis som sist är filmen också visuellt slående. Greig Fraser som sakta men säkert blivit en av industrins mest spännande fotografer gör ännu en gång ett strålande jobb och lyckas att förmedla både närhet och makalös skala i en sällsynt snygg kombination. Sedan har vi också nytillskott på skådespelarfronten med Christopher Walken och Florence Pugh i rollerna som kejsare respektive dotter. Walkens insats kan knappast ses som något speciellt, men Pugh är fantastisk trots relativt lite speltid. Precis som Chalamet har Pugh en superb närvaro som gör hennes sekvenser elektriska.

Filmens final är också en fest där hela magasinet töms och ordet storslaget förekommer både en och annan gång för att beskriva vad som sker. Vad är det då som gör att Part Two inte når ett maxbetyg ? Olyckligtvis finns det brister i skådespelet även om det mestadels är solitt. Framförallt Zendaya är märkbart tam och saknar den behövliga kemin med Chalamet. Därefter har vi vår egen ’’ljuvligt talangfulla’’ Rebecca Fergusson som bjuder på ett skådespeleri som helt saknar livfullhet. Javier Bardems Stilgar förblir också ett frågetecken, där varken Villeneuve eller den spanske superaktören verkar förstå om karaktären är ett vandrande skämt eller ett viktigt tillägg till berättelsen. Utöver det går det inte att undkomma att Herberts berättelse är på gränsen till löjeväckande allvarlig. Mängden profetior och sammanbitna utläggningar om Messias går inte att svälja med hull och hår, något som gör ett antal sekvenser närmast skrattretande.

Dock är det svårt att vara alltför upprörd över dessa brister då Dune Part Two serverar en förstklassig science fiction upplevelse som förtjänar att kallas genuint episk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Denis Villeneuve, Dune, Dune Part Two, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Sida 243
  • Sida 244
  • Sida 245
  • Sida 246
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in