• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

BANG – monologen om Barbro Alving får nypremiär på Intiman i Malmö

25 mars, 2024 by Redaktionen

Skådespelaren Susanne Karlsson i monologen ”Bang”, som får nypremiär på Intiman den 6 april. Foto: Emmalisa Pauly

BANG – monologen om Barbro Alving får nypremiär på Intiman i Malmö, berättar ett pressmeddelande:

Den 6 april 2024 blir det ett återseende för monologen Bang som då får nypremiär på Intiman. Föreställningen hyllades av både publik och press när den spelades hösten 2022. Skådespelaren Susanne Karlsson lånar nu åter ut sig till rollen som Bang – journalisten och krigskorrespondenten Barbro Alving som hade hela världen som arbetsfält.

Under större delen av 1900-talet var hon med kaxig jargong och kvicka kåserier både banbrytande och folkkär. Hon blev ”Käringen mot strömmen” med hela svenska folket och ingen kunde som hon med både ironi och allvar beskriva det lilla i ett större sammanhang.

Men hur berättar man om en människa? Går det att gestalta ett liv som har levts? För regin står Martin Rosengardten som vill berätta om hur viktig Bang fortfarande är för oss idag, samtidigt som han ifrågasätter om vi i en teaterföreställning kan göra anspråk på en människa:

Regissören Martin Rosengardten säger:
– Min önskan är att publiken ska få uppleva en nära studie av ett skådespelararbete, samtidigt som man ska bli nyfiken på den här fantastiska personen Barbro Alving. Hon är en röst som vi verkligen skulle behövt idag med tanke på världsläget. Hon saknas och därför vill vi påminna om henne.

BANG
Av Magnus Lindman, efter texter av Barbro Alving
Nypremiär på Intiman 6 april 2024
Förlag: Colombine Teaterförlag. Manus efter en idé av Anna Takanen.
Regi och scenografi: Martin Rosengardten
Kostym: Leif Persson
Ljus: Marcus Philippe Gustafsson
Mask: Siv Nyholm
Dramaturg: Anton Elmgren
I rollen: Susanne Karlsson

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Bang, Intiman, Monolog

Mästerligt framförd minimusikal om den folkkäre och vresige Ferlin – Jag ska slå dig på käften av Timo Nieminen på Lunchteatern, Göteborgs Stadsteater

24 mars, 2024 by Mats Hallberg

Lunchteater vecka 12 2024 Göteborgs Stadsteater

Manus/ tonsättningar: Timo Nieminen

Regi: Marie Delleskog

Teknik: Arctur Hernandez

På scen: Timo Nieminen (sång, recitation, skådespel), Gunnar Frick (gitarr, dragspel, kompositör o statist) och Lotten Zimmergren (cello o statist)

Hade på känn att denna nyskrivna musikteater skulle kunna hamna i kategorin sensationellt stark scenkonstupplevelse, varför jag anmälde mitt intresse. Såg avslutande föreställningen på fredagen och tog också chansen att tacka efteråt plus inhämta mer info. Konstnärlige ledaren Marie Delleskog fanns inte på plats för att presentera. Istället hördes hennes röst i högtalaren. Erkände för cellisten Lotten Zimmergren att jag inte hade koll på hennes cv. Upplyses om att egen stråkkvartett finns, att hon främst är verksam som kyrkomusiker och förr varit teatermusiker. Multiinstrumentalisten Gunnar Frick har jag däremot haft ynnesten att höra åtskilliga gånger, i första hand live. Enligt mitt förmenande en av landets främsta och mest mångsidiga ackompanjatörer, en person som utan besvär fixar att gå från kvidande blues och punk till kammarmusik, arty pop och visa.

Timo Nieminen är en otroligt produktiv sångare, skådespelare och regissör av finländsk börd som sedan tonåren bott i Göteborg. Med start i mitten av 80-talet har han medverkat i en lång rad musikaler, tv-serier, filmer teater- och dansuppsättningar. Har sett honom flera gånger på GöteborgsOperan, som Elvis-tolkare på Liseberg och i temakonserter i Hagakyrkan för att nämna några sammanhang. Temperamentet utmärker honom, liksom gåvan att göra intryck i lika hög grad som sångare och skådespelare. Även om ett mustigt signum skiljer honom något från Tommy Körberg, representerar de samma högkvalificerade garde.

