Efter ett filmmanus av Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström
Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus lindman
Regi: Frida Röhl
Scenograf & kostymdesigner: Charlotta Nylund
Ljusdesigner: Carina Backman
Maskdesigner: Suz Åberg
Koreograf: Cecilia Milocco
Musikaliskt arrangemang och musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson
Medverkande: Magnus Krepper, Sanna Hultman, Anna Lundström, Nina Haber, Kjell Wilhelmsen, Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Andrea Edwards, Elsa Kihlberg (praktikant), Millan Baceckström (praktikant på Operaprogram), Linnea Simon (praktikant på Operaprogram), Ludvig Stynsberg (praktikant) och Jonas Egfors (praktikant på Operaprogram)
Urpremiär 24/2 2024
Spelas till och med 23/3 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg
. Kan omgående basuneras ut att scenversionen av Suzanne Ostens spelfilm från 1986 väckte mitt gillande. Det tacksamt tokroliga spektaklet klarade i Frida Röhls regi av, av att under cirka två timmar hålla intresset uppe hos mig, i motsats till exempelvis Rövarna och nu senast Ett drömspel. Bland premiärpubliken fanns minst tre kända ansikten från filmens rollista. Hade inte hunnit förbereda mig, varken sett om Bröderna Mozart eller uppdaterat mig på operan Don Giovanni. Recenserade förvisso härom året Hilda Hellwigs uppsättning av Don Juan på Göteborgs Stadsteater. Minns att jag på bio såg Bröderna Mozart veckan efter att statsminister Olof Palme hade sett den på Grand. Mindre än en halvtimme efter filmens slut begicks mordet på honom, ett dåd också mot Sverige vars såriga trauma inte läkt, särskilt inte som den största mordutredningen någonsin havererade.
Bristfälliga researchen gör att jag inte kan peka ut de mest uppseendeväckande tilläggen. Men det funkar utmärkt att bevittna kaoset en ensemble och ett operahus drabbas av, när en gränslös härskare kräver att alla ska dansa efter hans pipa och realisera dennes vansinniga idéer. En älskad Mozart-opera utan kör och orkester och kanske till och med utan libretto? En parabel i light-tappning skulle kunna vara den autofiktion som Teatern av Jenny Andreasson består av, där hennes planer på att sätta upp en feministisk tolkning av Hamlet på Dramaten kraschade. Apropå minimala förberedelser kändes Magnus Kreppers röst bekant. Men jag hade missat att just han skulle pocka på vår odelade uppmärksamhet. Till slut kom jag på vem han var han. Samme man jag träffade på Glenn Miller Café efter att jag intervjuat Lars Norén. Krepper hade vid det tillfället haft en dominerande roll i en Björn Runge-uppsättning på Studion på Göteborgs Stadsteater som blev för skrämmande för somliga berättade han.
Ämnet är som sagt tacksamt att utgå från. Metaaspekten förekommer ju ofta inom filmens värld och på teatern. Konfliktfyllda filminspelningar och repetitionsperioder skildras storartat hos till exempel Fellini, Herzog, Bob Fosse och i Birdman från 2014. Publiken av Lorca i omisskännlig regi av Suzanne Osten tillhör de exempel på överlag god scenkonst jag spontant kommer på från Göteborg under 2000-talet, jämte Sex roller söker en författare, Fullträffen Shoot – kameran går baserad på samma nobelpristagare, Påklädaren och Erik Holmströms snabbproducerade och mycket vitaliserande Don Quijote-kreationer.
Underrubriken på Folkteaterns lustiga spektakel med vassa undertoner lyder: ”en pjäs om att plåga sig själv och alla andra”. Min entusiasm blandas samtidigt med en farhåga att Hallberg/ Lindmans finurliga och medvetet plumpa (vilket en uppburen recensent klassificerade som önskvärt obekväm) bearbetning kan te sig alltför intern. Därmed utestänga teaterbesökare vilka inte bryr sig lika mycket om en regissörers excentriska infall. Folkteaterns lunga som en tummelplats för diskussioner om arbetarrörelsen är ett minne blott. Och med tanke på för samhället systemhotande problem, skulle dessa teaterlekar kunna betraktas som slöseri med resurser.
Mozarts musik är som redan listats ut inte något huvudspår. Självklart förhåller sig den gravt egensinnige regissören (syftar på rollen Krepper vällustigt vältrar sig i) och hans peppade ensemble till det av operakonnäsörer älskade partituret. Folkteatern ”husmusiker” Joel Igor Hammad Magnusson säger att han matat in det i ett musikprogram. Med analoga syntar har elektroniska arrangemang tillverkats. Resultatet är fräckt och funktionellt om än inte unikt. Associerar de mest medryckande partierna till aningen svulstigt sound á la Pet Shop Boys. En anledning till att vi förmår fokusera på vad pågår i ett svep, är de arior som sjöngs från tre lovande studenter under utbildning i operaprogram. Utan att fullständigt äga scen utförs finfina insatser vilka resulterar i högst berättigade applåder.
