• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Svindel – Sara Stridsberg återvänder till Kärlekens Antarktis på Dramaten

11 mars, 2024 by Redaktionen

Svindel. Foto: Martina Hoogland Ivanow.

Med Svindel återvänder Sara Stridsberg till sin elegi över den mördade kvinnans liv i romanen Kärlekens Antarktis. Pjäsen utspelar sig på en plats någonstans efter döden där Kristina ser tillbaka på livet som var och livet som det blev utan henne. Omkring henne rör sig mamma Raksha och pappa Ivan. Kärleken Shane. Och så barnen Valle och Solveig, som hon aldrig någonsin kan sluta att titta på.
För regi står Rebecka Hemse och i huvudrollen syns Ingela Olsson. Premiär på Målarsalen den 22 mars.
Ett pressmeddelande:
En del av mig ser fram emot att mänskligheten går under. Det är den där barnsliga tanken om att världen ska skaka till och stanna upp för evigt i ögonblicket när han ströp mig i skogen. Men jag vet ju att det bara var min värld som stannade, att er värld rusade vidare utan mig. Livet blev som det blev, och det blev döden också.

Svindel är en pjäs om den absoluta utsattheten; om grymhet och ensamhet, men också om stor kärlek och människor som sträcker sig efter ljuset. Ett hjärtslitande drama om oväntad kärlek och ljus i det totala mörkret.

Rebecka Hemse regisserade också Sara Stridsbergs hyllade pjäs Sårad ängel på Dramaten 2022. Ingela Olsson har ett långvarigt samarbete med Sara Stridsberg som inleddes med pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten 2006.

Medverkande: Rakel Benér Gajdusek, Thomas Hanzon, Doreen Ndagire, Ingela Olsson, Erik Svedberg-Zelman, Kristina Törnqvist och Marcus Vögeli. Musik: Joakim Åhlund.

Stridsberg är även aktuell med pjäsen En grav för två (Antigone i Kolonos) som hade urpremiär på Teater Galeasen den 4 mars, i regi av Natalie Ringler.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Oscarsgalan: Storslam för Oppenheimer men bottenbetyg för TV4

11 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Frågan måste ställas: Varför sänder inga seriösa svenska tv-kanaler denna gala?  Det finns ett stort filmintresse i Sverige. Även om den film som hyllas på Oscarsgalan inte är all film är det ändå en stor, stor filmfest. I år var den kommersiella tv-kanalen tv4 som sände galan. Vilket var katastrofal, tv4 får bottenbetyg, minus 100.

Först och främst utsatte de oss tittare för bedrägeri. Jag betalar tv4 play plus för att slippa reklam. Men jag överöstes av reklamsnuttar, om och om igen. När jag emellanåt kikade på någon som sände Oscarsgalan via Youtube såg jag att det var flera intressanta saker vi som följde galan via tv4 inte fick se för att kanalen prompt skulle hälla över oss trist reklam.

Det är femte året i rad nu som TV4 sänder Oscarsgalan med Pär Lernström som programledare. I år fick han sällskap av Emma Molin.

Det är femte året i rad som TV4 sänder galan med Pär Lernström som programledare – och den här gången får han också sällskap av Emma Molin som enligt Wikipedia är född 16 maj 1979 i Västerhaninge, är en svensk skådespelare, manusförfattare, komiker, regissör och programledare.

Duon får hänga med på bottenbetyget. Visserligen beror bottenbetyg mycket på att jag blev lurad att betala för att slippa reklam och ändå utsattes för reklam men betyget beror också på sändningen i sin helhet. Duon, Lernström och Molin, var mer noga med att berätta om vilka filmer som var deras favoriter och vilka skådespelare de inte tycker om än att ge oss intressanta bakgrunder och fördjupningar. Jag saknar när kunniga Nils Petter Sundgren kommenterade sändningen.