Somliga av tonsättningarna har funnit med honom länge medan andra tillkommit på senare år. Storheten ligger i hur de binds samman av någon som totalt går upp i sin roll, med ett genialt manus, vars utsikt tar fasta på en bitter poet vars krumma kropp vrenskas. Nieminen vet exakt vad som ska förmedlas, hur meningar ska gestaltas och med vilken grad av intensitet. Musikalen övertygar kolossalt! I och för sig inte osannolikt att samma kvalitet upprätthållits tidigare, fast bättre kan inte en minimusikal göras. Och det på egen hand, förvisso med ovärderlig assistans av två samkörda musiker. Man är benägen att utbrista ”hans livs roll” . Regissören Marie Delleskog förtjänar också stor eloge för perfekt rytm.

Läste häromåret Efterskörd – Ferlinfynd från en spånkoffert varifrån jag är övertygad om att manus huvudsakligen knådats ut. I Jag ska slå dig på käften befinner sig en tämligen orkeslös ordsmed i sitt sista hem, ett ruckel utanför Norrtälje med sin älskade Henny, när den imposante Vilhelm Moberg kommer på besök. Blir en anledning för den en gång så spänstige poeten att göra bokslut. Kompande musiker får förkroppsliga Henny respektive Vilhelm. Hade gärna sett att de tilldelats repliker.

Ett dussintal dikter sjungs och deklameras med emfas, vilka raffinerat sammanvävs med jagets tankar och repliker. Det är lärorikt och berörande. Finns förresten en kuriös koppling emellan mannen vars karga formuleringar passar i dödsannonser och vid minnesstunder och Gunnar Frick genom min försorg. Anlitade nämligen honom till att spela på pappas begravning 2010 och i mitt tal hade jag inkluderat I livets villervalla.

Nieminen och musikerna har publiken i besittning i ord och ton. Visuellt förstärks berättelsen med tidsenliga kläder, sjavig framtoning med ena skjorthalvan utanför byxlinningen, basker och inte minst foton på backdrop. Inledningsvis ges en beskrivning av vem jaget kunde vara. Cellon understryker vemodet i Ljug mig och blir det instrument som med sin expansiva klang mest färgar och anger sinnesstämning. Akustiska gitarren gör sig gällande i nästa tonsättning. Den hårt spända nerv som uppenbaras när Ferlin gräver i sitt inre, lyfts utsökt fram i de arr Frick gjort som bakgrunder till monologerna. Kan röra sig om pizzicato, diskreta ackord på gitarr etcetera.

Som nämnts framförs föreställningen med fabulös densitet. Regin har tänkt på vikten av pauser och att skifta det starka med det sköra, självhävdelsen med sårbarheten. En handfull visor accentueras med ett patos som medför rungande bifall. Suggestiva Nattkvarter är en dessa ”hits” gjord med makalös inlevelse. Ett par oväntade associationer vad beträffar musiken: Finns ibland en scennärvaro besläktad med den hos en extatisk Nick Cave. I en tonsättning hörs en elegiskt sjungande cello, som en karismatisk vibe av Led Zeppelin.

En passage jag fäster mig extra mycket vid handlar om hur mottaglig Ferlin var, för skönheten i livet trots återkommande perioder av dystra tankar och depressioner. Timo Nieminen är verkligen idealisk i rollen som poeten med humörsvängningar, någon som nostalgiskt erinrar sig sina framgångar. Undviker skickligt faran för att det ska kantra när det tas i från tårna. Nieminen varierar elegant sitt uttryck, från vad som liknar en aria till bondsk vals där dragspelets toner snyggt ackompanjerar. Lika lakoniske som geniale poeten ges sista ordet, framför själv Stjärnorna kvittar det lika. Ni som missade detta extraordinära event får hoppas att det återkommer eller att andra arrangörer nappar.

OBS Får jag reda på vem som tagit bilderna som hämtats från Gunnar Fricks facebooksida kompletterar jag texten.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Oförlöst romcom baserad på oförklarlig restriktion – Lemons Lemons Lemons Lemons Lemons på GEST

23 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

Dramatiker: Sam Steiner

Regissör: Gary Whitaker

Set och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym & rekvisita: Betty Wallingford

I rollerna: Eimear Fearon och Peter Broderick

Sverigepremiär: 15/3 2024 hos GEST ( Gothenburg English Studio Theatre) vid Chapmans Torg i Göteborg

Spelas till och med 13/4

Från 15 år

Ska först noteras att jag var på föreställningen 21/3 tillsammans med huvudsakligen gymnasister i tredje årskursen från två skolor. Senaste uppsättningen på denna den enda engelskspråkiga teatern i regionen, A Hundred Words For Snow, hoppades över och skrev om mitt senaste besök. Ett intensivt kammarspel döpt till Fair Play som anspelade på Caster Semenya-fallet och hens biologiska fördelar på ett så pass okritiskt sätt att jag tappade lusten att recensera. Lemons x 5 marknadsförs som en pärla där Love Actually möter Black Mirror i ett nytt romantiskt drama som påstås ha fängslat både publik och kritiker i London. Pjäsen består av två akter vars längd inklusive paus uppgår till 110 minuter.

