• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Från premiären på Stormen på Dramaten

3 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


En scen som flyttats närmare publiken och dessutom delar av publiken flyttats upp på scen – och delar av publikens platser används som scen.
När Dramaten nu sätter upp Shakespeares sista drama ”Stormen” är det med mycket experimentell lusta regissören tagit sig an uppgiften.

Det börjar när jag och min teaterkompis Johnny från bloggen Stationsvakt kommer in i entrén och ska gå in i salongen. Då står två av Dramatens personal där, två män i Dramatens kostymer, ler vänligt och ska riva våra biljetter. Men, jag tyckte de såg väldigt bekanta ut.

När spelet sedan började stod dessa två män uppe på balkongen, längst bak i salongen, och ropade. De var med i föreställningen och då insåg jag att en av dem var ju skådespelaren Douglas Johansson som bland annat spelat Martinsson i Wallanderdeckarna.

Föreställningen är vacker och oemotståndlig och har en skön blandning av sagokläder och nutida kläder. En mängd duktiga skådespelare och dansare är med och föreställningen använder spännande tekniska lösningar för att mana fram drömlika känslor. Stormen är värd att besöka redan för chansen att se massor av de nutida duktiga skådespelarna agera i en gammal Shakespearepjäs: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson, Jonas Bergström, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Magnus Ehrner, Claes Månsson, Per Mattsson, Carl-Magnus Dellow, Hans Klinga, Daniel Nyström, Davood Tafvizian, Douglas Johansson, Johanna Lindh, Karin Forslind, Anders Nordström, Rafael Sady med flera.

Allra allra mest imponerades jag av Stina Ekblad i rollen som anden Ariel. Stina Ekblad är 56 år men rör sig mjukt, vigt som en ung kvinna. Det är fantastiskt.

Jonas Karlsson spelar slaven och häxans son Caliban som verkar rejält inspirerad av Johnny Depps pirat i Pirates of Carribean.
Om det är bra eller dåligt, tja det är liksom inte så viktigt. Det tillför en slags nutida förankring: Alla karaktärer i föreställningen är väl ändå skapade av en författare?
Stormen handlar kanske mest om en dramatikers, eller författares, förhållande till det han/hon skapar.

Stormen anses av forskarna vara William Shakespeares allra sista pjäs, skriven 1610-1611. Programbladet för föreställningen berättar:

Det finns en tolkningstradition som vill se Stormen som dramatikern, skådespelaren, teatermakaren Shakespeares farväl till teatern, till skrivandet, ja till skapandet över huvud taget.
På en ök i havet bor trollkarlen Prospero med sin dotter Miranda sen tolv år. I pjäsen visar det sig raskt att Prospero egentligen är furste av Milano och har förlorat makten och störtats av sin avundsjuke bror Antonio, som nu övertagit statens styrelse, med hjälp av Alonzo, kung av Neapel. När Antonio och Alonzo och hans son Ferdinand och hans rådgivare, den gode Gonzalo, befinner sig på ett fartyg utanför ön, framkallar Prospero med hjälp av sina magiska krafter en storm, som gör att alla ombord lider skeppsbrott och hamnar på ön.

Det finns flera olika sätt att tolka föreställningen. Jag känner att jag måste se den en gång till, den har så mycket och är intressant på flera sätt.
Prospero, som spelas av Örjan Ramberg, är författaren och är egentligen allt som händer bara skapat av honom, av hans fantasi och finns bara så länge han låter det finnas där. När han stänger boken, stänger sitt skrivande, finns de då längre? Kan hans skapelser bli fria, som Ariel, anden vill bli?
Och vad är det författaren berättar om? Han målar en bild av stycke av mänskligheten, med svek och hämnd, med lustiga komiska figurer och romantik och förälskelse och dårskap.

Johnny har både plåtat lite kring premiärbesöket och skriver om Stormen.