Som tittare är det obehagligt när programledare som Molin hela tiden hyllar en film (Poor Things) som jag upplever som oerhört makaber och mår illa av att se. Visst, Molin är inte ensam om att gilla denna hemska film, men att hela tiden upprepa det.

Jag hoppas och önskar att en seriös tv-kanal vill sända Oscarsgalan nästa år.

Oppenheimer, filmen om atombombens fader, vann sju statyetter bland annat det tyngsta: bästa film. De två svenskhoppen Ludwig Göransson och Hoyte van Hoytema, vann sina förhandstippade statyetter för musiken och fotot. Huvudrollsinnehavaren Cillian Murphy hem priset för bästa manliga huvudroll i Oppenheimer och Robert Downey Jr för sin biroll i samma film.

Bästa utländska film vann ”The Zone of Interest” och dess brittiska regissören Jonathan Glazer slog ett slag för freden i sitt tacktal. The Zone of Interest fick betyg 5 av Kulturbloggens recensent.

Bästa dokumentärfilm gick till 20 dagar i Mariupol som utspelas i Ukraina.

2024 års Oscarsvinnare:

Bästa film:
”Oppenheimer”

Bästa internationella film:
”The zone of interest”, Jonathan Glazer (Storbritannien)

Bästa regi:
Christopher Nolan för ”Oppenheimer”

Bästa kvinnliga huvudroll:
Emma Stone för ”Poor things”

Bästa manliga huvudroll:
Cillian Murphy för ”Oppenheimer”

Bästa kvinnliga biroll:
Da’Vine Joy Randolph för ”The holdovers”

Bästa manliga biroll:
Robert Downey Jr för ”Oppenheimer”

Bästa originalmanus:
Arthur Harari och Justine Triet för ”Fritt fall”

Bästa manus efter förlaga:
Cord Jefferson för ”American fiction”

Bästa originalmusik:
Ludwig Göransson (”Oppenheimer”)

Bästa originallåt:
”What was I made for?”, Billie Eilish och Finneas (”Barbie”)

Bästa visuella effekter:
”Godzilla minus one”, Takashi Yamazaki, Kiyoko Shibuya, Masaki Takahaski, Tatsuji Nojima

Bästa ljud:
”The Zone of Interest,” Tarn Willers och Johnnie Burn

Bästa foto:
Hoyte van Hoytema (”Oppenheimer”)

Bästa produktionsdesign:
James Price, Shona Heath, Zsuzsa Mihalek för ”Poor things”.

Bästa filmredigering:
”Oppenheimer”, Jennifer Lame

Bästa makeup & hår:
Mark Couler, Nadia Stacey och Josh Weston (”Poor things”)

Bästa kostymdesign:
Holly Waddington (”Poor things”)

Bästa dokumentärfilm:
”20 dagar i Mariupol”, Mstyslav Chernov

Bästa kortdokumentär:
”The last repair shop”

Bästa animerade långfilm:
”Pojken och hägern,” Hayao Miyazaki, Toshio Suzuki

Bästa kortfilm:
”The wonderful story of Henry Sugar,” Wes Anderson, Steven Rales

Bästa animerade kortfilm:
”War is over! Inspired by the Music of John & Yoko”

Arkiverad under: Film, Krönikor, Scen, Toppnytt Taggad som: Oppenheimer, Oscarsgalan 2024, TV4 Play

Recension av tv-serie: Young Royals 3

11 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Young Royals Säsong 3
Betyg 3
Premiär på Netflix 11 mars 2024
Regi Julia Lindström, Jerry Carlsson och Linnéa Roxeheim

Young Royals, säsong 3 har global premiär på Netflix den 11 mars 2024 med de första fem avsnitten, följt av det sjätte och sista avsnittet den 18 mars. Denna recension är skriven efter att ha sett de första fem avsnitten. Det är därför, föstås, lite klurigt med betygsättningen. Kanske det avslutande avsnittet vänder upp och ner på allt? Helheten beror på hur de syr ihop hela dramat.