Det är inte bara svensk premiär för den unge dramatiker som skrev sin kultpjäs som student redan vid 21 års ålder, utan dessutom första gången de två irländare som spelar mot varandra arbetar på svensk mark. Lyckligtvis märks inte härkomsten i någons dialekt, framför allt inte hos den manlige skådespelaren. Peter Broderick har nyligen haft huvudroll på Finborough Theatre i London och medverkat i Lost In Jane Austen. Har därtill medverkat i ett antal filmer. Eimear Fearon är både författare och skådespelare och inhämtade sin teaterutbildning i Skottland. Hon har gjort voiceover-roller för BBC, arbetat med olika teatergrupper i Storbritanien och Irland plus Belfast. Hennes filmmanus Whins ska börja produceras under våren.

Får lite science fiction-vibe av den egendomliga premiss som styr samvaron för paret Oliver och Bernadette, vilka träffas på en kattbegravning. Han är musiker med ströjobb som försörjning vid sidan om. Hon konstaterar högre nivå på samhällsstegen genom att vara jurist, närmare bestämt nästan examinerad advokat. Att aspekten klass problematiseras i filmer och pjäser från brittiska öriket är standard. Förmodligen inspirerad av begränsningen på X (tidigare Twitter) till 140 tecken, har Steiner uppfunnit ett slags lingvistiskt Gulag, en lag som kräver tystnad efter att 140 ord/ dag förbrukats. Detta leder förstås till olika försök att kreativa mildra den förödande restriktionen. Man laborerar bland annat med undantag, förkortningar och knackningar i golvet för att praktisera morse.

Som vanligt när jag är hos GEST uppstår viss frustration. Den betydande kapacitet jag uppnådde för cirka fyrtio år sedan – två terminers studier i England och sammanlagt femtiofem poäng från Universitet – finns inte kvar. Somliga repliker som väcker munterhet går mig förbi på grund av dess hastighet eller att jag helt enkelt inte förstår innebörden. Ungdomar följer i motsats till mig antagligen engelskspråkiga serier, spelar datorspel med engelska instruktioner och reser utomlands, vilket gör den unga målgruppen bättre rustade för att uppfatta kvick konversation. Om man bara den betraktas blir bedömning att skådespelarna är utomordentligt synkade, också i gester och motorik. Pjäsen går ofta på högvarv. Är frapperande ofta kärlek med förhinder. Det positioneras, munhuggs och grälas friskt. För att vara en så kallad romcom är andelen schismer i mesta laget.

Scenografin består av en kuliss illustrerandes en länga med bostäder i tre våningar, en avsats att sitta på som liknar ett bord med glasskiva och vita vikväggar vilka ramar in scenen. Paret kommenterar vad se ser tillsammans på teve, delger varandra sin vardag och diskussionens vågor går höga. Ömsesidiga kärleksbetygelser sipprar in här och var, fast det ömsinta i relationen borde fått mer utrymme. Visserligen ställer den gåtfulla, censurliknande lagen till det rejält, skapar extra friktion. Olivier verkar ägna sig mycket åt att delta i demonstrationer, vilket paragrafryttaren Bernadette har synpunkter på. En annat, möjligen ödesdigert hot mot relationen, visar sig vara en otrohetsaffär från mannens sida.

I andra akten rullas delvis, samma scener upp på nytt, fast under nya förutsättningar. Något man inser efter hand. Samvaron försvåras menligt av att lagen trätt i kraft. Framför allt första mötet iscensätts i flera versioner, om jag fattar vad som händer. Skådespelarna är duktiga, förmår att hålla kvar publiken i de problem och stunder av lycka deras rollfigurer upplever. Behandlingen av språket är givetvis lysande, liksom framställandet av humörsvängningar. Regissören som är en av GEST:s konstnärliga ledare har en otrolig rutin på att gestalta ledande roller i England och Sverige. Har också stor vana vid att regissera. Vad det beror på att säcken inte sys ihop i Lemons… har jag svårt att avgöra. Ligger det oförlösta i manus eller i regin? Hävdar inte att jag blev lika frustrerad som Oliver & Bernadette, men en viss besvikelse infann sig. Lämnar min reserverade plats på läktaren med Bonnie Tylers svulstiga megahit från 1983 i öronen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Komiska inblickar och koreograferad uppvisning genererar eufori – Master of Dance med Fredrik Benke Rydman på Stora Teatern