Margareta Sörenson som skriver i Expressens Scenbloggen tar bland annat upp den musikaliska delen av föreställningen:

Stormen var Shakespeares sista pjäs, och den är ett fantasi- och sagobygge som överträffar det mesta från hans verkstad. Saga, förvandlingar, moralkaka, gudar, allvar och komiska krumelurer på vers och prosa. Den är som gjord för musik och av musik. Brittiska John Caird som regisserat Dramatens Stormen understryker själv pjäsens musikalitet och låter Beethovens musik, dussinet brottstycken ur symfonier, stråkkvartetter och verk för piano, omsluta tolkningen. Caird gör Stormen till en teaterföreställning på teatern, där pjäsens motor, Prospero, är en regissör och dramatiker i väl ingången kofta efter känd förebild.

Mer om Stormen på Dramatens hemsida.

Fotograf: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare, Dramaten, Stormen, teater, scen, Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Jonas Karlsson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Jonas Karlsson, Örjan Ramberg, Scen, Shakespeare, Stina Ekblad, Stormen, Teater

Ett ovanligt spännande startfält i Idol – tack vare höjd ålder

2 oktober, 2010 by Redaktionen


Hösten 2010 års Idol i TV4 är redo att starta. Alla audition och alla kvalomgångar är klara. Enligt Aftonbladet är tittarnas tre favoriter inför start Olle, Jay och Linnea.
Fast: Olle klarade ju inte omröstningen i sitt kval då Geir vann. Det är tur för Olle och för hans fans att det fanns wildcards också. Juryn hade fyra wildcard den fick plocka ut till sista kvalomgången och tittarna fick rösta fram en tävlande av de som röstats bort sista veckan.

Helt klart har Idol blivit mer intressant när juryn höjt åldern för de som tävlar. Det är fler av de som är kvar nu när själva huvudtävlingen startar som har lite mer livserfarenhet.

Martin Söderström på Nöjesbladet menar till och med att det kan bli det bästa ”Idol” någonsin:
På rak arm kan jag inte minnas när tävlingen senast hade ett så brett och varierat talangmaterial att bolla med. En kittlande variation i såväl ålder som musikaliska uttryck.

Här är de elva som är med när tävlingen startar på allvar:
Geir Rönning
Elin Blom
Sassa Bodensjö
Linda Varg
Jay Smith
Linnea Henriksson
Alice Hagenbrant
Minnah Karlsson
Daniel Norberg
Andreas Weise
Olle Hedberg

Stefan Stenudd håller dock inte med Martin Söderström. Stenudd tycker inte juryn lyckats plocka fram det bästa startfältet. Han skriver:

Jag tycker att juryn är ute och cyklar i år – mer än förr. De har nog råkat trilla ner i ett schablontänkande och därav fått allt snävare skygglappar. Deras största brist är att de tittar efter folk som låter hyfsat från första stund, men om de verkligen letade efter framtida idoler skulle de först och främst vara lyhörda för originalitet, innerlighet och själsligt djup.
I stället letar de efter en ytlig spännvidd, såsom olika musikstilar, olika utseenden, olika åldrar och så vidare. Det är bara yta och betyder absolut ingenting när publiken skaffar sig idoler. Tyvärr är TV-programmets genomslagskraft så enorm – även i andra media – att Idols paradigm för artister färgar av sig på vad övrig media fångar upp och även allmänheten i förstone söker sig till.

Men Som en öppen blogg tycker däremot att startfältet kan visa sig vara det bästa hittills.
Årets Idol kan bli det bästa någonsin.
Herregud, det finns så mycket talang i det här startfältet att jag blir alldeles salig.

En av mina favoriter:

Relaterat:
Aftonbladet, TV4:s Idolsajt, Expressen 1, Expressen 2.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol2010, Idol, tv4, tv, nöje

Arkiverad under: Scen Taggad som: Idol, Idol2010, nöje, tv, TV4

Charleys Tant på Odenteatern – en fars där jag nästan trillar av stolen av skratt

2 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


Charleys Tant var ett beställningsuppdrag till författaren Brandon Thomas från den engelska landsortskomikern W.S. Penley. Thomas skrev det första utkastet på två månader och läste upp det för Penley, som skrattade så ohejdat att han ramlade av stolen och låg hjälplös på golvet. Det berättas bland annat i Wikipedia.