Wilhelm och Simon är nu öppet tillsammans. De är på väg att fylla 17 år. De är inte vuxna men har ändå blivit mer mogna sedan de började i skolan, privatskolan Hilleska.

Verkligen börjar komma ikapp de två förälskade. De ställs inför prövningar och utmaningar.
Kan kärlek övervinna allt? Vad är kärlek? Är passion och att dras till varandra sexuellt samma sak som kärlek? Kan två ungdomar med så olika bakgrund hålla ihop utan att någon av dem måste ge avkall på sin bakgrund? Det är frågor som denna tredje säsong virvlar runt kring.

I andra säsongen höll kronprins Wilhelm ett tal där han öppet berättade om sin kärlek till Simon. Men detta tal får konsekvenser på flera sätt, inte bara för deras relation utan också för hela skolan, när Hillerska ställs inför den värsta krisen i skolans historia.

Prinsen och Simon är fast beslutna att vara tillsammans, men vad är de villiga att uppoffra när de inser att deras frihet och kärlek kanske går emot de kungliga idealen, traditionerna och plikterna? Men inte bara Wilhelm och hans bakgrund utmanas. Simon står politiskt till vänster och sympatiserar med partier som är emot monarkin. Båda Wilhelm och Simon är envisa och rätt tråkiga karaktärer som inte verkar kunna ge sig eller utvecklas. De har båda svårt att se saker ut någon annans perspektiv.

Att skolan utsätts för granskning är långt ifrån det enda problemet för Wilhelm. Hans mamma, drottningen, mår inte bra. Det är för mycket för henne att både förlora sin äldste son Erik, den rätta tronarvingen, och allt krångel kring Wilhelm. Sorg efter att ha förlorat ett barn kan gräva sig djupt in i en mamma. Som drottning måste hon hålla upp en stark yta.

Den tredje säsongens mest intressanta karaktärer är Malte Gårdingers August och Frida Argentos Sara. De tar båda itu med sin situationer, försöker förändra saker. Om Wilhelm i sista avsnittet bestämmer sig för att hoppa av som kronprins, att han avsäger sig det kungliga, då är det August som står i tur som tronarvinge. Eftersom Wilhelm hatar August borde det vara svårt för Wilhelm att släppa fram August som kronprins.

Young Royals är en av bra svenska tv-serierna som kommit de senaste åren men den är ändå till stor del lite ytlig och tar lite för lätt på en del svåra frågor. Förälskelse vid 16 års ålder kanske inte är det som bär en människa genom hela livet. Vi får se vilka beslut Wilhelm och Simon tar i det sista avsnittet.

För den som vill ha ännu mer om Young Royals kommer en dokumentär. Netflix släpper dokumentären Young Royals Forever. Dokumentären har global premiär på Netflix den 18 mars kl. 18.00
Young Royals-stjärnorna Edvin Ryding och Omar Rudberg delar tillsammans med huvudförfattaren, medskaparen och exekutiva producenten Lisa Ambjörn och övriga skådespelare samt skapare av serien med sig av historien om hur Wilhelm och Simons fantastiska resa tog form – från skrivprocessen och castingen till slutscenen.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Young Royals

Musikteater: Make me an instrument –  gripande och vackert om skapandets villkor och livets mellanrum

10 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

Make me an instrument
Av Frida Hyvönen
Regi Lars Rudolfsson
Scenografi John Engberg
Ljus Marta Khomenko
Ljuddesign Niklas Nordström
Koreografi Savanna Hanneryd
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask Sara Klänge
Scenteknik Ida Sundberg
Premiär på Orionteatern, 9 mars 2024
Medverkande: Frida Hyvönen (flygel och mellotron), Elsa Bergman (kontrabas), Anna ”Ankan” Lund (trummor), Savanna Hanneryd (cello), Tova Thorslund (trumpet)

Har man aldrig sett Frida Hyvönen live – annat än vid sitt piano på film – så undrar man lite vad man är med om. Konkret är detta hennes första hela musikteaterföreställning med dans, scenografi, kostym, belysning och scenrum inkluderat. Ett eget poetiskt universum med helt nyskrivet material. Och Lars Rudolfsson – som hon är van att samverka med – har utlovat något ”som ingen har sett tidigare”. Mina sinnen skärps.