23 mars, 2024 by Mats Hallberg

19/3 -20/3 2024

Stora Teatern i Göteborg

Denna originellt interaktiva show på halvannan timme av Benke Rydman inför två så gott som fullsatta salonger, lanseras med kategorierna humor och dans. Den är skriven i samarbete Martin Luuk vars livsfilosofi från Glen Killing gängets torra humor och romandebuten Gud har för mycket tid (som jag läst) känns igen i Master of Dance. Rydman är dansare och koreograf i världsklass, också regissör som gjort smärre roller på scen och film. Var en av medgrundarna till Streetdance-gruppen Bounce och blivit något av en ikon genom sin innovativa estetik Banbrytande danskompaniet upplöstes efter att ha sålt ut Globen x 5. Har sett två av deras verk, inklusive en lika hisnande som spektakulär uppsättning av Gökboet. Senaste decenniet har jag här recenserat två påkostade produktioner han varit hjärnan bakom på GöteborgsOperan. Syftar på musikalen Oliver jämte radikala bearbetningen av baletten Eldfågeln. Andra scener han jobbat på har varit bland andra Stadsteatern i Stockholm, Dansens Hus, Göta Lejon, Gröna Lund och i Oslo. Bounce turnerade i Europa.

Föreställningen går ut på att vi kommer få följa med i tillkomsten av ett verk. Utan att låta någon annan stå på scen går vår guide igenom processen, från ax till limpa. Att involvera publiken blir ett tacksamt grepp för att berätta om hur det går till på auditions, repetitioner och vilka förberedelser Benke brukar vidta på premiärdagen. Visst kan upplägget tyckas krystat, men dansambassadören förvaltar idén med bravur. Till sin hjälp har paret förutom oss endast lite rekvisita, ljud- och ljusansvariga, pumpande dansmusik i högtalarna och en backdrop. Det är vad Benke har att förhålla sig till när han med bländande kroppsrörelser demonstrerar en unik begåvning.

Antagligen första gången han från scen ingående redogör för sina erfarenheter i branschen, vilka pedagogiskt omvandlas till råd. Leks sålunda med tanken att publiken består av aspirerande danselever. I öppningsscenen introduceras en speakerröst som återkommer i omgångar. Den kommenterar Benke Rydmans förehavanden och förmedlar vad som påstås vara hans tankar. Inspelade rösten kompletterar smart all den information Benke Rydman levererar på scen. Anmärkningsvärt att han aldrig tappar bort sig, trots inslagen av oförutsägbarhet. Några av åskådarna på första raden dras in i handlingen som assistenter. Vidare utförs uppmaningar som publiken ombeds att föreslå, vilket genererar skratt och förtrolighet i salongen. Varje gång knyts dock säcken ihop, ett bevis på ofantlig rutin för en hip hop-dressad karismatisk man som ser betydligt yngre ut än sina fyrtionio år. Även om yrket slitit på kroppen kan förmodas att hårda träningen haft en hälsosam effekt.

Enda negativa för egen del är att jag sitter på vänstra sidan på andra balkong, med delvis skymd sikt och emellanåt drabbad av svindelkänslor. Kanske ett halvdussin gånger bryter emellertid de extatiska sekvenser ut då man glömmer tid och rum, försätts i lyckotillstånd av att studera hur en mästare koreograferar sig själv. Hänger mig åt blixtrande moves till Michael Jackson och Stevie Wonder, Stravinskij och Judas Priest, funk och hip hop. Ett underbart fyrverkeri av street dance bryter ut i mittcirkeln omgärdad av nedsänkta Led-lysrör. En helt fantastisk exposé över stilar och uttryck under några minuter gör den blandade publiken salig, ”brings the house down” när den avslutas till larmig rock & roll.

Vi får lära oss mycket matnyttigt. Om vikten av förberedelser och att kunna sticka ut. Benke river ner applåder genom att visa sin ”signature move” (vi varnas om att lektionerna kommer innehålla många engelska termer), hans butterfly twist. Hans audition för Michael Jackson gjorde däremot inte avtryck, på grund av att den saknade ett personligt avtryck. Kollegor det refereras till är främst Alexander Ekman, Mats Ek och Per Jonsson. För det mesta sker det med glimten i ögat. Kontrasten till hur det berättas om Per Jonssons självmord dagen före premiär blir därför desto starkare, väldigt gripande redogörelse från en då ganska färsk dansare i ensemblen.