Nyss hemkommen från premiären på Charleys Tant på Odenteatern känner jag mig ovanligt upprymd och glad. Att skratta lär vara bra för hälsan och jag skrattade i kväll säkert nästan lika mycket som Penley gjorde när han hörde pjäsen första gången.

Det är en fars som utspelar sig i 1950-talet på en pryd skola för unga män. Att träffa flickor på rummen utan att ha någon vuxen som förkläde var absolut förbjudet. De tonårsstinna unga männen Jack och Charley är båda förälskade i varsin flicka. De vill så gärna, så gärna bjuda hem flickorna som snart ska tvingas iväg på en resa till Skottland.
Räddaren i nöden är Charleys rika tant som ska komma från Brasilien. Jack och Charley bjuder in de två unga flickorna till en lunch då tanten ska vara med.
I sista sekund kommer återbud från tanten och de unga männen kommer på den briljanta idén att låta en vän, Lord Babberly, klä ut sig och spela tant.

Javisst, det låter som en kul men töntig pjäs. Själva formen för föreställningen, farsen, gör att rollerna är mer typer. Det blir förvecklingar och krångel och kärlek med förhinder på flera håll och kanter. Jack har en far i övre medelåldern som är änkling och som blivit av med sina tillgångar och de båda unga flickorna har en elak förmyndare. Sådant kan bli buskis och gammal unken revy. Men det tar inte lång stund innan föreställningen och handlingen fick mig att förbehållslöst skratta.

Klas Ahlstedt som Lord Babberly utklädd till rundhyllt brasilianska är underbar. Jag gillade femtiotalsstuket i dekoren med Elvis, James Dean och Marilyn Monroe, skivspelaren och de unga männens pomaderade hår. Jag gillar också hur handlingen inte vara utspelade sig på scenen, att trädgården till exempel var vid den ena sidan istället för på scenen.

Det är något särskilt med Odenteatern också. Den är liten och var man än sitter i salongen är man nära skådespelarna. Själv satt jag på allra första raden och skulle kunna ta på skådespelarna.

Det berättas att när Londons teaterdirektörer blev erbjudna pjäsen var inte alls roade. Alla returnerade pjäsen. Penley och Thomas var dock övertygade om att teaterexperterna hade fel och att pjäsen var en guldgruva. De skaffade själva finansiärer och satte upp pjäsen i landsorten. Charleys Tant fick sin urpremiär i februari 1892 i Bury St. Edmunds i Suffolk, ca 15 mil norr om London. Pjäsen blev mycket riktigt en framgång. I december 1892 lyckades herrarna ta sig in på Royalty Theatre i London med sin pjäs. Charleys Tant blev en publiksuccé och spelades för utsålda hus i fyra år. Uppgifter i Wikipedia berättar också att pjäsen har översatts till alla möjliga språk, även esperanto, och vid ett tillfälle kunde man konstatera att Charleys Tant spelades på inte mindre än 48 olika platser runt hela jordklotet samma kväll.

Själv hade jag i alla fall en riktig rolig kväll och blev så pigg av att skratta att jag satte mig och skrev det här direkt. Annars brukar jag vänta och sova på saken innan jag skriver en teaterrecension. Trots att jag egentligen är någon stor fan av just farser, jag är kanske lite humorlös på den fronten, hade jag jättekul.

Visst är det mycket som blir som man förväntar sig, men ändå blev det några oväntade vändningar. En sak i slutet var en överraskning, som jag inte vet om det var Odenteatern och dess regissör som skruvat till eller om det är så i grundmanus. Det ska jag inte avslöja, men jag ska själv försöka få tag på grundmanus och se hur det är.