Från den sluttande publikläktaren i det enorma hangar-liknande rummet ser jag hennes tunna gestalt vandra in från vänster – i sällskap med vad man tror är en grupp dansare. Scengolvet bildar ett vackert blått hav framför ett böljande bakre plank. I vita neutrala skjort – overaller framförs en stilla, poetiskt lätt men ibland lite ryckig, mekanisk dans. Det går inte att avläsa om de är män eller kvinnor. Är de från framtiden, rymden? När de greppar var sitt instrument sprids en musikaliskt mycket finkänslig ensemble ut som små öar över golvet. Kontrabas, cello, trumpet, trummor och flygel (ibland mellotron).

Hon börjar sjunga i en slags sökande disharmoni: ”jag har känt mig liten” och ”finns det en styrka i mig?”. Hyvönen sitter vid flygeln som hon tålmodigt själv släpat in. Men hon agerar också med de övriga – såsom i en duo i dans med exempelvis cellisten som också är koreograf för föreställningen – hennes rörelser är som komna från någon annan stans bortom eget begär. Under kvällen ges hennes medmusiker också egna nummer. Trummisens framför ett bar-häng där Hyvönen får en alkoholfri drink, trumpetaren önskar sig skriva om Hesa Fredrik med ett stipendie från regeringen. Sceniskt vackrast är nog den ensamma cellisten som omges av dansarna, svepandes som en vit klunga bin. På styltor korsar också en musiker emellanåt scenen stillsamt, med vita långa ben.

I mitten av kvällen landar jag i att allt rör sig om ett enda långt före och efter resultat. Mellantiderna. Skapandets villkor, såväl som människospillran som blir över till familjen som alla kreativa motstånd avslöjas. Som dagboksanteckningar där varje del i processerna skrivs fram – i ett rop på högre makter. Hyvönen nämner i en intervju också bön, bönens kraft. Hon sjunger rakt ut att hon äntligen blivit ”framkallad” när månen gick ”lite extra högt” och därför lägger ”alla äggen i den korgen”. Den sången blir stark och framkallar rysningar. Små generade skratt hörs i publiken. Det väldigt nakna gränsar till komik.

Hyvönens röst kan vara bärande och vacker och musiken svängande, men det väljs bort. Istället håller hon oss i en balansakt, lidande, famlandes – i det inre lyssnandet. ”Lita på mig då växer mitt hus”, sjung-ropar hon och hoppas på kreativ framgång trots ”riskbruk” och ”eftermiddagsdemens”.. Men hon vill inte ”bli tröstad” då det ”inte leder någon vart” och lockar till ”excesser i svaghet”. Hon lär sina barn att det kan ”bildas ett skal” och avslöjar i en rörande rockballad (som är musikaliskt lättare att ta till sig) att hon ”såg ingen Gud därute”.

Scenen där hon ber någon vara med och leka att hon är död, stannar i mitt minne. Sakta slinker hon neråt golvet o förvandlas till ett instrument, här finns hela rubriken – med en bön till kreativitetens gudar. En AI-robot föreslår hon ska producera en sång o uppträda vid hennes begravning. En kommentar till vår tid (det desperata kallbadandet) är också textraden om att det inte spelar roll att ”sänka sin kropp i mörkt vatten” när mörkret finns därinne…

Sentenserna är som små loopar – lite som en pick-up på slutet av en stor lp-skiva som går in mot mitten, leds ut igen och går in mot mitten igen – utan att musiken börjar höras. De ändå levande sensationerna startar – djupt nere, går upp mot noll, mot noll och noll igen. Sedan ett crescendo. Det blir starkt, berörande och förbryllar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Teater, Toppnytt