Man måste enligt ”Master of Dance” släppa kontrollen för att det ska bli konst. Det verkar vara den tumregel han vill att vi ska lägga på minnet, när vi rusiga av glädje över nyss upplevd stand up och dansuppvisning vandrar ut på Avenyn i kvällskylan. Jag beger mig till nyrenoverade Ljunggrens Bar & Bistro där livemusik med Johanna Hjort & David Bäck befinner sig i slutfasen.

OBS Upptäcker nu sent omsider att föreställningen är på turné och att premiären i Stockholm redan recenserats i Kulturbloggen. Miss av mig och lokala arrangören! Se denna text som min redovisning, mina intryck av föreställningen 20 mars på Stora Teatern Här länk till vad som skrevs och fotades från premiären:

https://kulturbloggen.com/?p=164251

Arkiverad under: Dans, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Motherland – skrämmande ärligt inifrån diktaturen i Belarus

23 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Motherland
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Alexander Mihalkovich och Hanna Badziaka

En skrämmande skildring av hur vitrysk/belarusisk militär och polis formas till total hänsynslösa mördare. En dokumentär om livet i en av Europas diktaturer som inte går att glömma. Filmen sitter kvar inom mig och går inte att skaka av sig. Jag inser att detta pågår i världen, i Europa nu. Förmodligen inte bara i Belarus utan också i Ryssland och andra forna öststater.

I Belarus organisation för militär härskar traditionen dedovshchina. Den har pågått i generationer och innebär att de soldater som varit med längre har fritt fram att plåga, misshandla och mobba rekryter och lägre graderade soldater. Syftet är att göra pojkar till män. Hur det nu kan någon kan bli en bra mnn genom att bli misshandlad hela tiden och tvingas lyda blint.

Misshandeln för med sig dödsfall som ofta göms undan under beteckningen självmord. Svetlana förlorade sin son på det sättet. Militärerna påstod att han hängt sig men Svetlana kan med hjälp av medicinskt kunniga tekniker bevisa att han mördats. Svetlana är inte ensam om att förlora sin son på grund av traditionen dedovshchina. Hon reser runt och samlar berättelser, fruktansvärda berättelser, där föräldrar berättar om söner de förlorat till militären. Hon skriver ner och samlar bevis för att skicka ett dokument och klagomål till president Aleksandr Lukasjenko.

Det är inte bara militären som har makt och rätt att bruka övervåld mot medborgare. Också Belarus polis står för grymma övergrepp. I dokumentären får vi se när polis dödar en medborgare med ett basebollträ.

Vi får också följa Nikita, en ung man som kallats in till militärtjänstgöring och vi får se och höra hans diskussioner med de vänner han har som sluppit undan. Nikita tas ut för att delta i den grupp soldater som kallas in för att knäcka folk som protesterar mot valfusk och som protesterar mot polisens våld och som protesterar mot att polis torterar gripna demonstranter. Ett hopp, fast svagt, är de massprotester som ägde rum 2020 då Lukasjenko valdes om. Tiotusentals demonstranter fyllde gatorna i Minsk. Ett grymt polisvåld, assisterade av militär mötte demonstranterna. En stark scen är när vi inifrån en liten bil får se hur polisen slår sönder bilens fönster med polisbatonger.

Filmens ena regissör, Alexander Mihalkovich, har också gjort denna obligatoriska värnplikt. Ett bärande moment i denna dokumentär är fragment av brev som filmens Alexander Mihalkovich skrev under sin tid som soldat. Han skriver om att de tvingas tvätta sig i snön. Han berättar om hur de tvingas bära hårda kängor som är tillverkade av fångar som ristat in sin kvarvarande tid bakom galler under sulorna.

Det är en dokumentär som skildrar livet i en diktatur, för något annat än diktatur är det svårt att kalla detta land.

Fotot är starkt och oerhört talande, som i inledningen där vi får se folk samlas för att nya rekryter ska svära sin ed och vi får se närbilder på marscherande ben som håller samma takt och förmedlar en stark bild av hur hjärntvättad en stor grupp kan vara när den är helt synkroniserad på det sättet.

Denna dokumentär har vunnit CPH:DOX Award 2023 och FIPRESCI International Film Critic’s Award för Bästa dokumentär vid Wiesbaden goEast 2023. Vid Krakow Film Festival 2023 vann den Publikpriset.

MOTHERLAND by Alexander Mihalkovich & Hanna Bazdiaka | Sweden, Ukraine, Norway | 2023 | TRAILER from Lightdox on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Belarus, Dokumentär

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 232
  • Sida 233
  • Sida 234
  • Sida 235
  • Sida 236
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in