
Lunchteater vecka 12 2024 Göteborgs Stadsteater
Manus/ tonsättningar: Timo Nieminen
Regi: Marie Delleskog
Teknik: Arctur Hernandez
På scen: Timo Nieminen (sång, recitation, skådespel), Gunnar Frick (gitarr, dragspel, kompositör o statist) och Lotten Zimmergren (cello o statist)
Hade på känn att denna nyskrivna musikteater skulle kunna hamna i kategorin sensationellt stark scenkonstupplevelse, varför jag anmälde mitt intresse. Såg avslutande föreställningen på fredagen och tog också chansen att tacka efteråt plus inhämta mer info. Konstnärlige ledaren Marie Delleskog fanns inte på plats för att presentera. Istället hördes hennes röst i högtalaren. Erkände för cellisten Lotten Zimmergren att jag inte hade koll på hennes cv. Upplyses om att egen stråkkvartett finns, att hon främst är verksam som kyrkomusiker och förr varit teatermusiker. Multiinstrumentalisten Gunnar Frick har jag däremot haft ynnesten att höra åtskilliga gånger, i första hand live. Enligt mitt förmenande en av landets främsta och mest mångsidiga ackompanjatörer, en person som utan besvär fixar att gå från kvidande blues och punk till kammarmusik, arty pop och visa.
Timo Nieminen är en otroligt produktiv sångare, skådespelare och regissör av finländsk börd som sedan tonåren bott i Göteborg. Med start i mitten av 80-talet har han medverkat i en lång rad musikaler, tv-serier, filmer teater- och dansuppsättningar. Har sett honom flera gånger på GöteborgsOperan, som Elvis-tolkare på Liseberg och i temakonserter i Hagakyrkan för att nämna några sammanhang. Temperamentet utmärker honom, liksom gåvan att göra intryck i lika hög grad som sångare och skådespelare. Även om ett mustigt signum skiljer honom något från Tommy Körberg, representerar de samma högkvalificerade garde.

Somliga av tonsättningarna har funnit med honom länge medan andra tillkommit på senare år. Storheten ligger i hur de binds samman av någon som totalt går upp i sin roll, med ett genialt manus, vars utsikt tar fasta på en bitter poet vars krumma kropp vrenskas. Nieminen vet exakt vad som ska förmedlas, hur meningar ska gestaltas och med vilken grad av intensitet. Musikalen övertygar kolossalt! I och för sig inte osannolikt att samma kvalitet upprätthållits tidigare, fast bättre kan inte en minimusikal göras. Och det på egen hand, förvisso med ovärderlig assistans av två samkörda musiker. Man är benägen att utbrista ”hans livs roll” . Regissören Marie Delleskog förtjänar också stor eloge för perfekt rytm.
Läste häromåret Efterskörd – Ferlinfynd från en spånkoffert varifrån jag är övertygad om att manus huvudsakligen knådats ut. I Jag ska slå dig på käften befinner sig en tämligen orkeslös ordsmed i sitt sista hem, ett ruckel utanför Norrtälje med sin älskade Henny, när den imposante Vilhelm Moberg kommer på besök. Blir en anledning för den en gång så spänstige poeten att göra bokslut. Kompande musiker får förkroppsliga Henny respektive Vilhelm. Hade gärna sett att de tilldelats repliker.
Ett dussintal dikter sjungs och deklameras med emfas, vilka raffinerat sammanvävs med jagets tankar och repliker. Det är lärorikt och berörande. Finns förresten en kuriös koppling emellan mannen vars karga formuleringar passar i dödsannonser och vid minnesstunder och Gunnar Frick genom min försorg. Anlitade nämligen honom till att spela på pappas begravning 2010 och i mitt tal hade jag inkluderat I livets villervalla.

Nieminen och musikerna har publiken i besittning i ord och ton. Visuellt förstärks berättelsen med tidsenliga kläder, sjavig framtoning med ena skjorthalvan utanför byxlinningen, basker och inte minst foton på backdrop. Inledningsvis ges en beskrivning av vem jaget kunde vara. Cellon understryker vemodet i Ljug mig och blir det instrument som med sin expansiva klang mest färgar och anger sinnesstämning. Akustiska gitarren gör sig gällande i nästa tonsättning. Den hårt spända nerv som uppenbaras när Ferlin gräver i sitt inre, lyfts utsökt fram i de arr Frick gjort som bakgrunder till monologerna. Kan röra sig om pizzicato, diskreta ackord på gitarr etcetera.
Som nämnts framförs föreställningen med fabulös densitet. Regin har tänkt på vikten av pauser och att skifta det starka med det sköra, självhävdelsen med sårbarheten. En handfull visor accentueras med ett patos som medför rungande bifall. Suggestiva Nattkvarter är en dessa ”hits” gjord med makalös inlevelse. Ett par oväntade associationer vad beträffar musiken: Finns ibland en scennärvaro besläktad med den hos en extatisk Nick Cave. I en tonsättning hörs en elegiskt sjungande cello, som en karismatisk vibe av Led Zeppelin.

En passage jag fäster mig extra mycket vid handlar om hur mottaglig Ferlin var, för skönheten i livet trots återkommande perioder av dystra tankar och depressioner. Timo Nieminen är verkligen idealisk i rollen som poeten med humörsvängningar, någon som nostalgiskt erinrar sig sina framgångar. Undviker skickligt faran för att det ska kantra när det tas i från tårna. Nieminen varierar elegant sitt uttryck, från vad som liknar en aria till bondsk vals där dragspelets toner snyggt ackompanjerar. Lika lakoniske som geniale poeten ges sista ordet, framför själv Stjärnorna kvittar det lika. Ni som missade detta extraordinära event får hoppas att det återkommer eller att andra arrangörer nappar.
OBS Får jag reda på vem som tagit bilderna som hämtats från Gunnar Fricks facebooksida kompletterar jag texten.