Listigt och modigt collage om den eviga sömnen – Döden, döden på Backa Teater

10 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelvye

Av: Dimen Abdulla

Regissör: Gustav Deinoff

Koreograf: Sindri Runudde

Scenograf, kostym och maskdesign: Annika Tosti

Ljusdesign: Christer W Fogelberg

Ljuddesign: Jesper lindell

Kompositörer: Anna Gustavsson, Daniel Ekborg

Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Nadia Nair, Daniel Ekborg, Anna Gustavsson

Urpremiär: 8/3 2024 (från 6 år)

Spelas till och med 7/5 på Backa Teater Lindholmen på Hisingen

Scenen inriktad på barn och unga har något oberörbart över sig. Kan inte minnas en enda negativ rubrik. Det är som om teaterkritikers uppdragsgivare kommit överens om att Backa Teater är ”untouchable”. Därför hyllas samtliga uppsättningar. Möjligen kan det förhålla sig på det viset att somliga i målgruppen inte alltid är lika förtjusta, vilket vore naturligt. Själv har jag sannolikt hissat oftare än dissat och många gånger fått värdefulla insikter. Men somligt har också gått mig förbi, känts fånigt eller överdrivet pretentiöst. Emellertid sett ett antal riktigt bra uppsättningar senaste åren, vilket skulle kunna ha ett samband med att ny konstnärlig ledare behövde tillsättas 2020.

Svensk spelfilm och tv-serier lider sedan decennier brist på högkvalitativa manus, även om välgörande undantag givetvis existerar. Problemet är inte alls lika uppenbart inom scenkonsten när det handlar om nyskrivna texter. Att publik och även recensenter faller för Gertrud Larssons stundtals tillyxade schabloner upphör inte att förvåna. Däremot kan förmodas att publik oavsett ålder kommer stimuleras av Dimen Abdullas intelligenta manus, det collage som binds samman av en drös uttrycksfulla låtar.

Det sammanställdes efter att barn intervjuats om relationen till allas vårt definitiva öde, omöjligt att förutspå exakt tidpunkt så till vida att man inte bestämmer sig för att själv avsluta livet. Tänker att uppgiften för 39-årige dramatikern som varit på Radioteatern och Regionteater Väst och spelats på exempelvis Unga Klara och Dramaten; att göra pjäs om döden för sexåringar och uppåt är lika grannlaga som tacksam. Uppslagen resulterade i en inbjudande och lekfull rundmålning kring det läskiga icke-tillstånd som genomsyrar våra livsvillkor. Vilken enorm balansgång mellan att å ena sidan vara krass och tala klarspråk kontra att undvika att framkalla gråt och ohanterlig sorg. Enaktaren på cirka 70 minuter inklusive sånger äger en spänst och drastiska humörsvängningar som får en att baxna. Kors i taket vilket ypperligt manus! Underrubriken (parafras på P-O Enquist) lyder: ”En dag ska vi dö, alla andra ska vi leka”

Urpremiären äger rum vid lunchtid på Internationella Kvinnodagen. Team och ensemble utgörs till övervägande del av kvinnor, vilket inte är sällsynt på Backa. Frapperande stor andel ur premiärpubliken är barn precis skolmogna, varav några barn till föräldrar vilka tillhör branschen. Vi anmodas ta av oss skorna innan vi träder in i ett ljust valv med spånskivor på golvet och placerar oss på bänkar av trä som omsluter tre sidor. Åtskilliga av de yngsta sitter till och med på golvet, följer uppmärksamt och aktivt vad som försiggår. En sida är reserverad för instrument och blir följaktligen en specifik scen. Nedanför finns en upphöjning med hål i mitten, som en grund brunn fast utan vatten. Regissören har instruerat den tajta ensemblen till att agera mot varandra i hela lokalen, vilket innebär att de stundtals befinner sig hos oss, om inte i knäet så alldeles intill. Och före finalen delas pennor ut så att alla kan få rita eller skriva meddelanden. Dessutom hade en slingrande drakfigur konstruerats.