En annan framgångsfaktor rör scenografin och den ytterligare fest-för-ögat dimension som utgörs av kostym, mask och koreografi. Dubbelarbetande Charlotta Nylund förtjänar att harangeras, inte minst för överdådigt fyndig scenografi. Tänker att kulisserna med tyllbullar och rokokomönster delvis alluderar på Confidencen och Drottningholmsteatern. Gradvisa inre och yttre sönderfallet exponeras fyndigt. Finns också skrämmande bilder att beskåda för den observante. Symboliken kring den så kallade Stengästen och hur detta väsen materialiseras tillför också skärpa till dramaturgin.
Vi får veta att scener kommer virvla förbi utan logik eller sammanhang, likt de nedsinglande löv som den oberäknelige Walter vill byta ut till snöflingor vars gravitation ska stanna halvvägs. Eller kommer han riva upp sitt beslut? I presentationen av dramats förutsättningar förespeglas att man bryter mot alla regelverk. Kaotiska repeterandet av Don Giovanni försvåras än mer av att scenografen (Sanna Hultman) varken drar jämt med konstnärlige diktatorn eller Operans chef (Lena B Nilsson) och dessutom behöver få sina visioner godkända av Tekniske chefen. Att mitt på scen såga upp ett hål som ska föreställa en vattenfylld grav var i den notoriske förföraren ska hamna, medför givetvis komplikationer, skrattframkallande sådana när ingreppet ses som ett arbetsmiljöproblem. Sanna Hultman, numera typecastad som frustrerat upprörd i olika positioner, gör en av sina mest köttiga och underhållande rolltolkningar på länge.
Inga tecken tyder på att uppkomna problem kan lösas. Å andra sidan inträffar ibland konstnärliga mirakel. Och männen som bearbetat Bröderna Mozart kan näppeligen skriva om filmmanuset. Publiken får helt enkelt förutsätta att en väg framåt hittats sent i processen utan att vi bevittnar kreativa öppningen.
Vad är det då för estetik den omstörtande Walter (Magnus Krepper) praktiserar? Jo detta poserande überpretto sexualiserar instrument och kroppar, vill visa livet istället för något förkonstlat, påstår att librettot måste kasseras eftersom det är uselt, menar att Don Giovanni ska reflektera Mozarts liv genom att göras som ett drömspel, önskar skapa scener med sådan närvaro att tiden tycks ha stoppat upp (vilket han häpen ser hända) och fordrar att ensemblen funderar på vad man kan åstadkomma. ”Vad gör vi med vårt konstnärskap?” Huruvida resonemangen om kulturelit och att agera enligt Stanislavskijs metod, införlivats i sceniska bearbetningen eller var med i filmmanus svävar jag i ovisshet om. Kan däremot fastslås att referensen till David Denciks yttre tillförts av duon som står för bearbetningen. Klokt att varva de många egentligen fåniga, snuskiga och infantila infallen från som det framstår kontraproduktiv kraft (pjäsens huvudroll), med stimulerande och utmanande tankegods.
Till uppsättningen har osedvanligt många nya ansikten rekryterats, vilket i detta fallet uppskattas. De tre sångarna befinner sig längst ner i hierarkin, agerar städpersonal, gör som nämnts goda insatser, Komiska begåvningen Ludvig Stynsberg förkroppsligar den stackars orkestermedlemmen med sin omhuldade kontrabas, verkar hämta näring ur Galenskaparnas mest förorättade typer. Kompenserar för tafattheten i sin funktion som skyddsombud, vilket genererar skrattsalvor. Veteranen Lena B Nilsson firar i vanlig ordning triumfer med sina snärtiga repliker och vidhängande kroppshållning som utstrålar makt alternativt förvirring.. Av de fyra som i rollistan anges vara sångare sticker Kjell Wilhelmsen (känd från Backa Teater och tv) ut mest som ömklig förfördelad varelse tillsammans med den besvikna figur Elsa Kihlberg övertygande gestaltar. Anna Lundströms spetsiga receptionist tillför en air av prosaiska bekymmer.
Andrea Edwards, van vid att få ännu mer utrymme, bottnar fullkomligt en central biroll. Hon kliver in i handlingen med osviklig pondus i egenskap av sanningssägande Mozart himself. Tar nappatag med teamet och framför allt den oberäknelige Walter, vars mission synes vara att bryta mot normer och teaterns vedertagna konventioner. Redan i inledande scen när den coolt poserande, lätt hjulbente regissören gör entré etablerar Magnus Krepper en gestalt som för konstens skull kräver underkastelse. Inskärper i oss att Walter, som för många år sedan skilt sig från Marian (Nina Haber) inte är någon ordinär person. Karismatiska intrycket förstärks av färdigheter som illusionist. Hade glömt av att den kompetensen finns i verktygslådan. Krepper tillhör sedan Vägen ut från 1999 landets mest anlitade och främsta skådespelare vad avser tv-serier och betydande filmroller. Han känns gjuten som den stundom obehaglige domptören och bör här betraktas som en publikmagnet. Mannen med rykte om sig att vara en mästare på att skildra obehag gör aldrig något halvhjärtat, vilket framgår i Frida Röhls lyckade regi.
Foton: Mats Bäcker