I rollerna:

Lord Babberly………………… Klas Ahlstedt
Charley………………………… Jesper Sjölander
Jack…………………………….. Viktor Björnberg
Kitty…………………………….. Anna Rydgren
Amy…………………………….. Erica Lernehav
Donna Lucia…………………… Catharina Gallon
Spettigue & Frank……………. Magnus Westling

Relaterat:
Kulturdirekt

Läs även andra bloggares åsikter om Odenteatern, Charleys tant, Klas Ahlstedt, fars, humor, Brandon Thomas, komedi, teater, skratt

Arkiverad under: Recension, Teater Taggad som: Brandon Thomas, Charleys tant, fars, Klas Ahlstedt, Komedi, Odenteatern, skratt, Teater

Martin Ljung – vila i frid

1 oktober, 2010 by Redaktionen

Martin Ljung har avlidit. Han dog i sin bostad natten till torsdag 30 september.

Jag har  kallat Martin Ljung ”Sveriges roligaste människa”. Hans doterdotter är en nära vän till mig, det var så jag fick veta. När Mia berättade att Martin var död berättade hon också att han gått och lagt sig för att vila och bett om att inte bli störd.

Martin Ljung är en av de stora namnen i svensk komedis historia. För alla oss som var växte upp i mitten av 1900-talet är han en ikon.
Vem minns inte hans guben i låddan-samtal med Hans Alfredsson i en tågvagn. Andra stora minnen av honom är från Knäppupp-revyerna och samarbetet med Povel Ramel.

Även om jag minns honom som Sveriges roligaste människa är jag nyfiken på vad Mia, som växt upp med honom, vill lyfta fram. Hon säger direkt att ”han var inte bara rolig, han var rolig också men inte alltid”. Sedan förklarar hon:

Martin Ljung föddes i Luleå och var smed. Han berättade att det var pappans död som var biljetten till Stockholm. Annars hade han blivit kvar och gift sig med någon flicka från trakten. I stället reste han till Stockholm och fick jobb hos Povel Ramel.

En viss likhet kan man se

Han hade ingen utbildning för jobbet utan bara sin ambition och begåvning. Och en jäkla vilja, antar jag.

Martin Ljung slutade aldrig att förundras och glädjas över sin framgång. Det var viktigt för honom att bli igenkänd och han tyckte om att bli uppmärksammad i alla sammanhang. Mia berättar om promenader på stan när hon var liten. Morfar kunde fråga ”tror du att dom kände igen mig”? Berättelsen vittnar om en man som kände glädje över framgångarna men kanske också en osäkerhet om lyckan skulle bestå. Att det kanske också var lättare (och roligare) att dela dessa tankar med barnbarnet än med andra. Han kunde bli besviken över att inte få erkännande men han gjorde ju en resa från en värld till en annan. Från smedyrket i Luleå till (så småningom) en åttarummare på Östermalm.

Mia är angelägen om att berätta det här, så att vi skall veta. Och visst förstår man att Martin Ljung inte bara var en lustigkurre, det märks i hans humor. Han är inte rädd för att vara fräck och oförskämd. Det klara man inte om man bara är snäll. Det som gjorde honom rolig var att han sa det som vi inte alltid vågar säga själva och han hämtade en hel del ur sig själv.

Martin Ljung blev 93 år och han har lämnar nog minnen efter sig. Hos oss som lyssnade och skrattade och hos de som levde nära honom. Jag vill bara säga tack, Martin!

Och tack till Mia som hjälpte mig skriva det här och som gett Kulturbloggens läsare en personlig glimt av en av våra stora. Hon har gjort mina och era minnen levande.

Du kan läs mer i:

Dagens Nyheter

Expressen

Svenska Dagbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Martin Ljung, humor, knäppupp, revy, Povel Ramel

Arkiverad under: Scen Taggad som: knäppupp, Martin Ljung, Povel Ramel, revy

Jumper och stickat – så coolt och så rätt i höst

1 oktober, 2010 by Redaktionen

Bilderna är från svenska Jumperfabriken och de är i lammull.

Jag tycker stickat är så fint.
De påminner om kläder från farmors tid, från bilder när de var unga och åkte skridskor på isar.
Retro liksom.

Jag visade en röd variant i min egen modeblogg.

Läs även andra bloggares åsikter om mode, jumper, stickat

Arkiverad under: Scen Taggad som: jumper, Mode

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1728
  • Sida 1729
  • Sida 1730
  • Sida 1731
  • Sida 1732
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in