Eftersom fokus måste upprätthållas hos teaterovan publik med spring i benen (mycket liv och rörelse i foajén innan insläpp), ageras det som sig bör tydligt och väldigt fysiskt. Sindri Runudde excellerar i symbolisk koreografi, ser till att gestaltade scener understöds av lättolkade rörelser. Trots det skrämmande temat där publiken enligt uppsättningens dramaturg bekantar sig ”med livets ofrånkomliga villkor” är Döden, döden en fantasifull exposé över vad vi alla vet, men önskar slippa tänka på. Har i vuxen ålder varit på cirka tretton begravningar, inklusive min fars då jag höll tal. Kan inte avgöra om det är ett normalt antal. Jobbade i över trettio år på en stor arbetsplats med stress och ansträngande arbetstider, faktorer som sannolikt bidragit till alltför tidig död i flera fall. Ett par gånger under premiären poppade minnesbilder upp utan att det blev för smärtsamt när begravningsljusen kom fram.

För att avdramatisera och ge prov på nivåskillnader blir en livlös hamster en lika omvälvande händelse som att någon drabbas av en hjärtattack, någon är kompis med anhörig till någon som blivit ihjälskjuten eller att ett cancersjukt barn förargas över att clowner kommer och stör. Vidare översköljs vi av karikatyrer som avhandlar döden. Daniel Ekborg redogör för hur olika kulturer tar farväl av avlidna, hur de hedras och sörjs. Anna Gustavsson levererar ett klassiskt batteri av omöjliga frågor om varför och vad händer oss efteråt. Kan en raket ta oss till en annan tillvaro? Ylva Gallon hävdar att ”vi kan inte sluta existera. Det är tekniskt omöjligt.”. Utläggningar av Nathaniel Hagos – nybakad talangfull skådespelare som tar plats – kryddas med främmande ord och importerad slang, tillför ytterligare en vuxen dimension. Fäster mig vid en av de första replikerna som yttras: Vi kommer till livet utan eget val.” Inför en i längden oövervinnerlig motståndare står rollfigurerna maktlösa, förutsättningar som får dem att emellanåt tappa kontrollen.

Ensemblen övertygar oerhört i att ta fram ett brett register av uttryck, stora känslor exponeras. Musikteatern är ömsom trösterik med fåfäng förmedling av hopp, ömsom gestaltar den konflikter, svärta och saknad. Teamet på och bakom scen förmår förnämligt spegla det ogripbara på ett mångbottnat sätt. Två medelålders veteraner gör lysande prestationer. Syftar på Ylva Gallon och Anna Harling som gör synnerligen hudlösa avtryck. Överhuvudtaget förtjänar sextetten, den exceptionellt elastiska ensemblen alla tänkbara lovord.

I denna fulländade uppsättning är den mest sensationella beståndsdelen musikernas makalösa multitaskande. Då tänker jag inte i första hand på de många instrument som används, utan på det faktum att man gestaltar, levererar viktiga repliker i lika hög grad som de ordinarie skådespelarna. Ekborg uppträder bland annat med emfas som läkare. Uppskattade musiken från firma Ekborg & Gustavsson som pendlade från suggestiv och ösigt rockig till finstämt innerlig. Gillar också sångerna ensemblen förmedlar. Och Nadia Nairs vokala uppvisning resulterar rättmätigt i spontana applåder. Hon har ett imponerande cv med internationell karriär som gått under min radar. Vad som knockar mig till syvende och sist är ändå att dramatisk spetskompetens blommar ut också hos musikerna, vilka därmed utgör en integrerad enhet med Gallon, Harling och Hagos. Manus, musiken, de medverkandes bedrifter jämte en storögd publik av lågstadieelever(?) resulterar i oförglömlig scenkonst.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Sida 241
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in